Jag är på semester i USA för tillfället, så bloggandet har nästan helt stannat av, men jag är tillbaka i mitten av juli och sätter igång igen då. Idag är det ändå en av den judiska kalenderns sex fastedagar, så jag återpublicerar det jag skrev förra året om dagen:
Idag är det en fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz (som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.
Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:
Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha
beAv.De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).
Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.
Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.
Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.
Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinskt namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...
Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.
Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket. Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.
Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.
Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.Josephus demoniserades naturligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.
Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en tragedi för det judiska folket.
De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:
"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."Shemot (2 moseboken) 32:4
Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och
Shemot 20:1-3
återställa ordningen.Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.
Shemot 32:19-20
Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.
Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.
צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),
