Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

Visar inlägg med etikett Andlighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Andlighet. Visa alla inlägg

torsdag 16 september 2010

Örongodis för de stora helgdagarna! ... och lite humor...

Hej!

Nu är det snart Jom Kippur - försoningsdagen, det heligaste dygnet på det judiska året.

Jag bjuder på två inspelningar för er att lyssna på och komma in i stämningen:

1) FIM-radio (Fred i Mellanöstern) från förra tisdagen, då jag ledde programmet och talade om just relationen mellan Rosh haShana och Jom Kippur och varför man först startar det nya året och sedan har försoningsdagen. Vore det inte logiskt at
t göra tvärtom? Svaret får vi om vi går tillbaka till världens skapelse...




2) Jonahs
bok studerade vi i Profetkursen, som jag håller varje måndag kväll kl. 18.30 på Judiska församlingen i Göteborg (ni är alla välkomna att droppa in...). Ann, Ulla och jag hade en mycket spännande diskussion om den bok som vi läser på eftermiddagen av Jom Kippur, under Minchagudstjänsten. Boken utgörs endast av fyra korta kapitel, men, som ni kommer att höra, innehåller den så mycket att fundera över och framför allt diskutera.
Klicka här för att läsa boken i den nya bibelöversättningen.



Vill du ladda ner och lyssna istället? Högerklicka och välj Download Document.

Har ni inte fått nog av Jonah spännande diskussioner uppmanar jag er att komma till Föreningen Egalitär judendoms Minchagudstjänst, kl. 15 nu på lördag, i Församingshuset. Det lovar att bli en mycket stimulerande
men samtidigt andlig upplevelse.

Shana tova (gott nytt år), gemar chatima tova (må ni förseglas i livets bok för det goda) och tsom kal (en lätt fasta),

PS. Detta roliga mejl fick jag från Peter K. Ja, i de flesta synagogorna mycket långt mellan ideal och verklighet, vad gäller många besökares andliga stävan på denna heliga dag...

IT IS BEST NOT TO TAKE CHANCES. PLEASE FILL OUT THE FORM BELOW.

SYNAGOGUE SEATING REQUEST FORM FOR HIGH HOLY DAYS

During the last holiday season, many individuals expressed concern
about the seating arrangements in the synagogue. In order for us to
place you in a seat which will best suit you, we ask you to complete
the following questionnaire and return it to the synagogue office as
soon as possible.

1. I would prefer to sit in the... (Check one)
___ Talking section
___ No talking section

2. If talking, which category do you prefer?
(Indicate order of interest)
___ Stock market
___ Sports
___ Medicine
___ General gossip
___ Specific gossip (choose from below)
___ The rabbi
___ The cantor
___ The cantor's voice
___ The cantor's significant other
___ The rabbi’s significant other
___ Fashion news
___ What others are wearing
___ Why they look awful
___ My neighbors
___ My relatives
___ My neighbors' relatives
___ Presidential Election, results from ____________
___ Who is cheating on/having an affair with whom

___ My children/grandchildren
___ Other : _______________________________

3. Which of the following would you like to be near for free
professional advice?
__ Doctor
__ Dentist
__ Nutritionist
__ Psychiatrist
__ Child psychiatrist
__ Podiatrist
__ Chiropractor
__ Stockbroker
__ Accountant
__ Lawyer, General Practice
__ Criminal Lawyer
__ Civil Lawyer
__ Real estate agent
__ Architect
__ Plumber
__ Buyer (Specify store :_____________ )
__ Sexologist (??)
__ Golf pro [tentative; we're still trying to find a Jewish One]
__ Other :____________________________

4. I want a seat located (Indicate order of priority)
__ On the aisle
__ Near the exit
__ Near the window
__ In Aruba
__ Near the bathroom
__ Near my in-laws
__ As far away from my in-laws as possible
__ As far away from my ex-in-laws as possible
__ Near the pulpit
__ Near the Kiddush table (not applicable on Yom Kippur)
__ Near single men
__ Near available women
__ Where no one on the bimah can see/hear me talking during services
__ Where no one will notice me sleeping during services
__ Where I can sleep during the rabbi's sermon [additional charge]
__ Where I can use my blackberry (SHHHH)

5. (Orthodox only.) I would like a seat where :
__ I can see my spouse over the mechitza
__ I cannot see my spouse over the mechitza
__ I can see my friend's spouse over the mechitza
__ My spouse cannot see me looking at my friend's spouse over the
mechitza

6. Please do not place me anywhere near the following people:
(Limit of six; if you require more space, you may wish to consider
joining another congregation.)
_________________________
_________________________
_________________________
_________________________
_________________________
_________________________

Your name : _________________________________

Building fund pledge (acknowledging and in grateful appreciation for this change)
$________________________

måndag 26 april 2010

Sjuka valmöjligheter

Hej!

Jag är inte en stor skräckfilmsfantast. Jag gillar inte sensationen av att skrämmas halv från vettet av en film, för jag lever mig så in i den visuella upplevelsen att jag känner mig otrygg i dagar efter att jag sett en sån film.

Däremot är jag extremt nyfiken av mig, så jag vill gärna veta vad en film handlar om, även om jag inte ser den. Om jag får höra om någon skräckfilm som konceptuellt fångar mitt intresse surfar jag ofta
in på Wikipedia för att läsa om den, inklusive slutet, fast jag inte, under några omständigheter, vill se den.

Att bara läsa om handlingen och vad som gör filmen så läskig brukar inte störa mig. Det är ju själva effekten av att se och höra hur huvudpersonerna råkar ut för hemska saker som är så skräckinjagande.

Men för några dagar sedan råkade jag höra om en ny skräckfilm som är så störande att bara konceptet gjorde mig stel av skräck och äcklad. Vanligtvis skulle jag gå in på YouTube och se trailerna av filmen, men det var kväll och jag visste att om jag bara såg reklamen skulle det störa min sömn, så jag väntade till morgonen.

När jag till slut såg trailern och läste om hela handlingen på Wikipedia, blev jag bara mer störd av den. Jag kunde inte sluta tänka på filmen och konceptet, fast det gjorde mig bara mer illamående och stör
d.

För att ge er en liten aning om filmens riktning, kan jag säga att skaparen av filmen "inspirerades" av medicinska experiment som nazisterna utförde i koncentrationslägren. Nog sagt om det.

Varför skriver jag om detta på Torahblogga?

Jo, judendomen för mig handlar om valfrihet och att själv välja och välja bort. När jag säger att jag inte äter viss mat, eller inte får göra vissa saker på lördagar, eller ser till Torahn för moralisk vägledning, låter det provocerade för många svenskar. "Du lever ditt liv efter en 3000 år gammal bok! Du är inte fri!"

Det är inte Torahn eller Gud som tvingar mig att leva på ett visst sätt, det är jag själv som väljer att hålla Shabbat, och begränsar själv mina handlingar för att inte bryta mot det. Min valfrihet är klar och tydlig i handlingen och det blir en underbar paradox av det: jag väljer att tygla mina valmöjligheter.

Jag lär mig såle
des av den judiska traditionen att just för att jag har valmöjligheten borde jag som individ ibland välja bort saker, för mitt eget bästa. Om jag äter ohälsosamt kommer jag i längden att lida av det. Är det inte logiskt att jag lider psykologiskt av att se på filmer där människor lemlästas och torteras?

Jag uppmanar alltså inte till någon bojkott mot någon film och jag är absolut emot censur i vårt samhälle, även av filmer av denna perversa kaliber, men dessa filmer görs för att människor går och ser dem. Tjänar man bra på att producera och visa dessa filmer, kommer man bara att skapa fler (skaparen av just denna film menar att den del ett av en trilogi!). Folk går och ser filmer som denna, utan en tanke på att de eller andra kanske tar psykisk skada av att se dem.

Att starta en kampanj mot en särskild film tjänar bara ett syfte - att göra folk mer nyfikna på att se den. (Jag tar ju samma risk när jag skriver detta!) Så kvar finns bara varje individuell människas val.

Vi ska handla ansvarigt med plånboken (miljömärkt, rättvisemärkt, ekologiskt mm), vi ska ska handla ansvarigt med vårt skräp (återvinn, återvinn, återvinn!), vi ska handla ansvarigt med vår fritid (bli aktiv, utbilda dig, ge ditt stöd till olika föreningar och organisationer) - varför ska vi inte handla ansvarigt med våra sinnen?

Kan vi inte börja uppmana varandra att handla ansvarigt även vid biografkassan och videobutiken?

Vad tycker du?

Kol tuv,

PS. En läsare, Fredrik, tyckte, efter att ha klickat på länken jag hade med här, att det var till och med för starkt att ha med länkarna. Risken var att jag ändå gör det för lätt för läsaren att stilla nyfikenheten jag nyss har väckt med detta inlägg. För de som redan har klickat på länken, trots mina varningar och ändå tar illa vid sig, så ber jag väldigt mycket om ursäkt.

Detta inlägg handlar ju om val och när jag väl har skrivit detta kan jag inte frånta er valet om ni vill veta mer om denna film, men den mänskliga nyfikenheten är starkare än ens omdöme, så jag behöver inte göra det lättare för er.

Ingen länk, alltså, men filmen heter The Human Centipede. Gör vad ni vill med den kunskapen.

tisdag 6 april 2010

Det gudomliga brödet! Några matnyttiga tankar...

Chol sameach! (chol = vardag, sameach = glad)

Vill du veta hur viktigt bröd är i ditt liv? Försök att vara utan Chamets, alla mjölprodukter (förutom torra platta skivor av Matsa, gjorda endast på mjöl och vatten) i en vecka och förvånas sedan över hur mycket du njuter av den där första brödskivan:



Varför just sädeslagsprodukter, kan man fråga sig. Varför har vi inte en helg där man avhåller sig från frukt, eller kött, eller socker?

Jag tror att det finns en ledtråd i välsignelsen över brödet:
Baruch ata Adonaj, Elohejnu melech haolam, hamotsi lechem min ha'arets.
ברוך אתה ה' אלהינו מלך העולם המוציא לחם מין הארץ
Välsignad vare Du, Herre, vår Gud, världens härskare, som får bröd att komma ur jorden.
Bröd har hög status i den judiska matkulturen och detta är således den viktigaste matvälsignelsen inom judendomen. Äter man bröd räknas det som en hel måltid. Äter man en stor biff med potatis och sallad och blir riktigt mätt, räknas det fortfarande inte som en hel måltid om man inte har ätit bröd till.

Bröd är matens mat, så det är lite märkligt att denna välsignelse verkar helt missvisande - bröd kommer INTE ur marken! Säden kommer ur marken, men för att få det från det på bordet är det en lång process, från (eller t.o.m. före) ax till limpa: ploga, så, vattna, vänta, slåttra, skörda, tröska, fläkta/vanna, sålla, mala, blanda degen, knåda, forma, baka - färdigt att äta.



Det finns ingen annan grundföda där processen från växt eller djur till färdig mat är så lång och komplicerad. Processen för att få fram något ätbart från detta gräs (sädeslagen kommer ursprungligen från olika vilda gräsarter) är så komplicerat att det är ett under att människan kom på det över huvudtaget!

Men det gjorde vi, för ca 10000 år sedan och det revolutionerade vår art och dess utveckling. Tänk bara: Homo sapiens har funnits i ca 250 000 år. Det tog 240 000 år att ta oss från Afrikas savanner runt om jorden, men vi var hela tiden nomadiska jägare. Sen tog det oss 10 000 år att ta oss från grottan till månen! Och utvecklingen tog fart med vetet.

Så något speciellt är det med bröd. Jag tror till och med att det kan ha varit den förbjudna frukten i Edens lustgård - vi var oskuldsfulla, omedvetna innan vi åt av frukten. När vi väl åt av frukten blev vi jordbrukare och börjar bygga civilisationer. Vi har tagit oss ut ur Edens lustgård, naturen och djurriket. Vi har satt oss över allt detta genom att ta kontroll över vår egen matförsörjning.

Det blir allt lättare för människan då att börja tro att det är vi som har kontroll över allting. Ju bättre vi blir på bevattningssystem, jordbruksteknologi, samhällsbygge, fördelning av resurser, desto längre ifrån kommer vi naturen och den harmoni som Adam och Eva levde i med Gud.

Att tacka Gud för att ha fört fram bröd ur marken är ett sätt att återknyta vår högst människoproducerade mat till skaparen av maten och den jord maten kommer ut ur. Precis när vi förser oss själva med den näring vi behöver för att leva befäster vi vår relation med Skaparen som gav oss detta liv.

Därför är det också så viktigt att träna oss i att lossa lite på det hårda grepp vi försöker hålla om vår försörjning. Gud har befallt oss att i en vecka göra oss av med alla mjölprodukter. Det enda vi får ha kvar av mjölet är en platt och torr brödbit.

Livet är skörare än vi vill erkänna och Pesach kan lära oss lite om livet och vår plats på denna lilla, snurrande grönblåa boll.

Kol tuv,

torsdag 25 mars 2010

Spännande och vilosam artikelserie om Shabbat

Hej!

Jag har ett antal gånger tidigare tipsat om nättidningen Slate och dess många intressanta artiklar om politik, kultur, teknologi och religion. Tidningen har en hög andel judiska journalister i redaktionen och tar ofta upp frågor kring hur man balanserar den judiska traditionen med moderniteten.

Just nu på Slate kan man läsa en dialog mellan två journalister och en teologiprofessor om boken The Sabbath World, av Judith Shulevitz - hon är en av de tre som diskuterar boken. I The Sabbath World tar Shulevitz, som är judinna, upp sabbaten som företeelse, inte bara i den judiska världen utan också inom kristendomen och i den västerländska civilisationen som helhet.

Hon undersöker dess historia och utveckling, samt skriver om hennes egna personliga upplevelser och reflektioner kring konceptet av en helig vilodag i vår moderna och stressiga vardag. På hennes hemsida kan man läsa om varför Judith Shulevitz beslöt sig för att skriva The Sabbath World.

De andra två som skriver är Dahlia Lithwick, som är judinna och juridikjournalist på Slate, och Mary Boys, som är kristen och professor i praktisk teologi på Union Theological Seminary, ett kristet, ekumenisk seminarium.

Är sabbaten direkt nyttig för din hälsa? Kan sabbaten bara uppskattas när man blir vuxen? Hur ger man sina barn en uppskattning för sabbaten? Kan man koppla ifrån den så uppkopplade världen och alla krav som ställs på en människa varje helg, för att verkligen komma in i sabbaten? Artikelserien utgör en mycket spännande och personlig dialog mellan dessa tre kvinnor. Ta er tid och läs korrespondensen och beställ sedan boken!

Kol tuv,

lördag 13 mars 2010

Sveriges fattiga själar i Skyttes sikte

Hej!

Läste just Göran Skyttes kolumn på Svenska Dagbladets hemsida, Svensk fattigdom har många ansikten.

Han menar där att Sverige må vara ha ett av världens högsta levnadsstandarder, men att det dels finns många människor som har svårt att klara sig i vårt samhälle, samt att med andliga mått mätt, så är Sverige ett av världens fattigaste, dvs. minst andliga länder.
Vi är inte det enda land i världen där många människor en söndag hellre ägnar 90 minuter åt en fotbollsmatch än en minut åt själens frälsning. Vi är inte de enda som helst av allt ägnar lördagskvällen åt att äta chips och titta på ännu ett avsnitt med i bästa fall medelmåttiga artister i teves 154:e avsnitt av Melodifestivalen. Men vi är nog bäst i världen på att blunda för att detta är fattigdom. Andlig fattigdom.
Han avslutar med följande resonemang:

En skillnad mellan ekonomisk fattigdom och andlig fattigdom är uppenbar. Om min ekonomiska fattigdom ökar och ökar så märker jag det genom att jag får mindre och mindre mat att äta och till slut dör jag av brist på näring.

Om jag inte tillför min ande och själ andlig och själslig näring tynar också den bort – men det är inte lika uppenbart för den som är med om det.

Om man är ett kroppsligt lik blir man förd till sista vilan, men som andligt lik kan man sitta kvar i soffan och glo på stupida meningslösheter under många år. Därför är, enligt min mening, andlig fattigdom mer sorglig än ekonomisk fattigdom.

Just på den sista punkten kan jag nog inte hålla med honom. I den judiska värdeskalan, så har livet och människans fysiska hälsa alltid kommit före den andliga, om bara för att man inte kan ha ett andligt liv om man inte har ett fysiskt sådant också (livet efter döden är något som judendomen avsiktligt inte går särskilt djupt inpå - vi uppmanas fokusera på att leva ett gott liv här och nu, sen får vi se hur det blir med det som kommer efter).

Men argumentet kvarstår: Sverige är ett land som är fattig på andlighet. Och jag skulle tillägga att det räknas inte som riktigt rumsrent att tala högt om det heller. Läs bara 90% av kommentarerna till Skyttes kolumn för att se bevis på detta.

Andlighet och religion i många olika former har funnits med genom hela mänsklighetens utveckling, från grottmänniskorna till idag och det är absurt att tro att människan kan bara kasta av sig det nu, i den vetenskapliga tidsåldern. Vetenskapen har förklarat hur vi kom till, men har inte och kommer aldrig kunna förklara VARFÖR vi finns till. Såvida man inte svarar på den frågan med att säga "Slumpen och därför spelar inget någon egentlig roll!" , så måste man söka svaret genom den andliga och religiösa sfären.

Och där, tycker både Skytte och jag, så skjuter svenska folket sig själva i foten och det kommer märkas i förr eller senare.

Vad tycker du? Är Sverige fattigt på andlighet och är det i så fall något problematiskt?

Shavua tov,

fredag 5 mars 2010

Ki tisa - Den som väntar på något gott...

Började skriva på detta inlägg för ett år sedan, när vi sist läste Parashat Ki tisa, men hann aldrig klart med det. Nu är vi tillbaka där igen, så nu får ni läsa det!

Hej!

Ibland är det märkligt när två helt orelaterade saker poppar upp i ens vardag och plötsligt är det uppenbart hur dessa två saker är sammanlänkade.

Denna veckas parasha är Ki tisa och innehåller den berättelsen i Torahn som handlar om bristande tålamod och självkontroll - Den gyllene kalven.

Israeliterna campar fortfarande vid foten av Sinai-berget och Moshe går upp för att möta Gud och ta emot De två stentavlorna. Moshe tillbringar 40 dygn uppe på berget. Varför är han däruppe i 40 dygn? Det finns många, många rabbinska legender om vad som pågick uppe på berget mellan Gud och Moshe - den vanligaste svaret är att Moshe studerar metoderna för att tolka och lära ut Torahn, dvs. det som utmärker den rabbinska traditionen.

Men nere på marken börjar folket bli otåliga. Var är Moshe? Kommer han tillbaka? Vad ska vi göra om han har dött uppe på berget? Hur ska vi klara oss utan en ledare? Vi är ju bara f.d. slavar, vi kan inte klara oss själva!

Då de inte längre känner Guds eller Moshes närvaro börjar de söka efter substitut för dem. De gör så för att de känner sig otrygga, men hade de bara väntat på Moshe lite till, så hade allt varit frid och fröjd.

Istället bli det katastrof:
När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!" Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.
Shemot (2 moseboken) 32:1-4, 6
Det första som Gud sa vid uppenbarelsen, bara några dagar tidigare var:
Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:2-5
Istället för att vistas i helighet med Gud vid Sinaiberget, så lyckas folket bryta mot allt detta. De gör en bild av ett djur som går på jorden, de tillber och tjänar den och om det inte vore tillräckligt provokativt, så ger de kalvstatyn hedern för att ha tagit ut folket ur Egypten, bara 5 minuter efter att ha tillverkat den.

Deras otålighet och rädsla för att vara utan ledare leder dem till en total förvrängning av deras värderingar och deras grundläggande bild av verkligheten.

Nu kommer vi till sammanträffandet

Igår lyssnade jag på en podcast (ungefär som ett radioprogram som man kan ladda ner från nätet och lyssna till på datorn eller en MP3-spelare) av ett radioprogram som är bland mina absoluta favoriter. Programmet heter
RadioLab och varje avsnitt tar de upp ett visst ämne (t.ex. kärlek) och undersöker olika aspekter av ämnet ur ett vetenskapligt perspektiv (vad händer i kroppen när man blir kär, vad säger psykologin om kärlek, mm).

Denna gång var det ett miniavsnitt (ca 15 minuter) som
handlade om viljestyrka. Programledarna diskuterar ett forskningsexperiment som gjordes på 60-talet, det s.k. Marshmallow-experimentet.

En psykolog, Walter Mischel, tog in ett barn, ca 4 år gammalt, in i ett kalt rum med ett bord och en stol. På bordet låg det en tallrik innehållande en stor, mjuk, skinande vit marshmallow. Forskaren förklarade för barnet att de kunde äta godiset på tallriken med en gång, men om de kunde vänta en kvart tills han kom tillbaka skulle de få två mumsiga marshmallows att äta.

Vilket barn föredrar inte två marshmallows framför en?

Men för barnen som fick ensamma vänta i ett tomt rum med godiset mitt framför näsan var det inte lätt. Här kan du se ett klipp som återskapar experimentet. Ungarna är SÅ gulliga! (Ni kan hoppa över de sista två minuterna av klippet då den kristna pastorn som inleder klippet, drar paralleller mellan barnen med godislockelsen och Jesus som lockades av djävulen. Inte särskilt judiskt...)



I flera decennier efter det ursprungliga experimentet har Walter Mischel försökt hålla kontakten med dessa barn för att undersöka om det fanns någon koppling mellan deras förmåga att vara tålmodiga och utöva självkontroll som 4-åringar och hur det gick för dem senare i livet. Resultaten är fascinerande skrämmande.

En mycket stor andel av de barn som lyckades hålla sig i schack växte upp och blev alla framgångsrika individer, oavsett vad de företog sig. De hade förmågan att hålla siktet på ett avlägset mål och jobba sig dit, utan att tappa fokuset på vägen. Men barnen som inte lyckades hålla sig från marshmellown växte upp och hade fler problem, fler misslyckanden. Dessa individer jobbade ofta för kortsiktiga belöningar, men lyckades därför inte lika väl genom livet.


Så nu kan vi diagnosticera det judiska folkets problem - de var ju som otåliga barn som inte kunde hålla sig från godiset!

Det blev också denna svaghet som uppstod igen senare, som ledde till Guds beslut att folket skulle vandra 40 år i öknen, och den generationen som gick ut ur Egypten skulle alla dö på vägen. Endast barnen, som hade växt upp i frihet och förhoppningsvis förstod vikten av att vänta och vara tålmodig fick komma in i Kanaan och bosätta sig där.

Låt oss alla vara noga med att hålla siktet på det som verkligen är viktigt i livet och inte falla offer för avgudadyrkan (som uppkommer i modern form hos människor som blint följer en ideologi eller religion, utan att tänka sig för - läs mer om detta här), eller andra lockande, men misslyckade företeelser.

Vi kan bättre!

Shabbat shalom,
PS. Visst är det ironiskt att just detta inlägg är en som jag skrev för ett år sedan, men aldrig blev klar med. Säger en del om mig... ;)

fredag 26 februari 2010

Parashat Tetsaveh med Rabbi Riskin

Hej!

Jag är alltid imponerad av vilka vackra budskap som kan hittas i en parasha som Tetsaveh, som handlar nästan enbart om kläderna och dräkten som Cohanimen (prästerna) skulle ha på sig när de tjänstgjorde. Som exemper har ni är en vacker D'var Torah (Torah-reflektion) av en väldigt speciell rabbin, Shlomo Riskin, genom Limmuds serie, A Taste of Limmud, som man även kan prenumerera på:

Tetsaveh (klicka här)

Här är veckans avsnitt av rabbi Riskin med sin D'var Torah-serie på YouTube:



Shabbat shalom,

fredag 5 februari 2010

Parashat Jitro - En vigsel under stormig himmel (repris)

(Jag började skriva om veckans parasha och insåg att jag höll på att uttrycka nästan precis det som jag skrev förra året! Då gör jag väl det. Inte för att jag inte har mer att säga om Jitro, men för att detta budskap är så viktigt att det verkligen tåls att repetera!)

Hej!


Hela Torahn, fram till veckans avsnitt, parashat Jitro, har varit en historia.

Gud har skapat världen och människorna i den. Guds relation med människan - denna unika varelse med fri vilja - har märkts av stora misslyckanden: Kain och Abel, Noah och Babels torn; och små framgångar: Abraham, Isak, Jakob.

Gud har etablerat kontakten med denna lilla klan med uttalade planer om att föra dem till Egypten, låta dem förslavas och sedan befria dem därifrån. Guds förhoppning är att genom denna mikrorelation, med en familj, som bli till ett folk, Guds grundläggande avsikter för mänskligheten uppenbaras, genom Torah - den gudomliga etiken - och detta folk ska föra ut det i världen.

Förhoppningen var från början att människan med den fria vilja som gåva, skulle inse vad som var rätt och fel och välja det som var rätt, men ända sedan den andra generationen av människor har det varit tydligt att planen hade ett inbyggt fel, av någon anledning väljer vi ofta inte det goda över det onda, det rätta över det som är uppenbart fel.

Det är alltså här vid Sinaiberget, mitt ute i öknen, som gapet mellan Gud och mänskligheten ska överbryggas. Här ska fröet som Gud planterade i Abraham, som har vuxit genom generationerna till ett stort och ståtligt träd, verkligen blomma ut.

Hittills har Torahn berättat denna berättelse. Nu i kapitel 20, med De tio budorden skiftar texten form och blir till lag. Hädanefter - hela sista halvan av Shemot (Andra moseboken), hela Vajikra (Tredje m.b.), halva Bamidbar (Fjärde m.b.) och hela Devarim (Femte m.b.) - är lagar och regler, rituella och juridiska, som gäller.

I boken Wanderings - Chaim Potoks History of the Jews, skriver författaren, känd för sina böcker om religiösa människor som möter moderniteten, om kapitel 19 - förberedelserna inför mötet mellan Gud och det judiska folket vid Sinaiberget:
A cloud obscures [döljer] the mountain; words obscure the event. The narrative of the Revelation on Mount Sinai is a labyrinth of dark passages that wind through abrupt turns and lurch [kränger] across sudden chasms [avgrunder]. We proceed with increasing bewilderment [förbryllelse]. The Bible seems helpless before the event, at a loss to shape it with words. We are in the presence of either the uncanny [det oförklarliga] or a ruin of failed literary creativity, or perhaps both.
Moshe befalls att samla folket, att de ska hålla sig borta från berget, de ska närma sig berget. Han går upp flera gånger för att prata med Gud, han går ner flera gånger för att prata med folket. Här förklarar Gud vad han vill med detta, Det utvalda folket:
"Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”
Shemot 19:3-6
Min dyrbara egendom, ett rike av präster och ett heligt folk - OM NI HÅLLER MITT FÖRBUND. Mötet mellan Gud och Det judiska folket är långt mer än ett tillfälle att ge dem Den gudomliga etiken. I judisk tradition liknas detta vid en vigsel. Gud och folket sluter ett evigt förbund, men där Gud håller sin del av kontraktet ("min dyrbara egendom"), om vi håller vår del ("ett heligt folk som håller Guds förbund").

Det är en vigsel med mörka undertoner, under en stormig himmel, för oss läsare för vi vet hur det kommer att gå (läs Judendomens mörkaste dag, samt Tragedier då och nu).

Så är det, när människan och Gud möts. Ibland blir det ett tragiskt misslyckande, men ibland lyckas vi att nå himmelska höjder, om bara för en liten stund. Och tänk, vad vore världen utan Torahn och utan det judiska folket?

Kol tuv,

Läs också Jitro I - En mans rättvisa och Jitro II - Att vara gift med sitt jobb.

måndag 30 november 2009

Torahblogga Podradio: Shabbat i den moderna världen

Hej!

Som jag skrev tidigare var jag på Limmud Stockholm förra veckan. Fick just ett tackbrev från arrangörerna för mina två program (som gick väldigt bra). Så här beskriver de årets Limmud Stockholm, i egna ord:
Limmudhelgen 21 - 22 november blev, enligt deltagarna, en succé.
2 x 500 besökare!
60 föreläsningar!
40 föreläsare!

2 x 500 matpaket - tack till Mirjam Bagner och hennes personal

Tillräckligt mycket kaffe att fylla Eriksdalsbadet, oändliga meter toalettpapper!

Tack till alla ER som genom ert deltagande gjorde Limmud till ett gigantiskt seminarium i judiskt lärande.

Tack till alla frivilliga som slet hårt för att allt det praktiska skulle fungera.

Tack till Eran och hans S-personal för att inpasseringen till Centret fungerade så smidig
t.
Tack till alla de som vi eventuellt har glömt att tacka.

Till sist kan vi inte låta bli att citera följande:
"Allt var verkligen proffesionellt genomfört och vi är jättelyckliga över allt judiskt vi fått uppleva den här helgen."

"Jag är mycket nöjd med Limmud igen. Limmuds utbud känns: intressant, relevant och inspirerande. Men viktigaste av allt - Limmud förstärker gemenskap.

"Tack för två helt fantastiska dagar! Nu får vi vänta ett helt år igen, men vi väntar säkert inte förgäves."
"Allt var så välorganiserat och bra. Nu längtar jag till nästa år."

"Jag ser redan fram emot nästa års Limmud!"

Av mina två föredrag, glömde jag att spela in den första, En Torah för ateister, så jag kanske gör en version direkt för Podradio, men den andra, Shabbat i den moderna världen, spelade jag in och sätter nu upp på bloggen. Så här skrev jag programet den i konferensbladet:
Att inte ta hissen men gå 6 trappor – är det en vilodag? Vad är resonemanget bakom Shabbat och vad är en riktig vilodag? Är den tusenåriga definitionen relevant idag?
Det blev så bra också för att så många av de 30-40 människorna som kom engagerade sig i ämnet, ställde frågor och kom med spännande kommentarer. Ni kan bl.a. höra min kära far som var där för att heja på sin pojk...


Finns det ett intresse att höra den första av mina två föredrag, "En Torah för ateister"?

Kol tuv,

torsdag 12 november 2009

Parashat Vajera - Mitt, ditt och vårt

Hej!

I förra veckans parasha, Vajera, läser vi om Sodom och Gomorrah, de två städerna som var så onda att Gud förstörde dem. I Pirkei Avot, Fädernas tänkespråk, som är sex korta kapitel koncentrerat rabbinsk visdom om etik, religion och filosofi, hittar vi en intressant kommentar om sodomiternas inställning till andra människor.

I kapitel 5 står följande st
ycke:
ארבע מידות באדם:
האומר: 1 שלי שלי, ושלך שלך-- זו מידה בינונית; ויש אומרין, זו מידת סדום.
2 שלי שלך, ושלך שלי-- עם הארץ.
3 שלי שלך, ושלך שלך-- חסיד.
4 שלך שלי, ושלי שלי-- רשע
Det finns fyra sorters människor:
De som säger:

1) "Mitt är mitt och ditt är ditt." - det är den genomsnittliga sorten, och vissa säger: "Så var Sodoms sort."
2) "Mitt är ditt och ditt är mitt." - det är den enfaldige.
3) "Mitt är ditt och ditt är ditt." - det är den rättfärdige.
4) "Mitt är mitt och ditt är mitt." - det är den onde.
Packar vi upp denna mycket kortfattade text hittar vi några väldigt djupa observationer om människans natur.

Först har vi genomsnittsmänniskan, medelsvensson. Jag tänker mig att han/hon resonerar ungefär så här:
Det jag har som är mitt, det behåller jag, det som är ditt behåller du. Det är väl ett naturligt ställningstagande. Jag gör anspråk bara på det som tillhör mig - min egen personliga sfär - och jag kan väl förvänta mig att du inte gör anspråk på mina saker. Om du vill ge bort alla dina tillhörigheter, eller dela lika i ett kollektiv, eller ha samma inställning som jag har, det är ditt beslut. Jag sköter mitt och låter dig sköta ditt.
Vi kommer tillbaka till det där sista om Sodom.

Sen har vi den enfaldiga människan, som vill dela med alla. Varför stämplas hon här som enfaldig? Är det inte ett fint ideal att ha? För att citera John Lennon:
Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people

Sharing all the world
vad är enfaldigt? Just ensidigheten - jag tar från dig och du får, om du vill, ta från mig. Men jag har inte kollat med dig om du går med på detta. Kommunismen upphöjer jämlikheten till det högsta idealet, men det visade sig snabbt att individens frihet måste offras för att hålla ihop systemet. Berlinmuren, vars fall vi nyss firade 20-års jubiléet av, var den tydligaste symbolen för detta. Ungefär: "Vi har en socialistisk utopi här i Östtyskland, och alla våra medborgare är så lyckliga. Tyvärr måste vi ändå ha en mur för att stoppa de som annars skulle vilja fly härifrån."

Visst kan vi uppskatta idén på ett s
amhälle med jämlikhet och sträva efter att minska samhällsklyftorna, men att tro att det går att påtvinga andra människor detta och fortfarande få ihop en fungerande utopi är naivt - enfaldigt.

Den tredje personligheten är den rättfärdige, som säger "M
itt är ditt, och ditt är ditt." Han/hon ställer inga villkor på sina medmänniskor.
"Jag kan inte styra hur du handlar, men jag kan styra hur jag handlar och jag vill agera för en bättre värld. Därför delar jag med mig, villkorslöst."
Den rättfärdige ställer inga krav, utan sätter andras behov före sina egna. Visst finns det en gräns för hur osjälvisk man ska vara - man ska inte ge bort allt man har, tills man själv går och tigger, men de flesta av oss har inte problemet att vi ger bort FÖR mycket av vår välfärd, utan för lite. Skulle fler av oss handla som den rättfärdige, skulle vi faktiskt uppnå mer av den jämlikhet som den enfaldige eftersträvar, men utan att kränka andra.

För att vara rättvis mot John Lennon, så kan man faktiskt tolka hans sång Imagine också utifrån den rättfärdiges perspektiv. Här är refrängen:
You may say that I'm a dreamer
But I'm not t
he only one
I hope someday you'll join us

And the world will live as one
Jag håller liv i min dröm, säger Lennon, och hoppas att du ska komma med så småningom. Han kanske inte ställer några villkor på oss, utan väntar på att vi ska inse vad som är rätt.

Kring den onde finns det däremot inga frågetecken. "Mitt är mitt och ditt är OCKSÅ mitt." Det är en sociopat, en person som inte ser eller bryr sig om andras behov. Allt som betyder något är individens egna behov. Ser man något, tar man det, men alla möjliga medel.

I parashat Vajera står det inte exakt vad som invånarna i städerna Sodom och Gomorrah gjorde som var så ont att Gud beslöt förinta dem, men man skulle ju tro att de flesta i städerna var av den fjärde varianten människa, den onde. Men det är inte den som tillskrivs Sodom, utan person nummer 1, genomsnittsmänniskan - "Mitt är mitt, ditt är ditt."

Vad kan Torahn säga oss om hur so
domiterna var?

I Bereishit, kapitel 13 ska Abram (innan han bytte namn till Abraham) och hans brorson, Lot, skiljas åt, så att deras stora hjordar inte kommer i konflikt med varandra. Lot får välja vilken del av
landet han vill bo i:
Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra. Sedan bodde Abram i Kanaan och Lot i städerna på Jordanslätten. Lot hade sina tältplatser ända bort mot Sodom. Människorna i Sodom var onda och syndade svårt mot Herren.
Lot väljer det rika och bördiga Sodom, trots att människorna där var onda. (Kanske visste han inte innan han flyttade dit hur de var, men han bor kvar där tills städerna förstörs.)

I kapitel 14 är kungen av Sodom med i ett stort krig och besegras. Invånarna i Sodom tas som gisslan, däribland Lot. För att rädda honom, rycker Abraham ut med 300 man och krossar den invaderande hären. P
å väg tillbaka med de befriade fångarna och krigsbytet möter han Sodoms kung, som hade flytt slagfältet vid nederlaget.
Kungen av Sodom sade till Abram: "Ge mig själarna och behåll bytet åt dig själv." Abram svarade honom: "Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik."
Inget tack för att Abraham räddat honom eller besegrat hans fiender, bara en affärsuppgörelse. Och kungen verkar mena att både människorna och skatten kan man förhandla om. Abraham ger kungen svar på tal. Han är inte ute efter att berika sig själv, han gick in i konflikten för att rädda liv. Han vill sannerligen inte ha något av Sodom - enligt det gamla cowboyuttrycket: bäddar man ner sig med en hund, kan man förvänta sig att vakna med loppor.

Lot står nog bredvid och ser på. Man undrar vad han tänker när hans farbror fördömer kungen och den stad han gjort till sitt hem.

Sist läser vi i kapitel 19 om hur Gud skickar två änglar för att undersöka om det finns några goda människor kvar i staden, som kan räddas innan förstörelsen. Här har ni de första 13 verserna av kapitel
19, med mina kommentarer.
1) På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken.
Änglarna kommer in förklädda som vandrare. Det fanns ingen så utsatt i den bibliska världen som en främling, utan det vanliga skyddsnätet av klan och stam, som de flesta hade kring sig.
2) "Jag är er tjänare", sade han. "Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti." De svarade: "Nej, vi övernattar här ute."
Lot vet något som de inte gör - att man inte vill vara en främling i Sodom över natten...
3) Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt.
Abraham är känd för sin gästvänlighet. Trots Lots förkärlek för det materiella, så är också han gästvänlig.
4) Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag.
Ryktet har spridit sig - skyddslösa främlingar, hemma hos Lot. Finns det någon god person kvar i staden? Förutom Lot är ALLA med på det som kommer hända.
5) De ropade till Lot: "Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem."
De judiska tolkningar har aldrig förstått detta som att Sodoms synd var homosexualitet, utan en total avsaknad av respekt för mänskligt värde. Lot kom en gång till Sodom som invandrare, men han hade tillgångar, han fick stanna. Änglarna kommer till staden utan något och då är det fritt fram, enligt Sodoms normer, att göra vad man vill med dem. En människa är bara så mycket värd som deras plånbok - det är Sodoms sjukdom.
6) Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig.
Trots den hotfulla situationen, känner sig Lot trygg eller självsäker nog att ställa sig upp emot stadens män.
7) "Bröder", sade han, "jag ber er, gör inte något så ont.
Han försöker skapa en känsla av samhörighet med männen i Sodom, och hitta någon moral hos dem.
8) Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak."
Samtidigt som Lot är den gode i denna situation, så ser vi de stora sprickorna i hans egen moraliska kompass. Han har kanske levt för länge i Sodom och i situationen försöker han rädda sina gäster genom att slänga sina egna döttrar till vargarna.
9) Men de ropade: "Ur vägen med dig! Här kommer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till domare över oss! Nu skall vi hantera dig värre än dem." Och de trängde sig inpå Lot och rusade fram för att slå in dörren.
Men nu får han se sanningen i vittögat. De har aldrig räknat honom som en sodomit, utan tolerat honom på grund av hans rikedomar. Så länge han gick med på deras regler fick han stanna, men nu vänder de sig emot honom och han får sig en dos av deras vidriga människosyn.
10) Då sträckte gästerna ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren.
Tur att Lots gäster hade lite oanade egenskaper.
11) Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren.
Sodoms moraliska mörker återspeglas i deras nya fysiska blindhet.
12) Männen sade till Lot: "Har du fler anhöriga här, någon svärson, söner eller döttrar eller annars någon i staden, så för dem bort härifrån.
13) Ty vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden."
Vad kan vi då säga om Sodom och dess invånare? Var de mitt-är-mitt-ditt-är-dittare, eller ditt-är-mitt-mitt-är-mittare?

Här kommer Pirkej Avots budskap fram: det är lätt att avfärda sodomiterna som skurkar, men de hade ju faktiskt sina regler. Lot fick bosätta sig där för att han följde dem. De gick inte utanför staden och letade offer - de gav sig bara på de stackarna som kom in i deras stad, flugorna som fastnade i deras nät. Enligt deras regler, tillhörde de två männen (änglarna) Sodom, för att de hade vandrat in dit.

Detta är en varning till var och en av oss. "Mitt är mitt och ditt är ditt" är genomsnittsmänniskan, det är så vi alla tänker, men tar man det för långt hamnar vi i helvetet, där inget är heligt och en människas liv är bara en ekonomisk beräkning.

Vi måste stanna upp och inse att vi är alla ansvariga för varandra. Vi kan inte stänga ute andras lidande. Förr eller senare hinner sanningen ifatt även oss.

Shabbat shalom,