Parashat Lech-lecha: Detta är bara början!

Hej!

Denna vecka ska jag hålla predikan i synagogan, imorgon lördag. Här får ni en förhandsläsning av vad jag kommer att säga:

Dramatiken börjar från första versen i veckans parasha, Lech-lecha.

Herren sade till Abram: "Lech-lecha! Från ditt land, din släkt och ditt hem, till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått."
Bereishit (1 mos) 12:1-3

Lech-lecha! Hur många olika sätt kan man översätta denna korta fras?

”Lech” betyder gå, res, men ”Lecha”? Till dig? Åt dig själv? Från dig själv? För din egen skull?

Och innebörden är flera än översättningarna. Vad är det Gud uppmanar Abraham att göra?

Det är en andlig resa lika mycket som fysisk. Lämna allt vad du har och är bakom dig. Lämna din kultur, ditt sammanhang, din trygghet. Lita på mig, säger Gud, det kommer att ordna sig.

En av de främsta bibeltolkarna i vår tid, Aviva Zornberg, citerar en midrash som liknar Abraham vid en parfymflaska. Står den på hyllan gör den ingen nytta alls, men skakar man den och rör om, sprids den underbara doften åt alla håll. Abraham i sin hemmiljö, uppnår inte sin potential. Han behöver skakas om, likt en parfymflaska, för att sprida tron på den enda guden och den sanna etiken.

Det är först när Abraham kommer till Kanaan, det land Gud visar honom, som han blomstrar ut på riktigt. Han reser vidare till Egypten och träffar Farao. När han återvänder, hamnar han i ett internationellt krig och gisslandrama, då han rider in och räddar sin brorson Lot. När det är över och Abraham står som segrare, prisas han av kungar.

Imponerande för en nyanländ invandrare. Tro inte heller att det var lätt för honom. Han brottades med tvivel och motgångar, men yttre och inre konflikter. Det gick så bra för både Abraham och Lot – som hade följt med honom från Babylonien – att deras fåraherdar kom i bråk med varandra och de fick gå skilda vägar. Abraham och Sarah var barnlösa länge och det smärtade dem båda djupt.

I kapitel 15 tvivlar Abraham som mest:

"Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös [---]. Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig."
Men Herrens ord till honom löd: "Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod."
Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli."

När Abraham är som mest nere, kommer Guds budskap till honom: titta upp och sikta mot stjärnorna!

Vad säger allt detta om oss?

Ofta låter vi oss definieras av omgivningen. Vi får en trygghet av vår omgivning, för att vi vet vad vi har att vänta och vad som väntas av oss. Men just därför kan vi också begränsas och hämmas av den.

Det är skrämmande med förändring, men också befriande. I motgångar finns kärnan till stora möjligheter.

Vilka förändringar behöver vi göra för att utvecklas? Vilka uppbrott, t.o.m. smärtsamma sådana, borde vi våga oss på? Vad för saker är vi egentligen kapabla att uppnå, saker som vi kanske inte ens trodde var möjliga?

Vi får inte heller glömma att Abraham företar sin resa först vid 75 års ålder! Att kalla honom för en senblommare är minst sagt en underdrift.

När är vi färdigutvecklade? När har vi uppnått allt vi kommer att åstadkomma i våra liv? När är det för sent att göra något nytt, stort och spännande? Aldrig!

Shabbat shalom,