Pinchas - passionens pris

Hej!

Förra veckan läste vi parashat Pinchas. Den är viktig på många sätt och jag tänker inte hoppa över den, trots att jag inte hann skriva om den innan vi läste den högt i synagogan på Shabbat.

Först kan man lugnt säga att delar av Pinchas är de mest lästa av hela Torahn. Lästa högt i synagogan alltså. Varje gång vi firar en biblisk helg läser vi sista alijan (alijah är när man kallas fram till Torahn för att läsa), maftir alijan, från Pinchas för att det är där som helgdagsoffrena beskrivs. Mycket spännande läsning:

På sabbatsdagen skall du offra två årsgamla, felfria lamm, och som matoffer två tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, och dessutom det tillhörande dryckesoffret. Detta är sabbatsbrännoffret på dess bestämda dag, sabbaten, utöver det dagliga brännoffret med dess dryckesoffer.
Bamidbar (4 mos) 28:9

OK. Det var inte särskilt spännande, men det är en del av vår tradition.

Jag var på en reform-gudstjänst en gång under ראש חודש - Rosh Chodesh (Nymånadsdagen) då man ALLTID läser 28:9-15 ur Torahn, men Reformrörelsen är per definition inte bunden av traditionen.

"Vad ska vi läsa ur Torahn idag?" frågade en av deltagarna בעל קריאה - Ba'al Kriah, den som skulle läsa Torahn.

"Det blir gamle gode Pinchas" tänkte jag tyst för mig själv.

Men han svarade: "Jag hade tänkt läsa den fjärde dagen ur skapelseberättelsen, den där månen blir till. Passar bra eftersom det är en ny måne nu."

Snopet! Jag har ingen stor förkärlek för de många offerritualerna som beskrivs i Torahn, men det kändes tomt att bara ersätta dem så där och så flyktigt. Jag saknade Pinchas!


Början av parashat Pinchas, däremot är av en helt annan karaktär. Där har vi fortsättningen på berättelsen om just Pinchas, som är barnbarn till Aron, Moshes bror.

Aron var första כהן גדול - Cohen gadol (överstepräst). Titeln gick vidare, vid Arons död, till Elazar som var Pinchas far.

Vi läste i slutet av Balak hur israelitiska män har ihop det med moabitiska kvinnor som förleder dem in i avgudadyrkan. Gud blir rasande och befaller Moshe att samla in avgudadyrkarna och avrätta dem.

En man tar då en midjanitisk kvinna (Moshes fru Zipporah kommer från Midjan!) och har samlag med henne i självaste משכן - Mishkan (tabernaklet - tempeltältet), där ingen förutom כהנים - cohanim (prästerna) hade tillträde.

Moshe och folket står där handfallna och gråter. Rashi kopplar Moshes passivitet till att han var gift med en midjanitiska och kände att han därför inte kunde kritisera denna akt, fast det handlade om mer än bara ett samlag.

Pinchas är den enda som agerar då han tar ett spjut, går in i tältet och genomborrar paret med vapnet. Själva parasha Pinchas börjar med att Gud berömmer den unga prästen för hans handling:

Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse. Kungör därför att jag stiftar ett förbund som tillförsäkrar honom min vänskap och ger honom och hans efterkommande rätt till prästämbetet för all framtid, ty han brann av lidelse för sin Gud och bringade försoning åt israeliterna.
Bamidbar 25:11-13

Rabbinerna har mycket svårt för Pinchas. Å ena sidan är det tydligt att det han gjorde är enligt Torahn gott i Guds ögon, men å andra sidan vill de inte ha en massa extremister som tar lagen i egna händer. Halacha, judisk lag har ju system för att skippa rättvisa!

Därför förklarar man in i minsta hur Pinchas gjorde rätt, enligt halacha, men de ställer så många särskilda krav på Pinchas att de gör det också näst intill omöjligt för någon annan att följa hans exempel.

Den bästa förklaringen jag hört om varför Pinchas fick bli Cohen gadol som belöning för sin handling kommer från Clive Lawton, en mycket engagerande brittisk lärare och talare som var med och grundade Limmud.

Han förklarar att Cohen gadol var en position där varenda rörelse och gest skulle göras på ett särskilt sätt, vid bestämda tider. Det var en roll som inte lämnade något utrymme för improvisation eller individualitet.

Clive Lawton menade att för en man som defineras av sin lidelse och iver att försvara Gud med alla medel är detta en gyllene bur. Pinchas kommer att tjäna Gud resten av sitt liv, men kommer aldrig mer kunna handla först och tänka sen. Hans våldsamma passion har tyglats.

Vad har du för tankar kring detta svåra avsnitt? Får du detta att gå ihop med Torahns etiska och moraliska budskap?

Låt diskussionen fortsätta!
Kol tuv,