Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

fredag 31 juli 2009

Shabbat Nachamu - En upplyftande historielektion

Hej!

Nu har vi lagt Tisha beAv och den tre veckor långa sorgeperioden bakom oss. Denna Shabbat kommer vi att läsa den första av de sju tröstetexterna från profeten Jesaja som ska dra oss ur vår sorg och ge oss styrkan att gå vidare efter Templets förstörelse. Denna shabbat kallas för Shabbat Nachamu, tröstens shabbat, då vi läser texten som börjar med orden Nachamu, nachamu Ami (från Jesaja kapitel 40):

Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.

Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.

...

Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt.

Herrens härlighet skall uppenbaras,
och alla människor skall se det.
Herren har talat.

...
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.

Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.

Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.

Gå upp på ett högt berg
med ditt glädjebud, Sion,
ropa ut ditt glädjebud
med hög röst, Jerusalem.
Ropa, var inte rädd,
säg till Judas städer:
Er Gud kommer!

...

Som en herde vallar han sin hjord.
Han tar upp lammen i sin famn
och bär dem i sina armar,
han driver tackorna varligt.
Kan man tänka sig ett mer trösterikt budskap för ett folk som just sett hela sitt samhälle krossas av krig och förstörelse av en överväldigande stormakt?
Vem mäter upp havet i sin kupade hand och himlens vidd med sina fingrar?
Vem häller jordens mull i ett mått, väger bergen och höjderna på våg?

...

Förstår ni inte, hör ni inte?
Har det inte sagts er från begynnelsen,
har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd?

Han tronar ovan jordens rund,
de som bor på den är som myror.
Han breder ut himlen som en duk,
spänner upp den som ett tält att bo i.

Han gör furstar till intet,
utplånar jordens härskare.

Knappt har de såtts, knappt planterats,
knappt har de hunnit slå rot,
så andas han på dem och de vissnar,
stormen för bort dem som strån.
Med vem vill ni jämföra mig,
vem är min like? säger den Helige.

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.

I många tusen år har dessa ord varit ett stöd för det judiska folket. Oavsett hur mörkt det nu ser ut att vara, oavsett vilken stormakt planerar vår undergång, kommer det att ordna sig till slut. Och budskapen har visat sig vara profetiska, vi, det lilla judiska folket finns ju kvar och har inga planer på att lägga ner verksamhet och försvinna...


Shabbat shalom,

onsdag 29 juli 2009

Tisha beAv - Reflektioner om ett liv i exil

Idag är det Tisha beAv, den mörkaste dagen i den judiska kalendern. Förra året skrev jag ett rätt utförligt inlägg om fastedagen och ni kan hitta den här om ni vill läsa (om) den: Tisha beAv - judendomens mörkaste dag.

Jag satte också upp ett filmklipp på YouTube som skildrar just förstörelsen av templet i Jerusalem år 70 v.t. av romarna. Den tåls att se igen, men missa inte första delen som jag också lagt upp.



En viktig sak att komma ihåg på denna dag är att vi också markerar början på exilen från vårt eget land, början på diasporajudendomen, eller som det heter på hebreiska, livet i Galut (exil). När vi tvingades anpassa oss till en ny verklighet, att överleva och utvecklas utan ett hemland, så förändrades både judendomen och det judiska folket ända in i märgen.

Det är viktigt att komma ihåg detta, speciellt då vi idag har Israel och allt fler judar kan inte ens komma ihåg en tid då vi inte hade den judiska staten.

När jag var 16 år gammal upplevde jag något, just på Tisha beAv som, vid senare reflektion, blev en av mina viktigaste judiska upplevelser, något som kom att sammanfatta mycket av vad det innebär att vara jude för mig.

Jag talade om det förra året, när jag medverkade i P1:s morgonandakter. Här har ni texten:

Eicha


Det var däremot inte första gången jag beskrev denna upplevelse. Några år tidigare bestämde jag mig för att "göra upp" med Israel och mina komplicerade känslor kring det judiska hemlandet, genom att hålla låda på Limmudkonferensen i England.

Jag gav talet titeln "I am a Galutist Jew". Jag ville säga med anförandet att jag är zionist, men inte på det sättet att jag tycker alla judar borde bo i Israel, utan att Galut, diasporan har en minst lika viktig roll att spela för det judiska folket som Israel har. Jag är en galutjude för att jag vill leva och utvecklas som minoritet i den ickejudiska världen.

Jag talade i 15-20 minuter och resten av timmen bad jag publiken, ett 20-tal individer, att dela med sig av deras egna tankar kring denna fråga. Det blev en mycket intressant diskussion.

Jag började talet med två personliga berättelser, den ena är den som utspelar sig på Tisha beAv, beskrivet lite mer utförligt. Här har ni hela anförandet. Det är på engelska, och jag har ännu inte översatt det, men det kanske finns möjlighet att hålla talet och diskussionen på Limmud i Stockholm, i november.

Om ni tar er igenom texten är jag intresserad av era tankar kring den och denna fråga av judisk identitet i Galut. Har ni också personliga upplevelser som för er sammanfattar vad det innebär att vara jude?

Galutist Jew


Tsom kal (ha en lätt fasta),

fredag 24 juli 2009

Devarim - Vems bok är det?

Hej!

Har på Torahblogga har jag skrivit en del om ortodoxi (Har judisk lag kört av vägen? och Modernortodoxa på väg att bli moderna) kontra icke-ortodox judendom (Halacha - att rösta om Guds vilja), då jag ser mig själv som religiös jude som identifierar sig med den Konservativa rörelsen.

I det sistnämnda inlägget om Halacha skriver jag följande:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.

De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Reformrörelsen menade att de etiska reglerna skulle vara kvar, men de rituella reglerna var upp till individen att själv utvärdera och välja att följa eller inte. Konservativa rörelsen (som är "konservativa" i förhållande till de reforma, inte till de ortodoxa!) ville inte göra sig av med de rituella reglerna, men menade att man kunde forma ett nytt rabbinskt råd som kunde vägleda sina medlemmar hur de skulle hålla alla mitsvot (Guds bud) i den moderna världen.
Ideologisk, så är det just synen på Torahn som är den stora skiljelinjen mellan ortodox och icke-ortodox judendom. Denna vecka börjar vi läsa Devarim, Femte moseboken, och Torahns sista bok är ett bra exempel på hur synen på Torahn skiljer sig, beroende på ens trosuppfattning.

Devarim som bok skiljer sig nämligen markant från de andra fyra moseböckerna i stilen, ordvalen, formuleringarna. Den traditionella förklaringen är att det naturligtvis är Moshes egna ord. Resten av Torah har dikterats av Gud, men här är det Moshe som tar ton. (Jag skrev om detta förra året i Devarim - Moshe tar ton...)

Den akademiska förklaringen är också att det handlar om olika författare, men inte Gud och Moshe. Bibelforskarna är rätt ense om att Torahn kom till flera hundra år efter vandringen i öknen ska ha ägt rum, men av fyra olika källor, från olika tidsperioder.

Detta kallas för fyrkällsteorin (the documentary hypothesis).

I grova drag kan man säga att Torahns första fyra böcker har skrivts av tre olika anonyma författare, som har beteckningarna "J", "E" och "P".


Det finns en fjärde författare, som kallas för "D" för att hans bidrag är hela Devarim (Deuteronomium). Detta verk tros ha skrivits på 600-talet f.v.t., mindre än ett sekel innan babylonierna förstörde Salomons tempel, 568.

Det finns en text som stödjer denna teori i självaste Tanach (den hebreiska bibeln), en otrolig spännande text som hittas i 2:a Kungaboken, kapitel 22.

Kungaböckerna berättar om alla kungarna som regerade efter kung Davids död, 967 f.v.t, fram till templets förstörelse och den sista deportationen av judiska fångar till Babyloni
en, 562 f.v.t. - ca 400 års historia.

De flesta av kungarna ägnade sig åt avgudadyrkan och omoraliskt leverne
och kritiserades stark av Guds profeter, men mot slutet dök det upp en kung, Joshiahu, som var lojal mot Gud och gjorde allt han kunde för att stärka Cohanim, prästerna, och templets ställning efter sekler av förfall.

I kapitel 22 av Andra kungaboken beskrivs det hur han beordrar en renovering av templet och då hittas en bokrulle i Templet:
Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: "Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus." Och han gav den till Shafan, som läste den...
Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen.
När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister
Asaja:
"Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den."
Andra kungaboken 22:8, 10-13
Hela nästa kapitel beskriver hur Joshiahu, på ett väldigt hårdhänt sätt, utrotar avgudadyrkan och avgudadyrkare i Judahs kungarike. Sen står det:
Kungen befallde hela folket: "Ni skall fira Pesach till Herrens, er Guds, ära, så som det står skrivet i denna förbundsbok."
Någon sådan Pesach hade nämligen inte firats sedan den tid domarna styrde Israel, inte under Israels och Judas kungars tid; först
nu under kung Josias artonde regeringsår firades en sådan Pesach till Herrens ära i Jerusalem.
Josia utrotade andeskådare och spåmän, husgudar, gudabilder och alla vidrigheter som fanns i Juda och Jerusalem och följde så lagens föreskrifter i boken som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus.
Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han.

Andra kungaboken 23:21-25
Vad var det för bok som kung Joshiahu hade fått läsa och som gjorde ett sådant starkt intryck på honom? Vilket lagbok i Tanach, den hebreiska bibeln, uttrycker sig så starkt emot avgudadyrkan och för att centralisera offergudstjänster och helgerna i Jerusalem? Vilken bok fördömmer avvikelser från Guds väg och varnar för att Gud kommer att vända sitt ansikte från sitt folk och lämna dem åt sitt öde? Vilken bok har allt detta och skriver om just Pesach, mer ingående än någon annan bok?

Det är Devarim.

Med tanke på detta och hur boken skiljer sig i stilen finns det därför mycket som visar på att Devarim är just skriven av en egen författare. Med tanke på att den kommenterar mycket av Joshiahus samtid, är den antingen skriven av en sann profet långt före sin tid (Moshe), eller eftersom den lägligt nog hittades under kungens renovering av templet är det m
er troligt att den skrevs av någon strax innan den hittades och fördes till kungen.

I boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliot Friedman, en fascinerande och mycket välskriven redovisning av bibelforskningens historia fram till idag, lägger han upp bevisen för att Devarim är skriven av en samtida person. Inte bara det, Friedman menar att författaren till Devarim hade för avsikt att skriva det judiska folkets historia, ur ett religiöst och gudstroget perspektiv, från Moshes tid fram till Joshiahu.

Alla böcker mellan Devarim och Andra kungaboken - Devarim, Joshuas bok, Domarboken, Första och Andra Samuelsboken och Första och Andra Kungaboken är alltså av samma författare och innehåller en snarlik stil, och världsbild. Gud är trogen sitt folk och sitt förbund, men folket har gått över till avgudar och struntat i Guds lagar och bud.

Nu har Herren fått nog och det är dags för folket att lära sig en läxa. Joshiahu är "too little, too late", då han tog över tronen efter en lång rad moraliskt korrupta kungar som offrade människooffer och förtryckte de svaga. (Bland annat ska människor ha offrats i en dalgång utanför Jerusalem som hette Gei Hinom. Det är från detta platsnamn som ett namn för
helvetet, Gehenna kommer ifrån.)

Joshiahu dör i strid mot Egypten år 609 f.vt. och 23 år senare, 586 är templet och Jerusalem förstört av babylonierna och Davids ätt, som suttit på tronen i 400 år når sitt slut.

En religiös ledare är med om allt detta och hans budskap och upplevelser finns nedtecknade i boken som bär hans namn. Det är profeten Jeremiah, som fördömmer avgudadyrkan och spår slutet för templet.

Intressant är att hans bok liknar de sju tidigare böckerna i Tanach (Devarim - Andra kungaboken) i stil och ideologi. Richard Elliot Friedman menar att det var faktiskt Jeremia
h som var författaren till alla dessa böcker. Inte nog med det, han introducerade ett mycket viktigt koncept in i judendomen som senare inspirerade kristendomen och islam.

I Samuelsböckerna och Kungaböckerna står det flera gånger att Davids ätt kommer regera över Israel i all framtid. Det är den enda godkända kungaätten för judarna. När den sista kungen, Tsidkiahu, får se sina söner avrättas av babylonierna innan de sticker ut hans ögon och för honom som fånge till Babylon (nutida Irak), ser det ut att v
ara slutet på Davids ätt, men så här står det i Jeremiahs bok, kapitel 23:
Det skall komma en tid, säger Herren,
då jag skall låta ett rättfärdigt skott
växa ur Davids stam.
Han skall vara konung och härska med vishet
och skapa rätt och rättfärdighet i landet.

Under hans tid skall Juda vara skyddat
och Israel leva i trygghet.

Detta är det namn han skall bära:
Herren vår rättfärdighet.
Jeremiah 23:5-6
Så vi har Jeremiah att tacka för idén att Davids ätt kommer att återuppstå. En kung av Israel ska inte krönas utan smörjas med olja i håret. Den smorde kallas Mashiach - Messias. Det är alltså Jeremiahs förhoppning om en återupprättad, rättvis kungadöme som ligger till grund för det messianska konceptet inom monoteistisk religion.

Med min vetenskapliga hjärnhalva läser jag Devarim som just Jeremiahs introduktion till sin ideologi och sin historiesyn, men med min känslomässiga hjärnhalva är Devarim också vad den utger sig för att vara - Moshes sista tal till folket, innan han dör och de beger sig över Jordan floden, in i Kanaans land.

Devarim har verkligen format det judiska folkets självbild och gudsbild. Boken har gett oss en etik och en gudstro som har bevarat oss i 3000 år.

Varför kan Devarim inte vara de ord som Moshe ville lämna folket med? Var det inte just detta som var Moshes avsikt från allra första början?

Shabbat shalom,

måndag 20 juli 2009

Parashat Matot-Masei - Pengarna eller livet?

Hej!

I förra veckans Torahläsning, dubbelavsnittet Matot-Masei, läser vi i kapitel 32, hur Ruben och Gads stammar, och en del av Menashes stam kommer till Moshe med ett förslag.

På kartan till höger kan du se på ett ungefär, hur israeliterna vandrade från Egypten genom öknen till Kanaan, dagens Israel. De vandrade runt Döda havet och kom in i landet österifrån, genom att korsa Jordanfloden.

Nu kommer dessa 2,5 stammar till Moshe och förklarar att de tycker att de har marscherat länge nog. De tänker inte följa med folket in i Kanaan.

Nechama Leibowitz, som alltid har underbara analyser i sina kommentarer, skriver att detta möte mellan Moshe och dessa 2,5 stammar är ett möte mellan två helt olika världssyn, Moshes andliga perspektiv och dessa stammars materialistiska världssyn. I kompromissen som de två parterna hamrar ut lyckas Moshe på ett subtilt sätt få dem att se situationen från sitt eget perspektiv.

Det första vi får läsa i kapitlet är en bra introduktion till stammarnas mentalitet:
Rubeniterna och gaditerna hade gott om boskap, väldiga hjordar. De såg att Jasers och Gileads områden lämpade sig för boskapsskötsel.
Då gick de till Mose, prästen Elasar och menighetens hövdingar och sade: "Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon, det land som Herren har underkuvat åt Israels menighet, lämpar sig för boskapsskötsel, och vi, dina tjänare, har ju boskap.
Och de sade: "Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."

Bamidbar 32:1-5
Leibowitz uppmärksammar flera saker i texten. Först så är det tydligt vad som fångar rubeniterna och gaditernas intresse: boskap. Det nämns två gånger i första versen och de nämner det två gånger till när de talar till Moshe.

Sen har vi ett extra
vajomru - ויאמרו, "och de sade" som verkar helt överflödigt. Varför måste deras tal till Moshe delas upp med ett extra "och de sade" i mitten? (De svenska översättarna skriver om meningen och drar till med en "... fortsatte de..." för att förklara det onödiga ordet.)

Leibowitz har en annan förklaring. Hon tänker sig att stamledarna kommer till Moshe och förklarar sin situation för honom, men han är föga imponerad av att de har hittat områden som lämpar sig för boskapskötsel. Har hela den 40-åriga vandringen från slaveriet i Egypten till självständigheten i Guds förlovade land, med alla mirakel och mottagandet av Torahn på vägen, bara varit en ekonomisk fråga för dessa människor?!

De vet att de ber om mycket, men hoppas att Moshe ska förstå. Kanske kommer han att fylla i det de själva inte riktigt vågar säga, att de inte vill fortsätta med resten av folket. Men Moshe säger inget. Han förstår vad de håller på att be om, men han tänker inte hjälpa dem på traven.

Därför står
vajomru - ויאמרו, "och de sade" igen, följt av deras formella önskan:
"Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."
Då brister det för Moshe:
"Skulle ni stanna här, medan era bröder drar ut i krig?!"
Det har inte varit en lätt resa för folket och ej heller för Moshe. De har tvingats ut i krig mot yttre fienden, inre fienden har startat revolt mot Moshe och Aron och flera gånger har israeliterna ifrågasatt hela projektet och längtat tillbaka till det ansvarslösa och relativt trygga livet som slavar i Egypten.

Moshe kan bokstavligen se mållinjen nu (Jordanfloden) och fast han inte kommer själv att korsa den är det fortfarande hans ansvar att hålla ihop folket så att Joshua, hans närmaste man och efterträdare, kan leda dem allihopa in i det land som Gud har lovat dem. Ruben och Gads stammars önskan hotar nu att smula sönder den känsliga balansen och lugnet som råder mellan stammarna inför uppgiften de har framför sig:
Hur kan ni avskräcka israeliterna från att gå över floden in i det land som Herren har gett åt dem?
Och Gud då? Flera gånger har Gud fått nog av folket och velat göra sig av med dem. Den enda som lyckade övertala Gud att inte ge upp var just Moshe, men Moshe vet att Gud inte förlåter vad som helst, speciellt inte så här nära slutet:
"Om ni avfaller från honom och han ännu en gång lämnar kvar Israel i öknen, drar ni undergång över hela detta folk."
Stammarnas representanter börjar förhandla med Moshe för att lösa problemet, men i deras förslag framkommer det några stora blinda fläckar när man tittar på hur Moshe sen svarar på deras förslag. Jämför man förslaget sida vid sida med svaret, vilket är en metod som Nechama Leibowitz är känd för ser man tydligt vad problemet är:



Stammarna såg situationen som en enkel förhandling - de får något och resten av folket får något. De bidrar militärt till folkets behov och då får de bo på den plats de har själva valt.

Moshes perspektiv är något helt annat. Han menar att deras ansvar är inte gentemot sina bröder, utan till Gud. Det är tack vare Gud som de ens har kommit till den plats de nu vill leva på. Det är Gud som besegrar fienden och fördelar landet.

Det är även en till sak som skiljer stammarnas världssyn från Moshes - deras prioriteringar.

"Vi tänker bygga fållor här till våra hjordar och städer åt våra små...", säger de självsäkert. Moshe säger inte emot dem, men ändrar om ordningen i sin sammanfattning: "Bygg städer åt era små och fållor åt era får, och gör också i övrigt som ni har sagt.”

Fattar de vinken?
Gaditerna och rubeniterna svarade Mose: "Herre, dina tjänare skall göra som du har befallt. Våra barn och våra kvinnor, vår boskap och alla våra lastdjur stannar kvar i Gileads städer, men vi, dina tjänare, alla som är rustade till strid inför Herren, skall gå över Jordan för att delta i kriget, så som du har sagt, herre."
Bamidbar 32:25-27
Ja, det verkar så. Nu sätter de barnen och kvinnorna framför boskapen och erkänner att det är inför Herren som de strider och avslutar med "så som DU har sagt, herre".

Det är lätt att förlora perspektiven i livet. Vad är det viktigaste och vad kommer i andra hand? Vi löper alltid risken i vår strävan efter trygghet och materiell välstånd att börja tro att allt grundar sig på det, men har prioriterar vi inte våra närmaste och vårt andliga välstånd har allt det andra inte någon betydelse.

Låt oss hoppas att när våra värderingar blir skeva att vi har någon som Moshe som på ett subtilt sätt får oss att inse vad som är det väsentliga i livet.

Kol tuv,

fredag 17 juli 2009

Parashat Matot-Masei - mer på söndag!

Hej!

Idag avslutar vi Bamidbar, den fjärde moseboken, med ett dubbelavsnitt, Parashat Matot-Masei.

Matot har tre delar:
  1. Lagar om svurna eder (viktigt för det var så man "skrev" kontrakt människor emellan, när de flesta inte var läs- och skrivkunniga) - kapitel 30
  2. Gud befaller ett "heligt" krig mot Midianiterna - kapitel 31
  3. Förhandlingar mellan Moshe och de 2,5 stammar som vill bosätta sig på Jordanflodens östra bank och därmed inte vill följa med resten av folket över floden, in i Kanaan - kapitel 32
Masei har fyra delar:
  1. En summering av den 40-åriga vandringen, dess dramatiska händelser och alla de boplatser som de besökte på vägen - kapitel 33
  2. Det förlovade landets gränser från norr till söder, från öst till väst - kapitel 34
  3. Levis stams områden och städer. Dessa ska vara skyddsstäder som ska etableras när folket bosätter sig i Kanaan. Dit kan människor som har oavsiktligt dödat en annan människa söka skydd undan den dödes familjs hämnd - kapitel 35
  4. En genomgång av Tselofechads döttrars lag och hur den ska fungera i praktiken - kapitel 36
Det finns mycket att skriva om, men tiden har runnit iväg och jag hinner inte skriva om något innan Shabbat börjar.

På söndag ska jag skriva klart två inlägg, ett om stammarna som vill stanna öster om Jordanfloden och ett om lagändringen som Tselofechads döttrar fick till stånd, så kolla in bloggen på söndag.

Under tiden önskar jag er alla en riktigt trevlig och vilosam Shabbat!

Shabbat shalom,

fredag 10 juli 2009

Parashat Pinchas - Det är en fråga om ifrågasättande!

Hej!

Här har ni min bror, Jeremys predikan på Parashat Pinchas. Han kommer att hålla den imorgon lördag i Stora synagogan i Stockholm, om ni har chans att höra honom. (Förra året skrev jag om mitt eget sätt att tolka berättelsen om Pinchas i inlägget Pinchas - Passionens pris. Ni kan jämföra de två tolkningarna. Vi är inte långt ifrån varandra i vårt sätt att tolka texten, men det är alltid de små nyanserna som är intressanta!
)

Hej!

På den här resan till Stockholm har jag med mig min hustrus familj från USA. Och eftersom det är deras första besök till Stockholm så har vi självklart varit duktiga turister och besökt museum, restauranger och stadsdelar. Ett av besöken som uppskattades mest var faktiskt här i synagogan, där församlingens guide, Eva Aperia, berättade både om själva byggnaden och om judarnas historia i Sverige.

Men trots att det var väldigt intressant så var det också lite bekymmersamt, då vi fick lära oss mycket om den växande anti-semitismen i Sverige och om fördomarna mot Israel. En av kommentarerna som fastnade i huvudet på mig och som stör mig rätt mycket var när Eva berättade att hon hört folk säga, “jag tycker inte om judar, men dig tycker jag om.”

För det är ofta så med fördomar och rasism att det grundar sig i generaliseringar. Man säger att en hel grupp tycker si eller så, de är alla på detta viset, och såna gillar jag inte. Oftast har man knappt haft kontakt med dessa människor innan man uttalat sig om hur de alla beter sig.

Just för att vi vet att dessa generaliseringar förekommer, och att vissa människor lätt ser på alla judar på samma vis, kan vi ibland bli nervösa när Toran kommer med sina kontroversiella berättelser.

Den här veckan har vi just en sån obekväm berättelse, där en israelit beter sig på ett vis, och får beröm av Gud och av Toran, men vi själva kanske inte håller med. Får vi göra så? Får vi tycka olika, och får vi ha en annan åsikt än den som förespråkas i bibeln? Låt oss undersöka...

I slutet på förra veckans toraläsning såg vi hur israeliterna lät sig förföras av moabitiska kvinnor, och just när det verkade som om de lärt sig av sina misstag och Guds ilska höll på att avta, så går en israelitisk man och en midianitisk kvinna (och midianiterna, som vi alla ju vet, är inte mycket bättre än de där lömska moabiterna...) in i ett tält tillsammans mitt framför menigheten. Moses och Joshua står och ser på och vet kanske inte vad de ska göra, och just då går Pinchas, Arons barnbarn fram och, med sitt spjut, dödar båda syndarna samtidigt!

Vi som läser detta, vi är nog lite förskräckta. Visst hade Gud sagt att det var en synd att beblanda sig med dessa kvinnor, men att överilat och ilsket mörda två människor, DET måste väl ändå vara en värre synd? Hur kommer Gud att reagera på detta?

Och som en god och spännande bok alltid gör, slutar förra veckans toraavsnitt där, och vi var tvungna att vänta tills idag för att se hur det slutar. Men nu visar det sig att Gud prisar Pinchas handlingar!

Vi läser vad Gud säger:

Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse.
Bamidbar (4 moseboken) 25:11

Det är nu som vi börjar oroa oss för hur andra kommer att läsa detta. De kommer att se oss som fundamentalister, radikaler!

Men det som de missar här är att Toran inte är en bok som bestämmer hur vi ska handla. Vi judar har inte levt efter Torans exempel på ganska länge. Det visste ni kanske inte, va? Det är istället så att vi läser Toran genom rabbinernas vägledning. Annars skulle vi bestraffa den som inte höll sabbaten med döden, eller kanske äga slavar och ha fyra fruar. Toran, för oss, är bara grunden för vårt levnadssätt, och beskriver mest vår historia och våra förfäders liv.

Visst läser vi också Toran för att lära oss om värderingar och synsätt, MEN inte på det sätt många tror. Vi läser den inte blint, och accepterar inte allt Toran säger. Vi kommenterar, vi ifrågasätter, och vi svarar tillbaka.

Låt oss granska berättelsen om Pinchas en gång till. Visst står det att han mördade dessa människor, och visst står det också att Gud prisade handlingen. Men vad mer står där? Och hur läste egentligen rabbinerna denna text?

Först och främst så agerade Pinchas i förra veckans toraläsning, och belöningen kommer inte förrän veckan efter. Den rabbinska kommentatorn Moses från Coucy tolkade detta och sa att sådana här hätska handlingar bör inte belönas omedelbart. Visst finns det rum för passion och entusiasm i religionen, men ibland kan det gå till överdrift. Vi måste vara vaksamma och försiktiga när vi låter folk bli för upphetsade, och avvakta innan vi berömmer dem.

Jag vet inte om den här tolkningen löser alla våra problem, men det är en början. Och det finns annat som är fascinerande också.

Nu är det så att texten vi har nerskriven i själva torarullen är väldigt, väldigt gammal, och varje gång vi skriver en ny Tora skrivs den på samma sätt. Och om ett ord är felstavat (vilket faktiskt har hänt en hel del) så skrivs varje torarulle med samma misstag på samma plats. Förutom misstag så har vi också andra fenomen som förs vidare från torarulle till torarulle. Och två av dessa har vi här.

I den vers jag tidigare läste ser vi den ena. Namnet “Pinchas” skrivs på hebreiska med bokstaven “yud,” och den bokstaven står ibland också för Guds namn. I just den här versen är bokstaven förminskad, och rabbinerna tolkade detta som ett tecken att när vi agerar på detta sätt, när vi tar religionen, etiken, och någon annans liv i våra egna händer, då är Guds närvaro förminskad.

Och i följande vers står det att Gud gav Pinchas en “brit shalom,” ett “fredsförbund.” Men ordet “shalom,” “fred,” här skrivs annorlunda. Bokstaven i mitten skrivs alltid bruten, alltså med ett hål i mitten. Och rabbinerna är på plats igen med en insiktsfull tolkning. En sådan fred, säger rabbinerna, som man åstadkommer med våld och aggressivitet, det kommer alltid att vara en ofullkomlig och bruten fred. Och den kan aldrig bestå.

Vad svarar man då när rasister, anti-semiter, eller ateistiska humanister läser om Pinchas och säger att vi religiösa är fundamentalister?

Jo, att Toran inte fungerar på det viset. Jag kan inte svara för alla religiösa grupper, men i den här församlingen och där jag är rabbin i USA så bjuder Toran in till dialog. Religion i allmänhet har missförståtts väldigt ofta. Det är inte meningen att vi ska läsa dessa texter och göra precis som människorna i bibeln gjorde.

För någon månad sedan träffade jag en församlingsmedlem som sa till mig, “Du, de här kontroversiella historierna i bibeln, det är väl så att du skippar dem i dina predikningar, eller hur? Sånt här kan man inte tala om med folk i synagogan!”

Jag sa till honom att så är absolut inte fallet. Det är dessa historier, om t.ex. Pinchas, som får folk att tänka på religion och som provocerar till samtal. Jag som rabbin vill helst av allt att folk ska tala om judendomen, att de ska tycka till och ha en åsikt. Då betyder religionen någonting, och Guds ord har en roll i deras liv, även om de inte håller med om alltihop!

Folk kommer alltid att ifrågasätta vår religion och våra värderingar. Men vi kan inte vända ifrån och ignorera dem. Just som Toran inbjuder till dialog och vill få oss att reagera, så ska vi bjuda in andra, och engagera även dem i en diskussion om vad som menas med att vara jude.

Men när ni känner den judiska entusiasmen välla upp, se till bara att den inte svämmar över som med den där Pinchas...

Shabbat shalom!

onsdag 8 juli 2009

Krossade murar och krossade stentavlor

Hej!

Imorgon är det också fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz
(som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det
judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha
fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.

Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinsk
t namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...


Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.



Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket.
Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.





Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades na
turligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en trag
edi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:
"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."
Shemot (2 moseboken) 32:4
Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:
Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3
Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och
återställa ordningen.
Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20
Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

onsdag 1 juli 2009

Gamla inlägg blir väl bara bättre med åren!

Hej!

Nu är jag verkligen på bättringsvägen efter min operation förra veckan. Jag får bara konsumera vätskor i två veckor (vatten, yogurt, soppor, safter) och sen mat i puréform (som barnmat) i två veckor. Jag tar det i små, små klunkar, eller med tesked och väntar en bra stund efter varje, men de första dagarna efter operationen, fick jag inte i mig ens en liter vätska om dagen. Jag blir proppmätt på någon deciliter. Det känns jättekonstigt, men det blir lättare varje dag.

Jag vill tacka er alla för era varma hälsningar och lyckoönskningar, det har verkligen varit värmande. Om det var några av er som sa en Misheberach för mig, så har det bevisligen hjälpt! ;)

Jag är inte riktigt igång med gamla rutiner, som bloggandet, igen, men jag försöker skriva några inlägg i veckan. Min bror, Jeremy, kommer predika även denna vecka i Stora synagogan i Stockholm, så jag ska lägga upp hans Divrei Torah (predikan) så fort han är klar med dem.

Denna vecka är det dubbelavsnittet Chukkat/Balak som vi läser och nu kommer vissa av fördelarna av att ha bloggat i ett helt år. Jag har nämligen redan skrivet en del om både Chukkat och Balak förra året, då de kom som seperata Torahavnitt.

Ni har min sammanfattning av Chukkats många olika delar i Chukkat I - En spretig historia och i inläggen Chukkat II - Vad betyder Chukkat? skriver jag om konceptet Chukkat, som är en lag som inte har någon logisk förklaring.

I Balak - Komik på biblisk nivå, skriver jag om hur berättelsen om profeten Bilaam som anlitas av kungen Balak för att förbanna det judiska folket, kan ses som en 3000 år gammal fars.

Det inlägget gav också upphov till en diskussion om mirakel och rationalitet med Akiva som fortsatte i inlägget Mirakulösa rationalister och talande åsnor, också väl värt att läsa igen.

I alla dessa inlägg kan ni också se hur mitt bloggande har förändrats från dessa första dagar av experimenterande. Tycker ni bättre om formatet som det såg ut då eller som det ser ut idag?

Kol tuv,