Torahblogga - en judisk blogg om judendomen!

Parashat Beshalach - Med hjärta mitt i uttåget

2012-02-09T11:26:00.009+01:00

Denna predikan höll jag förra veckan i Göteborgs synagoga. Den är en aning lång, men ändå en av de bästa jag skrivit. Det kommer direkt ur hjärtat:

Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...

I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.

Nu ska jag säga att jag och min fru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.

Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.

Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.

Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!

Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!

Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.

Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.

“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han. (Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)

Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.

Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:

När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14

Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.

Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.

Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.

Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.

Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)

När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.

Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.

Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.

Shabbat shalom!

Vi måste "outa" oss själva!

2012-01-20T15:39:00.006+01:00

Hej!

För några dagar sedan, var jag hemma hos en barndomsvän, Daniel och hans man, Anders. Vi diskuterade omskärelsedebatten och hur Daniel och jag, när vi som barn gick på Hillelskolan i Stockholm, fick lära oss att vara stolta över vår judiska identitet, sjöng judiska sånger och hade kippa på oss.

Stolt svensk jude! →

Så fort vi gick utanför skolans murar, däremot, skulle vi ta av oss kippan och inte ens nämna Israel eller något judiskt på gatan, tunnelbanan eller bussen. Vi kunde ju bli påhoppade när som helst av antisemiter och att visa något tecken på vår judiskhet skulle hota vår säkerhet. Jag har fortfarande idag, 25 år senare, svårt att ha kippa på mig ute och känner alltid en viss tvekan över att nämna något specifikt judiskt på offentligt plats. Är jag rädd för pogromer i Göteborg, år 2012?

Anders beskrev då för mig hur han i ungdomsåren själv hade svårt att berätta att han var homosexuell, trots att han levde helt öppet, med sin pojkvän:
“Jag var rädd att någon skulle ta illa vid sig för att jag var bög. Sen insåg jag att detta är den jag är. Har någon problem, så är det just deras problem. Varför ska jag bära omkring på bördan av deras fördomar?”

Han höll upp sina händer framför sig, som om han bar på ett osynligt paket:
“Här får du!” sa han och gav paketet till den teoretiske homofoben. “Detta är inte min börda att släpa runt på! Du får bära omkring på dina fördomar. Jag är stolt över vem jag är. När du blir trött på att bära omkring på hatet och fördomarna får du dumpa paketet i närmaste buskage och börja se människan, inte schablonen!”

När Anders berättade, blev jag väldigt gripen av liknelsen och insåg hur mycket av omvärldens föreställda fördomar vi svenska judar går och bär omkring på. När de som vill “skydda barnen” genom att förbjuda omskärelse på minderåriga pojkar i Sverige argumenterar i media är de snabba med att påpeka hur detta strider mot svenska värderingar. Hur “barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” har varken självbestämmande eller individuella rättigheter” (från DN Debatt “Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”). Märkligt då hur många svenska judiska och muslimska män, religiösa som sekulära, som inte fick själv bestämma, uppskattar sin omskärelse och vill föra traditionen vidare till sina söner.

Som Simon, en annan vän till mig skrev när han läste detta:

Mina barn är inte födda in i någon j-a “icke-västeuropeisk kontext”! Vi ÄR den västeuropeiska kontexten. Mina barn är sjunde generationens stockholmare. Sjunde generationens judiska stockholmare. Brisen är en svensk tradition som är äldre än julgran, lucia, kanelbulle och älgjakt.

Så underbart uttryckt! Men detta är inte bara något som förbudsivrarna vill lagstadga emot judiska och muslimska traditioner tar upp. Hur många gånger har inte jag och andra beskrivet blandäktenskap som att “Hon/han gifte sig med en svensk”? Vadå “svensk”?! En amerikansk jude skulle aldrig säga “He/she married an American” - där borta är ju alla amerikaner!
Vi sätter oss själva utanför “det svenska” när vi talar på det sättet. Jag insåg att vi MÅSTE börja förändra vårt sätt att tänka!

Är vi svenska judar eller är vi judar som bara är tillfälligt är bosatta i Sverige? Vi kom till Sverige 1775 (1779 om man räknar Marstrands lilla judiska församling). Vi har alltså varit svenskar i 237 år. Vi är ju till och med svenskare än familjen Bernadotte, som kom först 1818, 33 år senare!

Vi har så mycket att vara stolta över - visserligen är familjen Bonnier inte längre judar, men de var det i flera generation och visst kan vi vara stolta över att August Strindberg, Verner von Heidenstam och Gustav Fröding publicerades av ett judiskt förlag!
Visst kan vi vara stolta över att en svensk-judisk konstnär, Ernst Josephson, inspirerade prins Eugen med sina verk!

Visst kan vi vara stolta över att Pontus Fürstenberg medverkade till att grunda Konsthögskolan Valand, som anlitade Carl Larsson som lärare och att Fürstenbergs samling utgör grundstommen i Göteborgs konstmuseum på Götaplatsen. Så här står det på Wikipedia om Fürstenbergs roll som konstmecenat:

Utan Fürstenbergs direkta och indirekta ekonomiska stöd hade antagligen dåtida och ännu väl kända konstnärer som Carl Larsson, Ernst Josephson, Olof Sager-Nelson och Anders Zorn aldrig kunnat ägna sig så helhjärtat åt sin konst.

Generation efter generation av Sveriges barn växer upp med att sjunga melodier knutna till Astrid Lindgrens sagor, Lennart Hellsings sånger och Alfons Åberg tv-serien, många av melodierna skrivna av Georg Riedel, en svensk-tjeckisk jude.

Jag kan skriva flera sidor till om svenska judars bidrag till svensk kultur, svensk vetenskap, svensk handel och näringsliv och svensk politik. Det är på många sätt häpnadsväckande hur mycket den svenska judenheten har bidragit till vårt avlånga land och vi är ju inte mer än ca 15 000 judar i hela Sverige idag!

Vi borde inspireras av HBT-rörelsens Pride-koncept. Vi borde tala om Jew-Pride och “outa” oss själva som judar till alla i vår omgivning. Vi ska ta oss an debatter och utmaningar mot judar och judiska traditioner i Sverige, inte bara i tidningarna, utan på våra arbetsplatser och med våra grannar. Simon, t.ex. tröttnade på att bara se julpynt och adventsljustakar på sitt kontor, så en dag kom han med en chanukkiah till jobbet, som han tände framför arbetskamraterna och berättade sedan om Chanukkah. Vet ni vad? De uppskattade det väldigt mycket.

Vissa vill inte påpeka allt detta för högt, hur mycket vi har betytt och forsätter att betyda för Sverige. Då kanske “svenskarna” börjar tänka på “den judiska världskonspirationen” och hur vi “nästlar oss in i samhället” och “påverkar för mycket”.

Vet ni vad jag säger? Det intrycket är inte mitt problem längre. Jag vill ha på mig min kippa och min davidstjärna och tala högt och brett på gatan, på spårvagnen, på stans alla fik, om hur stolt jag är över att vara svensk jude. Jag vill att mina barn ska se deras pappa vara stolt över att de sjunger judiska sånger på väg hem från dagis.

Har någon problem med det? Kommer någon att kritisera mig för att jag är en högljudd jude? Det är då deras problem, inte mitt. De får släpa på bördan av deras egna fördomar från och med nu.

Det är dags att vi börjar inse att vi inte bara är svenska judar - vi ÄR Sverige!

Kol tuv,

Det stora hyckleriet

2012-01-10T22:53:00.005+01:00

Omskärelsedebatten handlar inte om antisemitism eller islamofobi, eller hur? Förbudsivrarna är ju bara ute efter att skydda barn från att kränkas och skadas. Nu kan deras skeva resonemang inte vara tydligare:

Förbudsivrarnas argument är att omskärelse av minderåriga bör förbjudas för det är skadligt och det inkräktar på individens rätt att bestämma över sin egen kro

pp.

Motargument 1: Den överväldigande majoriteten omskurna män är så pass tillfreds med sin omskärelse, att de vill föra seden vidare till sina söner. Hur kränkta är de då?

Motargument 2: Det är ett ingrepp som görs ca 3000 gånger per år och antalet komplikationer är försvinnande små. (Jag vet ej om Socialstyrelsen för statistik över sådant, men min far har utfört ca 900 omskärelser över sin 22-åriga karriär och haft en komplikation. Kom ihåg att man kan få

komplikationer hos tandläkaren!)

Det finns en verksamhet som orsakar skador på 60 000 barn per år. Ni läste rätt - 60 000 barn skadade per år. Vad är denna verksamhet?
Ungdomsidrotten!
"[Skadorna] handlar oftast om kontusioner (blåmärken/blodutgjutningar), frakturer (benbrott/skelettsprickor) eller distorsioner (stukningar/vrickningar)."

Men ingen vill förbjuda denna svenskaste av svensk

a verksamheter - det är folkhälsofrämjande och skapar idrottsmän och kvinnor vi kan vara stolta över! Det är väl inget barn som kränkts i sammanhanget?

Forskaren Christian Augustssons undersökning bland barn som idrottar visar att "19 procent känt ett obehag i samband med föräldrarnas engagemang för idrotten." Det är vart femte barn.

Låt oss sammanfatta det hela:

Omskärelse: 3000 omskärelser per år - inga (eller mycket få) dokumenterade komplikationer. Ytterst få omskurna män som vittna

r om att känna sig kränkt.

Ungdomsidrotten: Miljontals barn idrottar per år - 60 000 skadade, en del med livslånga men och minst 12 000 av dessa kände sig pressade av sina föräldrar att delta i idrotten.

Omskärelsedebatten handlar inte om antisemitism eller islamofobi, eller hur? Förbudsivrarna är ju bara ute efter att skydda barn från att kränkas och skadas. Om förbudsivrarna menar allvar med att de inte är ute e

fter judar och muslimer - om de verkligen vill värna om barn som kränks och far illa - låt dem börja med undomsidrotten och rädda alla barnen från det traumat först.

Therese Alshammar välkomnas av sin mamma Britt-Marie Smedh, som simmade för svenska OS-truppen 1972.

Carolina Klüfts mamma Inga-Lill Ahlm var längdhoppare i landslaget där hon hoppade 6,09 som längst och pappa Johnny Klüft var allsvensk fotbollsspelare i Östers IF och GIF Sundsvall.

Och vi borde nog inte glömma att det finns andra sätt barn kan fara illa i ungdomsidrotten...

Kol tuv,

Parashat Vajechi - Sanna och falska berättelser

2012-01-06T09:55:00.010+01:00

Hej!

Jag skrev denna Dvar Torah på engelska för Limmud organisationens Dvar Torah emejl, On One Leg, som kommer ut varje vecka med tolkningar av olika människor som är aktiva i Limmud-sammanhang. Jag rekommenderar alla att prenumerera på Limmud On One Leg!
Följande text är alltså skriven på engelska och översatt, med lite hjälp av Google Translate och mycket redigering från min sida. Svenskan kan ändå vara lite mer bristfällig än vanligt. (Vill du läsa orginalet, klicka här.)

Nu när vi avslutar den episka boken Bereishit, Första moseboken, når Jakob och Josef, två av bokens mest noggrant skildrade personligheter, bägge slutet av sina långa liv.

Både far och son har haft svåra och utmanande liv, fyllda av med tvära kast, hjärtesorg och stora utmaningar, men om vi tittar noga på deras inställningar till dessa utmaningar, är de två männen rätt olika varandra.

När Jakob har att göra med brodern, föräldrarna, svärfadern, hustrurna, sönerna och sina grannar, försöker han alltid att passa in dem, som pussel-bitar, i hans liv, just som han vill ha dem. Men var gång han får alla bitar på plats, så hoppar ett avgörande bit ut. Till skillnad från Josef - som verkar ta varje motgång med lugn beslutsamhet, som hanterar varje utmaning för sig, i den takt den drabbar honom - verkar Jakob aldrig kunna förlika sig med att saker och ting inte kommer att bli som han hade hoppats.

Hans livs stora kärlek, Rakel, är det bästa exemplet på detta. Det var ju menat att hon skulle bli Jakobs enda hustru, men Lavan lurade honom att gifta sig med Leah först och krossade Jakobs dröm om monogam äktenskaplig lycka. Gud gjorde Leah fruktbar och Rakel ofruktbar, spänningarna växte och söner föddes på rullande band. Det var först när Leah och bihustrurna Bilha och Zilpa hade tillsammans fött Jakob 10 söner och en dotter att Rakel fick hennes förstfödde, Josef.

Kan detta vara skälet till att Jakob favoriserade Josef och behandlade honom som den förstfödde, fast han var nästan familjens yngste? Han var sonen Jakob borde ha först av alla. Det var drömmen som aldrig skulle bli verklighet, som stamfadern inte kunde bryta sig loss ifrån, inte ens på sin dödsbädd.

Innan han välsignar sina söner, vill Jakob, typiskt nog, välsigna Josefs söner, Efraim och Menashe och han vill att de ska värderas lika högt som hans två äldsta söner, Reuven och Shimon. Plötsligt försvinner den gamle mannen in i ett minne av sin svunna kärlek:
"Jag, när jag var på väg tillbaka från Paddan - dog Rakel från mig ... och jag var tvungen att begrava henne där på vägen till Efrat..." Bereishit (Första moseboken) 47:8

Han säger Alai - "från mig" eller bokstavligen “PÅ mig” trots att det måste ha varit lika smärtsamt för Josef att förlora sin mor som det var för Jakob att förlora sin älskade hustru.

Skapar vi inte alla i någon mån berättelser, narrativ, i våra liv som inte alltid överensstämmer med det som faktiskt sker omkring oss? Så många spänningar och så mycket smärta uppstår ur gapet mellan vad vi vill tro är verkligheten, och vad som egentligen är verkligheten, vare sig vi vill det eller inte. Och vissa människor är så inlindade i sin egen sorg, sitt eget narrativ, att de inte kan se verkligheten eller smärtan som andra bär på.

Josef verkar inte följa i sin fars fotspår. Även när inget går bra för honom, när livet ger honom sur mjölk, finner han ett sätt att göra av det söt grädde. Allt förändras, däremot när han står ansikte mot ansikte med sina bröder, då hungersnöden tvingar dem resa ner till Egypten för att köpa säd. Det är då vi ser hur hans känslor tar över.

Josef iscensätter en genialisk plan för att rädda sin yngste bror, Benjamin, faderns nya favorit, från sina bröder, som naturligtvis måste hata Benjamin lika mycket som de hatade Josef. Han ser till att Benjamin tas ned till Egypten, sätter dit honom för stöld och låta bröderna lämna honom där, som de gjorde med Josef.

Det hela skulle ha fungerat perfekt, om det inte vore för en liten detalj - bröderna är inte onda längre. När de tror att ingen hör dem, uttrycker de en enorm skuld över vad de gjorde mot Josef och de har ingen avsikt att överge Benjamin i Egypten. Denna gång tar de ställning för minstingen i familjen och behandlar honom som den broder han är.

Josef kunde ha klamrat sig fast vid sin smärta och sin egen berättelse i det ögonblicket, genom att ignorera deras vädjan och skicka hem dem, samtidigt som han intalar sig själv att det var bäst så. Men Josef gör någonting hans far aldrig skulle kunna göra - han bryter sig loss från sin egen smärta och skapar en ny verklighet, genom att sudda över den inre berättelsen av lidande.

Han tar av sig masken, blir en del av familjen igen och lyckas släppa på all den sorg och ilska som han sparat på i åratal. Även när bröderna kommer till honom efter fadern Jakobs död, då de fruktar att han väntade på denna stund att hämnas, försäkrar han dem att han hyser dem ingen illvilja:
“han tröstade dem och talade till deras hjärtan." Bereishit 50:21

Låt oss alla följa Josefs exempel genom att identifiera de falska narrativ vi snärjer in oss i, och istället se verkligheten som den egentligen är, för att förflytta oss från smärta, förbittring och ilska till försoning och skapandet av en bättre värld tillsammans.

Shabbat shalom!

Tankarna och tweetarna flödar på Limmud!

2011-12-25T21:20:00.005+01:00

Hej!

Just nu är jag på Limmudkonferensen i England. Jag minibloggar mest, via Twitter, på @Benjaminigbg och där kan ni läsa vad jag gör och vad jag tänker. Ni kan även se andras tweets via #Limmud. Båda har ni härovan!

Önskar ni att ni vore med? Då kan ni kolla in vissa föredrag som sänds live och finns senare att titta på här: http://limmud.org/publications/livestream/

Finns även från iPhonen om du laddar ner appen! Sök sedan efter Limmud så kan du kolla var som helst, hur som helst!

Judendomen mår riktigt bra i internetåldern!

Glad Chanukkah!

En upplysande helg för en knivig ritual...

2011-12-20T14:10:00.005+01:00

Hej!

Nu är det äntligen Chanukkah!

Det är en helg som, mer än någon annan helg i den judiska kalendern varit en spegelbild genom tiderna av det judiska folkets historia och indentitet. I grund och botten ligger det ett inbördeskrig mellan judar som lockades av den hellenistiska kulturen (ursprungligen från Hellas, nutida Grekland) och ville förändra judendomen för att passa in, och Maccabéerna som tog upp vapen för att försvara vad de såg som den riktiga judendomen.

Hade det stannat där, hade vi nog inte firat Chanukkah särskilt länge, men rabbinerna, som i Talmud introducerade berättelsen om miraklet med oljan som användes för att tända den sjuarmade Menorahn, varade i åtta dagar istället för en dag. De lyckades ta fokuset från kriget och våldet och sätta det på något gudomligt och upplysande i mörkret.

Så har det alltid varit i vår religion - finns behovet, kan man tolka och omtolka för att passa nya tider och nya sammanhang, utan att förlora kärnan i budskapet.

Chanukkah har varit en helg för judar som ville in i det nya, mer öppna europeiska samhället på 1800-talet och mitt i nationalismens vindar, ville de också ha en dramatisk, militär seger som de kunde vara stolta över, samtidigt som många ville distansera sig från religionen litegrann. Då passade det att damma av Maccabéernas bedrifter och fira dem istället.

Detsamma gällde sionisterna på 1900-talet - vad var mer passande än en berättelse om en judisk kamp för självständighet i vårt eget hemland?

Och när judar, nyanlända till USA, skulle hävda sig på den amerikanska fria marknaden, även för religioner, så anammade man presenterna och pyntet från julen, med en judisk twist.

Idag ska jag till Götaplatsen i Göteborg, där representanter för Chabad-rörelsen tänder en jättestor chanukkia (ljusstake). De sysslar med att stärka judars religiösa identitet och gör ljuständningsceremonin för att judar ska känna sig mer judiska bland den bländande julbelysningen.

Det är underbart roligt att se hur Chanukkah betyder helt olika saker för olika judar, i olika tider och hur den fortfarande förändras. För mig har Chanukkah fått en ny innebörd denna vinter, då uppmaningar till omskärelseförbud har duggat tätt i tidningar och på TV. Göran Rosenberg skriver om kampanjen mot omskärelse har nu stöd av humanisterna, minst en präst i Svenska kyrkan och Bengt Westerberg, "regeringens särskilde utredare av främlingsfientlighet, rasism och intolerans".

Jag har skrivit om det rätt mycket här på Torahblogga, men det är värt att upprepa det. Kanske försöker dessa förbudsivrare verkligen värna om våra pojkars rättigheter och drivs enda av de renaste motiven, men när de menar att vi judar och muslimer inte vet våra egna barns bästa, och sätter religionen före, hamnar de i ett historiskt otrevligt sällskap:

Romarna, Paulus, Den katolska kyrkan, Martin Luther, Sovjetunionen, alla försökte de komma åt oss envisa judar genom att förbjuda omskärelsen. Och vilka var det som började med detta?
Visst, var det hellenisterna, som menade just som humanisterna att det var barbariskt att utsätta små pojkar för detta, att vi borde civiliseras, med eller mot vår egen vilja och lägga av med vår märkliga religion.

För mig handlar Chanukkah i år om att komma ihåg vad omskärelsen betyder för oss - om det hade varit farligt, eller problematiskt hade vi, precis som med andra lagar, omtolkat och kommit runt budet. Men omskärelsen är inte skadligt, inte farligt och 99.9% av alla omskurna män, muslimer eller judar, känner sig inte alls kränkta över att mista en liten hudbit runt snoppen.

Att motståndarna ändå känner en sådan människokärlek att de kan strunta i vad vi själva tycker och ändå yrka för ett förbud, ja, det låter som samma kärlek som hellenisterna hade i sin iver att civilisera oss, eller som katolska kyrkan och Martin Luther hade för att föra oss till Kristus.

Tack för er stora omtanke, men jag fortsätter att tända min chanukkiah och fortsätter att omskära mina söner. Hitta några verkliga offer att värna om istället!

Glad Chanukkah (och God jul till er som firar det),

PS. Och på tal om omtolkningar och ursprungstolkningar, så är det ju på den åttonde dagen som en judisk pojke omskärs så när alla höjer sina champangeglas för att skåla på Nyårsafton, glöm inte varför man ursprungligen markerade den dagen, precis en vecka efter julen... (http://en.wikipedia.org/wiki/Feast_of_the_Circumcision_of_Christ)

Gott nytt år!

Andra intressanta inlägg: Varför omskär vi våra pojkar?, Debatt om omskärelse,

En dialog med en av vår generations stora religiösa tänkare...

2011-12-16T13:50:00.004+01:00

Hej!

Ja, det har varit en händelserik vecka för mig och Torahblogga. Jag skrev i onsdags en uppmaning att vi judar ska stå sida vid sida med svenska muslimer och bekämpa den rasism som drabbar dem, lika mycket som vi ska bekämpa den som drabbar oss.

Jag fick jättestor respons, men även en del kritik (om man bortser från det strunt som kommer från SD:are, vilken man måste nog göra här i världen). Jag tänker inte avfärda kritiken som kommer från öppensinnade människor, som inte har samma upplevelser av världen som jag har, men jag måste inte heller hålla med.

När jag skulle ändra spår lite och skriva om parashan - veckans Torahläsning, Vajeishev, så kollade jag först upp vad den brittiske överrabbin Jonathan Sacks hade att säga om avsnittet. Döm om min förvåning när han talade direkt till mig om vikten av dialog och att tala även med dem man verkligen inte håller med om!

Hoppas ni kan ge honom 9 minuter av er tid och höra hans budskap (fast den är på engelska). Det finns så mycket för oss alla i hans ord!

Shabbat shalom,

PS. Gillar ni Rabbi Sacks? Då måste ni lyssna på hans debatt med den missionerande ateist Richard Dawkins, om religion och vetenskap!

Bästa citatet därifrån:

"Science takes things apart to see how they work. Religion puts things together to see what they mean."
Rabbi Jonathan Sacks

Svenska muslimer och judar - nu enar vi oss!

2011-12-14T02:51:00.007+01:00

Hej!

Läste just Niklas Orrenius artikel i DN “Hur blir man en människa i hatarens ögon?” om hatet mot muslimer i Sverige och fast klockan är mycket kan jag inte sova:

Amna Ismail Abdulkarim ser sig inte som ett offer utan som en rakryggad jämlike, en medborgare med rättigheter och skyldigheter. Därför viker hon inte undan när hon utsätts för något obehagligt.
Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:
”Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!”
”Vart?” frågade Amna Ismail Abdulkarim.
”Åk till Iran eller Saudiarabien!” fräste kvinnan.
”Jag är en svensk kvinna.”
Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:
”Kolla, hon säger att hon är svensk!”
Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk. Det kändes viktigt att övertyga dem:
”Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!”
Ibland tänker jag på hatet mot invandrare som en ständigt malande bakgrundston i det skånska landskapet. Då och då bryter den där tonen igenom, den blir gäll och omöjlig att ignorera. I januari i år skrev jag ett reportage om det som under förra året drabbade Malyum Salah Hashi och hennes barn i Tomelilla:
”Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåriga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.
När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, kastanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.
En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula. Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.
– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?”

Läs hela artikeln, det är ett måste - fast den är lång. Investera er tid i det!

Och för er som genast tänker på trakasserierna mot Malmös Chabad rabbin Shneur Kesselman, så kan jag lugna er med att Orrenius nämner även hans utsatthet lägre ner i artikeln.

[På bilden här intill ser ni en bild från en serie jag gjorde (med hjälp av Sonja och Aqurette) på Stortorget när jag sist var i Malmö, som jag kallade Keep on, kippa on, Malmö! Det var något som andra i Malmös församling nyligen upprepade i lite större skala och Anna Ekström försöker få igång en kampanj på via sin blogg!]

Men det är inte min poäng - detta är ju Torahblogga och jag tänker på följande verser från Torahn:

En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot (2 moseboken) 22:21

Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 moseboken) 19:33-34

[Gud] ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.
Devarim (5 moseboken) 10:18-19

Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför ger jag dig denna befallning att följa.
Devarim (5 moseboken) 24:17-18

Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. – Hela folket skall svara: Amen.
Devarim (5 moseboken) 27:19

Torahns etik genomsyras av ett koncept jag brukar kalla offrets ansvar. Vi som VET hur det var att uppleva främlingsskap, slaveri, förtryck - vi har ett ansvar att ta hand om andra människor och speciellt de som är extra utsatta. Är vi offer i sammanhanget är vårt ansvar att handla - att hjälpa andra i samma situation eller värre - än mer nödvändig!

(Ni som vill hävda att Koranen, till skillnad från Torahn, är ett ont och hatfyllt dokument - gör er icke besvär - det finns gott om problematiska texter i Torahn - fler än i Koranen - det är därför vi måste tolka så aktivt och målmedvetet - och muslimerna gör detsamma - här kan ni läsa en Fatwa, religiöst uttlåtande, gällande hur muslimer borde studera religiösa texter tillsammans med judar och kristna.
Igår hade jag ett långt Twitterkrig med en viss @AnnaFiii. Hon(?) började med att skicka mig en länk till en YouTube-film om Sharias farliga inflytande i Europa. Vill ni läsa en del av ordfäktningen kan ni göra det här nedanför - fast det är mycket att läsa:

&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;br&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;

Varje exempel AnnaFiii försökte komma med för att visa att islam var något särskilt ondskefullt kunde jag vända och visa exempel på det inom judendomen. Inte att vi är lika dåliga, utan att hon var ute efter att selektivt tolka allt inom islam negativt, när alla hennes argument kunde lika gärna ha använts - och används! - av antisemiter.)

I Niklas Orrenius artikel läser jag fall efter fall och det gör mig ont i hjärtat. Rabbin Shneur Kesselman är utsatt för dagliga påhopp, en del från muslimer som ser honom som representant för Israels politik mm, men låt oss inte för den saken blunda för vad så många fler muslimer själva blir utsatta för! Tvärtom är det vårt ansvar att försvara dem från samma sorts angrepp som vi blir utsatta för idag och i årtusenden.

Detta kanske låter som ett “vända andra kinden till”-resonemang, en av principerna som skiljer Jesus läror från normativ judendom, men det är det bara om vi ska försvara samma människor som hoppar på Kesselman. Har Amna Ismail Abdulkarim eller Malyum Salah Hashi eller deras små barn hoppat på Kesselman? Jag har ingen som helst anledning att tro det, och det har ni, som läser detta, inte heller!

Poängen är detta - muslimerna är Ishmaels barn och vi är Isaks barn - båda var Abrahams söner och idag är vi alla utsatta i Sverige. Vi har så mycket gemensamt i religionen och tolkningstraditionen, och också gemensam sak i omskärelsefrågan, om friskolor, om rituell slakt. Allt detta skrev jag om i inlägget för två år sedan Varför judar aldrig kan stödja SD!

Vi måste stå enade med våra muslimska bröder och systrar! Det är allas vårt ansvar att konfrontera rasismen, den sjukdom som har spridit sig som en cancer i det svenska samhället. Vi måste tillsammans hjälpa vårt avlånga land anpassa sig och utvecklas i en mer demokratisk och tolerant riktning. Och jag skiter totalt i vad någon kanske tycker om Israel - vi bor här i Sverige och att sätta allt fokus på en utrikespolitisk fråga, hur viktig den än må vara för oss annars, är det mest idiotiska vi kan göra. Kan vi inte stå tillsammans och göra gemensam här i Sverige, förtjänar vi att drivas ut härifrån en efter en.

Svenska muslimer och judar enade för ett bättre Sverige - vem är med mig!!! (Icke-judar och icke-muslimer också välkomna!)

Kol tuv,

Brorsan gör succé i Philadelphia

2011-12-11T18:13:00.003+01:00

Hej!

Här är en video som en kille i Philadelphia gjorde om min bror, som är rabbin där. Sött liten film om livet för en väldigt uppskattade rabbin i en amerikansk judisk församling...

Shawn Kotzen - Working Philadelphia - "to Catch a Rabbi" from Shawn Kotzen on Vimeo.

Visst är man en stolt storebror! :)

Kol tuv,

Parashat Vajishlach - En evig och underbar brottningsmatch

2011-12-09T16:31:00.009+01:00

Predikan på parashat Vajishlach
10 december 2011, 14 kislev 5772

Rabbi Jonathan Sacks, Storbritanniens överrabbin ställer en viktig fråga om veckans parasha:
“Varför är Jakob vår stamfader, och judendomens hjälte? Varför är vi Kehilat Jaakov och Bnei Jisrael - Jakobs församling och Israels barn?

Abraham påbörjade den judiska resan, Isak var villig att offra sig för Gud, Josef räddade folket under svältåren i Egypten, Moshe ledde folket genom öknen och gav oss våra lagar. Joshua ledde folket in i Det förlovade landet, David blev vår största kung, Salomon byggde templet och profeterna gav, genom århundraderna, röst åt Guds budskap om rättvisa och rättfärdighet.”

Jakobs liv, menar rabbi Sacks, verkar vara fylld av inget annat än konflikter: med broderna Esau, som han bedrar så han måste fly för sitt liv; med svärfadern Lavan, som lurar honom gång på gång; med sina fruar Rakel och Leah, som tävlar om hans kärlek; med sina tre äldsta barn Reuven, Shimon och Levi, som på olika sätt utmanar faders ledarskap. Jakob verkar han ofta fylld av ångest och rädsla, och när han väl handlar verkar han inte alltid ärlig eller rak.

Efter att ha återförenats med Josef står han inför sonens chef, farao, och sammanfattar sitt liv med att säga ”Få och svåra har mina levnadsår varit.”

Rabbi Sacks har satt fingret på det hos Jakob som har gjort honom till en av mina favoritpersonligheter i Bibeln. Han är en överlevare - han är det judiska folket personifierat - han är Israel.

I dagens parasha får han detta namn och det kommer i ett av de mest märkliga avsnitten i hela Torahn, när Jakob brottas med ängeln. Det är just innan han ska möta sin bror för första gången på 20 år. Esau är på väg att möta honom med 400 man - han tänker inte komma för att fika med Jakob. Då delar han på sin stora familj, sina fyra fruar och 13 barn, sitt boskap och allt han äger, i två läger, och resonerar ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.”

Vilket ohyggligt val! Vilken ångest det innebar att dela på allt han håller kär i hoppet om att rädda en spillra undan hans egen brors vrede. Hur många gånger i vår historia har inte andra judar tvingats följa Jakobs exempel.

Och han uttrycker sin ångest i bön:

Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen.

Han skickar gåva efter gåva, totalt 550 djur, till Esau, i hopp om att kunna köpa sig ur denna knipa, men när han gjort allt han kunnat står han där vid floden Jabboks strand och solen sjunker över horisonten. Han lämnas ensam med sin tilltagande skräck inför morgondagen. Ensam med alla sina minnen över hur han levt sitt liv och alla saker som gått fel. Ensam med all den ånger över hur han kunde ha gjort annorlunda.

Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” … Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.

Hela sitt liv har Jakob flytt från den kraft, det öde som han nu står ansikte mot ansikte med. Och nu, med all den skräck som det måste innebära att brottas med denna övermäktiga motståndare, vägrar Jakob att ge upp. Han kan inte. Han vet inte hur. Allt han förmår är att vara sig sig själv och med en chutzpah, en fräckhet, född ur desperation, förhandlar han sig till en välsignelse mitt under brottningsmatchen.
Han går därifrån som Jakob, men också som Israel, haltande, evigt förändrad, bruten men hel i mötet med sig själv och sina värsta farhågor.

Och så har det varit för oss, Jakobs barn, från den dagen och framåt. Vi har ömsom sökt, ömsom flytt från världens hårda rampljus. Idag går inte mindre än fem judar fram till den svenska kungen för att ta emot nobelpriset och de bidrar till en av världens märkligaste statistiska siffror: en femtedel av alla som tilldelats ett nobelpris har varit av judisk börd, fast vi endast uppgår till ca 0.2% av världens befolkning.

Den holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozo, en av den ortodoxa världens mest radikala tänkare, påpekade att det judiska folket är mindre till antal än ett misstag i den kinesiska folkräkningen, dvs. när kinesiska byråkrater räknar fel på någon decimal i landets folkräkning, så räknar de fel på fler människor än det finns judar i världen!!!

Hur kan vi ha samtidigt ha gett världen Moses, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Bob Dylan, Woody Allen OCH 20% av världens nobelpristagare???

Hur är det möjligt? Och samtidigt som vi sticker ut mer än någonsin, vill vi inte helst inte att världen ska märka det så mycket. Vi har så ofta kritiserats, jagats och förföljts att vi bara vill smälta in i dagens demokratiska samhälle och inte synas.
Men det gör vi. Vi märks ordentligt med rubriker om Israel, om antisemitism, om omskärelse.

Om tio dagar börjar vi fira Chanukkah, en helg som ihågkommer hur judar tog strid mot en kung för 2200 år sedan, då han ville förgöra både vår religion, genom att förbjuda vår Torah, och vår identitet, genom att förbjuda Brit Milah. Den artikel som skrevs i DN Debatt i november, av omskärelsemotståndare, kunde ha skrivits av kung Antiochus själv, för just så tyckte grekerna: vi är omoderna, primitiva, envisa. Vi vill inte inse att vi ska lägga av med vår religion och bli som alla andra.

Chanukkah har passande nog kommit att mer än något annat symbolisera den helg genom vilken dagens judar tar ställning i den moderna världen - när alla andra tänder adventsljus och julgranar, tänder vi vår chanukkiah (speciellt den som Chabad tänder på Götaplatsen).

Vi märks. Det finns högst 17000 judar i Sverige, ändå så har vi haft judiska ministrar, riksdagsmän och kvinnor, konstnärer, författare, filmskapare, vi har spelat en gigantisk roll för svenskt näringsliv och så har vi några judiska skurkar som har fått sina namn i tidningen och i svensk kriminalhistoria.
Vänta ett tag, kanske ni säger, visst är dessa alla judar, men de är inte där de är FÖR att de är judar. De ska inte stämplas som jude, bara för att de kommer från liknande bakgrund.

Rabbi Brad Hirschfield definierade antisemitismen en gång som skillnaden att säga “det finns många mäktiga judar som bestämmer i Hollywood” - vilket stämmer - och att säga “judarNA styr Hollywood” - vilket inte stämmer. För det absurda med tanken på “den judiska världskonspirationen” är att vi vet bättre än någon annan att om man någonsin samlade alla dessa kända och inflytelserika judarna i ett och samma rum, skulle de ALDRIG kunna hålla med varandra! För att ha en konspiration måste vi först ha konsensus, och det når vi judar aldrig!

Och däri ligger faktiskt vår styrka: vi brottas och brottas och brottas. Vi kämpar med änglar och människor och med oss själva och ur denna eviga brottningsmatch - så irriterande, frustrerande och utmattande som den än må vara - ur kampen uppstår den välsignelse som Gud lovade Jakob/Israel. Vi står där brutna, men hela.

Och då händer något märkligt i berättelsen:
Jakob står framför Esau (som i Talmud kom att symbolisera romarna, kristendomen och västvärlden) som den han är - inga fler knep eller undanflykter: Här är jag Esau, gör vad du vill med mig!

Och brodern föll Jakob “om halsen och kysste honom. Och de grät.”

Låt oss möta våra utmaningar inte genom att slinka undan i skuggorna, utan genom att stå upp för vilka vi är - brutna men hela - möta Esau och omvärlden och låta dem hata eller älska oss för dem vi verkligen är.
Vi har mycket lite att skämmas för och vi har mycket att vara stolta över. Låt oss omfamna vår fader Jakob och vara hans barn, Bnei Israel.

Shabbat shalom och Chanukkah sameach!

Jag och Jesse är som bröder...

2011-12-08T07:03:00.004+01:00

Hej!

Hittade just, via Twitter (som jag nu återupptäckt) en rolig blogg bara om om judiska kändisar:

6 Degrees, No Bacon
Bara namnet är hur roligt som helst, en anspelning på det populära sällskapsspelet Six Degrees of Kevin Bacon.

Där citerar de skådespelaren Jesse Eisenberg (som t.ex. spelade Facebook grundaren Mark Zuckerberg i den suveräna filmen The Social Network) som säger i en intervju:

“In my family, every conversation was a debate complete with philosophical tangents. A discussion about the Yankees would quickly devolve into an argument about salary caps and then into a theoretical consideration of hegemony, and finally, inevitably, a shouting match about Israeli policies in the Middle East.”

Wow! Inte visste jag att Jesse Eisenberg och jag växte upp i samma barndomshem!

Kol tuv,

PS. Första inlägget på LÄNGE att inte nämna omskärelse... öh... attans också...

Hur var det nu - VARFÖR omskär vi våra pojkar?

2011-12-06T06:28:00.000+01:00

[Bilderna är från 16 mars, 1978 - dagen då jag och min förhud gick skilda vägar och jag fick mitt hebreiska namn Binyamin Natan ben Menachem-Mendel Yosef veDevorah]

Hej!

I dessa dagar har det blivit mycket om Brit Milah - Omskärelse. Jag har bildat Förhudsfritt, en Facebookgrupp för att ta ställning mot ett omskärelseförbud, men också för att prata om vad omskärelse betyder för oss judar och muslimer.

Men jag har fokuserat så mycket på att bemöta all kritik från motståndare på nätet (en del välmenande och en del rena antisemitiska/islamofobiska påhopp) att jag nästan glömt bort att också förklara för de judar som inte kan sätta ord på det, varför det är viktigt för oss! Där vill jag tacka Cecilia och Sofie, några av mina studiekamrater på religionsvetenskapen för att de ställer dessa viktiga frågor!

I SvD idag, den 6 december, skriver en religionsvetare, Magnus Zetterholm, docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet, om vilken central roll omskärelsen spelar för judisk identitet.

"I en judisk kontext skulle konsekvenserna av ett förbud bli fullständigt förödande, eftersom omskärelse av gossar just på den åttonde dagen är oupplösligt förenad med judisk religiös och etnisk identitet. Sambandet är så starkt att det inte råder någon som helst tvekan om att ett förbud mot omskärelse i realiteten innebär ett förbud mot judendom."

Så jag länkar även till det härifrån. Vill man få lite mer insikt i varför det är så viktigt, så kan ni läsa vidare. Vill ni kritisera det medicinska, eller det juridiska, rekommenderar jag att ni hoppar över detta inlägg, och istället läser och kommenterar mitt inlägg En knivig fråga upp på Debatt igen!

Denna förklaring är till skillnad från det mesta andra som jag skrivit, inte menat att vara ett inlägg i just omskärelsedebatten - jag tror inte något av argumenten här nedan är relevant för omskärelsemotståndare, men detta är min förklaring på varför judar fortsätter med Brit Milah, trots många, många motståndare och förbud genom årtusenden. Därför vill jag gärna höra från judar om ni inte håller med mig (eller om ni håller med mig) och varför. Icke-judar får gärna tycka till också, men detta riktar sig först och främst till judar.

Som alltid med religion, så finns det den religiösa anledningen ("vi gör detta för att Gud...") och så finns det den sociologiska/historiska anledningen.

Den religiösa anledningen till att man omskär är att det är tecknet på förbundet som slöts mellan Gud och Abraham (1MB, kapitel 17) och som kulminerade i mottagandet av Torahn vid berget Sinai för ca 3000 år sedan. Därav namnet för budet på hebreiska Brit Milah, brit - förbund, milah - omskärelse.

Det är det andra budet av 613 som förekommer i Torahn (det första är till Adam och Eva: "Var fruktsamma och föröka er") och det handlar om löftet som Gud ger till Abraham:

Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk... Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund...
Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled... på detta sätt: ... Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled ... så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.
Bereishit (1 moseboken) kapitel 17

Ett rätt starkt budskap där och vare sig man tror på berättelsen eller inte.

Vad detta har resulterat i är den sociologiska/historiska delen av mitt svar: Brit Milah är så inflätat vad det innebär att vara jude och i den judiska identiteten (pojken får sitt hebreiska namn vid Brit Milah ceremonin) att vi genom årtusendens förföljelser riskerat våra liv för att omskära våra söner.

De som omtänksamt vill rädda våra söner från omskärelsen är inte de första i historien att försöka sig på det, de kommer från en anrik tradition:

Grekerna; Romarna; Paulus; Den katolska kyrkan; Martin Luther; Sovjetunionen;
(Varför förbjöd inte nazisterna det också, som jag först trodde, i Neuremburglagarna? De var aldrig ute efter att konvertera oss, utan förinta oss. Då passade omskärelsen som ett extra bra sätt att leta reda på judar.)

Och varje gång har dessa makter dragit den korrekta slutsatsen att kan man bara komma åt omskärelsen, kunde de påbörja processen att bända dessa envisa judar från sin envisa religion. Det låter radikalt, men jag menar att judiska folket har egentligen ingen anledning att existera om vi inte har ett förbund med Gud.

Vi knappast försökt smälta in men ej heller att hålla låg profil. Jag tror det finns en hel del här som i mörkare sinnen blir stoff för antisemitism. Vi följer liksom aldrig följt "historiens regler":

Varför grundar sig två enorma världsreligion sig på ett litet semitiskt folks antika texter, fast de aldrig har försökt konvertera någon annan?
Varför har de, som helhet, aldrig låtit sig övertygas och omvändas av andra mycket större och mäktigare makter och religioner, inte ens de som utgått från deras texter?
Varför finns detta semitiska folk kvar efter 3000 (eller om man räknar från Abraham, 4000) år, när INGA av våra dåtida grannar längre existerar?
Varför är deras bidrag till världen fortfarande idag helt ur proportion till deras antal (13-17 miljoner) och helt utan jämförelse historisk till något annat folk? (4 nobelpristagare bara i år!)
Och varför gjorde de allt detta utan att vara samlade eller organiserade i ett eget land i närmare 2000 år???

Objektivt sett är det väldigt, väldigt märkligt och svårförklarligt.

Tänk hur många olika religioner gick i graven när kristendomen svepte genom Europa och sedan Nord- och Sydamerika. Hur många religioner gick i graven när islam svepte genom Asien och Afrika. Hur lätt det i längden var att ena så många olika kulturer och folkgrupper under några få, starka fanor.

Finns det druider kvar idag? Nix, de som finns är en nystartad New Age-grej, baserad på en forntida religion som försvann i och med kristendomen. Finns Zoroastrianismen kvar idag - en gång ett av världens största religioner? Nja, kanske några tusen utövare i Iran, men de har starkt påverkats av Islam. Finns Inca- eller Aztekreligionerna kvar? Kanske vissa traditioner och riter, men de allra flesta är samtidigt katoliker.

Varför, varför, varför är VI kvar???

Vi borde inte finnas och judar har genom historien haft många, många bra anledningar att inte fortsätta med judendomen. Att bara ge upp, gå till närmaste kyrka eller moské, säga "De tror ju på samma gud, så jag slipper vara annorlunda, slipper förföljelserna, slipper att känna mig som "en främling i ett främmande land" om jag bara konverterar."

Enskilda judar har gjort detta, men det judiska folket har aldrig gett sig. Inte för att vi är nihilistiska, utan tvärtom, så tror religiösa judar på det historiska förbundet som ska så småningom leda till den messianska tiden. Utan förbundet hade vi inte haft någon anledning att fortsätta vara judar och Brit Milah är tecknet på denna framtidstro.

Och i dagens samhälle, där judar inte särskiljes från andra medborgare, där många judar assimileras och lämnar sina traditioner bakom sig, är detta bud ett av de sista som en sekulär jude slutar hålla. Sabbaten, kosherregler, helger - allt kan man kasta överbord, men får man en son och omskär honom inte, så är det som att säga "Jag vill inte att min son ska få en judisk start i livet - jag vill att judendomen tar slut med mig."

På det sättet blir den sista versen av Guds befallning till Abraham sant: "Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund." Gud stöter inte ut honom ur förbundet, ej heller andra judar (vi kollar faktiskt inte vem som är omskuren) - "utstötningen" görs av individen själv i att välja bort Brit Milah.

Kol tuv,

Bra frågor kräver långa svar!

2011-12-05T10:40:00.008+01:00

Hej!

Herman ställer många intressanta frågor om förra blogginlägget, Varför omskär vi våra pojkar?:

Intressant. Jag har aldrig lyckats förstå historiskt sett vad förhuden har att göra med förbund. Det är ungefär som när jag som kristen säger att Jesus dog för våra synder ... men vad är det för regel som säger att någon måste dö? Vad är det för regel som säger att det är just när någon dör som problemet är löst? Det är jättesvårt. Har du någon förklaring till vad det är för speciellt med förhuden förutom att det har valts historiskt? Vet vi varför Gud valde just förhud? Är det att Gud vill sätta sin prägel på den organ som en man använder för att bli fader till ett barn till? Är poängen att förbundets anspråk skall vara intimt? Är det bara för att det var lite "extra" hud som man klarar sig annars ganska bra utan? Är förhud orent? Är det ungefär som griskött - att Gud har visst skapat det men vi måste välja bort det i alla fall?

Jag är heller inte övertygad om att de flesta förstår vad förbund betyder i sammanhanget? Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Cecilia, en av mina studiekamrater på Religionsvetenskapen ställde en liknande fråga:

...undrar varför just omskärelse blev tecknet för förbundet med Gud och inte något annat, ex att raka av sig håret.

Där svarade jag så här:

Nu är vi lite mer i spekulationer, men jag tror att svaret kan hittas på andra ställen i Torahn.
T.ex. i Shemot (2 moseboken), 6:10-12 står det:

Herren talade till Moshe: "Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet." Men Moshe vädjade till Herren: "När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna - och jag har ju svårt för att tala."

Vad är det med det, kan man undra, men då hjälper det att ha lite koll på orginalspråket. På hebreiska står det (jag transkriberar med latinska bokstäver) VeAni Aral Sefatajim, vilket betyder bokstavligen "Och jag har oomskurna läppar"!

Vad betyder det? Låt oss ta in ännu en text som kanske kan säga något, denna gång från Devarim (5 moseboken), 10:16-19:

"Omskär därför era hjärtan och sluta upp att vara så styvnackade. Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten."

Börjar vi se ett mönster här?

I första texten är det Moshe som har något som sitter i vägen för hans talförmåga och i den andra texten uppmanar Moshe (som 4o år senare blivit väldigt talför och poetisk) folket att känna för de svagaste individerna i samhället. Var det bibliska konceptet av ordet "omskära" då "att öppna upp" eller att "ta bort hinder från"?

I så fall kan man läsa omskärelsebefallningen i 1 MB, kapitel 17 på ett helt annat sätt. Kolla hur mycket av budskapet i kapitel 17 handlar om fruktbarhet och efterkommande generationer:

"Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik... Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled... Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.”

Det verkar så att omskärelsen kan mycket väl ha haft en stark fruktbarhetsinnebörd - att avlägsna "förhudskorken" för att låta fertiliteten flöda.

Det är nog den ursprungliga innebörden, men omskärelsen betyder något annat för dagens judar.

Man kan nog inte komma ifrån att omskärelsen är en mycket stark ritual för föräldrarna till det nyfödda barnet. Detta förstod jag först när jag blev förälder. Det går emot ens instinkter att beskydda det nyfödda barnet från allt ont, att sedan skära i honom, hur säkert och oskadligt omskärelsen än är. Jag tror alltså att man hittade den enda icke-nödvändiga hudbiten på människokroppen, som även befinner sig i ett av de mest känslomässigt känsliga delarna av den kroppen.

Så jag bestrider inte kritikerna i att detta är en stark och för utomstående svårbegriplig tradition, jag bestrider endast att det är skadligt, att det är en stympning, att det borde vara olagligt.

Inom judendomen ser man människan som Guds partner i skapelsen. Skapelsen var från början till 99% klar. Den sista procenten är ett gap mellan människan och Gud. Planen är då att vi ska sträva för att höja oss själva ur den animaliska/naturliga världen vi utvecklades i, bygga en bro över gapet (den sista procentenheten) och möta vår skapare på andra sidan. Då fullbordas världen och människan blir den sanna partnern i skapelsen, som det var menat från början.

Problemet är att den procentenheten är liten från Guds perspektiv, men gigantisk från människans. Det ser man i Guds tröst till Kain, precis i börjar av Torahn, när han blir avundsjuk på sin bror Abel:

”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
Bereishit 4:6-7

Gud menar att detta är väl självklart. Var inte sur, låt inte känslorna styra , så kommer allt gå bra! Resultatet är det första mordet.

Som jag skrivit tidigare, anser jag (fast andra tolkar Torahn annorlunda) att Gud får lära sig att vi behöver lite hjälp med brobyggandet, mer vägledning än vad vi hittills fått. Gud startar ett projekt. En rättfärdig människa ska väljas ut bland alla andra och hos honom ska ett frö sås. Kanske, om denna människa för vidare fröet till sina barn och de för det vidare till sina barn kan det växa tillsammans med människorna som blir ett stort folk. Ett folk som kan föra in etiken i världen.

Det är Abraham, alltså och det är genom förbundet med honom som denna etik och vägledning ska komma till världen. Det har ju också gått rätt bra över årtusenden - judendomen, kristendomen och islam har alla sin utgångspunkt i Abrahams förbund och i vår tid har vi FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, som baserar sig på denna etik och som har i alla fall skrivits på av de allra flesta länderna i världen. Men världen är långt från perfekt. Gud väntar tålmodigt (eller otåligt?), på andra sidan och vi har fortfarande en hel del kvar på bron som ska brygga gapet.

Många kritiker har ställt sig frågan om judar inte är okonsekventa, när vi skär i en människokropp som vi ändå menar att Gud har skapat, men där har vi samma resonemang: Gud har gett oss ett gossebarn som må vara perfekt till 99%, men den förhuden är vårt sätt att välkomna barnet in i arbetet att fullborda skapelsen. Vi säger också vid omskärelsen:

Ze haKatan, Gadol jijeh! - Här är den lille, men stor må han bli!
Keshem shenichnas labrit, ken jikanes leTorah uleChuppah uleMa'asim tovim! - Precis som han nu har ingått i förbundet, må han också komma till Torah (studier), Chuppah (bröllopsbaldakinen, dvs. äktenskaplig lycka) och goda gärningar.

Sen till Hermans sista fråga, om förbundets natur:

Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Det är ett kontrakt och det liknas ofta vid ett äktenskap. Så här står det i Shemot, Andra moseboken, kapitel 19:5-6, då folket står vid Sinai berg och ska ta emot Torahn:

Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.

Nyckelordet i denna text är just "OM". Förbundet är alltså villkorat på hur vi håller det med Gud. Det är inte som vissa kristna tolkningar menar att man kan förlora kontraktet, men genom hela Tanakh, den hebreiska bibeln ser man hur folket vänder sig från Gud, till avgudar och omoral och Gud tar sin beskyddande hand ifrån dem. När vi inser vårt misstag och vänder oss tillbaka, väntar Gud på oss.

Detta budskap blir extra tydligt i Profeterna, där det judiska folket kritiseras mycket hårt och straffas för sin envishet, men om vi ångrar oss och gör bot, gäller kontraktet igen. Man kan säga att Gud förväntar sig en väldigt hög standard av beteende från oss - det är den vi hela tiden ska sträva för att uppnå.

Men din sista fråga är lika viktig! För visst är det så att förbundet verkar bara gälla det judiska folket, men då kommer våra profeter in och förtydligar hur Gud har relationer med de andra folken också. Andra folk kan väl ta till sig förbundet och läran, tolka den på sitt sätt och leva därefter, så som kristendomen och islam har gjort. Buddister, hinduer, ateister - alla kan hitta olika vägar till en bättre värld. Kan någon säga att Gandhi inte var en helig man?

Det finns inget inom judendomen som säger att man måste vara jude för att leva rätt - långt ifrån! En god person är en god person, oavsett bakgrund och tro (eller avsaknad av tro). Gör man gott mot sina medmänniskor och jobbar för att göra världen bättre, för att vi ska fixa den där envisa 1% som är kvar till fullbordandet av skapelsen, ja då har judendomen inget att invända emot!

Där omvärlden ofta har missförstått judendomen är när man förväntat sig att det judiska folket ska bli kristna eller muslimer, bara för att de grundar sig på bibliska källor. Profeten Amos säger det bäst och vi läser faktiskt denna text i synagogan, när vi läser Vajikra (3 moseboken) kapitel 19, om hur israeliterna ska vara ett heligt folk. Amos skriver med sådan styrka och poesi att det är väl värt att ha med hela stycket:

Skulle ni vara förmer än nubierna för mig, ni israeliter? säger Herren. Jag förde Israel ut ur Egypten, men också filisteerna från Kaftor och arameerna från Kir.

Herren Gud har ögonen på detta syndiga rike: Jag skall utplåna det från jordens yta!

Dock skall jag inte helt och hållet utrota Jakobs ätt, säger Herren.

Se, på min befallning skall Israel skakas bland alla folk som man skakar säd i ett såll och inte en sten slinker igenom.

Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd, dessa som säger:

”Olyckan drabbar aldrig oss, den når oss inte.”

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta.

Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över.

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp

ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.

Amos säger alltså att vi visst är Guds utvalda folk, men att Gud har en relation med andra folk också - vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan! Jerusalem och templet förstörs och vi får lida i exil, men ändå kommer vi inte att försvinna - vi kommer att alltid vara kvar i världen på något sätt.

Kol tuv,

Varför irriterar vi folk så mycket?

2011-11-30T10:13:00.005+01:00

Hej!

Jag har funderat länge och hårt över varför omskärelse provocerar icke-judiska och icke-muslimska svenskar. Visst är en del av det en sorts föreställning att de skyddar små barn från att mista en liten bit hud, på en förhållandevis känslig del av kroppen, men finns det något mer?

Vad förklarar hätskheten? Varför får jag personliga påhopp som inte egentligen har med sakfrågan alls att göra?

Det känns för mig att det är så. Motstånd mot omskärelse är inte något nytt - tvärtom var det en av de första buden som grek-syrierna förbjöd judarna att hålla i de anti-judiska strömningarna som ledde fram till det krig vi idag ihågkommer när vi firar Chanukkah.

Och alltid har det varit samma ton:
Fattar ni inte, ni som ska vara så moderna och intellektuella och rationella??? Detta är barbariskt! Omodernt! Hyckleri! Idioti! Lägg av med det genast!!!

Det var en av de första stegen som Paulus föreslog som förändring när kristendomen växte ut ur judendomen, med en svidande kritik mot det judiska folket han i början hade riktat sig till, men som han börjar kritisera allt hårdare, då de flesta som lockas av hans budskap om Jesus Kristus är greker och romare, inte Herrens eget folk:

Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen, du är stolt över din Gud, känner hans vilja och kan avgöra vad som är väsentligt – du har ju vägledning i lagen.
Du tror dig om att vara en ledare för blinda, ett ljus för människor i mörker, en fostrare föroförståndiga, en lärare för omogna – du äger ju kunskapen och sanningen i lagens gestalt.
Du undervisar alltså andra men inte dig själv.
Du förbjuder stöld men är själv en tjuv.
Du fördömer äktenskapsbrott men begår det själv. Du avskyr de hedniska gudarna men drar dig inte för att plundra dem. Du är stolt över lagen men vanärar Gud genom att överträda den, ty som det står skrivet:
För er skull smädas Guds namn bland hedningarna.
Omskärelse är till nytta om du lever efter lagen. Men överträder du lagen är du trots omskärelsen på nytt en oomskuren. Om nu en oomskuren följer lagens bud, skall inte han få räknas som omskuren? Då kommer han som till kroppen är oomskuren men fullgör lagen att döma dig som överträder lagen fast du har skriftens bokstav och omskärelsen. Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen.
Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor.
Romarbrevet 2:17-29

En sådan hård kritik var inget nytt för det judiska folket, bland profeterna i våra egen Tanach - den hebreiska bibeln (kristnas Gamla testamente) haglar anklagelserna om hyckleri, fokus på ritualer över moral och att man missförstått Guds lag (se bara Amos 5:7 eller Jesaja 58 för att ta några få exempel bland hundratals!).

Men skillnaden här är att Paulus vill något som vi idag kallar för assimilering. Han vill att judarna och icke-judarna ska förenas under den nya messias. Han lyckades storslaget att få med den romerska världen, men bland judarna, hans och Jesus eget folk, har kristendomen haft mycket liten framgång på 2000 år.

Varför är vi judar så irriterande envisa? Varför ger vi inte upp efter så lång tid av att vara minoritet bland så många majoritetsfolk?

Den holländske-israeliska rabbinen Nathan Lopes Cardozo tror sig ha ett svar och det är, passande nog, ett radikalt och provocerande sådan - den västerliga världsbilden och den judiska kan egentligen aldrig samsas. Det är ett ca 80 minuter långt föredrag, i nio delar, men se speciellt del 2 och 3 om ni inte har tid för de andra!

Vill gärna höra vad ni tycker i kommentarerna härnedan:

Del 1

Del 2

Del 3

Nu får ni klicka vidare själva:

Del 4, Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9

Kol tuv,

Ibland blir man lite sur...

2011-11-26T17:00:00.002+01:00

Hej!

Ja, ibland kan man bli lite sur. Som när man får veta att man ska vara med i TV för att försvara något som omskärelse, som är mycket viktigt för judar och muslimer. Man får först veta att man ska ha 8-12 minuter. Nej, det blir bara 7 minuter.

Sen kom jag till studion, och då lät det: "vi kör 5 minuter i slutet av programmet och slänger upp resten på webben!" Jättekul!

Men så mycket blev det inte heller. Klart jag gick till SVTplay.se för att kolla minuterna:

Kommer Gävlebocken brinna? 3 minuters reportage.
Norsk-svensk skidtjafs: 14 minuter icke-diskussion.
Rabalder kring en liten feministpjäs byggt på det radikala SCUM-manifestet: 24 minuter.
Är minoriteters rättigheter i konflikt med barns rättigheter? 4,30 minuter.

Ja, vi slog Gävlebocken med 90 sekunder!!! Viktigt också att hela landet fick 11 minuter över hur någon norsk skidåkare irriterat en sportjournalist på Aftonbladet. Det var verkligen värt publikens tid.

Varje sig man är för eller emot omskärelse kan man hålla med om att frågan om barns och minoriteters rättigheter i Sverige behöver mer tid än så i public service TV!

Men Baruch haShem (tack Gud) att ingen fick in några billiga poäng på att SCUM står för Society for Cutting Up Men!!!

Att man debatterade feminism, patriarkatet och yttrandefrihet kring en pjäs, är ju, i och för sig, ett ämne som har viss samhällsbetydelse, men inte behöver man 24 minuter för att höra personerna upprepa sig gång på gång.

I den debatten kände jag mig manad att hoppa in och uttala mig, då jag själv är feminist och har jobbat mycket med frågor om kvinnans roll i judendomen, och skrivit om det här på bloggen åtskilliga gånger. Jag sa att som någon som jobbar med en 3000-årig tradition, hittar många, många kvinnofientliga texter, och det är något som vi måste erkänna och brottas med. SCUM-manifestet är ett sätt att vända begreppen och göra en kontrast med bl.a. denna långa tradition.

Och att jag vågade uttala mig i den debatten, ja det fick jag skit för från självaste Pelle Billing, den store jämställdhetsbloggaren (aldrig hört talas om killen innan, men OK...):

7. Varför en ortodox jude som före programmet var starkt negativ till SCUM, plötsligt stödjer dem i direktsändning är svårgripbart. Eller egentligen inte. Det handlar om att det finns stora grupper i Sverige som är kritiska till rådande jämställdhethetpolitik, men betydligt färre som har ryggrad nog att stå upp för detta i direktsändning.

Jaha, tänker man, Pelle och ortodoxe-Benjamin måste ha suttit i loungen och snackat. Där var han så "starkt negativ till SCUM", och var helt på Pelles sida. Men i direktsändning var juden ryggradslös.

Jag sa inte TVÅ ORD till Pelle innan eller efter programmet!

Kanske sa redaktionen till honom vad jag tyckte om SCUM, vilket vore märkligt, eftersom de aldrig frågade mig något om något annat ämne i programmet!

Men hans trogna läsare väger in med sina tankar i kommentarerna:

[som svar på Pelles fråga] 7: Ingen aning. Knäppt iofs så var han för lemlästandet av småpojkar också. Det var naturligt.

Jag tror den ortodoxa juden “samlade PK-poäng” inför sin kommande debatt om barnmisshandel (omskärelse) av oskyldiga små gossebarn. En debatt som mycket väl kunnat bli mycket aggressivare och värre om han fått feministerna emot sig.

Jag vet absolut ingenting om den ortodoxe juden och hans motiv, men det skulle inte förvåna mig om han försökte undvika konflikt med aggressiva människor på vänsterkanten. Det är inte svårt att föreställa sig att man i den positionen helst håller tyst, inte minst mot bakgrund av att det är vänstern som eldar under judehatet i dagens Sverige. Han kanske inte ville ha ytterligare fiender, för det finns redan tillräckligt av dem för den som råkar vara jude. [Även folk som erkänner en antisemitism inom vänstern, tvivlar på mina motiv i mitt uttalande!]

Ni kan förstå att jag gick i taket (och därför använder jag inte finrumssvenska). Så här skrev jag på Pelles blogg, kommentar nr 80, faktiskt...

Pelles grundprincip nr 4 (enligt din egen hemsida!):
“Diskussioner om könsfrågor ska bygga på forskning och fakta.”
Fördom = En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något använder man det lilla man vet för kategorisering och fyller på med allmänna stereotyper. (http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rdom)
@Pelle, @Andreas Nurbo, @Barfota, @Rick, @m.fl.
Vad fan vet ni om MIG???
1) Pelle, hur fan vet du att jag var “starkt negativ till SCUM innan programmet”???!!! Var fick du något sådant ifrån???!!!
Och jag uttalade mig inte om manifestet som sådant, utan om just Patriarkatet, något jag tycker är en självklarhet och skrattretande med folk som försöker förneka att det någonsin funnits. Jag kan, eftersom det ingår i mitt jobb, som församlingspedagog, ge er mängder av bibelcitat, från Den hebreiska bibeln (det som kristna kallar Gamla testamentet) och från det kristna Nya testamentet, av en helt vidrig kvinnosyn. Religionen har och måste fortsätta utvecklas om det ska ha någon relevans i dagens samhälle!
2) Jag är inte ortodox jude - hade ni LYSSNAT på vad jag sa i TV, så var det att jag var just ICKE-ortodox jude!
En jävligt stor skillnad mellan ortodoxa och icke-ortodoxa judar (Konservativa eller Reformerta - ni kan utbilda er lite här:http://judaism.about.com/od/denominationsofjudaism/p/branches.htm). Det finns inte en skäl som känner mig som INTE skulle kalla mig feminist!
Jag har varit feminist sen min mor, tillsammans med en liten grupp kvinnor, blev fysiskt attackerade av ultra-ortodoxa judar, (de med svarta kläder och kindlockar) - män och kvinnor - när gruppen försökte be vid Klagomuren i Jerusalem*. Jag har skrivit om den upplevelsen på min blogg (http://torahblogga.blogspot.com/2009/11/finns-religionsfrihet-for-judar-i.html).
Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv, 13 av mina 33 år, lett judiska gudstjänster där män och kvinnor deltar på LIKA villkor, något som inte är en självklarhet i t.ex. Göteborgs eller Malmös synagogor, där kvinnorna förväntas sitta på balkongen medan männen för styra showen. Det är något som passar en del judiska män och kvinnor, men långt ifrån alla.
3) Sen att ni har mage att påstå att jag ger mig in i debatten för att vinna poäng??? Kan man inte ha en EGEN åsikt om ett annat ämne, utan att stämplas som OPPORTUNIST?! Är ni så jävla cyniska???
Och vare sig ni tycker att omskärelse är OK eller inte, så kan ni väl hålla med om att diskussionen om SCUM-pjäsen inte behövde 24 minuters debatt där samma åsikter upprepades om och om igen, kontra de 4 minuter som debatten om omskärelse fick. Så viktigt är det med frågan om minoriteters och barns rättigheter i publik service Sverige! Det är den stora skammen med torsdagens program.
4) Och vill ni veta hur jag samtidigt kan försvara “lemlästande” och “barnmisshandel (omskärelse) av oskyldiga små gossebarn”, jag själv ett sådant gossebarn en gång i tiden, så kan ni läsa allt det jag skulle gärna ha fått säga om vi (både jag och min motståndare) haft hälften av den tid som du Pelle, på egen hand fick, på programmet! Även det kan ni hitta på min blogg:
http://torahblogga.blogspot.com/2011/11/en-knivig-fraga-upp-till-debatt-igen.html
Om ni redan vet vad ni tycker om ämnet (”barnmisshandel”, “lemlästande”), så ni kan väl åtminstone se hur en icke-ortodox, feministisk judisk man kan försvara det! Eller är det för långt utanför era så tydligt förutfattade meningar???!!!
*Och är det någon som vill dra in Israel/Palestina konflikten, för att man bara måste om man snackar med en jude, eller för att jag vågade nämna den bestridda staden Jerusalem - så har ni INGEN aning om mina åsikter i den frågan heller. Ni är redan så otroligt bra på att gissa, så varsågod och fyll i med era förutfattade meningar! (eller så kan ni LETA lite på min blogg…)

Vad jag får för reaktion - kanske en ursäkt från stor-Pelle? - får vi se. Ibland blir man bara lite sur...

Kol tuv,

En knivig fråga upp till Debatt igen!

2011-11-24T15:15:00.006+01:00

Hej!

Ja, nu är vi igång igen. Världens mest civiliserade land ska lära oss vildar hur vi ska uppfostra våra barn. Ikväll, 24/11, ska jag vara med i SVT Debatt, kl. 22.00. Denna omgång av påhopp började i fredags, med en artikel på DN Debatt "Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar".

Integrationsminister Erik Ullenhag (Fp) svarade rätt snabbt med den bästa repliken jag någonsin sett formulerat i svensk media:

Avgörande för mig är att kravet på att manlig omskärelse ska förbjudas nästan aldrig förs fram av män som själva är omskurna. Om det vore så att många som är omskurna uppfattade detta som ett övergrepp när de blivit vuxna skulle saken komma i ett annat läge. Men jag är inte beredd att ta initiativ till lagändringar som innebär att majoritetssamhället ska berätta för judar och muslimer att de har drabbats av övergrepp när de själva inte uppfattar att deras rättigheter är kränkta.

Vad mer finns det att säga? Om detta är den hemska kränkning och misshandel som dessa hätska kritiker vill få det till, varför är 99% av judiska och muslimska män, religiösa såväl som sekulära, så starkt för att föra detta vidare? (Här ser ni min bris, 1978.)

Den svenska majoriteten behöver inte gilla omskärelse. Jag förstår att det verkar konstigt och främmande i mångas ögon, men det är skillnad på att inte gilla det och lagstagda emot det. Ett lagförbud skulle göra mig och hundratusentals muslimska och judiska föräldrar till potentiella brottslingar. Vi skulle tvingas välja mellan vår religion och att vara laglydiga svenska medborgare! Snacka om att slå ett slag för integrering i Sverige!!!

Sverige borde vara väldigt försiktig med att lagstadga minoriteters rättigheter. I börjar av 1900-talet bestämde man sig för att tvinga samiska barn in i skolkåtor för att bevara deras nordiska urkultur. Där undervisade man barnen, paradoxalt nog, bara på svenska och berövade generationer av samer förmågan att läsa och skriva sitt eget språk.

Något liknande gjordes med tornedalingar, som förbjöds tala meänkieli. Barnen skulle för sin egen skull lära sig ordentlig svenska.

Ännu värre gick det för romerna! Så här beskriver en sida om minoriteter på UR, historian:

År 1956 gjordes en utredning där man slog fast att romerna hade blivit utsatta för mycket och upprörande diskriminering – och nu ville man göra något för att förbättra deras situation. De skulle gå i skolan, få någonstans att bo och så vidare. Men det saknades förståelse för romernas språk och kultur, och man utgick därför från att det bästa för romerna var att överge sin livsstil och sin kultur och i stället helt ta sig an det svenska sättet att leva. På 1980-talet upphörde försöken att få romerna att överge sin kultur.

Vilken tur för samer, tornedalingar och romer att Sverige värnade om deras barns rättigheter så pass att de gick in och körde över deras föräldrar i frågan om vad som var i barnens eget intresse!

Nu har muslimer och judar (igen) lyckan att få den svenska majoritetens starka omsorgsiver på sig...

Jag gick inte in i frågan, denna veva, för att jag satt hela helgen och pluggade in en jättetenta. Jag studerar nämligen Religionsvetenskap nu, på Göteborgs universitet. Jag satt i fem timmar och skrev tentan på måndagen och när jag kom ut i det friska luften och kände hur trycket lättade, ja, då ringde mobilen:

SVT Debatt ville ha med mig i torsdagens program om just omskärelse. Jag ska debattera Ellis Wohlner, från Humanisterna. Han är en av dem som skrev under artikeln i DN Debatt och är en man med judiska rötter som själv är omskuren. Från tentaångest till pressen att försvara sitt folks traditioner i direktsänd rikstäckande TV - precis vad jag önskat!

Jag är säker på att staten hade några enskilda samer, tornedalingar eller romer som kunde vittna om hur kränkta de var att inte få en ordentlig svensk utbildning och som hölls upp som exempel på varför vi måste rädda dem. Herr Wohlner är den samen.

Jag tar inte ifrån den mannen rätten att känna sig kränkt - jag beklagar de upplevelser han haft som gjort honom så främmande från allt det vackra som finns inom judendomen, men det betyder inte att hans upplevelse reflekteras av en stor grupp andra män. Jag har t.ex. levat och jobbat i svensk-judiska sammanhang hela mitt liv. Aldrig har någon kommit fram till mig och uttryckt den åsikten.

Och skulle de ha gjort så, hade jag gett dem rådet att inte omskära sina söner. Gillar man inte traditionen, kommer man inte uppfostra sina barn med dessa värderingar heller, och då är det absurt att man ska göra den. Däremot står församlingen i det närmaste enat bakom omskärelse för friska pojkar på den åttonde levnadsdagen.

Jag berättade för några barn som jag hade undervisning med igår att jag skulle vara med i TV, om just denna fråga. De var helt paffa att någon skulle kunna se detta som en kränkning av deras rättigheter. Och dessa barn kom från hem där inte väldigt många judiska traditioner hölls. Ändå var detta en självklarhet för dem.

Varför inte vänta med det tills barnen är myndiga och kan göra vad de vill?

Socialstyrelsen har slagit fast, i sin utredning att omskärelse innan två månaders ålder är ett så pass minimalt ingrepp att det kan utföras av en särskilt utbildad omskärare, som varken är läkare eller sjuksköterska, så länge det finns en sådan med som ombesörjer smärtlindring. (Lag om omskärelse av pojkar, se speciellt §5 och §6.) Det är alltså medicinskt mer hälsosamt att göra det vid tidig ålder. Att vänta till vuxen ålder innebär tyngre bedövning, stygn, och en mycket längre läkeperiod.
Det finns inga neutrala värderingar! Humanisterna förnekar Guds existens och menar att samhället måste försvaras från religion. Jag, som religiös ledare, är alltså ett speciellt stort hot mot er alla andra, speciellt kvinnor! Låter detta neutralt och rationellt? Vem avgör vems världssyn är den rätta? (Du kan kolla på mina blogginlägg om kvinnans roll i judendomen och avgöra själv.)

Gå inte heller och blanda ihop detta med kvinnlig könsstympning, bara för att det görs något i samma region av kroppen! Om ni inte har märkt det, så ser kvinnor och män inte likadana ut därnere. Kvinnlig könsstympning är något som varken förordas inom judendomen eller islam. När något sådant görs på en flicka, fungerar inte könsorganet längre på ett naturligt sätt.

Jag kan intyga för er tvivlare att min penis är glad och nöjd, utan sin lilla hatt, och fungerar precis som det ska. Jag har också lättare att hålla rent därnere och det påverkar spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar. WHO har slagit fast, i en enorm studie, att bland afrikanska stammar som omskär sina pojkar minskar spridningen av HIV med 60%. 60%!!! Hur många liv är det som räddas varje år???
Hur farligt kan omskärelse vara då!

Vill ni veta vad som verkligen är farligt? Vad som skadar 60000 barn om året??? Ungdomsidrotten! Och säkert hittar vi någon som har blivit tvingad av sina föräldrar att vid 5-6 års ålder springa ut på plan för att göra pappa stolt. Ändå ska vi väl inte förbjuda något så svenskt och trevligt som ungdomsidrotten, eller?

Som sagt, Herr Wohlner och den svenska opinionen emot omskärelse, ni behöver inte gilla omskärelse. Ni behöver - för Guds skull! ;) - inte göra det på era söner. Men låt oss judar och muslimer uppfostra och älska våra barn, som vi har gjort i tusentals år, utan några som helst klagomål.

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har levt nästan hela mitt liv här, men skulle Brit milah, i någon mörk framtid, bli förbjudet, skulle jag se mig om efter något annat land - ett som skyddar sina religiösa minoriteters rättigheter, även att uppfostra sina barn i den egna religionen.

Vill ni läsa mer av vad jag skrivit hade jag en artikel i Expressen 2009:
Tack för att jag blev omskuren som liten

Inlägg som jag skrivit på Torahblogga tidigare hittar ni här:

19/4: Varför vi omskär våra pojkar...

28/4: Sådan far, sådan son - mer om Brit Milah från en stolt omskuren jude!

12/5: En grovt vinklad artikelserie!

13/5: Hur mycket ska samhället styra?

Och sist lite humor om omskärelse: För mycket förkärlek för heliga förhudar...
Glöm inte att Jesus omskars på den åttonde dagen och se vad det blev av honom!

Religionsfrihet innebär inte endast frihet från religion!

Kol tuv,

Steve Jobs om Jom Kippur

2011-10-07T13:07:00.005+02:00

Hej!

I kväll, fredag börjar Jom Kippur - försoningsdagen, judendomens heligaste dag.
Dagen har jag skrivit en hel del om tidigare år. Ni kan läsa en hel del inlägg här: Jom Kippur

Det är en dag för djup eftertanke och bön, då vi står i synagogan och begrundar livets outgrundlighet:

På Rosh haShana börjar prövningen, på Jom Kippur kommer domen:
Hur många som ska gå hädan och hur många ska kallas till liv,
vem som ska leva och vem som ska dö,
vem som ska nå livets mål och vem som ska dö på vägen,
vem som ska omkomma genom eld och vem genom vatten,
vem genom svärd och vem genom hunger,
vem genom jordbävning och vem genom härjande sjukdom,
vem ska leva i ro och vem i oro,
vem som ska bli rik och vem som ska bli fattig,
vem som ska förnedras och vem som ska upphöjas.

Från Unetane Tokef-bönen

Döden och insikt i allas vår tillfälliga status här på jorden är centrala teman som förekommer ofta i bönerna på Jom Kippur. Det är genom denna insikt som vi ska sporras att ta till vara på den tid vi har kvar och verkligen förbättra detta kaotiska klot.

Döm om min förvåning då jag, vid Apple-grundaren Steve Jobs bortgång, fick höra hans tal till Stanfords avgångsklass, 2005. Han berättar tre berättelser: en om livet, en om kärleken och en om döden. Det är väldigt gripande och ekar väldigt mycket av samma teman som vår försoningsdag.

Lyssna och begrunda:

Gmar chatima tova - må ni alla förseglas i livets bok för det goda!

Shana tova och Torahblogga lever!

2011-09-28T13:03:00.005+02:00

Hej allihopa!

Det var ett tag sen jag skrev här och det finns många förklaringar till det, men Torahblogga är inte död. Jag jobbar på att hitta en struktur och rytm som möjliggör åtminstone ett inlägg i veckan. Jag är inte där än, men Rosh haShana, det judiska nyåret som börjar ikväll, är väl en bra tid för att nystarta lite smått. (Finns det några av er hängivna bloggläsare kvar...?)

Denna Rosh haShana markerar början av år 5772. Våra lärda kom fram till det årtalet genom att räkna de mytiska födelse- och dödsårtalen som står i Torahn, ända tillbaka till Adam och Eva, de första människorna och deras förvisning från Edens lustgård.

Intressant är det att vetenskapen lär oss att mänskligheten, för just ca 6000 år sedan, började bygga större och större gemensamma boplatser för att kunna mer effektivt bruka jorden - de första städerna. Detta ledde till att fler kunde satsa tid och energi på annat än bara matförsörjningen. Vi utvecklade de första religiösa och politiska systemen i vår historia och det ledde till att människan utvecklade förmågan att kommunicera över stora tideror och stora landytor, genom skriftkonsten.

När vi väl började dokumentera alla dessa nya utvecklingar med städer, religioner och regenter genom skriften, fick vi mänsklighetens första dokumenterade historiska, filosofiska och religiösa reflektioner. Det var alltså ca 6000 år sedan blev vi jordens första, och hittills ända, självreflekterande art.

Vi kan, med dessa moderna perspektiv, läsa berättelsen om Adam och Evas ätande av den förbjudna frukten i Edens lustgård - en handling som gav dem förmågan att skilja (och välja) mellan gott och ont - som en skildring av mänsklighetens första steg mot att bli medvetna.

Och med denna medvetenhet kommer tre fundamentala frågor:

Vilka är vi?
Var kommer vi ifrån?
Vart är vi på väg?

Judendomens svarar så här på dessa frågor:

Vi är varelser med fri vilja att bestämma riktningen av vårt eget liv.
Vi har en gemensam skapare som ger var och en av oss ett medfött värde och värdighet.
Vi strävar mot en tid då vi alla ser detta värde och värdighet i alla vi möter och därmed, någon gång i framtiden, kan vi skapa ett Edens lustgård där hela mänskligheten får plats.

Det är detta som Rosh haShana handlar om i ett nötskal. För 5772 år sedan började vi vår resa. Hur långt har vi kommit?
Vad kan jag, som individ, göra i det kommande året för att hjälpa oss alla komma lite längre?

Låt oss alla ta till vara på dessa dagar av djup reflektion för att hitta just de svar som passar in på våra liv. Och låt oss ta till vara på de judiska institutionerna som finns här för oss att komma lite längre på denna resa. Där det finns brister, där våra församlingar behöver stärkas, låt oss komma tillsammans för att förbättra den och skapa den församling vi vill att den ska bli!

Shana tova umetuka lekulam - ett gott och sött nytt år till er alla!

Parashat Shelach Lecha - En rå rapport

2011-06-17T12:29:00.005+02:00

Så låtom oss börja (igen):

Den Sidra (veckoavsnitt) vi läser nu på Shabbat är Shelach Lecha, 4e moseboken kapitel 13 till 15.

Gud säger åt Moshe att utse spejare som ska undersöka det förlovade landet som förberedelse för det stundande intåget.

"Skicka en från varje fädernestam; alla skall vara hövdingar." säger Gud.

Alltså 12 spejare, alla politiker. Det bådar inte gott. Moshe ger dom följande instruktioner:

"Gå genom Negev och upp i bergsbygden och se efter vad det är för ett land.
Är folket där starkt eller svagt, är de få eller många?
Är landet de bor i bra eller dåligt?
Bor de i läger eller i befästa städer?
Är landet bördigt eller kargt?
Finns där träd eller inte?
Gör allt ni kan för att ta med något av det som växer i landet."

Dom reste iväg och var borta 40 dagar (vilket är Torah-kodord för "ett bra tag"). Sedan kom dom tillbaka och avlade sin rapport.

De rapporterade till dem och till hela menigheten och visade upp vad som växte i landet. De berättade för Mose: "Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung - se vad som växer där! Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak* där. I Negev bor amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna."

* Anak = jättar Mina frågor till er:

Stämmer deras rapportering tillbaka till Moshe överens med den uppgiften han hade gett dem?
Ett ord i rapporten spelar mycket stor roll med tanke på vad som sedan händer. Vilket?

Kommentera här nedan! Hedersomnämnanden stundar för bra svar! Kol tuv,

Debbie Friedman 1951-2011

2011-01-18T11:18:00.004+01:00

Debbie Friedman gick bort den 9 januari 2011, bara 10 dagar efter att hon kom hem från Limmud i England. Här är hon på konferensen (med den lila halsduken), precis där hon ville vara, mitt i ett hav av sjungande människor:

Jag sörjer Debbies alltför tidiga död, men firar hennes underbara liv och musik. Här är hennes tolkning av psalm 30:

Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt

och klädde mig i glädje.

Därför skall jag sjunga ditt lov

och aldrig tystna.

Herre, min Gud, jag skall alltid prisa dig.

Ni kan läsa många, många hyllningar av Debbie Friedman och om vad hon har betytt för judar och judisk andlighet de senaste decennierna. Här är ett pyttelitet urval:

The Healing of Debbie Friedman

Rabbiner och andra församlingsledare minns Debbie

Limmud minns Debbie

Här kan ni se den väldigt gripande minnesstunden som hölls för henne.

Zichrona velivracha - må hennes minne vara till en välsignelse,

Tillbaka från Limmud - och nyheter med en sorglig ton...

2011-01-07T12:11:00.004+01:00

Hej!

Jag var på Limmud i England mellan jul och nyår, och fast det denna gången inte var lika produktivt som förra året - jag hade bland annat fru och dotter med mig nu, så jag fick vara pappa mer än bara konferensdeltagare och föreläsare - så var det en hel del som jag ändå hann med.

Och en några föreläsningar som jag inte hann med finns nu på nätet! 22 stycken filmades och streamades på nätet och kan ses gratis här:
http://limmud.org/conference/This-year/livestream/

Nä, bilden är inte den bästa och det hackar sig ibland i ljudet, eftersom det först livestreamades, men själva innehållet i föreläsningarna och paneldebatterna är av högsta kvalité!

Det skrevs också om Limmud i amerikansk-judisk media!

Något som jag var på, med resten av familjen, var en konsert av den mycket kända judiska folksångaren Debbie Friedman. Hon har skrivit många, många kända låtar bland annat den mest välkända melodin för Havdalahceremonin (när man avslutar Shabbat) och den bästa sången jag har någonsin hört för att lära sig det hebreiska alfabetet. Jag har även använt hennes sånger i mina FIM-radiosändningar, bland annat har jag inlett med hennes underbara Oseh Shalom-melodi:

Det var underbart att höra henne live på Limmud, hon var rolig och inspirerande, men hon var har haft många hälsoproblem och hon såg svag och bräcklig ut på scenen. Jag var därför inte förvånad, men mycket sorgsen att få ett mejl från min mor om att Debbie Friedman nu är inlagd på sjukhus, i kritiskt tillstånd:

Debbie Friedman, perhaps the most famous and most popular among modern Jewish singers and songwriters is fighting for her life in a Orange county hospital.
According to The Jewish Journal, "Friedman is reportedly sedated and on a respirator, according to an email sent Wednesday from the West Coast office of the Union for Reform Judaism. The email asked that prayers be said on Friedman’s behalf, as well as for her mother, sister and aunt.
Debbie Friedman, "An immensely popular singer and songwriter, is widely credited with reinvigorating synagogue music by introducing a more folksy, sing-along style to American congregations. In 2007, she was appointed to the faculty of the Reform movement’s cantorial school in a sign that her style had gained mainstream acceptance. She is best known for her composition “Mi Shebeirach,” a prayer for healing that is sung in many North American congregations.
Rabbi Arthur Waskow of the Shalom Center requests that we, " Pray this week and on Shabbat, sing the songs that have accompanied your growing up, sing her Mi She-berach with all the power you have...

Därför avslutar jag med denna, något skakiga amatörvideo av när hon sjunger Mi Sheberach (en bön till Gud om att hela de sjuka) på Limmud i Los Angeles. Må hon krya på sig snart och ge den judiska världen många fler underbara melodier:

Shabbat shalom,

Chanukkahradio!

2010-12-03T12:09:00.003+01:00

Hej!

I tisdags sände jag ännu ett avsnitt av Fred i Mellanöstern (FIM) radio. Som vanligt låg mitt fokus mer på krig och fred i regionen för 2000 år sedan än idag, fast jag tog upp lite om nutiden ändå. Ämnet var naturligtvis Chanukkah!

Ni kan lyssna på den här ovan, eller ladda ner MP3-filen och lyssna när ni har tid:

FIM - Chanukkah

När jag skrev manuset för programmet baserade jag mig till stor del på inlägg som jag skrivit om Chanukkah från föregående år. Bland annat:

Chanukkah - The Real Story

Ljuset som lyser upp i mörkret

Nu är det december igen...

Och sist så poppar det upp hundratals roliga videos på YouTube om Chanukkah varje december. Här är en rolig sådan:

Shabbat shalom och glad Chanukkah!

Insiderskämt om absurditeter (med förklaringar)

2010-11-23T16:17:00.005+01:00

Hej!

Det var ett tag sen sist, och mycket har hänt under november månad som jag kunde bloggat om (bl.a. var jag med i SVT Debatt, ett seminarium om religion och fred, samt Limmud i Stockholm) men jag har varit lite bloggartrött. Jag lägger definitivt inte ner Torahblogga, men det har bara varit trögt de senaste månaderna med inspirationen.

Nu har humors helande kraft fått inspirationen att återvända och jag vill visa er detta YouTube-klipp (tack till Tuvia för tipset!).

Men detta är inget klipp man bara kan visa och förvänta att de flesta ska förstå. Dels så använder de dataröster, som gör att alla orden blir lite feluttalade, dels så är det många termer som nog är obekanta för de flesta, så här följer några förklaringar:

Vort = jiddish för "ord", m.a.o. några ord om Torahn

Pasuk = vers i Torahn (ska uttalas med betoningen på sista stavelsen)

Jakov, Esav = Jakob och Esau, bröderna i Torahn. Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob för en linssoppa, men versen säger att Jakob gav Esau bröd också...

Gemara = En del av Talmud, den rabbinska läran.

Maklokes = en dispyt, ofta mellan rabbiner om någon lagfråga eller tolkning. Ska uttalas mach-LO-kes, (eller på modern hebreiska mach-LO-ket).

Brakka = välsignelse. Ska uttalas Bracha.

Shehakol/Mezonos = namn på två olika sorters välsignelser. Shehakol gör man för all mat som inte har en specifik välsignelse och Mezonos (eller Mezonot på modern hebreiska) gör man för mat som är gjort på sädesslag som inte är bröd, dvs. pasta, flingor, kaka mm.

Han menar alltså att rabbinerna har en dispyt om linser ska räknas som sädesslag eller inte.

Tolkningen är att Jakob gav Esau bröd, fast han bara bad om linssoppa för att han inte skulle hänga upp sig på vilken välsignelse han skulle läsa. Har man bröd med i måltiden, tvättar man alltid händerna, sedan läser man Hamotsi-välsignelsen, oavsett vad man annars har för mat på bordet. Bröd går före allt annat.

Masekes Brakos = (uttalas Masechet Brachot) Talmudvolymen där denna diskussion förekommer

Avos = stamfäderna (Avot på modern hebreiska)

Kol haTorah kula = hela Torahn, inklusive de rabbinska tolkningarna, från 1000-2000 år efter uppenbarelsen vid Sinai, då vi enligt traditionen ska ha fått Torahn, som i sin tur inträffar 193 år efter Jakobs död.

Mitsvos = gudomliga bud (mitsvot på modern hebreiska)

Lulav and esrog on Sukkos = (etrog, Sukkot på modern hebreiska), palmblad, myrtelkvist, citrusfrukt som man ska skaka på Sukkot, lövhyddofesten till minnet av vandringen genom öknen långt efter Jakobs död...

Amalek = folket som attackerade israeliterna under ökenvandringen. Torahn befaller oss att aldrig glömma vad de gjorde.

Zeicher or zecher when he leyned parshas Zachor = en fråga om hur man ska uttala ordet "minnas" när man läser denna text ur Torahn på Shabbaten innan Purim

Sefer Torah = en Torahrulle. Torahns sista mitsvah är att varje jude ska skriva sin egen Torahrulle, något som väldigt få judar gör.

"his son Josef was alive" = Torahn berättar om hur Jakobs andra söner hatar hans älsklingsson Josef. Först tänker de döda honom, sedan säljer de honom som slav till Egypten. Detta orsakar Jakob stor hjärtesorg.

Gid haNesheh = ischiasnerven i ett djurs höft. Den ska tas bort och får inte ätas, då det var just där Jakob blev slagen av ängeln när de brottades.

Budet att tvätta händerna innan man äter bröd är ett av de sex buden som kommer från de rabbinska tolkningarna i Talmud, och inte från Torahn.

Crocs on Tisha BeAv = en debatt som uppstod nyligen om Crocs är för bekväma för att ha på sig under sorgehelger, då läder förbjuds för att det är för bekvämt. (hade ingen aning om att detta pågick)

Rishonim = stora rabbiner från 1100-talet till 1500-talet, då många Torahkommentarer skrevs.

Y.U. = Yeshiva University, den ortodoxa rabbinskolan i New York, som har blivit mer och mer dogmatisk de senaste decennierna.

Mesorah = tradition (uttalas me-sor-AH)

Kefira = hädelse

Nu kan du gå tillbaka och uppfatta alla referenser och skratta gott (om jag inte redan har förstört skämtet för dig...).

Poängen är i alla fall att många ortodoxa jeshivot (religiösa skolor) har blivit allt mer dogmatiska. De tar alla tolkningar och legender som fakta och resonerar inte ens kring hur absurt det hela blir om man gör så.

Kol tuv,

Faderliga tongångar i interreligiös dialog...

2010-10-27T13:06:00.008+02:00

Hej!

Fick just detta från min kära far (i mitten på bilden).

Väldigt trevligt, men jag kan inte låta bli att undra: är en slump att just den annonsen finns med i nedre högra hörnet på denna sida?

Kol tuv,

Judisk-kristen dialog

Tidiga tankar...

2010-10-26T01:20:00.005+02:00

Hej!

Idag, tisdag, sänder P1 en Morgonandakt som jag gjorde på temat Förlåtelse. Du kan höra den här.

I augusti sändes en som jag spelade in på temat Mod. Den hittas här.

Vad tyckte du om ämnet och inslaget? Jag uppskattar alltid synpunkter och frågor!

Kol tuv,

Parashat Vajera - Om att pruta sig ner till ett gott samhälle

2010-10-25T23:17:00.006+02:00

Hej!

I lördags läste vi Parashat Vajera i synagogan. Jag befann mig på ett helgläger med ett tjugotal ledare och barn så jag hade inte tid att skriva om Vaera tidigare. Det var också ett tag sedan som vi hade ett klassiskt texttolkningsinlägg här på Torahblogga, så dags att göra skäl för namnet!

Något som jag alltid kommer att ha med mig är en föreläsning av rabbi Meir Schweiger som hade nöjet och äran att höra tala på Limmudkonferensen i England (som jag för 12e gången kommer åka på i år). Jag studerade också med rabbi Schweiger i en månad på Pardes i Jerusalem där han undervisar under året. Det var en inspirerande upplevelse.

Lektionen handlade om Abrahams brorson Lot, som räddas ur staden Sodom, innan den förintas av Gud för dess ondska. En podradio versi on av rabbin Schweigers föreläsning kan du också lyssna på här.

Jag vill här skriva om dialogen mellan Gud och Abraham när han försöker rädda städerna. Avsnittet säger väldigt mycket om mänskliga relationer.

I kapitel 18 får vi först läsa ett sött litet avsnitt om hur Abraham får besök av tre mystiska män och bjuder in dem för en måltid. De ger honom den goda nyheten att han och Sarah kommer, trots deras höga ålder, att få barn. Sarah, som har tjuvlyssnat, skrattar bittert åt profetian och avfärdar den, men skrattar bäst som skrattar sist...

När männen (änglarna?) lämnar Abrahams hem följer han med dem en bit på vägen. Då får vi läsa denna mycket märkvärdiga text:

Herren tänkte: "Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall välsignas genom honom. Ja, jag har utvalt honom för att han skall instruera sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham."
Bereishit (Första moseboken) 18:17-19

Detta är ett av två ställen i hela Bibeln då vi får höra Gud resonera högt för sig själv. Vi får en inblick i Guds tankar - och vilka tankar!

Här visar Gud goda föräldraegenskaper: Gud förväntar sig att Abraham ska vara en rättvis och rättfärdig man och föra detta vidare till sina barn, barnbarn och till hela det framtida judiska folket. Då måste Gud måste dela med sig av sina planer, så Abraham kan känna sig delaktig och få lite motion i dessa värderingar.

Och Herren sade: "Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det."
Bereishit 18:20-21

Aha! Gud tänker förstöra städerna, men Han öppnar för möjligheten att städerna kan räddas. Det visar sig också att Gud har hittat rätt man för jobbet, då Abraham nappar direkt:

Och Abraham steg fram till Herren och sade: "Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Chalila lecha! Att döda den rättfärdige tillsammans med den onde, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den onde. Chalila lecha! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?"
Bereishit 18:23-25

Abraham "stiger fram", som en försvarsadvokat i en domstol, och lägger upp ett starkt försvar. Chalila lecha är ett uttryck som betyder ungefär "det skulle vara skamligt för dig" eller "du skulle vanhelga dig". Abraham skulle nästa kunna säga "Gud förbjude att Du, Gud, handlar så här." (Här finns en hel artikel bara om detta uttryck!)
Abraham avslutar med ett trumfkort: ska Gud bestämma reglerna för världen, men inte följa dem själv?! Chalila lecha!
Jag föreställer mig Gud småle här, då Abraham tror att han måste övertyga Gud, men detta är ju just vad Gud har velat höra från sin lilla samarbetspartner hela tiden.

Men Abraham har samtidigt ramat in frågan på ett mycket särskilt vis: "Kanske finns det 50 rättfärdiga i staden." Vad vill Abraham säga med detta? Jag läser en mycket djup fråga här:
Hur många goda människor behövs det för att bota ett ont samhälle? Människor påverkar varandra, både positivt och negativt. Abraham vet detta - han kommer ensamt ur ett samhälle av avgudadyrkare och har vigt sitt liv åt att följa den enda sanna guden. Det är ett ensamt liv som han har valt åt sig själv och sin hustru, Sarah, men han vet att de flesta är inte starka nog att själva vända en negativ spiral av ondska till det goda.

Hur många människor måste det finnas i Sodom för att staden ska ha en chans att bli bättre? Det räcker inte med en eller två, de kommer så småningom att slukas av sitt samhälle. Våra rabbiner tänker sig att Noah byggde en hel ark, som en demonstration och en varning, mitt bland sina själviska och illvilliga grannar, utan att någon ändrade sin inställning, plockade upp en hammare och hjälpte honom.

Nu tänker Gud förstöra Sodom och Gomorrah och Abraham ställer frågan: skulle 50 goda människor kunna ge varandra styrka och påverka sin omgivning för att ge städerna en chans att överleva?
Svar: ja.

Abraham fortsatte: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?"
Herren svarade: "Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den."

Ännu en gång tog Abraham till orda: "Kanske finns där fyrtio?"
Herren sade: "Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull."

Abraham sade: "Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?"
Herren svarade: "Om jag finner trettio, skall jag inte göra det."

Då sade Abraham: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?"
Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull."

Abraham fortsatte: "Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull."
När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Bereishit 18:27-33

Abraham pressar inte Gud lägre. De har kommit överens om ett pris. Har samhället 10 goda individer har man fortfarande chans att förbättra den. För judar är 10 individer (traditionellt 10 judiska män) ett viktigt antal. Det är minimiantalet för en Minjan, vilket krävs för att kunna genomföra en fullständig judisk gudstjänst och att läsa Torahn högt för alla. När tio vuxna judar samlas för att be och för att läsa ur Torahn och prisa Gud, har vi möjlighet att förändra världen och förbättra den.

Vi människor har en sådan oanad potential och därför måste vi ge varandra stöd och uppmuntran att göra gott här på jorden. Om vi bara kan hitta till varandra och stärka varandra, kan vi faktiskt laga denna trasiga värld.

Kol tuv,
PS. Jag uppmanar er igen att lyssna till Rabbin Schweigers utmärkta analys av denna text och om änglarna i Sodom.
Vill ni också läsa mina unika tolkningar om varför Gud senare, i kapitel 22, befaller Abraham att offra sin son Isak, kan ni hitta dem här...

Dagens oplanerade mitsva

2010-10-04T17:54:00.009+02:00

Om du ser din broders oxe eller får som har sprungit bort, skall du inte vända ryggen till utan föra djuret tillbaka till din broder. Om han inte bor i närheten, eller om du inte vet vem ägaren är, skall du ta hem djuret och ha det hos dig tills din broder kommer och frågar efter det, och då skall du lämna tillbaka det till honom. Likadant skall du göra med hans åsna, med hans kläder och med allt annat som din broder har förlorat och som du finner. Du får inte vända ryggen till.

Devarim (5 moseboken) 22:1-3

Detta är en viktig mitsva (Guds bud) för att när människor som förlorar viktiga ägodelar och inte får tillbaka dem riskerar att förlora även en bit av ens tillit på andra människor. Om man sedan själv kan hjälpa någon annan, kanske man då är mer cynisk och inte längre är villig.

Ett samhälle där man aldrig återser förlorade ägodelar är ett bittert samhälle.

Från spårvagnsfönstret, på väg till jobbet, såg jag följande:

Folk satt på bänken och väntade på spårvagnen, folk gick av och på, men ingen brydde sig om den övergivna, öppna handväskan som låg på bänken. Först trodde jag att någon som steg på spårvagnen hade glömt den där, men när jag pekade och uppmärksammade folk på den, förstod jag att väskan inte tillhörde någon på min spårvagn.

Vid det laget var spårvagnen redan i rörelse, så jag gick av nästa och tog mig tillbaka till hållplatsen med väskan. Den var kvar. Jag fick konstiga blickar av folk när jag tog upp den och började snoka igenom plånboken för att hitta ägaren, men ingen sa något och jag stod kvar där - försökte inte dölja vad jag höll på med.

I plånboken hittade jag ägarinnans namn och sökte efter hennes nummer med Eniro-appen på min iPhone. Fick inte tag i henne, men en annan kvinna med samma efternamn och adress svarade. Det visade sig vara den unga kvinnans mamma. Förklarade ärendet och hon var mycket tacksam å sin dotters vägnar.

Snart därpå kunde dottern hämta upp väskan på Församlingen, och dagens oplanerade mitsva var avklarad! Det känns skönt att kunna göra något litet för att upprätthålla en bra och fungerande ordning i världen...

Kol tuv,

En liten TV-stjärna får snart sin debut!

2010-09-29T17:39:00.008+02:00

Hej!

Nu är vi inne på sista omgången helger för denna säsong, och jag ser fram emot att återvända till vardagen. Jag har saknat mina torsdagar och fredagar - en 3 dagars arbetsvecka är lite för lite för att få något gjort...

I söndags var det filminspelning i synagogan och det ska sändas i SVT2 imorgon, torsdag, 30/9, kl. 22.45, med repris lördag 3/10, kl. 17.15.

För er som inte kollar på TV på helg eller Shabbat, får ni väl programmera timern på videon, eller gå in efteråt och kolla på SVT Play. ;)

Ni får i alla fall se Göteborgs synagoga under en Sukkot vardagsgudstjänst, då det är helt OK att fota och filma. Jag var där med min dotter, Zipporah. Jag hade med en hel väska med lego och dockor, för att uppehålla den lilla damen, under tiden som jag medverkade i gudstjänsten.

När det var dags för Hoshanot, då man går runt med Lulav och Etrog (de tre olika grenarna och citronfrukten), fick jag hedern att stå med Torahrullen vid skåpet. Jag sprang upp för trapporna och räknade med att vara tillbaka vid bänken innan Zipporah märkte något, men hon följde med pappa upp efter någon minut. Naturligtvis, kunde kameramannen inte motstå att zooma in på den lilla söta flickan som stod högst uppe på biman (podiet) med sin pappa, så jag tror att hon också kommer att vara med i programmet. Vem skulle kunna lämna en sådant sött ögonblick på redigeringsgolvet?

Sen gick vi ut till Sukkan och rabbin Peter Borenstein gjorde en "kiddush för kameran", då det inte görs kiddush på vardagarna inom Sukkothelgen. Trevligt var det i alla fall.

Efteråt gick jag upp med Zipporah till mitt kontor för att klä på henne och ta med henne till bokmässan. Innan jag hann ta på henne jackan satte hon sig ner vid mitt skrivbord med penna och papper och tecknade denna bild som gjorde mig väldigt rörd:

"Det är pappa som håller i Torahn i synagogan, och så jag!" sa hon glatt. Är det inte underbart!!!

Ikväll börjar Shemini Atseret och imorgon kväll firar vi Simchat Torah, då vi avslutar Torahn och börjar om från börjar i nästa stund. Jag har satt upp ett podradioavsnitt i tre delar om helgerna, med läsmaterial. Allt hittar ni här:

Shemini Atseret och Simchat Torah

Jag önskar er alla en Chag sameach!

Sukkot igen!

2010-09-22T13:53:00.004+02:00

Hej!

Nu har det som vanligt varit mycket med helgerna - det är inte många vardagar man har i sin vecka, när torsdagen och fredagen försvinner in i helgfirandet.

Ikväll börjar Sukkot, lövhyddofesten. Förra året hade jag privilegiet att kunna bygga en Sukkah på vårt annars plåtbetäckta tak, då hyresvärden ändå höll på att renovera balkongen och tog då av plåten. Detta gjorde det möjligt att bygga en kosher Sukkah, men ack, så är inte fallet i år. Vi får hålla oss tillgodo med att läsa kiddush i församlingens Sukkah.

Förra året hade jag också en kurs i Det judiska året, där vi talade ingående om Sukkot. Ni kan lyssna och/eller ladda ner programmet här.

För två år sedan skrev jag också om den text man läser ur Torahn på shabbaten som kommer under Sukkotveckan. Det handlar om när Moshe fick träffa Gud ansikte mot ansikte.

Jag önskar er alla en riktigt chag sameach!

Örongodis för de stora helgdagarna! ... och lite humor...

2010-09-16T23:31:00.005+02:00

Hej!

Nu är det snart Jom Kippur - försoningsdagen, det heligaste dygnet på det judiska året.

Jag bjuder på två inspelningar för er att lyssna på och komma in i stämningen:

1) FIM-radio (Fred i Mellanöstern) från förra tisdagen, då jag ledde programmet och talade om just relationen mellan Rosh haShana och Jom Kippur och varför man först startar det nya året och sedan har försoningsdagen. Vore det inte logiskt at
t göra tvärtom? Svaret får vi om vi går tillbaka till världens skapelse...

2) Jonahs
bok studerade vi i Profetkursen, som jag håller varje måndag kväll kl. 18.30 på Judiska församlingen i Göteborg (ni är alla välkomna att droppa in...). Ann, Ulla och jag hade en mycket spännande diskussion om den bok som vi läser på eftermiddagen av Jom Kippur, under Minchagudstjänsten. Boken utgörs endast av fyra korta kapitel, men, som ni kommer att höra, innehåller den så mycket att fundera över och framför allt diskutera.
Klicka här för att läsa boken i den nya bibelöversättningen.

Vill du ladda ner och lyssna istället? Högerklicka och välj Download Document.

Har ni inte fått nog av Jonah spännande diskussioner uppmanar jag er att komma till Föreningen Egalitär judendoms Minchagudstjänst, kl. 15 nu på lördag, i Församingshuset. Det lovar att bli en mycket stimulerande

men samtidigt andlig upplevelse.

Shana tova (gott nytt år), gemar chatima tova (må ni förseglas i livets bok för det goda) och tsom kal (en lätt fasta),

PS. Detta roliga mejl fick jag från Peter K. Ja, i de flesta synagogorna mycket långt mellan ideal och verklighet, vad gäller många besökares andliga stävan på denna heliga dag...

IT IS BEST NOT TO TAKE CHANCES. PLEASE FILL OUT THE FORM BELOW.

SYNAGOGUE SEATING REQUEST FORM FOR HIGH HOLY DAYS

During the last holiday season, many individuals expressed concern
about the seating arrangements in the synagogue. In order for us to
place you in a seat which will best suit you, we ask you to complete
the following questionnaire and return it to the synagogue office as
soon as possible.

1. I would prefer to sit in the... (Check one)
___ Talking section
___ No talking section

2. If talking, which category do you prefer?
(Indicate order of interest)
___ Stock market
___ Sports
___ Medicine
___ General gossip
___ Specific gossip (choose from below)
___ The rabbi
___ The cantor
___ The cantor's voice
___ The cantor's significant other
___ The rabbi’s significant other
___ Fashion news
___ What others are wearing
___ Why they look awful
___ My neighbors
___ My relatives
___ My neighbors' relatives
___ Presidential Election, results from ____________
___ Who is cheating on/having an affair with whom

___ My children/grandchildren
___ Other : _______________________________

3. Which of the following would you like to be near for free
professional advice?
__ Doctor
__ Dentist
__ Nutritionist
__ Psychiatrist
__ Child psychiatrist
__ Podiatrist
__ Chiropractor
__ Stockbroker
__ Accountant
__ Lawyer, General Practice
__ Criminal Lawyer
__ Civil Lawyer
__ Real estate agent
__ Architect
__ Plumber
__ Buyer (Specify store :_____________ )
__ Sexologist (??)
__ Golf pro [tentative; we're still trying to find a Jewish One]
__ Other :____________________________

4. I want a seat located (Indicate order of priority)
__ On the aisle
__ Near the exit
__ Near the window
__ In Aruba
__ Near the bathroom
__ Near my in-laws
__ As far away from my in-laws as possible
__ As far away from my ex-in-laws as possible
__ Near the pulpit
__ Near the Kiddush table (not applicable on Yom Kippur)
__ Near single men
__ Near available women
__ Where no one on the bimah can see/hear me talking during services
__ Where no one will notice me sleeping during services
__ Where I can sleep during the rabbi's sermon [additional charge]
__ Where I can use my blackberry (SHHHH)

5. (Orthodox only.) I would like a seat where :
__ I can see my spouse over the mechitza
__ I cannot see my spouse over the mechitza
__ I can see my friend's spouse over the mechitza
__ My spouse cannot see me looking at my friend's spouse over the
mechitza

6. Please do not place me anywhere near the following people:
(Limit of six; if you require more space, you may wish to consider
joining another congregation.)
_________________________
_________________________
_________________________
_________________________
_________________________
_________________________

Your name : _________________________________

Building fund pledge (acknowledging and in grateful appreciation for this change)
$________________________

Fruktbara bilder för det nya året!

2010-09-08T18:17:00.002+02:00

Rolig grej jag fick på mejl från mor min!

Shana tova allihopa!

Happy New Year, dear friends,

May you enjoy your apples and honey

May you find it easy to give and receive

May you know when to surrender, and do so with grace

May you remember that some people's lives are parched dry... and be grateful for the abundance in yours

May you find beauty in unexpected places.

May you carry your loads with ease amid sweetness

May you learn and teach well.

May you move with as much joy and ease as you can

May your home be filled with fresh air and light

May your tense and angry times be short-lived...

so that you come back quickly to your comfortable ol' self

May you be startled and delighted by new beginnings

May you find your uniqueness

May you play with friends

and hear beautiful music

May you come to the surface for air when you need it

May you take exquisite care of yourself

And may everything that hurts you also be a little funny

Shana Tovah to you and yours
, Warmest regards,
Debbie

=

Porr-tentiellt viktiga val

2010-09-06T10:51:00.007+02:00

Hej!

Ett tema som är mycket framträdande just runt Rosh haShana och Jom Kippur är den fria viljan. Det är ett tema som ligger i tiden mer nu än någonsin förr, då vi i modern tid har en möjlighet att styra våra liv som tidigare generation skulle nog inte ens kunna föreställa sig. Sociala, kulturella och religiösa strukturer har försvagats och idag kan man välja livsstil, partner, yrke mm. nästan utan begränsningar.

Då är det också viktigare att vi som individer funderar över vad som ligger till grund för våra beslut och varför vi lever våra liv som vi gör. Jag hörde en gång någon säga följande som svar på varför de valde att studera och sedan konvertera till judendomen:

"De flesta lägger ner mer tid på efterforskningar av vilken dator som passar dem bäst, än vilket liv de borde leva. Jag la ner lite mer tid på den frågan och hittade så till judendomen."

Jag är alltid intresserad av människors val och de liv de skapar åt sig själva, oavsett om jag själv skulle gå den vägen eller inte. Joanna Angel är ett sådant exempel. Hon kommer från en religiös judisk familj och gick på en jeshiva, en ortodox skola, för flickor fram tills åttonde klass. Hon gick vidare till college där hon fick sin fil kand i engelsk litteratur.

Därefter sadlade hon om till att bli tatuerad alternativporrstjärna, med sitt eget produktionsbolag och porrsajt. Inte precis den livsstilen man skulle vänta sig, och inte heller en sådan hennes familj och närmaste omgivning skulle föredra, men hon har ändå medvetet gått sin egen väg. Det kan man inte förneka.

Här är en amatörintervju med henne, som visserligen är av dålig kvalité, men jag fann den intressant då hon pratar mer om sin bakgrund och hur det nu är att gå i synagogan än om sex och porr (andra intervjuer med henne på nätet handlar endast om det senare ämnet).

Angel kan vara för dig en förebild, eller ett skräckexempel, men må vi alla inför Rosh haShana uppskatta hur många valmöjligheter vi har i våra liv och välja medvetet och med visdom för det nya året.

Shana tova,

Parashat Nitsavim-Vajelech: Den himmelska hejarklacken

2010-09-03T14:02:00.008+02:00

Hej!

Snart är det Rosh haShana - det judiska nyåret! (börjar onsdag kväll, den 8 september)
Det är en helg som markerar människovärldens, dvs civilisationens födelsedag, som enligt den judiska kalendern har nu funnits i 5771 år (inte så långt från vetenskapens egna beräkningar).

Rosh haShana inleder en tid av djup reflektion över hur världen ser ut, hur den borde se ut, och främst ska vi reflektera över vår egen personliga roll i det hela - har jag gjort tillräckligt under det gångna året för att förbättra min omgivning och hur mycket mer har jag att göra?

(På tisdag kväll sänder jag ännu ett avsnitt av FIM-radio, då om just Rosh haShana. Den kommer jag lägga ut här på bloggen så fort den är klar, så håll utkik!)

Samtidigt som vi förbereder oss för de stora helgdagarna - Rosh haShana och Jom Kippur, som kommer 10 dagar senare - så har vi ju de vanliga torahläsningarna som vi läser varje vecka. Vi håller på med de sista avsnitten i hela Torahn nu och ska snart börja om med den från början (på Simchat Torah, den 1 oktober).

Det ena, Rosh haShana, har på ytan inget att göra med det andra, Torahns förestående avslutning, men ändå verkar det finnas intressanta kopplingar. Moshe har genom hela Devarim, Femte moseboken, talat till folket, innan han ska gå bort. Han vill ge dem viktiga budskap som de ska ha med sig när de fortsätter in i landet utan honom. I veckans dubbelparasha Nitsavim-Vajelech säger han följande:

Ni har alla i dag trätt fram inför Herren, er Gud, stamhövdingar, äldste och förmän och alla israelitiska män med era barn och kvinnor samt de invandrare som finns i ditt läger, de som hugger din ved och bär ditt vatten. Nu skall du träda i förbund med Herren, din Gud, ett edsförbund som Herren, din Gud, i dag sluter med dig. Han vill i dag upphöja dig till sitt folk och bli din Gud, enligt sitt löfte till dig och enligt sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Det är inte bara med er som jag sluter detta förbund med dess edsvillkor. Jag gör det både med dem som i dag står här tillsammans med oss inför Herren, vår Gud, och med dem som i dag ännu inte finns hos oss.
Devarim 29:9-15

Detta kunde lika gärna handla om Rosh haShana och Jom Kippur, då vi ska alla - höga som låga, stora som små - stå tillsammans, som ett folk inför Gud, med alla generationer som har gått före oss, och alla som kommer efter. Vi har ett förbund, vår Torah, som ger oss vägledning och insikt i världen och hur vi ska leva i den. I nästa kapitel fortsätter Moshe:

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.
Devarim 30:11-14

Är det verkligen SÅ svårt för oss att leva ett gott, etiskt liv? Ligger det så långt utom vårt räckhåll att vi bara ger upp?
Sist lägger Moshe fram Guds ultimatum:

Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, då säger jag er i dag att ni skall förintas. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan.
Devarim 30:15-18

Detta är mycket starkt och plågsamt att läsa, men det är något som vårt folk borde ta till oss, speciellt med tanke på alla de svåra utmaningar det judiska landet handskas med idag.
Men är det ett ultimatum? Ja och nej. Visserligen följer det konsekvenser av våra handlingar, men Moshes sätt att uttrycka det läser jag mer som en bön än en befallning.
Gud lär oss att våra handlingar får konsekvenser, men Gud hejar samtidigt på oss, att vi ska förstå vad som är rätt och välja därefter.

Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.
Devarim 30:19-20

Varje Rosh haShana, räcker Gud oss sin hand och säger:
"Kan vi inte fixa detta, tillsammans? Kan vi inte välja att skapa en bättre värld, du och jag?"

Kommer vi att svara på kallet i år?

Kol tuv,

Färgade judar - inte en svartvitt fråga

2010-08-31T16:13:00.008+02:00

Hej!

Jag skrev på Torahblogga om Yoseph Robinson, den jamaicanska hiphopparen som konverterade, blev ortodox jude, och som tragiskt sköts till döds för två veckor sedan.

Hans liv och speciellt hans död satte fokus på en aspekt av judendomen vars profil växer, men som har varit rätt osynligt, rätt länge - färgade judar. Föga förvånande är det ibland en dubbel börda att tillhöra två minoriteter samtidigt och att därför vara en minoritet inom den andra minoriteten. Tidningen New York Times skriver om detta.

En kille som vill föra upp sin identitet och den problematiken den för med sig är Shais Rison, som kallar sig för MaNishtanah. Namnet kommer från en sång man sjunger på Pesach, som betyder "Vad är skillnaden?" Han är född jude, och han kommer inte från Etiopien, men han får alltid svara på frågor när han träffar någon ny jude om var han kommer ifrån och när han konverterade. Här är hans väldigt humoristiska introduktionsvideo:

Find more videos like this on MaNishtana.net

Jag skulle nog själv vara skyldig till sådana frågeställningar - det är bara svårt för bleka, ashkenasiska judar att tänka sig att man kan vara både svart och jude, om man inte kommer från Etiopien. Därför startade han JOCflock.org, där JOC står för Jews of Color, för att färgade judar ska ha någonstans att träffas och få stöd av varandra, för judar kan bete sig väldigt rasistiska ibland, avsiktligt eller oavsiktligt.

Här är ett program från en amerikansk kabel-TV kanal, The Jewish Channel (som jag inte ens visste fanns!). Programmet är en diskussion om och med Jews of Color och finns i fem delar på YouTube. Här är första delen. OBS! Första minuten är reklam för en judisk stand-up komiker:

Vad har du själv för erfarenhet eller tankar kring denna intressanta fråga?

Kol tuv,

Stöd judiska hjälporganisationer i Pakistan!

2010-08-31T11:07:00.001+02:00

Uppdatering: Hittills har Torahbloggas läsare gett totalt 330 kr till att hjälpa drabbade människor i Pakistan. Här är en intressant artikel från ForeignPolicy.com om varför räddningsresponsen och donationerna har varit så svaga, trots att detta är världens största katastrof just nu. Vad tycker du?

Följande skrev jag för en vecka sedan, 24 augusti:

Hej!

Såg följande på TV4-nyheterna ikväll:

Översvämningskatastrofen i Pakistan är mycket större och drabbar många fler människor än januaris horribla jordbävnin g i Haiti, men ändå reagerar media och människor i allmänhet mycket mindre nu än då. Svenskar har t.ex. bara gett hjälporganisationer 13% av vad man gav när Haiti drabbades. Medierna skriver inte längre om situationen, fast den förvärras hela tiden.

Jag hade själv inte insett allvaret i situationen - det är väl så när en katastrof utvecklas över en två månader istället för på bara några minuter. Jordbävningen påverkade 3 miljoner människor och lämnade 1 miljon människor hemlösa - översvämningarna, som är de värsta på över 80 år, har lämnat 20 miljoner människor hemlösa, förstört en stor del av landets skördar och infrastruktur, som kommer ta åratal att bygga upp igen. Nu börjar även kolera sprida sig bland flyktingarna.

I januari skrev jag om hur viktigt det är för oss att ge till drabbade människor runt om i världen, och varför judar borde ge till judiska organisationer:

Judendomen lär oss att Tsedaka gör vi inte bara för att hjälpa andra, utan för att göra oss själva mer empatiska - det är motion för själen. Låt oss motionera våra hjärtan genom att öppna dem brett och ge till alla organisationer som kan hjälpa.

Det är i sak ingen skillnad att ge till en kristen organisation som Röda korset ellerSvenska kyrkan, eller en obunden organisation som Unicef. Det viktigaste är ATT man ger!

Men när man ger till en judisk organisation, som t.ex. American Jewish World Service, eller brittiska Tzedek, uträttar man två saker samtidigt:man hjälper människors akuta behov och gör det tydligt för oss själva hur viktigt detta är också inom judendomen.

Vi får en bättre värld samtidigt som vi blir bättre människor och bättre judar.

Så nu är det dags igen - ta ut bankkortet ur plånboken, gå in på American Jewish World Service donationssida för Pakistan eller någon annan hjälporganisations sajt och ge vad ni kan.

Torahblogga har över 100 unika besökare per dag - om ni var och en av er ger $5, dvs. 37 kr, så blir det totalt $500 dollar eller 3700 kr! Vi kan rädda liv!

Om ni fyller i hur mycket ni donerat här nedan kan vi se hur mycket vi bidragit med. Låt oss försöka mildra lidandet i vår värld lite grann och göra den en aning bättre. Finns det något viktigare?

Kol tuv,

DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD: 1; Aftonbladet 1, 2, 3;

Gudsmän som hatar kvinnor (och de som inte gör det)

2010-08-26T12:51:00.006+02:00

Hej!

Nu har jag fått med min första artikel på Newsmill!

Det är en sajt där vem som helst får hoppa in i debatter om vad som helst, och det leder ibland till mycket bra saker och ibland mindre bra saker.

Igår fick jag läsa Majoriteten av de religiösa tror på en gud som hatar kvinnor, av en Ophelia Benson, med denna mycket upplysande bild. Jag tyckte att resonemangen var så märkliga, med så dåligt underbyggd logik att jag kände mig manad att skriva en replik:

Gudsmän som hatar kvinnor (och de som inte gör det)

Vad tycker ni?

Kol tuv,

Yosephs långa resa - och nu hans tragiska slut

2010-08-22T11:49:00.005+02:00

Tragisk uppdatering:

Ammi hade på Facebook skrivit BDE om Yoseph Robinson, som jag inte uppfattade. När Chris, i en kommentar här nedan, uppmärksammade mig på att Yoseph Robinson faktiskt hade skjutits till döds i torsdags, verkade titeln, och utgångspunkten, för detta inlägg plötsligt nästan ironisk.

När jag kollade med Ammi igen förklarade hon för mig att BDE var en förkortning på Baruch Dayan haEmet - Välsignad vare den sanna Domaren, något man säger när man får höra sorgliga nyheter.

Och detta är så tragiskt. Han jobbade i en butik i Brooklyn och sköts när han försökte stoppa en rånare som hotade hans flickvän.

En människa som försökte bygga broar mellan olika världar men dödades i ett meningslöst våldsdåd. Så väldigt sorgligt.

Hej!

På Facebook tipsade min vän Ammi (tack!) om en intressant person, Yoseph Robinson - en jamaikansk hiphoppare som blev ortodox jude:

Yoseph kommer ut med en bok om sitt liv och sin resa, i december, lagom till Chanukkah. Där skriver han också om de spänningar som existerar mellan judar och svarta i USA och hur han vill bygga broar mellan grupperna.

Jag har alltid varit intresserad av människors livsresor, speciellt konverteringar till eller från religion. Det krävs något speciellt hos en människa att ifrågasätta de grundläggande premisserna som de har växt upp med och helt förändra dem.

Har du själv en sådan (judisk) historia du vill skriva om här på Torahblogga? Det skulle vara en ära för mig att publicera den.

Kol tuv,

Parashat Ki Teitse - Judisk media(ö)kändis trampar riktigt snett...

2010-08-19T16:25:00.008+02:00

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Ki Teitse och den innehåller många olika lagar som vi moderna läsare nog finner förlegade och ibland helt chockerande. Som tur är, kände våra rabbiner, som levde för 2000 år sedan, redan då att dessa lagar behövde en rejäl runda genom tolkningstraditionen innan man funderade på att praktisera någon av dem. Jag skriver om denna process i detalj i inlägget Ki Teitse - Vad ska man göra med olydiga barn?

Våra lärda förstod absurditeten i att läsa Torahn bokstavligen och sedan försöka leva efter den på det sättet. De gav oss också principen att varje generation skulle fortsätta processen att tolka lagen och de utmaningar som mötte lagen i sin egen tid.

Ta exemplet av homosexualitet. Det är något som i många tidsåldrar har ansetts onaturligt, fel och ett brott mot Guds lag, men biologin och psykologin har visat rätt entydigt på att den sexuella och känslomässiga attraktionen till individer av ens eget kön är något som är medfött, och oföränderligt. Det visar sig också, hör och häpna, att samhällets acceptans av homosexuella individer och partnerskap inte leder till moraliskt förfall eller att vår art slutar fortplanta sig.

Det får oss att fundera över vilken roll de traditionella, religiösa förbuden mot just homosexualitet har idag och hur vi borde kanske omtolka dem. Diverse försök att göra så skriver jag om i inlägget Acharei Mot - Mjukare sätt att tolka en hård vers...

Tyvärr är det trots detta inte svårt att hitta exempel på folk som fortfarande väljer ut just förbudet mot homosexualitet att belysa och predika. Vissa har påpekat hyckleriet i att selektivt hamra på den lagen, samtidigt som man struntar i andra lagar som kan te sig absurda i våra dagar.

Här är en scen från serien Vita Huset. Olika media personligheter har bjudits in på middag i Vita huset, men det är storm på gång i Washington och någon internationell kris, så de får alla snällt vänta på president Jeb Bartlett. Han kommer loss för att välkomna dem alla och ser att den konservativa radioprataren Dr Jenna Jacobs är närvarande. När han ser att hon vägrar ställa sig upp när presidenten kommer in i rummet kan han, som är religiös katolik och bibelkunnig, inte motstå frestelsen att ta itu med henne:

Denna Dr. Jacobs är baserat på en verklig radiopersonlighet, Dr. Laura Schlessinger, som bl.a. kallade homosexualitet för "ett biologiskt misstag" och jämförde homosexualla föräldrar med pedofiler.

Schlessingers program går ut på att folk ringer in för att be henne om råd. Hon fick mycket uppmärksamhet för att hon konfronterade sina lyssnare och skällde ibland ut dem, och hon var tydlig från början med sin religiösa profil. Hon förespråkade "moralisk hälsa" på sitt program, men hon var inte fundamentalistiskt kristen, som många andra konservativa radiopratare i USA. Nej, Dr. Laura var ortodox judinna.

Hon hade en judisk far och en katolsk mor, men konverterade formellt till judendomen, med en ortodox rabbin, år 1998. Då började hon också hänvisa till judisk lag i sin show, när hon svarade på lyssnarnas frågor. Många amerikanska judar står stadigt i den vänstra, liberala fåran av amerikansk politik och tog starkt avstånd från Schlessinger, speciellt efter den publicitet hon fick efter hennes homofobiska uttalanden.

År 2003 levererade hon ännu ett chockbesked på radion. Hon började prata om lyssnarbrev och fax:

I stort sett har de fax som jag får från kristna har varit mycket kärleksfulla, fulla av stöd. Från min egen religion har jag antingen fått inget alls, eller två av de elakaste breven jag har fått på länge. Det är väl min poäng - jag får nästan inget tillbaka. Det är inte mycket värme som kommer tillbaka.

Hon sa att hon fortfarande räknar sig själv som judinna, men "min identifikation med denna enhet och att jag håller ritualerna etc av denna enhet - det är slut med det." (Här är en lång artikel om hennes beslut att lägga av med ortodoxin.)

Dr. Laura hade upptäckt det som många andra judar vet instinktivt: en jude med hög judisk profil kritiseras och bedöms alltid hårdast av andra judar. Jag vet att jag känner att jag vill att personen med hög profil ska representeras oss till punkt och pricka som vi själva vill bli representerade och är det inte så, blir jag rätt illa till mods.

Att Paul Krugman är jude är jag stolt över - han vann ju nyligen Nobelpriset i ekonomi och är känd liberal skribent i USA. Att Bernie Madoff, han som stal miljardtals dollar från sina egna kunder, är jude ska vi inte tala så högt om.

Natalie Portman är ju en enastående skådespelerska, snygg, smart, och född i Israel. Säg det högt! Nämn bara inte att Amy Winehouse, med alla tatueringarna, alkoholproblemen etc, är judinna hon med. Basunera ut att Marciej Zaremba, superjournalist, en av Sveriges mest uppmärksammade samhällskritiker, är jude. Låt oss bara hoppas att Helle Kleins karriär tar slut så fort som möjligt, för att inte nämna mediapajasen Dror Feiler.

Så går det.

Efter alla hennes märkliga uttalanden, började Dr. Lauras popularitet att dala. Det kom fram konstiga saker kring henne - bl.a. nakna fotografier, tagna på 70-talet av en man som hon då vänsterprasslade med, och när hennes egen mor dog, vägrade hon hämta henne på bårhuset. Hon var inte ens en riktig läkare, utan hade doktorerat i fysiologi (som i Vita huset-klippet).

Trots allt detta traskade hennes karriär på, med starkt stöd från konservativa kristna lyssnare, fram till den 10 augusti då hon tog ett samtal från en svart kvinna som tyckte att hennes vita mans vänner uttryckte sig rasistiskt mot henne. Då gick Schlessinger igång:

"Nigger, nigger, nigger! Så får alla svarta komiker hålla på, men har man inte tillräckligt mörk hud och säger ordet är man rasist! Mycket märkligt. ... Är du så hyperkänslig för rasism, så gift dig inte utanför din egen ras!"

Hon körde över sin lyssnares försök att förklara saken och började istället hänvisa till Obama och hur svarta vill demonisera vita med rasism och ta mer makt från dem. Rasistiska åsikter är det som man aldrig får uttrycka i USA. Det är dödsstöten med stort D.

Här har ni hela samtalet:

Hon gick nästa dag ut med en ursäkt och fortsatte att be om ursäkt till alla som ville höra på. Här skriver hon på sin blogg om att ta ansvar för sina misstag, be om ursäkt och försöka gå vidare - en väldigt judisk tanke, trots allt. En vecka senare kom hon som gäst till intervjuprogrammet Larry King Live (också han jude) och berättade att hon slutar med radio "för att återfå sin yttrandefrihet".

Så var det med det. Finns det någon sensmoral och poäng i detta inlägg, eller ville jag bara berätta om en tragikomiskt amerikansk mediacirkus med många judiska referenspunkter? Vad tror du?

Shabbat shalom,

Intervju med världens enda svensktalande kvinnliga rabbin

2010-08-11T00:10:00.005+02:00

Hej!

Var på Rosh Chodesh-gudstjänst (nymånaden) på tisdagsmorgonen. Vi uppmärksammar att månaden Elul börjar nu - det betyder att det är bara en månad kvar till Rosh haShana, det judiska nyåret. Tidigare skrev jag om en sajt som högtidlighåller nedräkningen under Elul med reflektioner och tankar från berömda individer - judar såväl som icke-judar: Jewels of Elul.

På gudstjänsten satt jag bredvid en äldre man, Leopold, som tipsade mig om en intervju som gjordes i Sveriges radio med Ute Steyer, världens enda svensktalande kvinnliga rabbin. (klicka på länken för att lyssna)

Hon och jag studerade tillsammans på Paideia - European Institute for Jewish Studies in Sweden, under skolans jungfruår. Några år därefter flyttade hon till USA och började studera till rabbin på Konservativa rabbinskolan Jewish Theological Seminary och fick min bror som klasskamrat. De fick sin smicha - rabbinsk ordination - samtidigt. På bilden ser ni henne läsa ur Torahn på en morgongudstjänst på JTS.

Nu har hon alltså fått jobb som akademiker på den ortodoxa rabbinskolan Yeshiva University och blir intervjuad i radion. En bra intervju allt som allt, men så klart måste de i slutet fråga henne vad hon tycker om konflikten i Israel. Kan man i Sverige inte nämna namnet på landet utan att man ska ta ställning till allt som händer där??? Suck...

Ute, jag önskar dig allt gott och hoppas ditt arbete på YU blir både roligt och givande!

Kol tuv,

Tillbaka - och med radio!

2010-08-09T16:34:00.005+02:00

Hej, hej, hej!

Nu är jag tillbaka!

Jo, det blev lite längre uppehåll än jag hade tidigare annonserat och folk har börjat fråga mig om varför det dröjde så länge.

Vad ska man säga?

Det är väl lite som Newtons första rörelselag, tröghetslagen: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen.

Nej, det handlar inte om min fysik, ahem, utan att bloggandet stannade av under semestern och det var så skönt att inte tänka på något ett tag. När det väl var dags att komma igång igen, tog det mig mycket mer tankekraft och vilja att få det i rörelse igen, men nu är jag tillbaka.

Helt sysslolös har jag däremot inte varit - förra veckan gjorde jag ett program för FIM-radio. Det fick handla om Devarim, femte moseboken, som vi för tillfället läser oss igenom, från olika vinklar.

Vad Devarim är för bok, dess sammanhang och innehåll.
Om författaren från ett traditionellt perspektiv - dvs. Moshe
Om författaren från ett akademiskt perspektiv - dvs. författaren som brukar benämnas "D"
Om hur den rabbinska traditionen behandlar mer svårsmälta lagar i Devarim

Här har ni filen för att lyssna eller ladda ner:

FIM - Devarim

Jag välkomnar tankar, frågor och reaktioner - alltid roligt med diskussion!

Kol tuv,

Krossade murar och krossade stentavlor - repris

2010-06-29T13:40:00.003+02:00

Hej!

Jag är på semester i USA för tillfället, så bloggandet har nästan helt stannat av, men jag är tillbaka i mitten av juli och sätter igång igen då. Idag är det ändå en av den judiska kalenderns sex fastedagar, så jag återpublicerar det jag skrev förra året om dagen:

Idag är det en fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz (som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.

Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinskt namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...

Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.

Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket. Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.

Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades naturligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en tragedi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:

"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."
Shemot (2 moseboken) 32:4

Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3

Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och återställa ordningen.

Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20

Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

En smärtsam omvärdering

2010-06-10T17:05:00.006+02:00

Hej!

Tobias kommer från Stockholm, och har bott och pluggat de senaste åtta åren i Israel. Jag intervjuade honom i februari för mitt första program på FIM-radio, om Purim.

Jag var intresserad av att få höra hans tankar om Ship to Gaza-incidenten, för att han valde av sionistiska ideal att flytta till Israel för åtta år sedan, så är han idag väldigt kluven och försöker som hitta rätt genom Israels politiska och etiska labyrinter.

Jag bad honom gästblogga lite här på Torahblogga. Har har ni Tobias:

Smärtsam omvärdering

Jag har ganska motvilligt börjat att delvis omvärdera min syn på det inträffade. Jag hyser, som ni kanske vet, starkt negativa känslor gentemot regeringen och dess hållning gentemot araberna och palestinierna. Men jag tror också, att om vi ska kunna vara trovärdiga gentemot våra medmänniskor och även gentemot en större grupp människor i media, så kan vi inte automatiskt fördöma Israel varje gång dess motståndare dödas eller skadas.

Det finns vissa saker med det här fallet som gör det mer komplext enligt mig:

-IHH är en islamistisk grupp med band till Al-Qaeda och Hamas. Det var dess medlemmar som dödades, enligt min vetskap.

-Gruppen hade ju en mindre arsenal av "kalla vapen", dvs knivar, yxor, påkar, slangbellor o annat. Varför hade de det? Det känns som att de förberedde sig på en konfrontation. Enligt israelisk media så gick elitsoldaterna ombord med paintballgevär vilket, om det är sant, visar på att de initiellt inte sökte en konfrontation.

-Bordningen av skeppet skedde på internationellt vatten, men olika experter på folkrätt hävdar att detta är i enlighet med lagen om det råder krigstillstånd mellan landet som bordar skeppet och det land som skeppet är på väg till. Det råder inte enighet i denna fråga mellan experterna. Men Israel hävdar att det råder ett krigstillstånd mellan Gaza och Israel, vilket inte ligger långt från sanningen.

- Syftet var inte främst att överlämna förnödenheter till Gazaborna (mycket av maten de förde över till palestinierna var rutten! varför det?!), utan att genom en, i mina ögon berättigad, PR-insats söka att bryta blockaden och få världens ögon att riktas mot den. Problemet är att Israel anser sig behöva denna blockad för sin egen säkerhet, och då kan de inte rimligen låta någon bryta den. Om de skulle låta någon bryta den så inbjuder detta många aktörer att göra det framöver. Israel erbjöd flottiljen att föra över förnödenheterna via hamnen i Ashdod. Det ville de inte. Därför var det först och främst en konfrontation med Israels politik man eftersökte och inte att hjälpa palestinierna i Gaza direkt.

Frågan är om man kan dra alla aktivister över en kam? Jag menar, hur mycket gemensamt har Henning Mankell egentligen med islamisterna i IHH? Men trots allt så befann de sig på samma båt, och såvitt jag vet skadades ingen av Mankells vänner. Inte heller skedde något våld på de andra båtarna. Dock borde sådana som Mankell ha varit mer vaksamma med vilka grupper och människor de valde att delta i denna aktion med.

- Jag är motståndare till blockaden av Gaza. Jag tycker att den är inhuman då den kollektivt bestraffar en hel befolkning av människor, och jag tycker att den är oproportionell, dvs även varor som skulle kunna ha kommit igenom den israeliska gränsbevakningen, som kardemumma och choklad (i skrivande stund har Israel tillåtit sötsaker, vilket nästan känns tragikomiskt i sammanhanget), gör inte det. Det finns en nästan en filosofiskt grundad gräns för hur långt säkerhetsanspråk kan inverka negativt på andra människors liv.

Med detta sagt, så har jag ingen bra omedelbar lösning på hur man ska förhindra Hamas från att importera missiler via Iran och andra länder som inte bara kan nå södra Israel utan även Tel Aviv. De har ju visat under ca 8 år att de mer än gärna skickar missiler över gränsen. Nu har de inte gjort det på några månader, men detta beror sannerligen mer på utmattningen efter de förluster de led efter Gaza-kriget, snarare än brist på vilja. Vad ska man göra med nästa båt som kommer, b.l.a. iranska båtar som skickas över för tillfället? Ska man bara släppa igenom allt? Kan vi tillåta oss det?

- Jag hatar som sagt blockaden av Gaza, vilket är huvudfrågan bakom denna tragiska incident, men jag har inget bra svar på hur man förhindrar Hamas på kort sikt från att förvärra läget. På lång sikt, tycker jag givetvis att man ska inleda samtal med Hamas-ledningen som tyvärr är palestiniernas legitimt valda representanter i Gaza. Men även på kort sikt så måste vi försöka hitta ett sätt att göra blockaden mer human, om det nu går. Och på detta sätt lyckades ju flotiljen.

- Jag var på de två demonstrationerna i förra veckan, i måndags och lördags. Båda demonstartionerna riktade sig mot incidenten på Marmara, medan den andra var mer generellt riktad mot regeringen och dess allmänna politik, samtidigt som 43-årsdagen för ockupationen av Västbanken och Gaza uppmärksammades. Det råder ingen tvekan hos mig om att denna regering är en katastrof för Israel, och konsekvenserna för denna katastrof är i dagsläget kan vi bara ana.

mvh / Tobias

Läs mer nyheter här: DN 1, 2, 3; SvD 1, 2, 3; Expressen 1;

3000 år av visdom - lika aktuell idag

2010-06-09T02:19:00.007+02:00

Hej!

Återigen har Maciej Zaremba lyckats hitta och diagnostisera ett av den svenska mentalitetens mörkaste störningar.

För er som inte har läst Maciej Zarembas otroliga artikelserie om vuxenmobbingen på svenska arbetsplatser, hur den förstör människors liv och hur den konsekvent tolereras av fackföreningar, försäkringskassan och arbetsgivare, så måste ni bara ta er tid och läsa den, från början till slut:

1) ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde

2) ”Säg inget vänligt till mig”

3) Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

4) ”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

5) "Värst för dig själv" - Vår heder har inget pris

Den borde faktiskt ingå i en obligatorisk kurs i alla svenska gymnasier och högskolor. Läs bara detta citat om varför mobbingen i Sverige kan fortsätta som den gör:

"Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter.
Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.

”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på ...”

Jag minns ett flygblad som någon klok person delat ut till nyanlända flyktingar. Där stod bland annat: ”Kom ihåg att hos en svensk kan ett leende uttrycka aggression.”
Visst är det så. I en kultur där vrede är tabu och där tvedräkt inger ångest försvinner varken ilska eller tvedräkt, de tar sig nya vägar. Det vore inte nåt problem för den som lärt sig koden, kan man tycka. Men det finns ett problem. Den underkylda ilskan är nästintill omöjlig att bemöta på ett vettigt sätt.

Vilken skrämmande och träffande analys!

Och för mig för det tankarna till vår Torah, med sin 3000 år gamla visdom. Redan där har vi botemedlen för denna sjukdom, bara vi har visdomen och modet att sätta det i verket:

1) Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Shemot (2 Mos) 20:16

2) En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop.
Shemot 22:21-23

3) Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak.
...
Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt.
En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot 23:1-3, 6-9

4) Ni skall inte stjäla och inte bedra eller lura varandra. Svär inte falskt vid mitt namn, då vanhelgar du din Guds namn. Jag är Herren. Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren.
Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
...
Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 Mos) 19:11-18, 33-34

Att på ett öppet och ärligt sätt konfrontera och tillrättavisa någon som har kränkt dig, är nog den allra bästa vägen till att ta tag i och lösa konflikter. Kommunikation är grundstenen i ett gott samhälle!

Vi fortsätter till Talmud, den rabbinska traditionen:

a) I Talmud Bava Metsia 58b står det att när man får någon att rodna eller blekna av en förödmjukelse är det så pass allvarligt att det av Gud räknas som att man har (i och med rodnaden) spillt deras blod, dvs. brukat fysiskt våld mot dem, eller (i och med likblekheten) att man till och med tagit deras liv!

b) Detta är Adams släkt. Då Gud skapade människan, i Guds avbild gjorde Han henne. Bereishit (1 Mos) 5:1
Ben Azzai sa: Detta är Torahns främsta vers. Vi lär oss från detta att man inte får säga ”Jag har förödmjukats, därför ska jag förödmjuka tillbaka.”
Rabbi Tanchuma sa: Om du gör detta, vet då vem du förödmjukar – ”i Guds avbild gjorde Han henne”!
(D.v.s. Förödmjukar du en människa, förödmjukar du Gud själv, i vars avbild vi är alla formade.)

På 3000 år har mänskligheten uppenbarligen inte kommit särskilt långt med att behandla varandra med kärlek, värdighet och respekt. Värre än så, det finns många moderna, färska fall av mobbing inom våra judiska församlingar. Det är vidrigt, tragiskt och hemskt, hemskt ojudiskt.

Vi får alla återvända till dessa visdomstexter och till Zarembas journalistik, för instruktion och inspiration.

En bättre värld är möjlig!

Kol tuv,

Den viktigaste frågan

2010-06-02T00:09:00.008+02:00

Varsågod och dra egna slutsatser, men tekniskt sett verkar det för mig som om skjutningen var försvarbart. Det missar ändå helt den viktigaste frågan:

Israelerna visste att dessa idiotiska fredsaktivister skulle komma. De har kommit förr och de kommer igen. Det var ju värsta mediajippot hela vägen.

Hur kunde israelerna ändå gå in i PR-fällan med sådan på ett så jubelidiotiskt sätt? Finns det ingen PR-smidig person i maktens korridorer i Jerusalem som kunde hitta ett bättre sätt att hantera detta?

Jag vet att det inte finns något de kan göra som kommer att se bra ut i media, men detta? Detta???

Och här i Sverige är detta en ren orgasm för israelhatarna. "Titta på hur hemska israelerna är! Titta på hur blodtörstiga de är!"

Allt medan Israel skickar tillbaka alla de arresterade aktivisterna välbehållna till Sverige. Synd bara för israelkritikerna att alla aktivister skickas hem med alla organ i behåll...

Pratade med min kristen-libanesiska frukthandlare. Han sa det bäst: "Hade dessa aktivister försökt med något liknande i Egypten, eller Syrien, eller Libanon för den delen, hade de försvunnit in i mörka fängelsehålor i 10-15 år. Det är därför ingen gör något sådant med dem. Hade en intifada brutit ut i Syrien hade de massakrerat 10 000 på en dag, förbjudit inresa till alla journalister och sluppit problemet på direkten."

Så är det. Israel är vänsteraktivisternas politiska safari. Dit kan man åka och slåss mot världens busar, utan att verkligen riskera sin säkerhet. Israel kommer inte att avrätta någon. Jag skulle vilja se alla dessa europeiska aktivister som International Solidarity Movement ställa sig mitt på Teherans största torg och protestera för demokrati och mänskliga rättigheter.

Och alla dessa käcka aktivister, var finns de, alla de dagarna när Hamas skjuter raketer och Israel inte svarar? När Hamas lyckas smuggla in vapen och avskjutningsramper för nyare och dödligare raketer, kommer de att stå som mänskliga sköldar och skydda israeliska dagisbarn från raketregnet?

Jag skulle vilja se SVT, DN, Aftonbladet, skicka alla sina djärva korrespondenter till Tjetjenien för att rapportera om tillståndet där. Nej, just det, det går inte att få inresetillstånd till Tjetjenien. Tur att det då finns Israel, som låter journalisterna åka vart de vill och rapportera hur de vill och sälja alla lösnummer med saftiga rubriker om hur rutten Israel är.

Fattar inte Israels kritiker att landet är en demokrati, och om ingen annan lovar att garantera medborgarnas säkerhet, så kommer man alltid att rösta på den mest hårdföra högerpolitikern. Vad finns det för annan utväg?

Och vad vill vi? Vill vi att Israel ska massakrera palestinier för att tyst på dem? Vill vi att Israel ska stänga ute media och bli en diktatur som deras grannländer? Så klart inte, men måste Israel alltid spela sina fiender så in i händerna???

Och resultatet för oss i Sverige? Demonstranter utanför det judiska dagiset och ålderdomshemmet! Min 3,5 åriga dotter kan inte vara ute och gunga på sin gunga, på årets hittills soligaste dag, för att det finns sjuka typer som likställer judar med Israel och vill hämnas på oss!!!

Vart allt detta leder vet jag inte, men det känns som om världen snurrar Israel djupare och djupare in i ett hörn och Israel spelar med på noterna vid varenda tur. Världens judar dras med i samma sjuka vals. En vals som vi dansat till många gånger tidigare.

Och när den makabra musiken tystnar, var befinner vi oss då?

Läs mer DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; Expressen 1, 2, 3, 4, 5; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6; Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9;