Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

onsdag 31 mars 2010

Smått och gott i Pesachs tecken

Hej!

Hoppas ni som firar Pesach har haft en eller två fina Sederkvällar!

Det hade vi. Första kvällen hos några goda vänner, andra kvällen hemma med några goda vänner. Saknade bara familjen... :(

Helgen fortsätter i 6 dagar till, så det blir nog lite mer Matsa ändå...

Med under Pesach många amerikanska mediasajter svämmat över med Pesachtemat!

Från Slate:
Från Daily Show, en rolig stund mellan Ben Stiller och Jon Stewart. Båda är judar, men tydligen så håller Stiller sig närmare traditionerna än Stewart:

The Daily Show With Jon StewartMon - Thurs 11p / 10c
Ben Stiller
www.thedailyshow.com
Daily Show Full EpisodesPolitical HumorHealth Care Reform


Sen har vi The Colbert Report med Stephen Colbert som är katolik, men gillar att skämta om judiska ämnen också:

The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Passover Dinner With Elijah
www.colbertnation.com
Colbert Report Full EpisodesPolitical HumorHealth Care Reform


Och han fortsätter med detta inslag:

The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Passover Commercialism
www.colbertnation.com
Colbert Report Full EpisodesPolitical HumorHealth Care Reform


Kol tuv,


PS. En liten bonus sketch av Colbert, från förra året, om Birkat haChama, som inträffar en gång på 28 år. Så roligt!


The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Birkat Hachama - Stephen Frees His Jews
www.colbertnation.com
Colbert Report Full EpisodesPolitical HumorHealth Care Reform

måndag 29 mars 2010

FIM radio, nytt avsnitt om Pesach!

Hej!

Snart börjar Pesach, 5770!

Jag lämnar er med mitt senaste avsnitt av FIM-radion, om just Pesach:



Programmet sänds tisdag kväll, 19.00, men eftersom det är helg spelade jag in det i förväg.

I FIMs (föreningen Fred i Mellanöstern) närradioprogram får någon hela ansvaret för att strukturera, spela in och klippa ihop en timme FIM-radio varje vecka.

Det sänds lokalt i Göteborg, tisdag kl. 19.00, med repris söndag kl. 8.00, på 94,9 MHz. Är ni inte i Göteborgstrakten med en radioapparat i närheten? Gå in på Göteborgs Närradioförenings hemsida, www.gnf.nu, och lyssna just vid sändningstiden. Annars hittar ni redan sända avsnitt på FIMs hemsida, www.fredimellanostern.se.


Inslag i mitt program:

Vi pratar om de historiskt mörka relationerna mellan kristna och judar kring påsken, men också om hur mycket de förbättrades under 1900-talet.

Och om varför den starkt sekulära israeliska kibbutsrörelsen uppskattade Pesach så mycket att de skapade sina egna ritualer för att fira den ordentligt.

Och sist om de traditionella förberedelserna till Pesach, och då pratar jag med den som lärde mig allt jag vet om att fira en riktig Pesach!

Och som komplement till inslaget om kibbutserna får ni detta material från Ophir Yarden:


Kibbutz Haggadah - Examples

Och:

Pesah

Chag sameach! (glad helg)

söndag 28 mars 2010

Abir - en biblisk kampsport?

Hej!

Fick detta tips av Tuvia på Facebook.

Abir är en kampsportstradition (Abir Warrior Arts) som man menar uppfanns av Abraham för 4000 år sedan, baserat på det hebreiska alfabetet. (Historiskt sett ska dagens hebreiska bokstäver ha kommit med judarna tillbaka från den babylonska fångenskapen och kommer från arameiskan...)



Det finns faktiskt några midrashim (rabbinska legender ofta baserade på bibliska figurer) som berättar om när Josef träffade hans bröder igen i Egypten - de hade ju sålt honom som slav dit och han blev så småningom Egyptens näst mäktigaste man. De kände inte igen honom, och han, som nyckfull egyptisk furste, krävde att bröderna skulle åka hem och hämta Benjamin, den yngste brodern.

För att försäkra sig om att de skulle återvända, tog Josef brodern Shimon som gisslan. I midrashen berättas det att när vakterna skulle arrestera Shimon (Bereishit, 1 mos, 42:24), skrek han åt dem så häftigt att "de ramlade på ansiktet och slog ut tänderna". Då klev Menashe, Josefs äldsta son, fram och besegrade Shimon med ett enda kampgrepp.

Shimon sa till sina bröder: "Ni kanske tror att jag besegrades av ett egyptiskt grepp, men detta var ett sådant slag som vi lärt oss i vår faders hus!" Då blev bröderna väldigt rädda.

Denna midrash kommer från Bereishit Rabbah och är ca 1500-2000 år gammal, så det fanns väl någon sorts idé av en unik israelitisk stridsstil. Har Abir kanske sina rötter från den rabbinska tiden?

Vet inte riktigt vad jag ska tro, men skojig tanke!

Kol tuv,

Obama firar frihet och äter matsa för tredje året i rad

Hej!

Förra året skrev jag om Pesachsedern som Obama hade i Vita huset med några av hans närmaste judiska och icke-judiska medarbetare och familjemedlemmar, i inlägget En annorlunda afton i Vita huset.


Det var historiens första sedermåltid i Vita huset, med presidenten närvarande, men traditionen började året innan.

New York Times skriver här om denna traditions historia. Det började när några judiska medarbetare på Obamas presidentkampanj samlade ihop lite matsa och koshervin för att göra en provisorisk Seder i källaren av ett hotell där kampanjen råkade vistas när helgen inföll:
The day had been long, the hour was late, and the young men had not been home in months. So they had cadged some matzo and Manischewitz wine, hoping to create some semblance of the holiday.

Suddenly they heard a familiar voice. “Hey, is this the Seder?” Barack Obama asked, entering the room.

So begins the story of the Obama Seder, now one of the newest, most intimate and least likely of White House traditions. When Passover begins at sunset on Monday evening, Mr. Obama and about 20 others will gather for a ritual that neither the rabbinic sages nor the founding fathers would recognize.

Just i april 2008 låg Obama i en seg och utdragen kamp med Hillary Clinton för att vinna demokraternas nominering. Dagarna innan utbröt en kontrovers kring hans fd. pastors predikningar - häftiga attacker mot USA - i Obamas kyrka i Chicago. Många undrade om en sådan skandal skulle innebära slutet för kampanjen. Det var en dyster tid för alla medarbetare.

Participants remember the evening as a rare moment of calm, an escape from the din of airplanes and rallies. As the tale of the Israelites unfolded, the campaign team half-jokingly identified with their plight — one day, they too would be free. At the close of the Seder, Mr. Obama added his own ending — “Next year in the White House!”

Artikeln beskriver också vilka utmaningar som uppstod året därpå när man höll på att organisera Sedern i Vita huset - livvakterna som inte ville släppa igenom kakor som var kosher för Pesach, tjänstefolket som protesterade när deltagarna bad att servera middagen själva, och köket som tog på sig utmaningen att göra judisk kycklingsoppa med matsabollar och gefiltefish. Obamas döttrar fick uppgiften att ställa De fyra frågorna och leta efter Afikoman, den matsabiten man måste avsluta måltiden med och som barnen ska busa med för att få någon present av föräldrarna.

Läs artikeln här!

Det är med mycket stolthet jag läser detta. Att mitt folks traditioner uppmärksammas och delas av The First Family, gör mig väldigt rörd. Pesach är på många sätt en universell helg, om frihet och hopp. Det är ett budskap som alla kan vara med och dela - den ringaste människan såväl som världens mäktigaste.

Shavua tov!

fredag 26 mars 2010

Parashat Tzav - Skiftande ledarskap

Hej!

Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).

Men det finns en viktig skillnad:
Vajikra (kapitel 1:1-2):
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet:
Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.
Tsav (kapitel 6:8-9):
Herren talade till Mose:
Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.
Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.

Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.

(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)

Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.

Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.

Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.

På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.

Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!

Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.

De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.

Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser
:
Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.
De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.
Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.

Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.

Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.

Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.

Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.

När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.

Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.

Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?

Shabbat shalom,

torsdag 25 mars 2010

Spännande och vilosam artikelserie om Shabbat

Hej!

Jag har ett antal gånger tidigare tipsat om nättidningen Slate och dess många intressanta artiklar om politik, kultur, teknologi och religion. Tidningen har en hög andel judiska journalister i redaktionen och tar ofta upp frågor kring hur man balanserar den judiska traditionen med moderniteten.

Just nu på Slate kan man läsa en dialog mellan två journalister och en teologiprofessor om boken The Sabbath World, av Judith Shulevitz - hon är en av de tre som diskuterar boken. I The Sabbath World tar Shulevitz, som är judinna, upp sabbaten som företeelse, inte bara i den judiska världen utan också inom kristendomen och i den västerländska civilisationen som helhet.

Hon undersöker dess historia och utveckling, samt skriver om hennes egna personliga upplevelser och reflektioner kring konceptet av en helig vilodag i vår moderna och stressiga vardag. På hennes hemsida kan man läsa om varför Judith Shulevitz beslöt sig för att skriva The Sabbath World.

De andra två som skriver är Dahlia Lithwick, som är judinna och juridikjournalist på Slate, och Mary Boys, som är kristen och professor i praktisk teologi på Union Theological Seminary, ett kristet, ekumenisk seminarium.

Är sabbaten direkt nyttig för din hälsa? Kan sabbaten bara uppskattas när man blir vuxen? Hur ger man sina barn en uppskattning för sabbaten? Kan man koppla ifrån den så uppkopplade världen och alla krav som ställs på en människa varje helg, för att verkligen komma in i sabbaten? Artikelserien utgör en mycket spännande och personlig dialog mellan dessa tre kvinnor. Ta er tid och läs korrespondensen och beställ sedan boken!

Kol tuv,

Välskrivna inlägg med fyndiga rubriker...

Hej!

Förra veckan blev det inte riktigt något inlägg om Vajikra, första parashan (veckoavsnittet) av Sefer Vajikra (3e moseboken). Jag började skriva, men annat kom i vägen. Det är inte heller lätt att skriva om Vajikra, då flera av parshioten (veckoavsnitten) handlar om saker som på ytan är främmande för oss idag - offerritualer, renlighet- och orenlighetsregler, och tempelskatter.

Det gäller att aktualisera texterna för oss moderna läsare, genom att gräva under ytan efter symboliken och hitta de element som vi har gemensamt med dessa 3000-åriga texter. Jag insåg att mitt inlägg om Vajikra, från förra året, gjorde just detta, och att det var riktigt vackert skrivet, om jag får bryta mot jantelagen och sjäv säga så.

(Och regelbundna läsare har kanske märkt vilken vikt jag sätter på fyndiga inläggsrubriker - rubriken för detta inlägg är ett av mina absoluta favoriter!)

Jag uppmanar er att ta en ny titt på inlägget Vajikra - en nära-glöden upplevelse.

Kol tuv,

Förlag-förslag idag!

Hej!

Jewish Publication Society, som startades 1888, är känd som en gigant bland förlag, i många delar av den judiska världen, inte minst inom den akademiska, judiska världen.

Deras översättning av Tanach, Den hebreiska bibeln, anses vara guldstandarden av judisk bibelöversättning, med både hebreisk och engelsk text och deras Jewish Study Bible används flitigt av universitet och religiösa seminarier.

Men de publicerar mycket, mycket mer: "biografier, historiska verk, konst, böcker om judiska högtider, ungdomsböcker, religiösa och filosofiska verk, samt översättningar av akademiska och populära klassiker". Här kan du söka dig igenom deras många titlar: http://www.jewishpub.org/product.php

Nu tar JPS några stora kliv i sin marknadsföring på nätet! De försöker nämligen samla ihop till 613 fans på deras Facebooksida, http://www.facebook.com/JewishPublicationSociety, innan helgen Pesach är över (6 april).

Då lottar de ut fem presentkort på $20 till de som har gått med. Om du gillar judiska böcker lika mycket som jag gör, så är detta en utlottning du inte vill missa!

Kol tuv,

tisdag 23 mars 2010

En segerviss återvändo!

Hej!

Roliga nyheter!

Ni kanske har märkt att en av giganterna i den lilla svenskjudiska bloggvärlden har varit lite tyst på senare tid. Från att ha varit en väldigt aktiv blogg, med många intressanta inlägg, har bloggen från judaistiken på Lunds universitet, judaistik.se, som drevs av Johan och Nike, nästan lagts ner.

Men NIKE IS BACK!

Hon har startat egen blogg, med den fyndiga adressen http://judaistik.blogg.se/.

Först ut? Ett inlägg om koshervin, lagom till Pesach, den vingladaste helgen i den judiska kalendern.

Lycka till Najk Sniper.

Kol tuv,

Ps. Don't drink and blog...

Amnesty och världens synder

Hej!

Som jag skrev i förra inlägget hittar man allt möjligt på Twitter. Jag följer även AmnestySverige där. Sorgligt nog är en del judar negativa till människorättsorganisationen, för att det är inte ovanligt att Israel får smaka på deras kritik, men det jag såg idag bekräftade varför jag stödjer dem:
AmnestySverige På torsdag har vi rekryteringsmöten i Malmö, Göteborg, Uppsala, Stockholm och Lund. Fight for Human Rights! http://bit.ly/c1DY9a
De värvar alltså medlemmar i stora städer runtom i Sverige, men klicka på länken så får ni se något intressant. I de olika lokalorganisationernas program för den kvällen nämns många länder och områden där övergrepp sker:Kina, Iran, Burma, Turkiet, Nordafrika, Uzbekistan, Rwanda, Zimbabwe.

Många problem som ska tas upp på agendan:
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, genusverksamhet på skolor, kvinnors rättigheter, juridiska frågor, kampanjaktiviteter, dödsstraff, studentgruppsengagemang, fackliga frågor, hbt-frågor, jämställdhetsfrågor, företagens ansvarsskyldighet.

Finns det något som lyser med sin frånvaro?

Endast i Lund hittar vi följande:
Brian Dooley, en av Amnestys utredare, kommer att hålla ett föredr
ag om situationen i Gaza.
Min poäng?
Ja, Israel är ansvarig för övergrepp mot mänskliga rättigheter och det är något som måste uppmärksammas och åtgärdas. Men om man skulle döma av nyheterna, surfa runt i den svenska bloggvärlden, lyssna på hur vänstern går igång hela tiden eller
av hur Israel fördöms i FN, skulle man kunna tro att 97% av kränkningarna i världen sker mellan Medelhavet och Jordanfloden, med en stor fet davidstjärna över dem.
Amnesty visar tydligt att detta inte är fallet. Hemska kränkningar sker världen över och av regimer som är långt värre än den mest högerorienterade regeringen
som kunde röstas fram i Israels demokratiska val.
Om bara hälften av all den mediala, politiska och diplomatiska energin som läggs på att peka finger mot Israel, skulle läggas på att uppmärksamma allt det som sker i andra länder, och som nästan bara belyses av Amnesty, ja, hur många fler människor skulle räddas från tortyr,
fångenskap och avrättningar?

Om en vecka, måndag kväll, sitter vi runt Sederbordet, håller upp matsabrödet och läser Ha Lachma Anja, som skrevs för nästan 1000 år sedan:
Detta är eländets och förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egypten. Alla hungriga, kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land. I år är vi slavar, nästa år är vi fria!

Ingen av oss är riktigt fria, så länge det finns förtryckta människor runt omkring oss. Israel har övertramp och kränkningar att bekänna och dessa ska inte förnekas, men alla svenska judar borde stödja Amnesty och organisationens seriösa och balanserade fokus på världens riktiga skurkar och pirayastater.

Chag sameach!

måndag 22 mars 2010

Upprättelse efter 73 år!

Hej!

Nu när jag börja tweeta på riktigt visar sig Twitter vara en riktigt bra källa för att snabbt läsa tips på intressanta artiklar, YouTube-filmer, nyheter och annat smått och gott.

Jag började just följa tweetar från CNNs välkända utrikeskorrespondent, Christiane Amanpour:

AmanpourCNN Do you think a Jewish woman could defeat the Nazis 73 years later? http://on.cnn.com/9W4MhR
Roligt med några goda nyheter ibland! Här har ni reportaget:



Kol tuv,

söndag 21 mars 2010

Varför är denna sedermåltid annorlunda från alla andra?

Hej!

För konspirationsteoretiker som tror att judar verkar för ett globalt herravälde kan nu robotar läggas till listan av metoder vi utvecklar för att ta över världen.

Alla ni andra kan ni skratta gott åt denna video (tack Janet och Richard för tipset):



Sången är Ma nishtana, som man sjunger på Sedermåltiden under Pesach:
Varför är denna kväll olik alla andra kvällar?

På alla andra kvällar äter vi syrat och osyrat bröd (matsa), men denna kväll bara osyrat.

På alla andra kvällar äter vi gröna örter, men denna kväll bara bittra örter (maror).

På alla andra kvällar doppar vi inte en enda gång, men denna kväll doppar vi två gånger (persilja i saltvatten och maror i charosetblandningen)

På alla andra kvällar sitter vi rakt eller lutande, men denna kväll lutar vi oss tillbaka.
Svaren: Vi äter matsa för att det symboliserar hårdheten och förtrycket i Egypten. Vi äter bittra örter (hos Ashkenazim - europeiska judar, pepparrot) av samma anledning.
Vi doppar persiljan, som symboliserar våren och pånyttfödelse, i saltvattnet för att det symboliserar tårarna som slavarna grät i Egypten.
Charoset är en blandning av rivna äpplen, nötter, kanel, sött vin, som får en brun färg och till utseendet ska påminna om murbruket som användes i slaveriet.
Vi lutar för att demonstrera att vi nu är fria och inte behöver äta vår mat i hast.

Kol tuv,

Gud efter Darwin?

Hej!

Tänkte tipsa er om en väldigt intressant religionsfilosofiskt artikel, skriven av en norsk-brittisk jude vid namn Daniel Riesel. Han brukar dyka upp på Limmud i England och föreläsa - här är hans biografi med föreläsningar från årets konferens.

Artikeln heter God After Darwin och handlar om hur vi kan förstå vår relation till Gud efter att evolutionens tidevarv startat.

Ni som tar er tiden att läsa den, jag vill gärna höra vad ni tycker om artikeln och frågeställningen!


God After Darwin by Daniel Riesel

Shavua tov (ha en god vecka),

torsdag 18 mars 2010

Fokus på global världssvält och dess judiska lösningar

Hej!

Denna shabbat är det något speciellt på gång i hos den judiska hjälporganisationen American Jewish World Service: det är Global Hunger Shabbat.

På en Shabbat, då man ska äta gott och njuta av maten och just strax innan Pesach, när judar rensar ut all mat som innehåller sädeslag (vete, korn, råg, havre etc) och firar frihet från slaveri, förtryck och fattigdom, så är det en bra idé att sätta fokus på världens svältproblem och hur vi alla har en plikt att hjälpa till.

Global Hunger Shabbatsajten, http://ajws.org/hunger/ghs/, hittar man många olika resurser för att hålla i samtal, studera texter, ja, till och med hålla en predikan, allt på ämnet världssvält.

Jag upptäckte detta just, och hinner nog inte ordna med något inför denna shabbat, men nästa vecka kommer vi att ha en egalitär gudstjänst och då kommer jag att sätta fokuset just på detta viktiga ämne!

Om ni är i stan nästa lördag, den 27 mars, hoppas jag att ni tittar förbi. Tills dess kan ni läsa organisationens förslag på hur man formar en bra predikan som knyter ihop veckans parasha (Torahavsnitt) med helgen Pesach och världssvälten.


Hunger Sermon Resources

Jag hoppas att vi alla kan hitta något sätt att bidra till att minska världens lidande.

Shabbat shalom!


Ps. Här skrev jag ett inlägg om varför det är viktigt för oss judar att ge till judiska hjälporganisationer.

Studera bibelhebreiska på nätet!

Nu är det dags igen!

Var du än bor, har du bara tillgång till Internet (och om du läser detta, så har du det), kan du ta denna spännande distanskurs:


Hebreiska Vid GU 2010_11 (NY)

Kol tuv,


PS. Det är inte många som vet, men de judar som i fångenskap togs till Babylonien, efter templets förstörelse år 586 f.v.t., höll igång sina hebreiska kunskaper med just denna kurs! (Men då undervisade inte Nava Bergman.)

onsdag 17 mars 2010

Ett stort Nej tack! till kvinnliga rabbiner...

Hej!

I april förra året, i inlägget Modernortodoxa på väg att bli moderna skrev jag om Sara Hurwitz, som hade avslutat en fullständig rabbinutbildning på rabbinseminariet Yeshivat Chovevei Torah, som kallar sig öppet ortodoxt (ungefär ortodoxa fast på vänsterkanten av skalan).

Skolans grundare rabbi Avi Weiss gav Sara Hurwitz titeln "Maharat" som är en förkortning av “manhiga,” “hilchatit,” “ruchanit,” “toranit,”: en ledare i judisk lag, ritualer, andliga frågor och Torah. Hon fick då en tjänst i Weiss synagoga och fungerade i mångt och mycket som rabbin. Det blev en stor nyhet i judiska tidningar, men inte särskilt många i den ortodoxa världen reagerade på det.

Men varje gång hon skulle presentera sig för någon, behövde hon en lång förklaring för att säga det som kunde sammanfattas med ordet rabbin. När det handlade om känsliga situationer, t.ex. i ett sorgehus, var det riktigt opraktiskt och otympligt att börja med en lång teknisk förklaring istället för att fokusera på vad som verkligen var viktigt.

I januari bestämde sig Weiss för att skrota titeln Maharat och ge Hurwitz titeln Rabbah, som är den kvinnliga formen av ordet Rabbin. Vad spelar titeln för roll? Uppenbarligen en hel del. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

En ortodox nättidning, Matzav.com, publicerade en stort reportage om denna farligt radikala skola och en Cherem (religiös bannlysning) utfärdades av den ultra-ortodoxa organisationen Agudath Israel in America:
Denna utveckling representerar en radikalt och farligt avsteg från judisk tradition och måste fördömas i de starkaste ordalag. Församlingar där det tjänstgör en kvinna i en rabbinsk position kan inte anses ortodoxa.
Rabbinical Council of America (RCA - den modernortodoxa rabbinorganisationen) fick rabbin Weiss att backa och lova att inte använda titeln Rabbah igen (oklart är om Hurwitz får ha kvar sin titel).

Rabbi Steven Pruzansky, vice-president av RCA skrev följande resonemang på sin blogg: Where Does It Say?. Hans resonemang är grovt sammanfattat: detta är inte explicit förbjudet, men detta har inte gjorts tidigare inom judendomen, därför är det inte judiskt, därför ska det inte göras idag och ej heller i framtiden.

Vad säger Rabba Sara Hurwitz själv? Här talar hon på Jewish Orthodox Feminist Alliance (JOFA) konferens för bara tre dagar sedan (14 mars, 2010):



För min del önskar jag Rabba Sara Hurwitz all framgång i världen och hoppas att hon snart är en bland många ortodoxa kvinnliga rabbiner!

En sammanfattning av
kvinnliga rabbiners historia och ortodoxin hittar ni här.
I Jerusalem Post skriver den första ortodoxa kvinnan som någonsin fick smicha (rabbinsk ordination), Haviva Ner-David om denna utveckling i Israel.

Kol tuv,

tisdag 16 mars 2010

Idag för 19 år sedan:

Bar Mitzva Certificate

Parashat Vajakhel-Pekudej - En ärlig läsarfråga

Hej!

Jag tycker det är väldigt roligt och spännande när man gräver lite djupare och ställer frågor om våra texter och om judendomen generellt. Vi tar allt för mycket för givet i vardagen och vi borde egentligen ifrågasätta vår religion, våra traditioner, ja, hela vår omvärld mycket mer än vi gör.

Därför uppskattade jag Paulinas fråga, som hon ställde om förra veckans parasha (veckoavsnitt):
I veckans parsha (den vi läste igår) finns en del om kostnaderna för tabernaklet. Det är en lång uppräkning av penningbelopp. Vad är grejen med det? Vad har det för betydelse?
Texten Paulina syftar på är början av andra hälften av veckans dubbelparasha, Pekudej och ni kan hitta den svenska översättningen här.

Paulina, det finns en väldigt fin tolkning som ger svar på din fråga och den hittas i den rabbinska litteraturen. Jag hittade en sammanfattning av det i kommentarrutan av min Chumash (boken som innehåller alla de bibliska texterna man läser i synagogan), Etz Hayim. Så här står det:
In this parashah, Moses gives a detailed accounting of the expenditures [utgifterna] for fashioning the tabernacle and its furnishings [inredning].
Why did Moses feel obliged [förpliktigad] to give this detailed account ? Some Israelites knew that they would have taken advantage of handling all that gold and silver for their own enrichment [berika sig själva]. They suspected Moses of being no better than they were. Thus the Midrash emphasiz
es that leaders of the community must be above any suspicion of personal aggrandizement [öka sin makt/status/rikedom]. The family that prepared the incense [rökelse] for the Temple services would never let their relatives wear perfume, lest some people suspect them of using Temple incense for their personal benefit. The official who supervised [övervakade] the shekel offering would wear a special garment [klädesplagg] with no pockets and no long sleeves when he did so, so that no one would suspect him of pocketing public funds. "A person should strive [sträva] to please people as strenuously [energiskt] as one strives to please God" (Exodus Rabbah 51:2).
Även om en ledare själv är ärlig kommer vissa andra alltid att vara misstänksamma mot dem. Det gäller alltså att undvika dessa negativa intryck innan de ens uppstår, genom att agera på ett sätt som inte lämnar plats åt tvivel. En enda incident av tvivelaktiga handlingar kan ge intryck som varar i många år framöver.

Här är den svenska offentlighetsprincipen ett föredöme, när den fungerar. Som domaren Louis Brandeis sa: "solljus är det bästa disinfektionsmedlet" (som jag senast citerade i inlägget om mitt eget öppenhetsfall)
. Vi måste värna om öppenheten och vår ärlighet i många offentliga sammanhang. Har ni fler frågor är ni välkomna att ställa dem när som helst här på bloggen! Kol tuv,

söndag 14 mars 2010

Religiösa friskolor - det finns en lösning!

Hej!

Igår skrev jag om Göran Skyttes kolumn i Svenska Dagbladet om Sveriges andliga fattigdom och om hur främmande religion har blivit för många svenskar. Idag ser vi ytterligare ett exempel på detta - DN skriver om en ny undersökning från Synovate som finner att
omkring 46 procent av väljarna vill se ett förbud för kyrkor och andra religiösa grupper att driva grundskolor i Sverige. Betydligt färre – 40 procent – tycker att det ska vara tillåtet.
Märk väl att hur journalisten Ewa Stenberg skriver "betydligt färre" när det handlar om en skillnad på 6% av de 1014 personer som deltog i undersökningen. 466 personer vill förbjuda religiösa friskolor och 405 vill tillåta dem. Är det inte lite att ta i att säga "betydligt färre" när det handlar om 61 personer i undersökningen?

Detta kan säga något om journalistens egna preferenser, men det hör inte till själva sakfrågan, om religiösa friskolor.

Varför är så många svenskar negativa till att föräldrar med diverse trosinriktningar ska få välja att utbilda sina barn i en miljö där denna tro representeras och undervisas?

Jag tror att det handlar om att många svenskar hör bara ett ord när det handlar om religiös undervisning: indoktrinering.

Låt oss för tillfället bortse ifrån faktumet att ateistiska föräldrar indoktrinerar sina barn med sina subjektiva värderingar i lika stor/liten utsträckning som troende, och istället rikta in oss på frågan om religiös undervisningar är per definition indoktrinering.

Jag har själv undervisat på en judisk friskola i Stockholm, som lärare i judiska ämnen, i två år. Hade jag stått framför mina elever i klassrummet och sagt "Det är ett faktum att Gud skapade världen på sex dagar" eller "Nu ska ni få höra att Gud befriade det judiska folket från slaveriet i Egypten och gav oss Torahn vid Sinaiberget", så hade jag nog vara skyldig till indoktrinering.

Det är stor skillnad mellan dessa påståenden och att säga "Det står i Torahn om hur Gud skapade världen på sex dagar" eller "judendomen lär att Gud befriade det judiska folket från slaveriet i Egypten". Det är viktigt för integriteten av undervisningen att eleverna får bilda sig en egen uppfattning om den religion och kultur de växer upp i.

Jag bejakade alltid elevernas frågor och undringar. Jag var alltid noga med att säga "vissa tror si andra tror så och det är ditt ansvar att bestämma hur du ska tro och leva". Vare sig man accepterade Bibeln som bokstavligt sann (vilket jag själv inte gör) eller om man ansåg den vara historiska sagor, så var det viktigt att veta vad som stod där, för texterna var en del av den judiska tron och historien (och hela det västerländska samhället för den delen) och därför viktiga att ha grundläggande kunskaper om.

Problemet är att det finns religiösa friskolor som inte är lika toleranta av elevernas olika åsikter och uppfattningar. Det har till och med rapporterats om hur elever har fått sämre betyg för att inte tyckt som läraren! (Detta inträffar ju med dåliga lärare i sekulära skolor också.)

Kan inte Skolverket göra upp enkla, tydliga riktlinjer för vad som måste undervisas (demokratiska värderingar, religionskunskap om andra religioner, allas lika värde som människor mm) och och vad som inte får undervisas (fundamentalism, religiösa dogmer) i religiösa friskolor?

Det är uppmuntrande att inga av riksdagspartierna är för ett förbud, men jag litar inte på att detta består. Det är farligt att dra alla religiösa friskolor över samma kam och därför måste politikerna bli mycket mer finkänsliga vad det gäller denna fråga.

Att förbjuda religiösa friskolor vore att inskränka på religionsfriheten i Sverige och många olika minoriteters rätt att undervisa sina barn i deras tro och kultur, men att tillåta alla sorters religiösa friskolor, utan någon insyn, gör bara de religiösa en björntjänst. Det finns en gyllene medelväg och jag hoppas att politikerna och det svenska folket hittar dit!

Kol tuv,
PS. Jag skrev även om hur våra judiska ledare borde förhålla sig till denna fråga tidigare här på Torahblogga i inlägget Ett sträck i sanden.

lördag 13 mars 2010

Sveriges fattiga själar i Skyttes sikte

Hej!

Läste just Göran Skyttes kolumn på Svenska Dagbladets hemsida, Svensk fattigdom har många ansikten.

Han menar där att Sverige må vara ha ett av världens högsta levnadsstandarder, men att det dels finns många människor som har svårt att klara sig i vårt samhälle, samt att med andliga mått mätt, så är Sverige ett av världens fattigaste, dvs. minst andliga länder.
Vi är inte det enda land i världen där många människor en söndag hellre ägnar 90 minuter åt en fotbollsmatch än en minut åt själens frälsning. Vi är inte de enda som helst av allt ägnar lördagskvällen åt att äta chips och titta på ännu ett avsnitt med i bästa fall medelmåttiga artister i teves 154:e avsnitt av Melodifestivalen. Men vi är nog bäst i världen på att blunda för att detta är fattigdom. Andlig fattigdom.
Han avslutar med följande resonemang:

En skillnad mellan ekonomisk fattigdom och andlig fattigdom är uppenbar. Om min ekonomiska fattigdom ökar och ökar så märker jag det genom att jag får mindre och mindre mat att äta och till slut dör jag av brist på näring.

Om jag inte tillför min ande och själ andlig och själslig näring tynar också den bort – men det är inte lika uppenbart för den som är med om det.

Om man är ett kroppsligt lik blir man förd till sista vilan, men som andligt lik kan man sitta kvar i soffan och glo på stupida meningslösheter under många år. Därför är, enligt min mening, andlig fattigdom mer sorglig än ekonomisk fattigdom.

Just på den sista punkten kan jag nog inte hålla med honom. I den judiska värdeskalan, så har livet och människans fysiska hälsa alltid kommit före den andliga, om bara för att man inte kan ha ett andligt liv om man inte har ett fysiskt sådant också (livet efter döden är något som judendomen avsiktligt inte går särskilt djupt inpå - vi uppmanas fokusera på att leva ett gott liv här och nu, sen får vi se hur det blir med det som kommer efter).

Men argumentet kvarstår: Sverige är ett land som är fattig på andlighet. Och jag skulle tillägga att det räknas inte som riktigt rumsrent att tala högt om det heller. Läs bara 90% av kommentarerna till Skyttes kolumn för att se bevis på detta.

Andlighet och religion i många olika former har funnits med genom hela mänsklighetens utveckling, från grottmänniskorna till idag och det är absurt att tro att människan kan bara kasta av sig det nu, i den vetenskapliga tidsåldern. Vetenskapen har förklarat hur vi kom till, men har inte och kommer aldrig kunna förklara VARFÖR vi finns till. Såvida man inte svarar på den frågan med att säga "Slumpen och därför spelar inget någon egentlig roll!" , så måste man söka svaret genom den andliga och religiösa sfären.

Och där, tycker både Skytte och jag, så skjuter svenska folket sig själva i foten och det kommer märkas i förr eller senare.

Vad tycker du? Är Sverige fattigt på andlighet och är det i så fall något problematiskt?

Shavua tov,