Mordechaj och Esters gåva

Kära Ester och Mordachaj,

Mitt namn är Benjamin Gerber och jag skriver till er från ett litet land långt norr om det stora Persiska kejsardömet, ca 2500 år in i framtiden. (Om ni undrar, så skriver jag detta brev på svenska, men innan jag skickar iväg det ska jag använda Google Translate för att översätta det till antik-persiska.)

Vad kan jag säga om livet här i framtiden?
Jo, vi judar finns kvar än idag. Vi har det faktiskt bättre i många delar av världen än vi har haft det på väldigt länge! Vi har det heliga landet tillbaka och idag kallar vi det för Israel. Där bråkas det fortfarande en hel del, fast vi dagligen hoppas och ber för fred.

Jag ska inte sticka under stol med att det har varit lite turbulent för vårt folk de senaste två och ett halvt tusen åren. Mycket har hänt sedan ni besegrade den onde Haman, när du, Ester, blev drottning och du, Mordachaj, blev kungens närmaste rådgivare. Vi levde utan ett eget land i nästan 2000 år och under den tiden så har det ofta varit tufft, ibland rentav livsfarligt att vara ett av Israels barn. Men jag föredrar att se på glaset som halvfullt: vårt folk har levt i alla länder på jorden och var vi än hamnat så har vi byggt församlingar och skolor och synagogor. Vi har skrivit hundratusentals böcker och kommit med oräkneliga bidrag till hela mänskligheten inom vetenskap, konst, medicin och politik. Vi har sällan fått särskilt mycket tack för det, men det var inte för uppskattningen som vi gjorde allting.

Det är lite därför jag skriver detta brev till er - jag vill visa min uppskattning. Vi är skyldiga er två ett stort tack för vad ni har bidragit till vårt folk. När ni räddade Persiens judar och gav upphov till Purimberättelsen, gav ni oss även ovärderliga verktyg och insikter att klara av de utmaningar som livet i diasporan har inneburit för oss.

Ni lärde oss hur mycket det krävs för att hålla huvudet över ytan i kyliga, emellanåt farliga vatten. Ni lärde oss att det krävs uppoffringar och kompromisser, mod och list. Man behöver hålla sig väl med de som bestämmer, men man även måste säga ifrån om de börjar trampa på våra rättigheter att leva som judar.

Framför allt annat så lärde ni oss att vi behöver kunna skratta åt makten, och oss själva. Som när Haman trodde att Achashverosh skulle belöna honom med en ridtur på den kungliga hästen iförd den kungliga kronan, och så blev det du, Mordachaj, hans ärkefiende som fick den äran. Varje gång jag läser det, skrattar jag åt Hamans fåfänga och impotenta ilska, men även åt bilden av dig på hästen. Du kunde säkert tänka dig många trevligare saker än att tillbringa den heta persiska dagen i varma kungakläder, med den psykopaten som din vapendragare!

Idag heter Persien Iran och landet styrs av en modern Haman, som hotar judarna och Israel med hemska vapen. Men du ska också veta att israelerna häromåret skickade honom en liten Purimpresent: ett roligt virus som förstörde många av hans krigsmaskiner. Er Purimberättelse verkar upprepa sig i olika skepnader och i olika länder, år för år, generation för generation.
Ni lärde oss att utan ett gott sinne för humor blir livet olidligt svårt.

Jag vet inte hur det gick för er efter Purimberättelsens slut, men jag vet hur det gick för oss ; vi är kvar än idag! Så skulle jag nog inte kunna säga, om det inte vore för er gåva. Tack!

Er broder,
Benjamin, Menachems son