Vi måste "outa" oss själva!

Hej!

För några dagar sedan, var jag hemma hos en barndomsvän, Daniel och hans man, Anders. Vi diskuterade omskärelsedebatten och hur Daniel och jag, när vi som barn gick på Hillelskolan i Stockholm, fick lära oss att vara stolta över vår judiska identitet, sjöng judiska sånger och hade kippa på oss.

Stolt svensk jude! →

Så fort vi gick utanför skolans murar, däremot, skulle vi ta av oss kippan och inte ens nämna Israel eller något judiskt på gatan, tunnelbanan eller bussen. Vi kunde ju bli påhoppade när som helst av antisemiter och att visa något tecken på vår judiskhet skulle hota vår säkerhet. Jag har fortfarande idag, 25 år senare, svårt att ha kippa på mig ute och känner alltid en viss tvekan över att nämna något specifikt judiskt på offentligt plats. Är jag rädd för pogromer i Göteborg, år 2012?

Anders beskrev då för mig hur han i ungdomsåren själv hade svårt att berätta att han var homosexuell, trots att han levde helt öppet, med sin pojkvän:
“Jag var rädd att någon skulle ta illa vid sig för att jag var bög. Sen insåg jag att detta är den jag är. Har någon problem, så är det just deras problem. Varför ska jag bära omkring på bördan av deras fördomar?”

Han höll upp sina händer framför sig, som om han bar på ett osynligt paket:
“Här får du!” sa han och gav paketet till den teoretiske homofoben. “Detta är inte min börda att släpa runt på! Du får bära omkring på dina fördomar. Jag är stolt över vem jag är. När du blir trött på att bära omkring på hatet och fördomarna får du dumpa paketet i närmaste buskage och börja se människan, inte schablonen!”

När Anders berättade, blev jag väldigt gripen av liknelsen och insåg hur mycket av omvärldens föreställda fördomar vi svenska judar går och bär omkring på. När de som vill “skydda barnen” genom att förbjuda omskärelse på minderåriga pojkar i Sverige argumenterar i media är de snabba med att påpeka hur detta strider mot svenska värderingar. Hur “barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” har varken självbestämmande eller individuella rättigheter” (från DN Debatt “Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”). Märkligt då hur många svenska judiska och muslimska män, religiösa som sekulära, som inte fick själv bestämma, uppskattar sin omskärelse och vill föra traditionen vidare till sina söner.

Som Simon, en annan vän till mig skrev när han läste detta:

Mina barn är inte födda in i någon j-a “icke-västeuropeisk kontext”! Vi ÄR den västeuropeiska kontexten. Mina barn är sjunde generationens stockholmare. Sjunde generationens judiska stockholmare. Brisen är en svensk tradition som är äldre än julgran, lucia, kanelbulle och älgjakt.

Så underbart uttryckt! Men detta är inte bara något som förbudsivrarna vill lagstadga emot judiska och muslimska traditioner tar upp. Hur många gånger har inte jag och andra beskrivet blandäktenskap som att “Hon/han gifte sig med en svensk”? Vadå “svensk”?! En amerikansk jude skulle aldrig säga “He/she married an American” - där borta är ju alla amerikaner!
Vi sätter oss själva utanför “det svenska” när vi talar på det sättet. Jag insåg att vi MÅSTE börja förändra vårt sätt att tänka!

Är vi svenska judar eller är vi judar som bara är tillfälligt är bosatta i Sverige? Vi kom till Sverige 1775 (1779 om man räknar Marstrands lilla judiska församling). Vi har alltså varit svenskar i 237 år. Vi är ju till och med svenskare än familjen Bernadotte, som kom först 1818, 33 år senare!

Vi har så mycket att vara stolta över - visserligen är familjen Bonnier inte längre judar, men de var det i flera generation och visst kan vi vara stolta över att August Strindberg, Verner von Heidenstam och Gustav Fröding publicerades av ett judiskt förlag!
Visst kan vi vara stolta över att en svensk-judisk konstnär, Ernst Josephson, inspirerade prins Eugen med sina verk!

Visst kan vi vara stolta över att Pontus Fürstenberg medverkade till att grunda Konsthögskolan Valand, som anlitade Carl Larsson som lärare och att Fürstenbergs samling utgör grundstommen i Göteborgs konstmuseum på Götaplatsen. Så här står det på Wikipedia om Fürstenbergs roll som konstmecenat:

Utan Fürstenbergs direkta och indirekta ekonomiska stöd hade antagligen dåtida och ännu väl kända konstnärer som Carl Larsson, Ernst Josephson, Olof Sager-Nelson och Anders Zorn aldrig kunnat ägna sig så helhjärtat åt sin konst.

Generation efter generation av Sveriges barn växer upp med att sjunga melodier knutna till Astrid Lindgrens sagor, Lennart Hellsings sånger och Alfons Åberg tv-serien, många av melodierna skrivna av Georg Riedel, en svensk-tjeckisk jude.

Jag kan skriva flera sidor till om svenska judars bidrag till svensk kultur, svensk vetenskap, svensk handel och näringsliv och svensk politik. Det är på många sätt häpnadsväckande hur mycket den svenska judenheten har bidragit till vårt avlånga land och vi är ju inte mer än ca 15 000 judar i hela Sverige idag!

Vi borde inspireras av HBT-rörelsens Pride-koncept. Vi borde tala om Jew-Pride och “outa” oss själva som judar till alla i vår omgivning. Vi ska ta oss an debatter och utmaningar mot judar och judiska traditioner i Sverige, inte bara i tidningarna, utan på våra arbetsplatser och med våra grannar. Simon, t.ex. tröttnade på att bara se julpynt och adventsljustakar på sitt kontor, så en dag kom han med en chanukkiah till jobbet, som han tände framför arbetskamraterna och berättade sedan om Chanukkah. Vet ni vad? De uppskattade det väldigt mycket.

Vissa vill inte påpeka allt detta för högt, hur mycket vi har betytt och forsätter att betyda för Sverige. Då kanske “svenskarna” börjar tänka på “den judiska världskonspirationen” och hur vi “nästlar oss in i samhället” och “påverkar för mycket”.

Vet ni vad jag säger? Det intrycket är inte mitt problem längre. Jag vill ha på mig min kippa och min davidstjärna och tala högt och brett på gatan, på spårvagnen, på stans alla fik, om hur stolt jag är över att vara svensk jude. Jag vill att mina barn ska se deras pappa vara stolt över att de sjunger judiska sånger på väg hem från dagis.

Har någon problem med det? Kommer någon att kritisera mig för att jag är en högljudd jude? Det är då deras problem, inte mitt. De får släpa på bördan av deras egna fördomar från och med nu.

Det är dags att vi börjar inse att vi inte bara är svenska judar - vi ÄR Sverige!

Kol tuv,

Det stora hyckleriet

Omskärelsedebatten handlar inte om antisemitism eller islamofobi, eller hur? Förbudsivrarna är ju bara ute efter att skydda barn från att kränkas och skadas. Nu kan deras skeva resonemang inte vara tydligare:

Förbudsivrarnas argument är att omskärelse av minderåriga bör förbjudas för det är skadligt och det inkräktar på individens rätt att bestämma över sin egen kropp.

Motargument 1: Den överväldigande majoriteten omskurna män är så pass tillfreds med sin omskärelse, att de vill föra seden vidare till sina söner. Hur kränkta är de då?

Motargument 2: Det är ett ingrepp som görs ca 3000 gånger per år och antalet komplikationer är försvinnande små. (Jag vet ej om Socialstyrelsen för statistik över sådant, men min far har utfört ca 900 omskärelser över sin 22-åriga karriär och haft en komplikation. Kom ihåg att man kan få

komplikationer hos tandläkaren!)

Det finns en verksamhet som orsakar skador på 60 000 barn per år. Ni läste rätt - 60 000 barn skadade per år. Vad är denna verksamhet?
Ungdomsidrotten!
"[Skadorna] handlar oftast om kontusioner (blåmärken/blodutgjutningar), frakturer (benbrott/skelettsprickor) eller distorsioner (stukningar/vrickningar)."

Men ingen vill förbjuda denna svenskaste av svenska verksamheter - det är folkhälsofrämjande och skapar idrottsmän och kvinnor vi kan vara stolta över! Det är väl inget barn som kränkts i sammanhanget?

Forskaren Christian Augustssons undersökning bland barn som idrottar visar att "19 procent känt ett obehag i samband med föräldrarnas engagemang för idrotten." Det är vart femte barn.

Låt oss sammanfatta det hela:

Omskärelse: 3000 omskärelser per år - inga (eller mycket få) dokumenterade komplikationer. Ytterst få omskurna män som vittnar om att känna sig kränkt.

Ungdomsidrotten: Miljontals barn idrottar per år - 60 000 skadade, en del med livslånga men och minst 12 000 av dessa kände sig pressade av sina föräldrar att delta i idrotten.

Omskärelsedebatten handlar inte om antisemitism eller islamofobi, eller hur? Förbudsivrarna är ju bara ute efter att skydda barn från att kränkas och skadas. Om förbudsivrarna menar allvar med att de inte är ute efter judar och muslimer - om de verkligen vill värna om barn som kränks och far illa - låt dem börja med undomsidrotten och rädda alla barnen från det traumat först.

Therese Alshammar välkomnas av sin mamma Britt-Marie Smedh, som simmade för svenska OS-truppen 1972.

Carolina Klüfts mamma Inga-Lill Ahlm var längdhoppare i landslaget där hon hoppade 6,09 som längst och pappa Johnny Klüft var allsvensk fotbollsspelare i Östers IF och GIF Sundsvall.

Och vi borde nog inte glömma att det finns andra sätt barn kan fara illa i ungdomsidrotten...

Kol tuv,

Parashat Vajechi - Sanna och falska berättelser

Hej!

Jag skrev denna Dvar Torah på engelska för Limmud organisationens Dvar Torah emejl, On One Leg, som kommer ut varje vecka med tolkningar av olika människor som är aktiva i Limmud-sammanhang. Jag rekommenderar alla att prenumerera på Limmud On One Leg!
Följande text är alltså skriven på engelska och översatt, med lite hjälp av Google Translate och mycket redigering från min sida. Svenskan kan ändå vara lite mer bristfällig än vanligt. (Vill du läsa orginalet, klicka här.)

Nu när vi avslutar den episka boken Bereishit, Första moseboken, når Jakob och Josef, två av bokens mest noggrant skildrade personligheter, bägge slutet av sina långa liv.

Både far och son har haft svåra och utmanande liv, fyllda av med tvära kast, hjärtesorg och stora utmaningar, ​​men om vi tittar noga på deras inställningar till dessa utmaningar, är de två männen rätt olika varandra.

När Jakob har att göra med brodern, föräldrarna, svärfadern, hustrurna, sönerna och sina grannar, försöker han alltid att passa in dem, som pussel-bitar, i hans liv, just som han vill ha dem. Men var gång han får alla bitar på plats, så hoppar ett avgörande bit ut. Till skillnad från Josef - som verkar ta varje motgång med lugn beslutsamhet, som hanterar varje utmaning för sig, i den takt den drabbar honom - verkar Jakob aldrig kunna förlika sig med att saker och ting inte kommer att bli som han hade hoppats.

Hans livs stora kärlek, Rakel, är det bästa exemplet på detta. Det var ju menat att hon skulle bli Jakobs enda hustru, men Lavan lurade honom att gifta sig med Leah först och krossade Jakobs dröm om monogam äktenskaplig lycka. Gud gjorde Leah fruktbar och Rakel ofruktbar, spänningarna växte och söner föddes på rullande band. Det var först när Leah och bihustrurna Bilha och Zilpa hade tillsammans fött Jakob 10 söner och en dotter att Rakel fick hennes förstfödde, Josef.

Kan detta vara skälet till att Jakob favoriserade Josef och behandlade honom som den förstfödde, fast han var nästan familjens yngste? Han var sonen Jakob borde ha först av alla. Det var drömmen som aldrig skulle bli verklighet, som stamfadern inte kunde bryta sig loss ifrån, inte ens på sin dödsbädd.

Innan han välsignar sina söner, vill Jakob, typiskt nog, välsigna Josefs söner, Efraim och Menashe och han vill att de ska värderas lika högt som hans två äldsta söner, Reuven och Shimon. Plötsligt försvinner den gamle mannen in i ett minne av sin svunna kärlek:

"Jag, när jag var på väg tillbaka från Paddan - dog Rakel från mig ... och jag var tvungen att begrava henne där på vägen till Efrat..." Bereishit (Första moseboken) 47:8

Han säger Alai - "från mig" eller bokstavligen “PÅ mig” trots att det måste ha varit lika smärtsamt för Josef att förlora sin mor som det var för Jakob att förlora sin älskade hustru.

Skapar vi inte alla i någon mån berättelser, narrativ, i våra liv som inte alltid överensstämmer med det som faktiskt sker omkring oss? Så många spänningar och så mycket smärta uppstår ur gapet mellan vad vi vill tro är verkligheten, och vad som egentligen är verkligheten, vare sig vi vill det eller inte. Och vissa människor är så inlindade i sin egen sorg, sitt eget narrativ, att de inte kan se verkligheten eller smärtan som andra bär på.

Josef verkar inte följa i sin fars fotspår. Även när inget går bra för honom, när livet ger honom sur mjölk, finner han ett sätt att göra av det söt grädde. Allt förändras, däremot när han står ansikte mot ansikte med sina bröder, då hungersnöden tvingar dem resa ner till Egypten för att köpa säd. Det är då vi ser hur hans känslor tar över.

Josef iscensätter en genialisk plan för att rädda sin yngste bror, Benjamin, faderns nya favorit, från sina bröder, som naturligtvis måste hata Benjamin lika mycket som de hatade Josef. Han ser till att Benjamin tas ned till Egypten, sätter dit honom för stöld och låta bröderna lämna honom där, som de gjorde med Josef.

Det hela skulle ha fungerat perfekt, om det inte vore för en liten detalj - bröderna är inte onda längre. När de tror att ingen hör dem, uttrycker de en enorm skuld över vad de gjorde mot Josef och de har ingen avsikt att överge Benjamin i Egypten. Denna gång tar de ställning för minstingen i familjen och behandlar honom som den broder han är.

Josef kunde ha klamrat sig fast vid sin smärta och sin egen berättelse i det ögonblicket, genom att ignorera deras vädjan och skicka hem dem, samtidigt som han intalar sig själv att det var bäst så. Men Josef gör någonting hans far aldrig skulle kunna göra - han bryter sig loss från sin egen smärta och skapar en ny verklighet, genom att sudda över den inre berättelsen av lidande.

Han tar av sig masken, blir en del av familjen igen och lyckas släppa på all den sorg och ilska som han sparat på i åratal. Även när bröderna kommer till honom efter fadern Jakobs död, då de fruktar att han väntade på denna stund att hämnas, försäkrar han dem att han hyser dem ingen illvilja:

“han tröstade dem och talade till deras hjärtan." Bereishit 50:21

Låt oss alla följa Josefs exempel genom att identifiera de falska narrativ vi snärjer in oss i, och istället se verkligheten som den egentligen är, för att förflytta oss från smärta, förbittring och ilska till försoning och skapandet av en bättre värld tillsammans.

Shabbat shalom!