Mer än under Pesach, i april, mer än i september/oktober med de stora helgdagarna, så är
december månad den tid på året jag känner mig allra mest judisk.Det är ju den månaden som all julpynt kommer upp, då all reklam på TV och på stan har jultema. Det är då alla fönster lyser upp med adventsljusstakar, som tindrar i vintermörkret – alla fönster utom mina.
Jag njuter av att vara annorlunda, att inte följa med i strömmen av julklappshandlare. (Visserligen köper jag Chanukkahpresenter åt mina nära och kära, men inte i samma skala som folk köper klappar och Chanukkah infaller inte ofta med julen, så jag handlar på ett annat schema än de andra.)
När jag går runt på stan i julvimlet myser jag. Inte för att det är så trevlig stämning eller något sånt – nej, för att jag känner mig annorlunda än alla andra, och utan att någon annan märker det, så sticker jag ut. Jag är jude, och inte nog med det, jag är galutjude!
En vad???
Galut är det hebreiska ordet för diaspora – bokstavligen betyder galut exil och har en bestämt negativ klang. Men inte för mig. Jag har lyxen av att vara född efter staten Israel, något som ett hundratal generation av judar gått miste om.
Många andra praktiserande judar i Sverige uttrycker en längtan att få göra alijah (flytta till Israel) och leva i ett judiskt land. ”Allt blir så mycket lättare när man lever i ett judiskt land!” menar de.
Så tycker inte jag! Efter att ha levt ett år i Israel och besökt landet flera gånger, så har jag kommit till en motsatta slutsats – som praktiserande jude trivs jag bättre i Galut, diasporan, än i Israel. I Israel är jag en i mängden, när jag är på väg hem från synagogan på fredag kväll kan jag önska alla jag passerar på gatan en Shabbat shalom. Inte för att alla firar Shabbat – många israeler helt sekulära – men för att alla vet att det är Shabbat, det sitter liksom i tapeterna i Israel. Det är trevligt ett litet tag, men för mig är det inte roligt i längden.
Du behöver inte hålla reda på när Rosh haShana börjar, de nämner det på TV-nyheterna. Du behöver inte tänka på att fixa massor med Matsa och annan mat till Pesach, du har hyllor av Kosher lePesach varor i matbutiken, flera veckor innan helgen har börjat.
Det är så lätt att vara praktiserande jude (eller sekulär jude) i Israel att man kan nästan bara luta sig tillbaka och låta strömmen föra en dit den vill. Men det man får gratis värderar man därefter.
I Sverige måste jag anstränga mig för att hålla reda på helgerna och förbereda dem; jag måste anstränga mig (särskilt ekonomiskt) för att hålla kosher. Men då uppskattar jag dessa aspekter ännu mer.
När jag är på väg hem från synagogan på en fredag kväll så är jag unik bland de jag passerar på gatan, jag är inte ute för att festa på Avenyn. Jag är en jude och jag firar Shabbat – jag är på väg hem för att sjunga Shalom Alechem, göra kiddush och äta gott med min familj. Möter jag en annan jude på väg hem från synagogan, kan vi le mot varandra som om vi delar på
en liten hemlighet som ingen annan känner till.Och under december månad är känslan av att vara annorlunda många gånger starkare, just för att alla andra håller på med julfirandet för fullt.
Detta kanske låter väldigt elitistisk i vissa öron: ”Här går Benjamin runt och småler för sig själv och tycker att han är bättre än alla andra, bara för att han är jude!”
Men det är inte alls så jag känner det. Annorlunda betyder inte bättre, det betyder bara annorlunda. Jag kan uppskatta skönheten i juldekorationerna, uppskatta den fina stämningen som så många andra bidrar till. Jag kan se allt detta och samtidigt må bra av att inte ha någon del i det. Jag har mina egna traditioner, min egen identitet och den är jag trygg i.
Glad Chanukkah, allihopa!
