Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

torsdag 24 juli 2008

I en sardinburk, utan uppkoppling

Hej!

Idag, torsdag, åker jag och min familj iväg till Sardinien på en veckas semester. Jag vill gärna hinna få in ett inlägg om parashat Mattot, men kan inte garantera att jag ens hittar en internetuppkoppling på ön!


Vi får väl se, men jag hoppas ni har överseende, och ni kan väl tycka synd om mig, strandad på en sån primitiv ö:


Kol tuv!

Pinchas - passionens pris

Hej!

Förra veckan läste vi parashat Pinchas. Den är viktig på många sätt och jag tänker inte hoppa över den, trots att jag inte hann skriva om den innan vi läste den högt i synagogan på Shabbat.

Först kan man lugnt säga att delar av Pinchas är de mest lästa av hela Torahn. Lästa högt i synagogan alltså. Varje gång vi firar en biblisk helg läser vi sista alijan (alijah är när man kallas fram till Torahn för att läsa), maftir alijan, från Pinchas för att det är där som helgdagsoffrena beskrivs. Mycket spännande läsning:
På sabbatsdagen skall du offra två årsgamla, felfria lamm, och som matoffer två tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, och dessutom det tillhörande dryckesoffret. Detta är sabbatsbrännoffret på dess bestämda dag, sabbaten, utöver det dagliga brännoffret med dess dryckesoffer.
Bamidbar (4 mos) 28:9
OK. Det var inte särskilt spännande, men det är en del av vår tradition.

Jag var på en reform-gudstjänst en gång under ראש חודש - Rosh Chodesh (Nymånadsdagen) då man ALLTID läser 28:9-15 ur Torahn, men Reformrörelsen är per definition inte bunden av traditionen.

"Vad ska vi läsa ur Torahn idag?" frågade en av deltagarna בעל קריאה - Ba'al Kriah, den som skulle läsa Torahn.

"Det blir gamle gode Pinchas" tänkte jag tyst för mig själv.

Men han svarade: "Jag hade tänkt läsa den fjärde dagen ur skapelseberättelsen, den där månen blir till. Passar bra eftersom det är en ny måne nu."

Snopet! Jag har ingen stor förkärlek för de många offerritualerna som beskrivs i Torahn, men det kändes tomt att bara ersätta dem så där och så flyktigt. Jag saknade Pinchas!


Början av parashat Pinchas, däremot är av en helt annan karaktär. Där har vi fortsättningen på berättelsen om just Pinchas, som är barnbarn till Aron, Moshes bror.

Aron var första כהן גדול - Cohen gadol (överstepräst). Titeln gick vidare, vid Arons död, till Elazar som var Pinchas far.

Vi läste i slutet av Balak hur israelitiska män har ihop det med moabitiska kvinnor som förleder dem in i avgudadyrkan. Gud blir rasande och befaller Moshe att samla in avgudadyrkarna och avrätta dem.

En man tar då en midjanitisk kvinna (Moshes fru Zipporah kommer från Midjan!) och har samlag med henne i självaste משכן - Mishkan (tabernaklet - tempeltältet), där ingen förutom כהנים - cohanim (prästerna) hade tillträde.

Moshe och folket står där handfallna och gråter. Rashi kopplar Moshes passivitet till att han var gift med en midjanitiska och kände att han därför inte kunde kritisera denna akt, fast det handlade om mer än bara ett samlag.

Pinchas är den enda som agerar då han tar ett spjut, går in i tältet och genomborrar paret med vapnet. Själva parasha Pinchas börjar med att Gud berömmer den unga prästen för hans handling:

Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse. Kungör därför att jag stiftar ett förbund som tillförsäkrar honom min vänskap och ger honom och hans efterkommande rätt till prästämbetet för all framtid, ty han brann av lidelse för sin Gud och bringade försoning åt israeliterna.
Bamidbar 25:11-13
Rabbinerna har mycket svårt för Pinchas. Å ena sidan är det tydligt att det han gjorde är enligt Torahn gott i Guds ögon, men å andra sidan vill de inte ha en massa extremister som tar lagen i egna händer. Halacha, judisk lag har ju system för att skippa rättvisa!

Därför förklarar man in i minsta hur Pinchas gjorde rätt, enligt halacha, men de ställer så många särskilda krav på Pinchas att de gör det också näst intill omöjligt för någon annan att följa hans exempel.

Den bästa förklaringen jag hört om varför Pinchas fick bli Cohen gadol som belöning för sin handling kommer från Clive Lawton, en mycket engagerande brittisk lärare och talare som var med och grundade Limmud.

Han förklarar att Cohen gadol var en position där varenda rörelse och gest skulle göras på ett särskilt sätt, vid bestämda tider. Det var en roll som inte lämnade något utrymme för improvisation eller individualitet.

Clive Lawton menade att för en man som defineras av sin lidelse och iver att försvara Gud med alla medel är detta en gyllene bur. Pinchas kommer att tjäna Gud resten av sitt liv, men kommer aldrig mer kunna handla först och tänka sen. Hans våldsamma passion har tyglats.

Vad har du för tankar kring detta svåra avsnitt? Får du detta att gå ihop med Torahns etiska och moraliska budskap?

Låt diskussionen fortsätta!
Kol tuv,

tisdag 22 juli 2008

Mirakulösa rationalister och talande åsnor

Hej allihopa!

Nu har jag författat min respons till Akivas kommentar från den 13 juli.


⇐ Bild på Akiva från hans blogg Att vara jude

Så här skriver han om mitt inlägg på Parashat Balak:

Parsha Balak är en fantastisk bit Torahvisdom. Jag hade möjlighet att lyssna till läsandet i en amerikansk masortisynagoga igår. Historien med Balaams talande åsna kan vid forsta anblick verka väldigt komisk. Berättelsen kan ses som en allegori eller som en ren fabel. Men faktum är att det är en del av Torah, och således måste det tas på samma allvar som allt annat. Och kanske på större allvar? Rabbinerna hade stora problem med berättelsen - hur ska man förklara den talande åsnan? Uppenbarligen bryter ju åsnan mot naturens lagar nar den öppnar sin mun - ett mirakel - men skulle G-d bryta mot sin egen skapelses lagar bara for att ge Balaam en tillrättaviselse? Och alla andra mirakel? Hur kan G-d inte förutsäga att israeliterna skulle behöva mat i öknen, så han var tvungen att skapa dem manna istället? Om G-d ar perfekt, varför då bryta mot sin egen skapelses lagar?

Svaret finner vi i Pirkei Avot 5:9:
Ten things were created at twilight on the eve of the first Sabbath:
the mouth of the earth (Numbers 16:32);
the mouth of the well (Numbers 21:16);
the mouth of the ass (Numbers 22:28);
the rainbow;
the manna;

Aaron's staff;
the Shamir, writing;

the inscription on the tablets of the Ten Commandments;

and the tablets themselves.


Detta är lösningen på problemet. Alla dessa mirakel, som alla uppenb
arligen strider mot naturens lagar, skapades inte for stunden. Om G-d är perfekt och allvetande vet G-d allt som var och allt som kommer. G-d visste att israeliterna skulle komma att behöva mat i öknen, G-d visste att Balaams åsna behövde talets gåva, redan innan G-d börjat med att skapa världen. Lösningen är alltså att endast Balaams åsna i hela världen begåvades med tal, och det gjordes innan själva världen skapats. Alltså bryter inte åsnan mot naturens lagar.

Hänger någon med?

Min första reaktion när jag läste Akivas kommentar var mild irritation. Visst ska man ta Torahn på allvar och även den rabbinska traditionen som brottas med många olika tolkningar, men var inte denna rabbinska text, från Pirkei Avot, lite väl händig?

Det känns som att när våra lärda har svårt att passa in en talande åsna och andra mirakel i den naturliga ordningen som etablerades vid skapelsens början tar de och gör upp en lista på övernaturliga händelser. Var inte oroliga gott folk, säger de, Gud har tänkt ut allting i förväg. Dessa ting skapades vid begynnelsen och passar därför in i världsordningen.

Dels tyckte jag att det lät som en undanflykt och dels har jag mycket svårt att acceptera att Gud är allvetande och därför vet redan från början allt som komma skall.

Men måste man inte tro på att Gud är allvetande inom judendomen?

En gång var jag med på ett föredrag, på Limmud, i ett visst judiskt
ämne. Rabbinen som höll i föredraget hade just lagt fram ett grundläggande argument i sin tes, då någon i publiken protesterade (tyvärr har jag glömt vad det var för föredrag, vem som höll i det och vad argumentet var – men jag kommer ihåg denna ordväxling):

"Men hur kan det du säger vara sant? Du förutsätter ju att Gud inte är allvetande!"

"Idén om att Gud är allvetande kom in i judendomen från den grekiska religionen, 2300 år sedan. Den har funnits där som en idé tillsammans med andra motsatta uppfattningar om Guds natur, men den blev nästan till en dogm i och med Rambams verk på 1100-talet. Rambam influerades starkt av den grekiska filosofin där denna tanke är grundläggande. Jag är INTE grek."

Så var det med det.

Personligen skulle jag inte få gudsbilden i Torahn att gå ihop om jag inte förutsatte att Gud lär sig fortlöpande om oss samtidigt som vi lär oss om Gud och Guds skapelse – världen omkring oss. Och båda parterna missförstår varandra minst lika mycket som de förstår varandra.

Men var jag kanske orättvis mot denna text, mot rabbinerna och i förlängningen mot Akiva som har fört in den i debatten?

Ja, och det insåg jag när jag slog upp parashat Balak i Nehama Leibowitz bok "Studies in Bamidbar" (se bokrekommendationerna i högerspalten för mer info). Hon har ett kapitel med om just Balaam och hans åsna där hon plockar fram stycket från Pirkei Avot samt kommentarerna från flera stora rabbiner på just detta ämne.

⇐ Nehama Leibowitz - en av vår tids allra främsta T
orah-lärare

Här är en sammanfattning av detta kapitel som jag förstår den:

Rabbin Israel Lipschitz, som skrev תפארת ישראל - Tiferet Jisrael - kommentarer till Mishnan, skriver att
våra lärda inte kan mena att dessa saker skapades precis innan skapelsen fullbordades på den sjätte dagen och sedan stoppades undan i förvar någonstans tills dess att de skulle användas.

Vad Pirkei Avot egentligen menar, säger Lipschitz, är att Gud försåg sin skapelse med möjligheten att producera mi
rakel.

Han baserar detta på Rambams (Maimonides) läror som jag nämnde här ovan. Rambam skriver:
"[Gud] ingjöt i naturen, från dess allra första början, den potentiella kraften att frambringa allt som var nödvändigt, oavsett om händelsen var något kontinuerligt som vi kallar för naturligt, eller en ovanlig händelse som vi kallar ett mirakel."
För att använda modern terminologi kan man väl säga att när Gud skrev skapelseprogrammet programmerade Gud in både "naturliga" företeelser (såsom ett barns födelse som kan verkligen kännas som ett naturligt mirakel) och "övernaturliga" företeelser (såsom mirakel vi läser om i Torahn).

Programkoden fanns där från början, som Pirkei Avot påpekar, men själva miraklet kom till på plats, t.ex. när Balaam slog sin åsna.

Men Rambam är mer av en rationalist än så! I hans filosofiska verk מורה נבוכים - Moreh Nevuchim (Den villrådiges vägvisare) skriver han om mirakel och övernaturliga företeelser. Han menade att Gud aldrig skulle bryta mot sina egna naturlagar och därför måste man förstå mirakel i Torahn från det perspektivet.
Rambam förklarar att åsnemiraklet var egentligen en vision eller dröm som Balaam hade.

S.D. Luzzatto (Shadal), en italiensk teolog och kommentator, har en annan förklaring: åsnan talade inte, men gav ifrån sig ett läte som fick Balaam att sluta slå den och fatta sympati för djuret. Han menar att miraklet var att Balaam kunde plötsligt förstå djuret men det skulle inte ha uppfattats som övernaturligt av en åskådare, det var alltså ett personligt och närmast dolt mirakel.

Man kan alltså se en stark skiljelinje mellan bokstavstrogna tolkare av Torahn och rationalister. Bokstavstrogna har inga som helst problem med en talande åsna – om världens härskare bestämmer sig för att låta åsna tala, så talar den! Men rationalisterna å andra sidan kan inte förlika sig med talande djur och andra övernaturligheter, de kräver en förklaring.


Allt detta, påpekar Leibowitz, förklarar inte VARFÖR Torahn har med detta märklig avsnitt. Hon lyfter fram två verser i parashat Balak som kan ge oss en förklaring.

1) Kungen Balaks inbjudan till Balaam i början av parashan:
“Kom, förbanna detta folk åt mig, jag rår inte på dem. Då kan jag kanske slå dem och driva ut dem ur landet. För det vet jag: välsignad är den som du välsignar, förbannad den som du förbannar.”
Bamidbar (4 mos) 22:6
2) Och en vers ur Balaams "förbannelse" över folket:
"Ingen svartkonst finns hos Jakob,
ingen spådomskonst hos Israel.
I rätta stunden sägs till Jakob,
till Israel, vad Gud skall göra."
Bamidbar (4 mos) 23:23
Balaam är en trollkarl, en häxdoktor. Han anlitas av Balak för att förgöra det judiska folket, men på vägen visar det sig att hans "magi" kan inte mäta sig med Guds makt.

Balak och Balaam (och alla andra avgudadyrkare) tror att det går att manipulera naturen och alstra dess krafter för sin egen vinning. Jämför Balaks beskrivning av Balaams makt med det Gud säger till Abraham i början av Torahn:

“Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”
Bereishit (1 mos) 12:3
Det är Gud som välsignar och förbannar, inte människan. Detta börjar Balaam fatta när han får se ängeln som ställer sig framför åsnan, men polletten trillar verkligen ner när han står på klippan och blickar ut över Israels folk och ser det som han inte trodde var möjligt:

"Dom har verkligen inga trollkarlar eller spågummor! Dom förlitar sig endast på Gud!"

Två frågor till dig:
  1. På vilken sida av stakettet ställer du dig? Tror du på övernaturliga fenomen eller är du övertygad om att allt har en rationell förklaring?
  2. Tror du att det finns något särskilt som skiljer det judiska folket från andra folk? I så fall vad?
Nu har jag skrivit tillräckligt för idag! Jag kommar snart med ett inlägg för parashat Pinchas och ett för parashat Mattot.

Kol tuv!

måndag 21 juli 2008

Bokens (böckernas? bibliotekens?) folk

Hej!
Ville bara rikta er uppmärksamhet till den högra spalten där jag nu har lagt till en lista på böcker som jag flitigt använder för denna blogg och annan verksamhet.

För dig som vill bygga ut ditt judiska bibliotek (eller starta ett) kan jag varmt rekommendera dessa böcker.

Har du förslag på böcker som du tycker borde komma med i listan så hör av dig!

Kol tuv!

söndag 20 juli 2008

17 Tammuz - början på slutet

Hej!

Idag, den 20 juli, är det שבעה עשר בתמוז - Shiva asar beTammuz (den sjuttonde dagen i månaden Tammuz) en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Den markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av).

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen.




Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.



Den 10 augusti kommer jag att le
da studier kring Tisha beAv under eftermiddagen i min församling. Då kommer vi också se på ett avsnitt från BBCs serie om Det romerska imperiet, om just det judiska upproret mot Rom 66-73 v.t.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Här har ni den. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.


video

Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius (Josef ben Mattityahu) som skildrade hela kriget. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),


* f.v.t. = före vanlig tideräkning, v.t. = vanlig tideräkning.
Detta är en religionsneutral tidsangivelse, då f.kr. och e.kr. är förkortningar på före respektive efter Kristus. Kristus är grekiska och betyder messias.
År 0 må vara ungefär då Jesus föddes, men för mig som troende jude är Jesus definitivt inte någon messias.

fredag 18 juli 2008

Sorry

Hej alla läsare!

Jag är ledsen, men hur jag än försökt, har mitt sommarjobb på det judiska sommarlägret gjort det omöjligt för mig att ge er en sammanfattning och några intressanta tankar om veckans parasha, Pinchas.

Nu börjar semestern, så jag skriver för fullt i början av nästa vecka. Då ska ni få lite om Pinchas och nästa veckas parasha, Matot.

Jag ska också svara på Akivas kommentar till förra veckans inlägg om Balak.

Shabbat shalom!

onsdag 9 juli 2008

Balak - komik på biblisk nivå

Hej allihopa!

Nu är det dags för denna veckas parasha בלק - Balak. Den hittas i במדבר - Bamidbar, 22:2-25:9.






Hela parashan med undantag av de sista 9 verserna (första delen av kapitel 25) skildrar hur Balak, kungen av Moab, bestämmer sig för att bekämpa israeliternas framfart med lite annorlunda medel.


Här hittar vi Moabs land, på östra sidan Döda havet, dagens Jordanien.






Han har nämligen sett vad som hände amoréerna i förra veckans parasha, när de vägrade låta Israels barn passera, utan gick ut i strid mot dem.
(Det gick inte så bra för Amoréerna...⇒)


Balak förstår att han inte kan ta sig an israeliterna militärt och anlitar därför en trollkarl, den berömda och mäktiga Bilaam för att förbanna folket och därigenom förstöra dem.

Sedan följer en av de märkligaste kapitlen i Torahn - kanske mest märklig för att den skiljer sig så markant från resten av Torahn.

Bilaam vägrar först hjälpa Balak med motiveringen att Gud inte låter honom ta jobbet. Men vid andra försöket drömmer Bilaam en dröm där Gud ger honom tillåtelse att göra jobbet, bara han i slutändan lyder Gud.

Bilaam får budskap från Gud i sina drömmar. Han är alltså en icke-judisk profet.

Han sätter sig på sin åsna och börjar resan, men åsnan stannar tvärt och vägrar fortsätta. Hon (åsnan) ser Guds ängel med svärd som står framför dem, något som den mäktiga Bilaam helt missar.

Bilaam piskar sin åsna och hon tar sig runt ängeln.

Då den beväpnade ängeln ställer sig framför åsnan igen och åsnan trycker upp sig mot en närliggande vägg för att undvika den och krossar Bilaams fot mot väggen.

Bilaam, trollkarl och profet till trots, ser inte ängeln och i sin ilska piskar åsnan än mer.

Rembrandt föreställer sig Bilaam och hans åsna ⇒

Åsnan försöker med en annan väg, men då de kommer till en smal gränd ställer sig ängeln mitt framför åsnan och då finns det inget sätt för åsnan att komma runt den.

Bilaam piskar och piskar åsnan, men det stackars djuret kan ju inget göra. Ingenting, dvs. tills "Gud öppnade åsnans mun" och låter henne börja prata och skälla ut Bilaam!!!

22:28-31:
"Vad har jag gjort dig? Det är tredje gången du slår mig." Bileam svarade henne: "Du gör mig till åtlöje. Om jag haft svärdet med mig hade jag dödat dig." Åsnan sade: "Jag är ju din egen åsna, som du alltid har ridit på, ända till denna dag. Brukar jag göra så här mot dig?" - "Nej", svarade han. Då öppnade Herren Bileams ögon. Han såg Herrens ängel stå på vägen med draget svärd, och han föll ner på sitt ansikte inför honom.

Bilaam ser ut som en riktig idiot och man kan ju faktiskt säga att detta avsnitt är Torahns enda exempel på komik! Bilaam, som i början av kapitlet kanske gav intrycket av att vara stor andlig ledare och ett hot mot Israel har nu förminskats till en klumpig och inkompetent clown.

Jag skulle inte jämföra komiken med t.ex. Scrubs (en av mina favoritserier), men för att ha 2500 år på nacken är det inte så tokigt!

Men än är det roliga inte slut. Ängeln upprepar Guds budskap:

"Följ med männen, men du får inte säga något annat än vad jag befaller dig."
När Bilaam kommer fram till Balak tar de sig upp på ett berg som blickar ut över hela Israels barns läger. Bilaam ber Balak bygga altare och han offrar tjurar och baggar på den.

Bilaam öppnar munnen för att förbanna Israel och allt som kommer ut är välsignelser.

Balak blir arg. Bilaam skyller på Guds makt. Balak släpar med sig Bilaam till ett närliggande berg, bygger ett nytt altare, offrar nya djur och väntar på förbannelsen.

Bilaam öppnar munnen igen och ut kommer fler välsignelser.

Balak blir ännu argare.

23:25-26
Då sade Balak till Bileam: "Vill du inte förbanna dem, så låt i alla fall bli att välsigna dem!" Men Bileam svarade Balak: "Har jag inte sagt dig att jag måste göra allt som Herren säger?"

En tredje och sista försök och nu utropar Bilaam i sin välsignelse (24:5):




Det har blivit en tradition att läsa denna vers varje gång man stiger in i en synagoga.

Balaks plan går om intet, Bilaam åker hem.

Men vi läser i kapitel 25 om hur moabiterna inte har gett upp. De skickar sina kvinnor för att förföra de judiska männen och locka dem in i avgudadyrkan.

Planen fungerar utomordentligt väl. Männen faller pladask och börjar dyrka moabiternas gud. Gud är INTE glad.

En israelit påbörjar ett samlag med en midianitiska (helt plötsligt är det midianiter och inte moabiter) mitt framför Moshe och hela församlingen. Allt de kan göra är gråta.

Men en som inte gråter är Pinchas, Arons sonson, som tar ett spjut och genomborrar de båda två.

Guds vrede lägger sig.


Denna incident kommer att få sitt avslut i nästa veckas parasha, Pinchas.

Och nu till frågorna!

Vi provar en annan variant denna vecka, eftersom det var dåligt med svar på mina frågor förra veckan (med undantag av Chaya Miriam - tack!)

Nu gör vi så här. Det finns hur mycket som helst som man kan fråga kring en sådan händelserik parasha som Balak, så nu ligger bollen hos er läsare.

Jag uppmanar er att ställa frågor - alla sorters (varför? hur? vem? var? när? etc.). Är det en ärlig fråga kan den inte vara fel eller dum.

Skriv frågorna i kommentarerna så klurar vi på dem tillsammans. Hedersomnämnande ges för riktigt insiktsfulla frågor, så börja klura!

Kol tuv!

måndag 7 juli 2008

Ett streck i sanden...


Just nu är jag ute i den ursvenska naturen på ett judiskt sommarläger.

Jag jobbar på en familjeperiod - för familjer främst med små barn.

Tidigare år var jag RL - religiös ledare, men det är jag inte i år. Nu är jag den "judiska ledaren" vilket är absurt för att alla som jobbar här är judar, eller har en stark judisk anknytning!

Varför denna semantik? Jo, Församlingen ska tona ner sin religiösa identitet. Det ska betonas att vi är en kulturell grupp och inte en religion.

Varför? För att i det svenska samhället ses det ned på religion och religiösa uttryck. Måste man vara en sån som tror på Gud och beter sig därefter så kan man väl göra det i det tysta och helst utan att berätta det för någon (speciellt inte indoktrinera dina barn med denna vidskepelse). Det är väl uppebart att det är lika fånigt att tro på Gud som på jultomten och enhörningar, eller?

Om du känner en smula sarcasm i min ton (märk den lila färgen på texten som symboliserar sarcasmen), så är det för att jag är riktigt trött på att behandlas som en hjärntvättad fundamentalist för att jag inte tror att vi har kommit till av en ren slump, utan att vi är skapade av en skapare.

(Och kom inte med den där frågan "Vem skapade då skaparen?" Judendomen har samma svar på den frågan som vetenskapen har på frågan "Vad fanns innan Big Bang?" Svar: Vi vet inte!)

Och jag är trött på den tillmötesgående inställningen som våra judiska ledare i Sverige har i denna fråga!

Alla får stora skälvan så fort en tjänsteman från Skolverket ska besöka en judisk skola. "Dom kanske tycker att pojkarna inte ska ha kippor (kalloter) på huvudet! Dom kanske tycker att vi ska sluta läsa morgonbön! Bäst att kalla morgonbönen för morgonsamling och förklara att kippan är en kulturell företeelse som inte har något med religion att göra!"

Eller så startar man en judisk skola helt utan religiösa inslag så att man slipper problemet från början?

Varför är våra ledare så tillmötesgående? För att det finns en genuin rädsla för att bidrag ska strypas och verksamhet ska läggas ned om vi klassas som relgiösa. Och den rädslan är befogad. Vi kan inte driva skolor eller sommarläger om vi inte får samma bidrag som alla andra icke-religiösa verksamheter får.

Men min åsikt är att vi kommer aldrig kunna tillmötesgå de anti-religiösa krafterna bland paragrafridande tjänstemän och soundbitesugna politiker.

Vi kommer alltid att dras med i debatten så fort en muslimsk eller kristen skola av särskild karaktär figurerar i pressen för att de vägrar följa skolplanen eller tvingar sina elever att tro på ett visst sätt.

Hur kan vi då undvika att hamna i samma fack som mindre toleranta religiösa grupper? (Dessa mindre toleranta grupper finns inom alla religioner, så jag pekar inte fingret mot någon speciell religion.)

Ta tjuren vid hornen! Vi måste bemöta dem genom att få dem att inse att vi inte passar in i deras mallar för vad religion eller kultur är. För att citera min far (själv religiös tjänsteman):

"Judendomen är det judiska folkets officiella religion."

Så är det. Vi är ett folk - det
judiska folket - med en religion - judendomen. Det fungerar inte så med muslimer eller kristna - som består av många olika folkgrupper. (Den grupp som kommer närmast vår folk/religions dynamik är hinduerna! Indier är hinduer - hinduer är indier.)

För oss är judendomen så förknippat med judisk folktillhörighet att det inte går att säga var den ena slutar och den andra tar vid. De är två sidor av samma mynt.

Vi måste alltså dra ett streck i sanden och säga: "Vi är en folkgrupp med en religion. Det går inte att skilja på dessa begrepp i den judiska verksamheten."

Men samtidigt måste vi vara tydliga med att vi är inte ett hot mot demokratiska värderingar. På judiska skolor ska vi inte lära ut att man måste tro på Gud för att vara en god jude - tro har aldrig varit en avgörande del av judendomen. Vi ska lära ut Torah och Talmud och grundläggande judiska värderingar för att dessa är centrala delar av judendomen, vårt folks religion.

Väljer våra barn att praktisera judendomen när de står på egna vuxna ben så gör de det för att de är judar - kulturellt, etniskt och religiöst. Då vet de hur man gör för att leva som religiös jude för att de har lärt sig det på judendomslektionen. Väljer de att skita i allting är det deras rättighet också och de som lever ett icke-religiöst liv ska välkomnas lika mycket in i Församlingen.

Som judendomslärare har jag ALDRIG sagt till något barn eller någon vuxen "så här måste du tro eller göra för att vara en god jude" - det finns inte i min föreställningsvärld!

Och judendomsundervisningen ska aldrig ske på bekostnad av övrig lagstadgad läroplan!

Vi måste alltså tydligt markera att vi är judar - en minoritet som inte passar in i en behänding mall - låt oss vara judar!

Vad tycker du?

Kol tuv (allt gott),