Vajera - En hemsk berättelse

Hej!

Detta är inte ett lätt land att vara praktiserande jude i, speciellt på vinterhalvåret. Shabbat börjar vid solnedgången på fredag och denna vecka sker det klockan 15:39 här på västkusten. Allt eftersom vi fortsätter vår vandring mot mörkaste vinter, så "tappar" vi några minuter varje vecka fram till vintersolståndet i mitten av december.

Jag håller inte Shabbat-reglerna till 100%, men jag vissa saker gör jag inte då, t.ex. att inte skriva på Shabbat (inklusive att inte blogga), så min deadline är alltid strax innan solnedgången.

Därför får ni hålla er tillgodo med en text som jag skrev för P1:s Morgonandakter för några år sedan. Det finns så mycket mer att skriva om Parashat Vajera, men det får vi ta en annan gång.

Idag skriver jag om det (ö)kända avsnittet Akedat Jits'chak - Bindandet av Isak. Hoppas det duger...

Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: "Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig." Hon sade: "Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom." Bereishit 21:1-7

För de flesta föräldrarna finns det inte något man inte skulle göra för att ge sitt barn det bästa av allt livet har att erbjuda. Men räcker det hela vägen?

Abraham hade allt han kunnat begära av livet. När han på Guds befallning flyttat och bosatt sig i Kanaans land blev han högt aktad av sina grannar. Förmögen och framgångsrik som få och älskad av sin vackra fru, Sarah som han älskade tillbaka.

Men de hade inga barn som fulländade livet. Så låter Gud ett mirakel ske. Sarahs bittra tårar förvandlas till ljuvt skratt och barnets namn, Yits’chak – Isak, som betyder skratt eller lek, får stå för den glädje han väckt hos sina föräldrar.

Abraham och Sarah älskar sin enda son. Och de tänker att inget ska få göra detta barn olyckligt. Han ska få allt! Och han ska aldrig behöva slita som hans far gjorde i ett okänt land. ”Inga hinder får komma i vägen för vår lille prins, vår Isak!”

Isak växte och blev avvand, och för att fira detta ställde Abraham till med en stor fest. När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, sade hon till Abraham: "Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak." Abraham blev mycket illa till mods, det gällde ju hans son. Men Gud sade till honom: "Var inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull. Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är ditt barn." Bereishit 21:8-13

Det räcker inte med en stor fest när barnet föds, även när han blir avvand ska det firas. Och när Sarah ser Abrahams första son, Ishmael leka med Isak, blir hon påmind om att Ishmaels blotta existens är en hot mot hennes sons status som Abrahams arvtagare.

Hon ingriper och får Gud på sin sida. Hagar och Ishmael skickas iväg. Nu är allt som det ska vara för denna lilla kärnfamilj: mamma, pappa, barn.

Sedan händer det oförklarliga:

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: "Abraham!" – Han sa: "Här är jag". Gud sade: "Ta din son, din ende, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig." Bereishit 22:1-2

Och Abraham gör det!!!

Varför??? Vad är det här för prov som Gud kommer med? Menade Gud att ännu en gång testa Abrahams trofasthet? Och varför tar inte Abraham strid för sin son? Älskade han inte honom längre?

Jag har alltid haft svårt att förstå denna berättelse, som på hebreiska kallas för Akedat Jits'chak - Bindandet av Isak. Jag vill inte tro på en Gud som kräver sådana groteska "kärleksbevis".

Jag har hört många förklaringar. De traditionella tolkningarna menar att detta var ett prov på Abrahams tro och han klarar av den.

Moderna tolkningar vänder på det och menar att Gud ville att Abraham skulle protestera som han gjorde när Gud skulle förstöra de onda städerna Sodom och Gomorrah. I denna läsning av berättelsen misslyckas Abraham, men han får Guds välsignelse i slutet ändå.

Inga av dessa förklaringar räcker för mig. Jag hade alltid svårt att hantera denna berättelse tills jag kom på en alldeles egen tolkning: curlingföräldrar!

Det sägs att det värsta som kan hända en människa är att hon får allt hon någonsin velat ha. Att sopa framför våra barn som man gör i sporten Curling för att göra banan så friktionsfri som möjlig är att beröva barnen deras handlingsförmåga. I värsta fall blir de oförmögna att klara av någonting själva och blir passiva och förminskade individer.

Det är vad Abraham och Sarah hade gjort med sin lilla älskling, men Abraham var ingen vanlig far. Gud ville genom honom skapa ett folk som skulle föra etiken till världen och stå rakryggade mot framtidens förödmjukelser och förföljelser – det judiska folket.

Hur skulle Isak, som aldrig saknat något i sitt liv förstå och känna empati för människor som lider av fattigdom, förtryck eller annat lidande?

Det krävdes en drastisk åtgärd för att rädda Isak ur den lättja hans egna föräldrar satte honom i. Guds prövning av Abraham var om han själv som far kunde se detta faktum.

Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om.
Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd.
Då sade han till tjänarna: "Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er."
Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans.
"Far", sade Isak. "Ja, min son", svarade Abraham.
Isak sade: "Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?"
Abraham sade: "Min son, Gud utser åt sig det får som skall offras."
Så gick de båda tillsammans.

När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" – Abraham sade: "Här är jag." Ängeln sade: "Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son."
Bereishit 22:3-12

Det ohyggliga provet som Gud gav Abraham var egentligen en fråga som Gud ställer till Abraham: "Kan du se att den kärlek du har för din son står i vägen för honom att utvecklas som människa? Älskar du honom tillräckligt att agera för att rädda honom?"

Abraham klarar provet, men i slutet av berättelsen står det:

Abraham gick tillbaka till sina tjänare, och alla återvände tillsammans till Beer Sheva. Abraham stannade sedan där. Bereishit 22:19

Abraham går ensam ner för berget och ingenstans efter denna berättelse hittar man att Abraham och Isak talade med varandra igen.

När Abraham höjer kniven över sin sons huvud, räddas Isaks liv av ängeln, men hans värld måste ha gått i bitar. Hur kan Isak någonsin se på sin far på samma sätt igen?

Det som offras uppe på berget är kärleken och tilliten som Isak haft för sin Abraham.

I nästa kapitel dör Sarah. Kanske är det av chocken över vad hennes älskade man gjort med hennes älskade son. Isak blir helt plötsligt, med en enda handling, i praktiken föräldralös och måste själv bygga upp sin tillvaro igen. Han kommer aldrig att bli en stark ledare, men som en länk från fadern Abraham till den framtida son Jakob fyller Isak sin uppgift.

Självklart vill jag inte tolka denna berättelses budskap som att man ska låtsasoffra bortskämda barn på altare! Jag ser snarare att detta är en berättelse en varning till oss. Vi får aldrig låta vår kärlek gå för långt.

Vi föräldrar älskar våra barn och vill skydda dem från allt svårt i livet. Men det är nog inte vår främsta uppgift som föräldrar. Det är istället att hjälpa våra barn att bli goda, empatiska, självständiga människor, oavsett om de vill det eller inte. Gör vi det, så skiner kärleken igenom ändå.

Kol tuv,