Tänk vad man kan hitta på nätet!
Jag höll på att hjälpa min vän Elisabeth att leta musik från judiska barnkörer, som ska användas vid invigningen av monumentet till minne av Förintelsens offer vid Göteborgs församling. Jag googlade runt lite och upp kommer en film från 1933 av judiskt liv i Munkacz (då Ungern, idag Ukraina) som hade en stor judisk befolkning. Där får man bl.a. se en barnkör sjunga Hatikva (den sång som kom att bli Israels nationalsång).
Elisabeth och jag fick kalla kårar när vi insåg att 10 år efter denna film var nog alla barnen i kören döda och 15 år efter filmen föddes den judiska stat de sjunger om. Hennes föräldrar kom från Transylvanien, på gränsen mellan Ungern och Rumänien, inte så långt från Munkacz.
Sen klickade jag på en länk till en annan film: Judiskt liv i Białistok (uttalas Biawistock) i nordöstra Polen, från 1939. För mig är denna film ännu kusligare, då det verkar vara vår eller sommar i filmen. Den 1:a september 1939, bara månader efter att detta filmades invaderade Tyskland och påbörjade slakten på 3 miljoner polska judar.
Filmen visar klipp på olika byggnader och berättaren förklarar på Jiddish vad det är vi ser:
"Här är judiska affärer som har gått i arv i flera generationer."
"Här är "Regiment"-Beis haMidresh [religiös judisk skola], kallad så för att ett arméregimente spelade vid dess invigning."
"Detta är det stora Shalom Aleichem biblioteket, med över 20 000 böcker på jiddish."
Jag ser människorna - männen, kvinnorna och barnen - som lever sina liv och går runt i sin hemstad lugna och trygga. Efter några minuter skriker jag mot datornskärmen:
"Stick! Stick därifrån! Ni har bara två månader på er! Packa ihop allting - era böcker och kläder och ägodelar och fly!"
Det känns så vanmäktigt att se denna söta lilla film.
Min farmors familj kommer från den lilla staden Tiktin (Tikocin på polska), några kilometer väster om Białistok (se kartan härnedan).
View Larger Map
Familjen, som hette Turek, flyttade till Chicago, USA i slutet av 1800-talet, där min farmor sedan föddes. De var fattiga och sökte ett bättre liv. En del av familjen Turek stannade kvar i Tiktin för de var välutbildade läkare och hade det bra ställt. Därför var de var kvar när mörkret svepte in över Europa, hösten 1939.
På Jom Kippur, som börjar nu på söndag, står vi i synagogan och begrundar livets outgrundlighet:
På Rosh haShana börjar prövningen, på Jom Kippur kommer domen:Det är ingen trevlig bön, men det är en viktig bön. Det är viktigt att vi inser, i alla fall en gång om året, att livet är inte bara en serie banaliteter och vardagstjafs. Vi har ett begränsat och bräckligt liv som vi måste värna om och göra det bästa med. Ingen borde ta det för givet.
Hur många som ska gå hädan och hur många ska kallas till liv,
vem som ska leva och vem som ska dö,
vem som ska nå livets mål och vem som ska dö på vägen,
vem som ska omkomma genom eld och vem genom vatten,
vem genom svärd och vem genom hunger,
vem genom jordbävning och vem genom härjande sjukdom,
vem ska leva i ro och vem i oro,
vem som ska bli rik och vem som ska bli fattig,
vem som ska förnedras och vem som ska upphöjas.
Från Unetane Tokef-bönen
Må det kommande året bara föra med sig lycka och välsignelser för oss alla, men må vi leva med en sann och innerlig uppskattning av allt det goda vi har i våra liv.
Gemar chatima tova (må ni inskrivas i Livets bok för det goda),
