Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

lördag 7 april 2012

Slaveri är inte så gammalmodigt som vi kan tro...

Hej!

När jag ser tillbaka på det år som gått sedan förra Pesach, så har det som präglat mig mest varit den debatt om omskärelse som rasade i media under hösten och vintern. Jag har skrivit en hel del om omskärelsedebatten på bloggen och det har i sig inte så mycket med Pesach att göra, men det judiska folkets egensinnighet, det unika judiska sättet att se på världen och säga "Vi gör det på vårt sätt, oavsett vad världen tycker..." är något som vi kan vara stolta över. Oftast har världens värderingar skiftat och historien bevisat oss rätt.

Slaveri är ett bra exempel. Amatörhistorikern Dan Carlin har alltid spännande perspektiv på världens historia och på de tankesätt och tendenser som påverkade människor i olika tider. Här presenterar han ett helt program om slaveriets historia (kostar 12 kr att köpa och ladda ner, men det är det verkligen värt!). Slaveriet är ett gissel som har följt med människans utveckling så länge vi kan minnas och har rationaliserats och bortförklarats lika länge.

När vi sätter fokus på denna ondska, som så lätt kan göras till en del av även vår moderna, bekväma vardag (tror du att vi inte ser mellan fingrarna och låter människor i andra delar av världen förslavas för att producera billigare varor, kläder, elektronik åt oss?), så förstår vi vikten av att göra Pesach sedern relevant och levande för oss idag. "I år är vi förslavade - nästa år ska vi alla vara fria!"

Här har ni ett annat spännande historiskt perspektiv:

Avadim hajinu, hajinu leFaro beMitsrajim, beMitsrajim…

"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.” (5 mos kapitel 6) Våra lärda kommenterar denna vers: Om inte Herren hade fört våra fäder ut ur Egypten då skulle vi våra barn och barnbarn fortfarande vara slavar under farao i Egypten. Och om vi så alla hade vishet, alla hade insikt, alla hade mognad, alla hade en kunskap om Torahn, så är det ändå ens plikt att berätta om uttåget ur Egypten. Ju mer desto bättre!”

Snart firar vi Pesach. Då vi fördjupar oss i temat slaveri och frihet. Jag citerar ur Hagadan, boken som leder en igenom den symbolfyllda Seder-måltiden.

Det är alltså en religiös plikt att hela tiden hitta nya vinklar på slaveri och frihet. Hur man än vrider och vänder på det, hur beläst man än må vara på ämnet så finns det alltid mer att upptäcka.

Jag upplevde detta mycket starkt när jag en gång för några år sedan hittade ett citat ur en bok av författaren Howard Fast, en amerikansk jude, länge aktiv i det amerikanska kommunistpartiet. Han mest känd för att ha skrivit boken Spartacus, som filmen med samma namn är baserad på.

Boken som citatet är taget ifrån heter My Glorious Brothers. Den utspelar sig kring år 150 före vanlig tideräkning under det judiska Mackabéupproret mot det greksyriska kungariket.

Mot slutet av boken kommer en ambassadör till Judéen, utsänd från det unga imperiet Rom, ännu inte den stormakt hon skulle snart bli. Denne Lentulus Silanus skriver följande i sin rapport tillbaka till den romerska senaten:

”Judarnas lagar är sanslösa, som till exempel den som tvingar dem att vila var sjunde dag, att låta åkrarna att ligga orörda vart sjunde år, och släppa sina slavar efter sex års arbete.”

”Man är alltjämt förbluffad över hur mycket arbete som har satsats på detta land – än mer när man får veta att detta land av alla jordens länder är den med lägsta andelen slavar. Medan vi, i vår sista folkräkning hade 23 slavar för varje fri medborgare, har man här i Judéen det motsatta med kanske en slav per 20 eller 30 fria medborgare.

"Detta är i sig en fara som man inte kan bortse ifrån, för att dessa människor befriar slavar efter en period och bland dem är det ett brott att slå slavar och att INTE utbilda dem. Och när man har i åtanke att en fri slavmarknad är själva förutsättningen för det västerländska samhället, den starka berggrunden på vilken den romerska republiken så tryggt vilar, inser man att judefrågan inte lägre handlar om en smärre förargelse begränsat till ett litet område.”

Alla, oavsett status, gav samma svar när romaren frågade varför de inte behandlade sina slavar mer hårdhänt, som man gjorde i andra "civiliserade" samhällen: "Vi var en gång slavar i Egyptens land."

Han häpnade när han såg hur regenten Simon Maccabi inte dömde en förrymd slav till att flås och hängas ut till allmän beskådan som i Rom. Istället frågade Simon slaven varför han hade rymt varpå denne svarade: ”för att vara fri.” Simon bestämde att slaven skulle friges när han fullgjort sin tjänst och förbjöd slavens ägare att straffa honom.

När den häpna senatorn bad kungen om en förklaring svarade den gamla mannen: ”Du frågade mig om frihet, romare, och för oss är det annorlunda än för andra, för att vi var slavar i Egypten."

"Det har du sagt innan" sa Silanus. "Det låter som en besvärjelse som du upprepar. Är det en besvärjelse, eller en magisk formel?"

"Vi har inte med besvärjelser att göra." svarade Simon med förakt. "Jag menar det jag sa: Vi var en gång slavar i Egypten, för länge, länge sedan, men för oss så lever det förflutna; vi glömmer den inte. Vi var slavar och slet morgon middag och kväll under slavdrivarens piska.”

Lentulus Silanus avslutar sin rapport till senaten med följande iakttagelse:

”Judarna är inte att lita på, för att det västerländska sinnet inte kan hitta någon grund för samförstånd med dem. Alla våra föreställningar om frihet, värdighet och ansvar är dem främmande. Judar är ett fundamentalt hot mot självaste Rom eftersom de motsätter sig grunden till det västerländska samhället, fri slavhandel. Trots deras begränsade storlek, långt från Rom, måste de förstås och uppskattas som ett hot. Som Roms ödmjuke legat måste jag framhålla att det är högst diskutabelt att Rom och Judéen ens kan existera i samma värld.”

Jag slås fortfarande med häpnad när jag läser detta – vilket resonemang. Det låter väl främmande för oss idag, innan man minns att slaveriet avskaffades i England först 1833, i Amerika först 1865 genom ett blodigt inbördeskrig och i Ryssland så fortsatte bönderna att vara sina godsherrar livegna fram till 1917 års revolution.

På många platser i världen kan man fortfarande IDAG köpa sig en slav och i Sverige visar sig slaveriet på nytt när illegala flyktingar tvingas jobba för nästan ingenting under hot om att anmälas och avvisas, och när kvinnor luras hit från Östeuropa, Asien eller Afrika för att tvingas in i prostitution, s.k. traffiking. Föreställningen om att en människa kan äga andra människor och behandla dem hur som helst är tyvärr inte lika främmande som vi vill tro.

Pesach påminner oss om att var och en av oss har ett ansvar att bekämpa denna giftiga ideologi. Låt inte denna Pesach passera utan att vi tar till oss detta viktiga budskap och väljer att handla för att förbättra vår sargade värld.

Stöd en organisation som bekämpar fattigdom och människorättskränkningar (som Tzedek eller Rabbis for Human Rights). Informera dig om de varor du handlar, så att du inte köper varor som tillverkats av barn, eller andra arbetare under oetiska förhållanden.

Ingen av oss är helt fria, innan vi alla är det.

Det är inte för inget att vi under sedermåltiden börjar berättelsen om slaveriet i Egypten genom att hålla upp Matsan, öppna ytterdörren och sjunga följande deklaration:

Ha lachma anja, diachalu avhatana be’ara deMitsrajim…

Detta är förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egyptens land. Alla hungriga kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land, i år är vi slavar, nästa år må vi vara fria!

Chag sameach,

torsdag 5 april 2012

Ett folk vars fingrar är färgade av vin och bläck...

Hej!

Ikväll, fredag den 6 april, börjar Pesach, den judiska påsken. Varje Pesach är en åminnelse av uttåget ur Egypten, ett firande av frihet och en protest mot slaveri och förtryck. Varje Pesach är ett återskapande av en biblisk myt genom en antik ritual, samtidigt som vi ska uppfinna allt på nytt, se på världen, historien, framtiden med färska ögon.

Jag har nyss införskaffat The New American Haggadah (haggadah är guideboken som leder oss igenom Sedermåltiden och dess ritualer). Det är färsk utgåva av haggadahn, redigerad av Jonathan Safran Foer (som bland annat har skrivit bästsäljaren Everything Is Illuminated, på svenska Allt är upplyst) med en färsk och spännande översättning av Nathan Englander (även han en känd amerikansk-judisk författare).

Den innehåller också fyra olika kommentarspår som sträcker sig igenom hela boken:
Nathaniel Deutsch ("House of Study" - det traditionella spåret)
Jeffrey Goldberg ("Nation" - det moderna judiska spåret)
Rebecca Newberger Goldstein ("Library" - det akademiska, filosofiska spåret)
Lemony Snicket ("Playground" - det lekfulla, roliga spåret)

Ja, det är mycket nytt material att sätta sig in i, och det ska bli roligt att upptäcka lite nytt varje gång jag använder boken. Bara bokens inledningen är rörande och mycket vacker:

Here we are. Here we are, gathered to celebrate the oldest continually practiced ritual in the Western world, to retell what is arguably the best known of all stories, to take part in the most widely practiced Jewish holiday. Here we are as we were last year, and as we hope to be next year. Here we are, as night descends in succession over all of the Jews of the world, with a book in front of us.

Jews have a special relationship to books, and the Haggadah has been translated more widely, and reprinted more often, than any other Jewish book. It is not a work of history or philosophy, not a prayer book, user's manual, timeline, poem, or palimpsest — and yet it is all of these things. The Torah is the foundational text for Jewish law, but the Haggadah is our book of living memory. We are not merely telling a story here. We are being called to a radical act of empathy. Here we are, embarking on an ancient, perennial attempt to give human life — our lives — dignity.

The need for new Haggadahs does not imply the failure of existing ones, but the struggle to engage everyone at the table in a time that is unlike any that has come before. Our translation must know our idiom, our commentaries must wrestle with our conflicts, our design must respond to how our world looks and feels.

This Haggadah makes no attempt to redefine what a Haggadah is, or overlay any particular political or regional agenda. (It is called New American Haggadah not because there is anything uniquely American about it, but in the tradition of naming a Haggadah after where it was made.) Like all Haggadahs before it, this one hopes to excite the mind and heart. Like all Haggadahs before it, this one hopes to be replaced.

Here we are: Individuals remembering a shared past and in pursuit of a shared destiny. The seder is a protest against despair. The universe might appear deaf to our fears and hopes, but we are not — so we gather, and share them, and pass them down. We have been waiting for this moment for thousands of years — more than one hundred generations of Jews have been here as we are — and we will continue to wait for it. And we will not wait idly.

As you read these words — as our people's ink-stained fingers turn its wine-stained pages — new Haggadahs are being written. And as future Jews at future tables read those Haggadahs, other Haggadahs will be written. New Haggadahs will be written until there are no more Jews to write them. Or until our destiny has been fulfilled, and there is no more need to say, "Next year in Jerusalem."

Chag sameach (glad helg),