Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

torsdagen den 21:e februari 2013

Mordechaj och Esters gåva

Kära Ester och Mordachaj,

Mitt namn är Benjamin Gerber och jag skriver till er från ett litet land långt norr om det stora Persiska kejsardömet, ca 2500 år in i framtiden. (Om ni undrar, så skriver jag detta brev på svenska, men innan jag skickar iväg det ska jag använda Google Translate för att översätta det till antik-persiska.)

Vad kan jag säga om livet här i framtiden?
Jo, vi judar finns kvar än idag. Vi har det faktiskt bättre i många delar av världen än vi har haft det på väldigt länge! Vi har det heliga landet tillbaka och idag kallar vi det för Israel. Där bråkas det fortfarande en hel del, fast vi dagligen hoppas och ber för fred.

Jag ska inte sticka under stol med att det har varit lite turbulent för vårt folk de senaste två och ett halvt tusen åren. Mycket har hänt sedan ni besegrade den onde Haman, när du, Ester, blev drottning och du, Mordachaj, blev kungens närmaste rådgivare. Vi levde utan ett eget land i nästan 2000 år och under den tiden så har det ofta varit tufft, ibland rentav livsfarligt att vara ett av Israels barn. Men jag föredrar att se på glaset som halvfullt: vårt folk har levt i alla länder på jorden och var vi än hamnat så har vi byggt församlingar och skolor och synagogor. Vi har skrivit hundratusentals böcker och kommit med oräkneliga bidrag till hela mänskligheten inom vetenskap, konst, medicin och politik. Vi har sällan fått särskilt mycket tack för det, men det var inte för uppskattningen som vi gjorde allting.

Det är lite därför jag skriver detta brev till er - jag vill visa min uppskattning. Vi är skyldiga er två ett stort tack för vad ni har bidragit till vårt folk. När ni räddade Persiens judar och gav upphov till Purimberättelsen, gav ni oss även ovärderliga verktyg och insikter att klara av de utmaningar som livet i diasporan har inneburit för oss.

Ni lärde oss hur mycket det krävs för att hålla huvudet över ytan i kyliga, emellanåt farliga vatten. Ni lärde oss att det krävs uppoffringar och kompromisser, mod och list. Man behöver hålla sig väl med de som bestämmer, men man även måste säga ifrån om de börjar trampa på våra rättigheter att leva som judar.

Framför allt annat så lärde ni oss att vi behöver kunna skratta åt makten, och oss själva. Som när Haman trodde att Achashverosh skulle belöna honom med en ridtur på den kungliga hästen iförd den kungliga kronan, och så blev det du, Mordachaj, hans ärkefiende som fick den äran. Varje gång jag läser det, skrattar jag åt Hamans fåfänga och impotenta ilska, men även åt bilden av dig på hästen. Du kunde säkert tänka dig många trevligare saker än att tillbringa den heta persiska dagen i varma kungakläder, med den psykopaten som din vapendragare!

Idag heter Persien Iran och landet styrs av en modern Haman, som hotar judarna och Israel med hemska vapen. Men du ska också veta att israelerna häromåret skickade honom en liten Purimpresent: ett roligt virus som förstörde många av hans krigsmaskiner. Er Purimberättelse verkar upprepa sig i olika skepnader och i olika länder, år för år, generation för generation.
Ni lärde oss att utan ett gott sinne för humor blir livet olidligt svårt.

Jag vet inte hur det gick för er efter Purimberättelsens slut, men jag vet hur det gick för oss ; vi är kvar än idag! Så skulle jag nog inte kunna säga, om det inte vore för er gåva. Tack!

Er broder,
Benjamin, Menachems son

söndagen den 21:e oktober 2012

Bröderna vid grottan

Hej!

För 10 dagar sedan startade jag en öppen Facebook-grupp för att samla alla som vill kämpa både mot antisemitismen och islamhatet. Gruppen fick det kreativa namnet Bekämpa antisemitismen OCH islamhatet och var min reaktion mot att flera FB-grupper som utgav sig för att bekämpa antisemitism, gled över i islamfientlig retorik. Att vissa muslimer uttrycker antisemitiska åsikter, råder det ingen tvekan om, men det är en helt annan sak att säga att muslimer generellt eller islam som religion ÄR antisemitiskt. För mig så går det en tydlig gräns där. Jag såg gruppen som en öppen plats, där människor som var villiga att föra dialog kunde mötas, göra upp med sina fördomar och bygga upp ett förtroende för att - om vi medvetet håller oss borta från utrikespolitik (läs Israel/Palestina-konflikten) och envist fokuserar på inrikespolitik (de gemensamma områden av religionsfrihet där judar och muslimer har så mycket gemensamt att jobba för) - så kunde vi undvika att fastna i samma fällor som de tidigare grupperna. 


Så enkelt var det inte. Kampen mot antisemitism och islamhatet betyder väldigt olika saker för olika människor och det ledde till spänningar som fick vissa medlemmar att med tungt hjärta vissa hoppa av från gruppen.

Nu anser jag att det är dags för ett namnbyte och även ett skifte i fokus. Betonas kampen mot antisemitismen och islamhatet, kommer vi bevisligen inte komma längre än till kampen om definitioner och skuldbeläggning. Jag tänker aldrig sluta arbeta mot dessa mörka krafter, men jag tror att man kommer åt dem bättre genom att fokusera på positiva strävanden, hellre än negativa. Därför presenterar jag det nya namnet här, och förklarar dess sammanhang. Alla som kan skriva under på följande målsättning är välkomna att ansluta sig här.

Bröderna vid grottan

En bild säger tusen ord och en bild som alltid har gripit tag i mig är den som beskrivs i Bereishit (Första moseboken) 25:9:
[Abrahams] söner Isak och Ismael begravde honom i Makpelagrottan på det fält som tillhört hettiten Efron, Sochars son, och som ligger utanför Mamre.
Det var inte lätt att vara en son av Abraham/Ibrahim. Ensam utmanade han samtidens avgudadyrkan och förde monoteismen till världen. Ensam hörde han Herrens röst, men de gudomliga befallningarna gick ofta ut över hans allra närmaste.

Det var på den vägen fick han två söner, den ena född av Hagar, den egyptiska tjänstekvinnan, och den andra av Sarah, hans länge infertila hustru. Redan från början förnekades bröderna någon syskonkärlek, då mödranas rivalitet ställde den förstfödde Ishmael mot hans lillebror Isak. Enligt Torahn drevs Ishmael och Hagar bort av Sarahs avundsjuka, enligt Koranen tog Abraham dem till Mecca och byggde Helgedomen i Kaba åt dem.

Sedan prövade Gud Abraham en sista gång, enligt Torah, genom den ohyggliga befallningen att binda sin ende son på ett altare och slakta honom som ett offer. Enligt Torahn var det Isak som bands, enligt muslimskt tradition, Ishmael. I sista sekund, stoppas profetens kniv av Guds ängel och ett vädur offrades istället. Pojkens liv räddas, men Torahn skildrar aldrig ett ord till mellan far och son.

Hur man än berättar berättelsen, var det ingen lätt familj att tillhöra. Och ändå läser vi till sist om hur bröderna står sida vid sida, utanför en grotta, återförenade efter allt de genomlidigt för att begrava sin far. Däri vilade Sarah redan - rabbinsk tradition säger att hon dog av chocken när hon fick höra vad hennes man gjort med hennes älskade son.


Idag kallas platsen antingen för al-Haram al-Ibrahimi, av muslimer, eller Ma'arat Machpelah av judarna och ligger i den omstridda staden Hebron. Helgedomen är delat mitt itu och omkring den har många massakrer ägt rum bara under de senaste 100 åren - judar har mördats av muslimer och muslimer har mördats av judar.

Hur talade bröderna till varandra, när de stod där tillsammans utanför grottan?
Var det hårda bittra ord som utväxlades, eller kunde de enas om att lägga föräldrarnas konflikter bakom sig och behandla varandra som bröder?
Visste de om hur mycket blod som skulle spillas mellan deras barn eller hoppades de att deras exempel skulle lägga grunden för en familjekärlek att efterlevas av alla som följer i deras fotspår?

Nu är det upp till oss att stå sida vid sida - oeniga om historien, men eniga om att historien inte ska få förgifta vår nutid och vår framtid. Nu är det upp till oss att vara Bröderna vid grottan.
 

Kol tuv,

lördagen den 7:e april 2012

Slaveri är inte så gammalmodigt som vi kan tro...

Hej!

När jag ser tillbaka på det år som gått sedan förra Pesach, så har det som präglat mig mest varit den debatt om omskärelse som rasade i media under hösten och vintern. Jag har skrivit en hel del om omskärelsedebatten på bloggen och det har i sig inte så mycket med Pesach att göra, men det judiska folkets egensinnighet, det unika judiska sättet att se på världen och säga "Vi gör det på vårt sätt, oavsett vad världen tycker..." är något som vi kan vara stolta över. Oftast har världens värderingar skiftat och historien bevisat oss rätt.

Slaveri är ett bra exempel. Amatörhistorikern Dan Carlin har alltid spännande perspektiv på världens historia och på de tankesätt och tendenser som påverkade människor i olika tider. Här presenterar han ett helt program om slaveriets historia (kostar 12 kr att köpa och ladda ner, men det är det verkligen värt!). Slaveriet är ett gissel som har följt med människans utveckling så länge vi kan minnas och har rationaliserats och bortförklarats lika länge.

När vi sätter fokus på denna ondska, som så lätt kan göras till en del av även vår moderna, bekväma vardag (tror du att vi inte ser mellan fingrarna och låter människor i andra delar av världen förslavas för att producera billigare varor, kläder, elektronik åt oss?), så förstår vi vikten av att göra Pesach sedern relevant och levande för oss idag. "I år är vi förslavade - nästa år ska vi alla vara fria!"

Här har ni ett annat spännande historiskt perspektiv:

Avadim hajinu, hajinu leFaro beMitsrajim, beMitsrajim…

"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.” (5 mos kapitel 6) Våra lärda kommenterar denna vers: Om inte Herren hade fört våra fäder ut ur Egypten då skulle vi våra barn och barnbarn fortfarande vara slavar under farao i Egypten. Och om vi så alla hade vishet, alla hade insikt, alla hade mognad, alla hade en kunskap om Torahn, så är det ändå ens plikt att berätta om uttåget ur Egypten. Ju mer desto bättre!”

Snart firar vi Pesach. Då vi fördjupar oss i temat slaveri och frihet. Jag citerar ur Hagadan, boken som leder en igenom den symbolfyllda Seder-måltiden.

Det är alltså en religiös plikt att hela tiden hitta nya vinklar på slaveri och frihet. Hur man än vrider och vänder på det, hur beläst man än må vara på ämnet så finns det alltid mer att upptäcka.

Jag upplevde detta mycket starkt när jag en gång för några år sedan hittade ett citat ur en bok av författaren Howard Fast, en amerikansk jude, länge aktiv i det amerikanska kommunistpartiet. Han mest känd för att ha skrivit boken Spartacus, som filmen med samma namn är baserad på.

Boken som citatet är taget ifrån heter My Glorious Brothers. Den utspelar sig kring år 150 före vanlig tideräkning under det judiska Mackabéupproret mot det greksyriska kungariket.

Mot slutet av boken kommer en ambassadör till Judéen, utsänd från det unga imperiet Rom, ännu inte den stormakt hon skulle snart bli. Denne Lentulus Silanus skriver följande i sin rapport tillbaka till den romerska senaten:

”Judarnas lagar är sanslösa, som till exempel den som tvingar dem att vila var sjunde dag, att låta åkrarna att ligga orörda vart sjunde år, och släppa sina slavar efter sex års arbete.”

”Man är alltjämt förbluffad över hur mycket arbete som har satsats på detta land – än mer när man får veta att detta land av alla jordens länder är den med lägsta andelen slavar. Medan vi, i vår sista folkräkning hade 23 slavar för varje fri medborgare, har man här i Judéen det motsatta med kanske en slav per 20 eller 30 fria medborgare.

"Detta är i sig en fara som man inte kan bortse ifrån, för att dessa människor befriar slavar efter en period och bland dem är det ett brott att slå slavar och att INTE utbilda dem. Och när man har i åtanke att en fri slavmarknad är själva förutsättningen för det västerländska samhället, den starka berggrunden på vilken den romerska republiken så tryggt vilar, inser man att judefrågan inte lägre handlar om en smärre förargelse begränsat till ett litet område.”

Alla, oavsett status, gav samma svar när romaren frågade varför de inte behandlade sina slavar mer hårdhänt, som man gjorde i andra "civiliserade" samhällen: "Vi var en gång slavar i Egyptens land."

Han häpnade när han såg hur regenten Simon Maccabi inte dömde en förrymd slav till att flås och hängas ut till allmän beskådan som i Rom. Istället frågade Simon slaven varför han hade rymt varpå denne svarade: ”för att vara fri.” Simon bestämde att slaven skulle friges när han fullgjort sin tjänst och förbjöd slavens ägare att straffa honom.

När den häpna senatorn bad kungen om en förklaring svarade den gamla mannen: ”Du frågade mig om frihet, romare, och för oss är det annorlunda än för andra, för att vi var slavar i Egypten."

"Det har du sagt innan" sa Silanus. "Det låter som en besvärjelse som du upprepar. Är det en besvärjelse, eller en magisk formel?"

"Vi har inte med besvärjelser att göra." svarade Simon med förakt. "Jag menar det jag sa: Vi var en gång slavar i Egypten, för länge, länge sedan, men för oss så lever det förflutna; vi glömmer den inte. Vi var slavar och slet morgon middag och kväll under slavdrivarens piska.”

Lentulus Silanus avslutar sin rapport till senaten med följande iakttagelse:

”Judarna är inte att lita på, för att det västerländska sinnet inte kan hitta någon grund för samförstånd med dem. Alla våra föreställningar om frihet, värdighet och ansvar är dem främmande. Judar är ett fundamentalt hot mot självaste Rom eftersom de motsätter sig grunden till det västerländska samhället, fri slavhandel. Trots deras begränsade storlek, långt från Rom, måste de förstås och uppskattas som ett hot. Som Roms ödmjuke legat måste jag framhålla att det är högst diskutabelt att Rom och Judéen ens kan existera i samma värld.”

Jag slås fortfarande med häpnad när jag läser detta – vilket resonemang. Det låter väl främmande för oss idag, innan man minns att slaveriet avskaffades i England först 1833, i Amerika först 1865 genom ett blodigt inbördeskrig och i Ryssland så fortsatte bönderna att vara sina godsherrar livegna fram till 1917 års revolution.

På många platser i världen kan man fortfarande IDAG köpa sig en slav och i Sverige visar sig slaveriet på nytt när illegala flyktingar tvingas jobba för nästan ingenting under hot om att anmälas och avvisas, och när kvinnor luras hit från Östeuropa, Asien eller Afrika för att tvingas in i prostitution, s.k. traffiking. Föreställningen om att en människa kan äga andra människor och behandla dem hur som helst är tyvärr inte lika främmande som vi vill tro.

Pesach påminner oss om att var och en av oss har ett ansvar att bekämpa denna giftiga ideologi. Låt inte denna Pesach passera utan att vi tar till oss detta viktiga budskap och väljer att handla för att förbättra vår sargade värld.

Stöd en organisation som bekämpar fattigdom och människorättskränkningar (som Tzedek eller Rabbis for Human Rights). Informera dig om de varor du handlar, så att du inte köper varor som tillverkats av barn, eller andra arbetare under oetiska förhållanden.

Ingen av oss är helt fria, innan vi alla är det.

Det är inte för inget att vi under sedermåltiden börjar berättelsen om slaveriet i Egypten genom att hålla upp Matsan, öppna ytterdörren och sjunga följande deklaration:

Ha lachma anja, diachalu avhatana be’ara deMitsrajim…

Detta är förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egyptens land. Alla hungriga kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land, i år är vi slavar, nästa år må vi vara fria!

Chag sameach,

torsdagen den 5:e april 2012

Ett folk vars fingrar är färgade av vin och bläck...

Hej!

Ikväll, fredag den 6 april, börjar Pesach, den judiska påsken. Varje Pesach är en åminnelse av uttåget ur Egypten, ett firande av frihet och en protest mot slaveri och förtryck. Varje Pesach är ett återskapande av en biblisk myt genom en antik ritual, samtidigt som vi ska uppfinna allt på nytt, se på världen, historien, framtiden med färska ögon.

Jag har nyss införskaffat The New American Haggadah (haggadah är guideboken som leder oss igenom Sedermåltiden och dess ritualer). Det är färsk utgåva av haggadahn, redigerad av Jonathan Safran Foer (som bland annat har skrivit bästsäljaren Everything Is Illuminated, på svenska Allt är upplyst) med en färsk och spännande översättning av Nathan Englander (även han en känd amerikansk-judisk författare).

Den innehåller också fyra olika kommentarspår som sträcker sig igenom hela boken:
Nathaniel Deutsch ("House of Study" - det traditionella spåret)
Jeffrey Goldberg ("Nation" - det moderna judiska spåret)
Rebecca Newberger Goldstein ("Library" - det akademiska, filosofiska spåret)
Lemony Snicket ("Playground" - det lekfulla, roliga spåret)

Ja, det är mycket nytt material att sätta sig in i, och det ska bli roligt att upptäcka lite nytt varje gång jag använder boken. Bara bokens inledningen är rörande och mycket vacker:

Here we are. Here we are, gathered to celebrate the oldest continually practiced ritual in the Western world, to retell what is arguably the best known of all stories, to take part in the most widely practiced Jewish holiday. Here we are as we were last year, and as we hope to be next year. Here we are, as night descends in succession over all of the Jews of the world, with a book in front of us.

Jews have a special relationship to books, and the Haggadah has been translated more widely, and reprinted more often, than any other Jewish book. It is not a work of history or philosophy, not a prayer book, user's manual, timeline, poem, or palimpsest — and yet it is all of these things. The Torah is the foundational text for Jewish law, but the Haggadah is our book of living memory. We are not merely telling a story here. We are being called to a radical act of empathy. Here we are, embarking on an ancient, perennial attempt to give human life — our lives — dignity.

The need for new Haggadahs does not imply the failure of existing ones, but the struggle to engage everyone at the table in a time that is unlike any that has come before. Our translation must know our idiom, our commentaries must wrestle with our conflicts, our design must respond to how our world looks and feels.

This Haggadah makes no attempt to redefine what a Haggadah is, or overlay any particular political or regional agenda. (It is called New American Haggadah not because there is anything uniquely American about it, but in the tradition of naming a Haggadah after where it was made.) Like all Haggadahs before it, this one hopes to excite the mind and heart. Like all Haggadahs before it, this one hopes to be replaced.

Here we are: Individuals remembering a shared past and in pursuit of a shared destiny. The seder is a protest against despair. The universe might appear deaf to our fears and hopes, but we are not — so we gather, and share them, and pass them down. We have been waiting for this moment for thousands of years — more than one hundred generations of Jews have been here as we are — and we will continue to wait for it. And we will not wait idly.

As you read these words — as our people's ink-stained fingers turn its wine-stained pages — new Haggadahs are being written. And as future Jews at future tables read those Haggadahs, other Haggadahs will be written. New Haggadahs will be written until there are no more Jews to write them. Or until our destiny has been fulfilled, and there is no more need to say, "Next year in Jerusalem."

Chag sameach (glad helg),

torsdagen den 29:e mars 2012

En ny gryning efter ett nattsvart dåd...

Hej!

Igår, den 29 mars, höll Svenska muslimer för fred och rättvisa och Judisk student i Göteborg en ljusmanifestation för våldets offer i Toulouse förra veckan. Det var på SMFRs initiativ och det var ett mycket rörande engagemang! Att vi inte har samma åsikter om Israel/Palestina-konflikten såg vissa som anledning att inte närvara. Det är sorgligt att folk drar sådana likhetstecken mellan ett ställningstagande i konflikten därnere med en hur någon förhåller sig till svenska judar.

Jag blir med rätta ursinnig när Illmar Reepalu inte kan se skillnad på Israel och Judiska församlingen i Malmö, utan menar att de får skylla sig själva om de inte fördömer vad han anser fel. Ska jag då bedöma SMFR efter Reepalus standard?

Det går inte ihop i min tankevärld och det står jag för.

Manifestationen var mycket vacker och efteråt uttryckte SMFRs representanter hur mycket mer samarbete de vill ha med Göteborgs judar. Ett besök i den nya moskén och ett motsvarande besök i synagogan nämndes. Fortsättning följer...


Mitt tal på manifestationen

Eva Sandler, den mor och hustru som förlorade sin man och två små söner den 19 mars 2012, för endast 10 dagar sedan i Toulouse, skrev ett brev bara några dygn efter händelsen. I den skriver hon bland annat:
”Jag tror helhjärtat på orden i versen ”Herren har gett, och Herren har tagit, välsignat vare Herrens namn.”
Jag tackar Den allsmäktige för privilegiet, även om det var kortvarigt, att uppfostra mina barn, tillsammans med min man. Nu vill Den allsmäktige ha dem tillbaka hos Sig.
Till alla de som önskar bringa tröst till vår familj och ro till de avlidnas själar: Låt oss fortsätta deras liv på denna jord.
Föräldrar, snälla, pussa era barn. Berätta hur mycket du älskar dem och hur viktigt det är för ditt hjärta att de blir levande exempel av vår Torah, med en gudsfruktan och en kärlek för deras medmänniskor.”
Jag vill hedra offrens minne genom att hörsamma hennes uppmaning och därför kommer jag att citera ord ur vår Torah, De fem moseböcker och ur den rabbinska traditionen, som vi ser som kommentarer och diskussioner kring Torahn:

Jag börjar med fjärde kapitlet i Pirkei Avot, Fädernas tänkespråk:

Ben Zoma sade: Vem är vis? Den som lär sig av varje människa.

Jag lär mig av Eva Sandler som finner modet och styrkan, från jag vet inte var, att skriva detta brev till oss alla.
Jag lär mig av Hinda Talal och Svenska muslimer för fred och rättvisa, som har jobbat hårt för att ordna denna manifestation och få still stånd en bra början på detta samarbete mellan unga judar och muslimer i Göteborg.
Och jag lär mig från mördaren, som tittade på unga franska muslimer och såg onda soldater och som tittade på en rabbin och far med tre judiska barn och såg endast fiender. Jag lär mig att jag aldrig kommer att följa hans exempel, för våld föder våld, rädsla föder rädsla, smärta föder bara mer smärta.

Vem är stark? Den som behärskar sin drift.

Jag har talat med flera människor som inte ville komma hit idag. De använde sig av ställningstaganden i en konflikt som ingen av oss här är medstridande i, som anledningar för att stå här med oss. Det är lätt att hitta ursäkter för att inte ta ett svårt och ovant steg, att göra något som andra kritiserar och ifrågasätter. Det är däremot en styrka att lägga bort sina invanda reaktioner och jobba för en bättre värld.

Vem är rik? Den som är nöjd med sin lott.

Jag kan klaga över mycket (judar är bra på att klaga):
Jag gillar inte att behöva gå genom två skottsäkra dörrar för att komma till mitt bönehus.
Jag gillar inte att mina döttrar måste göra detsamma för att komma till sitt dagis.
Jag gillar inte att jag har så svårt att gå med kippa på stan. Vad är jag rädd för? Varför kan jag inte ha på mig den, utan att känna att alla stirrar på mig, att känna att varje steg jag tar, varje ord jag säger, görs som JUDE, och inte som den individ jag är?
Jag gillar inte att behöva försvara grundläggande religiösa traditioner från anklagelser om barbari eller barnmisshandel, bara för att de är främmande för andra människor.
Men nu hörsammar jag ju inte Ben Zomas uppmaning! Vad är jag tacksam för? Jag är tacksam för att jag bor i ett land där vi kan samlas så här och offentligt uttrycka vad vi har att säga. En del judar och väldigt många muslimer har inte den möjligheten och de kämpar och dör för sin rätt att tala fritt.
Jag är tacksam för att jag kan (än så länge) leva som religiös jude och allt vad det betyder för mig. Att mina barn har en fin skola att gå i, och att vi inte har haft vansinnesdåd likt dem i Toulouse här i Göteborg.
Jag är tacksam för att vi har sådana underbara grannar i denna stad som Svenska muslimer för fred och rättvisa, som tar initiativ till denna manifestation, och jag är tacksam till er alla som har kommit hit idag. Vi har mycket att vara tacksamma för!

Vem är ärad? Den som ärar sina medmänniskor.

Låt mig följa Ben Zomas exempel och igen ära SMFR och Hinda Talal för det arbete de lagt ner för att skapa detta forum.
Låt mig ära Judisk student i Göteborg som tagit ett modigt beslut att inte lyssna på kritiker, utan att stå med som organisatörer och skapa en ny utveckling. Och låt mig ära talarna och alla ni deltagare som kommer från olika religioner, och politiska rörelser och bakgrunder, och som kommer hit för att förändra vårt Europa och vårt Sverige och vårt Göteborg.

Kol tuv,