Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

fredag 14 november 2008

Vajera - En hemsk berättelse

Hej!

Detta är inte ett lätt land att vara praktiserande jude i, speciellt på vinterhalvåret. Shabbat börjar vid solnedgången på fredag och denna vecka sker det klockan 15:39 här på västkusten. Allt eftersom vi fortsätter vår vandring mot mörkaste vinter, så "tappar" vi några minuter varje vecka fram till vintersolståndet i mitten av december.

Jag håller inte Shabbat-reglerna till 100%, men jag vissa saker gör jag inte då, t.ex. att inte skriva på Shabbat (inklusive att inte blogga), så min deadline är alltid strax innan solnedgången.

Därför får ni hålla er tillgodo med en text som jag skrev för P1:s Morgonandakter för några år sedan. Det finns så mycket mer att skriva om Parashat Vajera, men det får vi ta en annan gång.

Idag skriver jag om det (ö)kända avsnittet Akedat Jits'chak - Bindandet av Isak. Hoppas det duger...
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: "Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig." Hon sade: "Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom." Bereishit 21:1-7
För de flesta föräldrarna finns det inte något man inte skulle göra för att ge sitt barn det bästa av allt livet har att erbjuda. Men räcker det hela vägen?

Abraham hade allt han kunnat begära av livet. När han på Guds befallning flyttat och bosatt sig i Kanaans land blev han högt aktad av sina grannar. Förmögen och framgångsrik som få och älskad av sin vackra fru, Sarah som han älskade tillbaka.

Men de hade inga barn som fulländade livet. Så låter Gud ett mirakel ske. Sarahs bittra tårar förvandlas till ljuvt skratt och barnets namn, Yits’chak – Isak, som betyder skratt eller lek, får stå för den glädje han väckt hos sina föräldrar.

Abraham och Sarah älskar sin enda son. Och de tänker att inget ska få göra detta barn olyckligt. Han ska få allt! Och han ska aldrig behöva slita som hans far gjorde i ett okänt land. ”Inga hinder får komma i vägen för vår lille prins, vår Isak!”
Isak växte och blev avvand, och för att fira detta ställde Abraham till med en stor fest. När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, sade hon till Abraham: "Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak." Abraham blev mycket illa till mods, det gällde ju hans son. Men Gud sade till honom: "Var inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull. Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är ditt barn." Bereishit 21:8-13
Det räcker inte med en stor fest när barnet föds, även när han blir avvand ska det firas. Och när Sarah ser Abrahams första son, Ishmael leka med Isak, blir hon påmind om att Ishmaels blotta existens är en hot mot hennes sons status som Abrahams arvtagare.

Hon ingriper och får Gud på sin sida. Hagar och Ishmael skickas iväg. Nu är allt som det ska vara för denna lilla kärnfamilj: mamma, pappa, barn.

Sedan händer det oförklarliga:
En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: "Abraham!" – Han sa: "Här är jag". Gud sade: "Ta din son, din ende, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig." Bereishit 22:1-2
Och Abraham gör det!!!

Varför??? Vad är det här för prov som Gud kommer med? Menade Gud att ännu en gång testa Abrahams trofasthet? Och varför tar inte Abraham strid för sin son? Älskade han inte honom längre?

Jag har alltid haft svårt att förstå denna berättelse, som på hebreiska kallas för Akedat Jits'chak - Bindandet av Isak. Jag vill inte tro på en Gud som kräver sådana groteska "kärleksbevis".

Jag har hört många förklaringar. De traditionella tolkningarna menar att detta var ett prov på Abrahams tro och han klarar av den.

Moderna tolkningar vänder på det och menar att Gud ville att Abraham skulle protestera som han gjorde när Gud skulle förstöra de onda städerna Sodom och Gomorrah. I denna läsning av berättelsen misslyckas Abraham, men han får Guds välsignelse i slutet ändå.

Inga av dessa förklaringar räcker för mig. Jag hade alltid svårt att hantera denna berättelse tills jag kom på en alldeles egen tolkning: curlingföräldrar!

Det sägs att det värsta som kan hända en människa är att hon får allt hon någonsin velat ha. Att sopa framför våra barn som man gör i sporten Curling för att göra banan så friktionsfri som möjlig är att beröva barnen deras handlingsförmåga. I värsta fall blir de oförmögna att klara av någonting själva och blir passiva och förminskade individer.

Det är vad Abraham och Sarah hade gjort med sin lilla älskling, men Abraham var ingen vanlig far. Gud ville genom honom skapa ett folk som skulle föra etiken till världen och stå rakryggade mot framtidens förödmjukelser och förföljelser – det judiska folket.

Hur skulle Isak, som aldrig saknat något i sitt liv förstå och känna empati för människor som lider av fattigdom, förtryck eller annat lidande?

Det krävdes en drastisk åtgärd för att rädda Isak ur den lättja hans egna föräldrar satte honom i. Guds prövning av Abraham var om han själv som far kunde se detta faktum.
Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om.
Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd.

sade han till tjänarna: "Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er."
Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans.

"Far", sade Isak. "Ja, min son", svarade Abraham.
Isak sade: "Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?"

Abraham sade: "Min son, Gud utser åt sig det får som skall offras."
Så gick de båda tillsammans.
När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" – Abraham sade: "Här är jag." Ängeln sade: "Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son."
Bereishit 22:3-12

Det ohyggliga provet som Gud gav Abraham var egentligen en fråga som Gud ställer till Abraham: "Kan du se att den kärlek du har för din son står i vägen för honom att utvecklas som människa? Älskar du honom tillräckligt att agera för att rädda honom?"

Abraham klarar provet, men i slutet av berättelsen står det:
Abraham gick tillbaka till sina tjänare, och alla återvände tillsammans till Beer Sheva. Abraham stannade sedan där. Bereishit 22:19
Abraham går ensam ner för berget och ingenstans efter denna berättelse hittar man att Abraham och Isak talade med varandra igen.

När Abraham höjer kniven över sin sons huvud, räddas Isaks liv av ängeln, men hans värld måste ha gått i bitar. Hur kan Isak någonsin se på sin far på samma sätt igen?

Det som offras uppe på berget är kärleken och tilliten som Isak haft för sin Abraham.


I nästa kapitel dör Sarah. Kanske är det av chocken över vad hennes älskade man gjort med hennes älskade son. Isak blir helt plötsligt, med en enda handling, i praktiken föräldralös och måste själv bygga upp sin tillvaro igen. Han kommer aldrig att bli en stark ledare, men som en länk från fadern Abraham till den framtida son Jakob fyller Isak sin uppgift.

Självklart vill jag inte tolka denna berättelses budskap som att man ska låtsasoffra bortskämda barn på altare! Jag ser snarare att detta är en berättelse en varning till oss. Vi får aldrig låta vår kärlek gå för långt.

Vi föräldrar älskar våra barn och vill skydda dem från allt svårt i livet. Men det är nog inte vår främsta uppgift som föräldrar. Det är istället att hjälpa våra barn att bli goda, empatiska, självständiga människor, oavsett om de vill det eller inte. Gör vi det, så skiner kärleken igenom ändå.

Kol tuv,

torsdag 13 november 2008

Lech-lecha - När Gud försöker få kontakt...

Hej!

Förra veckan läste vi Parashat Lech-Lecha, det tredje veckoavsnittet i Torahn och det första "judiska" avsnittet.

Varför "judiska"? För att Bereishit och Noach hade båda fokus på hela mänskligheten.
  1. Adam och Eva - människan i Edens lustgård
  2. Kain och Abel - det första mordet
  3. Syndafloden och Noachs ark
  4. Babels torn och människornas språkförvirring
Dessa är de centrala berättelserna i Torahns 11 första kapitel och här ser vi ett tydligt mönster - människornas upprepade oförmåga att leva i harmoni med skaparens vilja. Gud å sin sida verkar förstå mer och mer att vad som är rätt och vad som är fel är inte lika uppenbart för människorna som det är för Gud. Om man läser det så, kan listan se ut så här:


  1. Adam och Eva äter av den förbjudna frukten, sparkas ut ur Edens lustgård och blir dödliga. (fast jag skulle argumentera att Gud inte ville att människorna skulle stanna kvar i lustgården - Gud ville att de skulle äta av frukten, lära sig genom själva akten om skillnaden mellan gott och ont och sedan återföras till den riktiga världen)
  2. Kain dödar sin bror Abel, trots Guds diffusa varning om att styra sina handlingar. Gud dömer Kain till att lämna jordbruket och vandra jorden
  3. Mänskligheten har sedan Kain blivit allt ondare. Nu är alla deras avsikter och handlingar onda. Gud ger upp hoppet om en bättring, fast räddar Noach, hans familj och djuren från syndafloden. Efter floden ger Gud Noach specifika lagar om att inte äta blod och att inte döda.
  4. Människorna, 10 generationer efter Noach, bildar ett kollektiv och börjar bygga Babels torn. Enligt rabbinska tolkningar var de ett kollektiv där inte hänsyn till individen fick plats. Därför delar Gud på dem med olika språk.
Efter dessa misslyckanden verkar Gud känna att det är dags för ett annat sätt att närma sig problemet. Gud vill ju att Projekt Fri Vilja ska lyckas, men dessa vilsna varelser verkar behöva lite mer vägledning och inte alltid uppifrån.
Herren sade till Avram: "LECH-LECHA, från ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått." Bereishit 12:1-3
Lech-lecha. Uttrycket är svår tolkat och tvetydigt. "Lech" betyder gå/res/förflytta, och lecha kan betyda "från dig", "till dig" eller till och med "åt dig". Gud verkar uppmana Avram att göra både en inre och en yttre resa, en andlig och en fysisk resa. Avram blir den första juden.

Gud räcker ut en hand till Avram (senare ändrar Gud hans namn till Avraham -
av = fader, am = folk, dvs "far till ett stort folk") och erbjuder ett samarbete. Det är inte bara ett samarbete mellan Gud och Avram, utan mellan Gud och alla Avrams ättlingar. "Följ mig" säger Gud "och ditt namn blir synonymt med framgång."

Vem skulle tacka nej till ett sådant erbjudande?

Men i nästa vers får vi veta att Avram var 75 år gammal när han bröt upp för att följa Gud och då kan man ställa frågorna:
  • Varför valde Gud just Avram?
  • Fanns det något hos Avram som gjorde honom särskilt lämplig för denna gudomliga uppgift?
  • Varför väntade Gud tills Avram var 75 år gammal? (Visserligen skulle Avram leva i ytterligare 100 år, men han var inget barn när Gud ringde på.)
Våra lärda kommer går igång på dessa frågor. Vi har en mängd midrashim (rabbinska legender baserade på Torahn) som försöker besvara dessa frågor. De skildrar Avram som ett underbarn, eller som en monoteistisk naturbegåvning. Avram ser förbi sin omgivnings begränsade och primitiva avgudadyrkan och kommer själv fram till slutsatsen att det finns en enda högre makt bakom allt annat - en gud.

Alla dessa midrashim har en sak gemensamt: Avram hade visat sig vara rätt person för denna unika uppgift långt innan "Lech-lecha". Detta var det inte början på Avrams relation med Gud, det var bara första gången som Gud svarade honom.

Sen har vi en modern liten midrash om varför Gud valde Avram, som vänder på det hela - en av mina favoriter:

I hopp om att hitta många som ville vara med på detta nya projekt - att föra en gudomlig etik
till världen - ringde Gud på hos alla människorna. Den enda som svarade var Avram.

Vi behöver inte vara andliga naturbegåvningar för att börja en relation med Gud. Vi behöver bara höra att det ringer och svara.

Kol tuv,

onsdag 12 november 2008

Vezot haBracha - sent

Hej!

Fast jag är cirka 3 veckor sen med ett inlägg om Vezot haBracha, så har jag ju lovat, bland andra, Anna att skriva om Torahns sista del.

Nu har jag återhämtat mig från helger, basebollsegrar, amerikansk valfrenesi, amerikansk valsegaryra, och en efterföljande kraftig förkylning.


So let's end this sucker!

Jag har satt in den i den kronologiska rätta platsen, så ni får klicka här för att komma dit.


Imorgon, torsdag:
Lech-lecha
Fredag:
Vajera

Kol tuv,