Vezot haBracha - Moshes död

Hej!

Den enda Parashan som inte läses på en Shabbat, utan på Simchat Torah (helgen då man avslutar Torahn och börjar om den igen) får sitt namn ifrån kapitel 33, vers 1, i Devarim:

DETTA ÄR DEN VÄLSIGNELSE som Moshe, gudsmannen, gav israeliterna före sin död...

Rashi påpekar att det är väl uppenbart att Moshe välsignade folket före sin död och inte efter! Därför måste detta betyda att det var det sista han i livet. En midrash (rabbinsk legend baserat på Torahn) tänker sig att Moshe säger:

"Hela mitt liv har jag skällt ut och läxat upp detta folk. Låt mig avsluta mitt liv med att välsigna dem."

Välsignelseavsnittet påminner till stor del om slutet av Bereishit (Första moseboken). Innan Jakob dör välsignar han sina 12 söner vars efterkommande kommer att bilda de 12 stammarna. Båda avsnitten är mycket svårtolkade och det spekuleras av bibelforskare att dessa välsignelsebitar är fragment av äldre texter som har vävts in i Torahns handling och att de nog hänvisar till andra berättelser än de som vi har kvar i våra dagar.

Vissa får finare välsignelser än andra, utan att vi riktigt vet varför. Vi kan ta hjälp av vår gamle vän Rashi för de vanligaste traditionella förklaringarna till välsignelserna.

Jakobs äldsta son Rubens stam får denna välsignelse:

Reuven skall leva och inte dö, men hans män skall inte bli många. Devarim 33:6

Rashis förklaring: Ruben låg med sin far, Jakobs bihustru Bilha (Bereishit 35:22) och fick sota för det i Jakobs sista välsignelse (Bereishit 49:4) och även i vår parasha.

Den geopolitiska förklaring kan annars vara att Rubens stamområde låg på andra sidan Jordanfloden och stammen minskade därför i inflytande och betydelse över tid.

Välsignelsen som Judahs stam får är däremot en helt annan:

Herre, hör Jehudas rop, låt honom förenas med sitt folk som han har kämpat för. Hjälp honom mot hans fiender. 33:7

Detta, menar Rashi, syftar på Judahs stams position som den kungliga stammen, som David och Salomon kom ifrån. Efter Salomon delade sig stammarna i två kungariken, Det norra kungariktet, Israel, med 10 stammar, och Det södra kungariket, Judah, med två/tre stammar (en del av Benjamins stam samt Shimons).

Israels kungar kom mestadels från Efraims stam, medan Judah fortsatte att styras av Davids ätt. Omkring år 720 f.v.t. så förstördes Det norra kungariket av assyrierna och de 10 stammarna fördes bort och blev de 10 förlorade stammarna. Judahs kungarike överlevde i 134 år efter Israel, innan babylonierna förstörde Jerusalem och templet.

Man kan tolka Moshes välsignelse av Judah som en hänvisning till den utsatta situation som Judahs kungarike upplevde efter att Israel försvann.

I denna historielektion kan vi också hitta förklaringen till varför Moshe helt hoppar över Shimons stam (kolla själva - Shimon är puts väck!): stammen smälte samman med Judah.

Rashi - som först och främst letar efter källtexter i Tanach (hebreiska bibeln) eller i Talmud - förklarar det dels genom att citera Joshuas bok, 19:9: "Simoniterna fick sin egendom från judeernas andel, ty judeernas del var för stor för dem. Därför tilldelades simoniterna sin egendom inne på deras område", dvs. Shimons stam fick sitt landområde och sin välsignelse via Judah; och dels genom att skylla på avsnittet med adelsmannen som hade samlag med en midjanitisk kvinna framför Mishkan (Bamidbar 25), som jag skrev om i somras med parashat Pinchas:

Den dödade israeliten, han som dödades tillsammans med den midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var överhuvud för en familj av Simons stam.
Bamidbar (Fjärde moseboken) 25:14

Och jag skulle väl säga att lite på den vägen är det. Rashi får jobba hårt med att hitta bibliska eller rabbinska källor till att förklara de olika välsignelserna. Han lyckas nästa hela kapitlet ut, men så kommer stammen Ashers välsignelse:

Mest välsignad av sönerna är Asher. Må hans bröder älska honom, må han få vada i olja. Devarim 33:24

Här går Rashi bet och skriver:

Jag har läst det i Sifrei, att man inte har bland stammarna någon som är så välsignad som Asher söner, men jag vet inte hur.

Kommentaren till denna bit Rashi påpekar att det finns bara 77 ställen i hela Tanach som Den stora läraren skriver att han inte kan förklara versen. Här har vi ett sådant exempel. Av 23 145 verser i hela Tanach är det alltså 0,33% av dem som Rashi inte klarar av att förklara på något sätt. Inte så pjåkigt...

När jag ändå håller på att uttrycka min stora beundran för Rashi, kan jag väl också säga att det krävs en stor ödmjukhet av en sådan stor lärare att helt enkelt säga: "Jag vet inte!" när så är fallet. Rashi är verkligen en gigant i den judiska traditionen.

Det sista kapitlet i hela Torahn, kapitel 34 - ett av de kortaste, bara 12 verser - skildrar Moshes död. Jag skrev om bakgrunden till Moshes död i mitt inlägg om parashat Vaetchanan.

Gud tar upp Moshe på berget Nevo och visar honom hela landet därifrån. (Här har ni en bild från den plats som många tror är Nevoberget, fast egentligen är det ingen som vet säkert:)

Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet: Gilead ända till Dan,
hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar.
Herren sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."
Där i Moab dog Herrens tjänare Mose, så som Herren hade sagt. Han begravde honom i dalen mitt emot Bet Pegor i Moab; än i dag vet ingen var graven finns. Devarim 34:1-6

I vers 5 så står det att Moshe dog "så som Herren hade sagt", men bokstavligen på hebreiska står det על-פי יהוה - al pi Adonaj - från Herrens mun. Vad menas med detta underliga uttryck? Våra lärda fyller i med en mängd midrashim, den ena vackrare än den andra:

• Torahn börjar med att Gud blåser in liv i den första människan, nu i slutet av Torahn tar Gud Moshes liv på samma sätt.
• Gud avslutade Moshes liv med en kyss, säger Rashi. Talmud säger att detta är det bästa sättet att dö: "som att dra ett hårstrå ur mjölk". Männsikor som syndar mycket, menar den talmudiska Rabbi Tsadok haKohen, fastnar i de fysiska njutningarna så pass att när de ska dö har själen svårt att släppa taget. Det blir som att dra en tistel ur fårull. För andliga människor är dödsögonblicket utan ånger eller smärta när själen återförenas med dess källa.
• När det var dags för Moshe att dö försökte Gud skicka flera olika änglar att hämta Moshes själ från hans kropp, men ingen ängel ville ta Moshes liv. Tillslut fick Gud själv komma ner för att hämta själen. Gud sa till den lilla själen "Min dotter, jag har bestämt att du ska vistas i denna kropp i 120 år och nu är den sista stunden kommen. Avlägsna dig från Moshe nu. Dröj nu inte kvar. Kom." Hon (själen) svarade: "Världens härskare, jag vet att Du är alla väsens Gud och Herre över alla andar. Du har skapat mig och placerat mig i denna kropp för 12o år sedan. Finns det en kropp i denna värld som är mer renhjärtad än Moshes? Jag älskar honom och vill inte lämna honom." Men Gud sa: "Lämna honom och Jag tar dig med till himlarnas högsta himmel och placerar dig under Min egen tron brevid Keruvim och Serafim (keruberna och seraferna)." Då kysste haKadosh Baruch Hu (Den helige lovad vare Han) Moshe och med kyssen tog Gud själen. Därför står det על-פי יהוה - al pi Adonaj.
  

Jag avslutar inlägget med en Midrash som får mig att gråta varje gång jag läser den. Dessa är Torahns sista verser:

Aldrig mer har det i Israel framträtt en sådan profet som Mose, som Herren mötte ansikte mot ansikte: minns alla de tecken och under som Herren sände honom att göra i Egypten, med farao och hela hans hov och hela hans land, och alla de skräckinjagande stordåd som Mose utförde med sin starka hand i hela Israels åsyn.

När Moshe dog grät Gud. En ängel vågade sig fram och frågade:
"O, Världens härskare! Varför sörjer Du för Moshe? Om Du höll honom så kär kunde Du väl ha låtit honom leva - Du som är Härskare över liv och död."
"Det är inte för Moshes skull som Jag gråter" svarade Gud. "Det är för Israel. Hur många gånger har inte Israel gjort Mig vred, men var gång bad Moshe till mig å deras vägnar och stillade min vrede. Vem kommer att försvara dem så som Moshe mot Min vrede?"

Kol tuv,