Torahblogga Podradio: Shabbat i den moderna världen

Hej!

Som jag skrev tidigare var jag på Limmud Stockholm förra veckan. Fick just ett tackbrev från arrangörerna för mina två program (som gick väldigt bra). Så här beskriver de årets Limmud Stockholm, i egna ord:

Limmudhelgen 21 - 22 november blev, enligt deltagarna, en succé.
2 x 500 besökare!
60 föreläsningar!
40 föreläsare!
2 x 500 matpaket - tack till Mirjam Bagner och hennes personal
Tillräckligt mycket kaffe att fylla Eriksdalsbadet, oändliga meter toalettpapper!
Tack till alla ER som genom ert deltagande gjorde Limmud till ett gigantiskt seminarium i judiskt lärande.
Tack till alla frivilliga som slet hårt för att allt det praktiska skulle fungera.
Tack till Eran och hans S-personal för att inpasseringen till Centret fungerade så smidigt.
Tack till alla de som vi eventuellt har glömt att tacka.
Till sist kan vi inte låta bli att citera följande:
"Allt var verkligen proffesionellt genomfört och vi är jättelyckliga över allt judiskt vi fått uppleva den här helgen."
"Jag är mycket nöjd med Limmud igen. Limmuds utbud känns: intressant, relevant och inspirerande. Men viktigaste av allt - Limmud förstärker gemenskap.
"Tack för två helt fantastiska dagar! Nu får vi vänta ett helt år igen, men vi väntar säkert inte förgäves."
"Allt var så välorganiserat och bra. Nu längtar jag till nästa år."
"Jag ser redan fram emot nästa års Limmud!"

Av mina två föredrag, glömde jag att spela in den första, En Torah för ateister, så jag kanske gör en version direkt för Podradio, men den andra, Shabbat i den moderna världen, spelade jag in och sätter nu upp på bloggen. Så här skrev jag programet den i konferensbladet:

Att inte ta hissen men gå 6 trappor – är det en vilodag? Vad är resonemanget bakom Shabbat och vad är en riktig vilodag? Är den tusenåriga definitionen relevant idag?

Det blev så bra också för att så många av de 30-40 människorna som kom engagerade sig i ämnet, ställde frågor och kom med spännande kommentarer. Ni kan bl.a. höra min kära far som var där för att heja på sin pojk...

Shabbat i den moderna världen

Finns det ett intresse att höra den första av mina två föredrag, "En Torah för ateister"?

Kol tuv,

Finns religionsfrihet för judar i Israel?

En tråkig incident skedde i Israel förra veckan.

En kvinna, Nofrat Frenkel, arresterades vid Klagomuren för att hon hade på sig en tallit (bönesjal) och bar en Torahrulle i famnen.

Nofrat tillhör en grupp som heter The Women of the Wall. Det är en grupp med ortodoxa, konservativa och reforma kvinnor, som i 21 år har kämpat för rätten att få hålla en kvinnogudstjänst vid judendomens heligaste plats, Kotel - Klagomuren.

Enligt ortodox halacha (judisk lag) får kvinnor endast hålla gudstjänst och läsa ur en Torahrulle om det inte finns några män med, så tanken är att det borde vara tillåtet för dem att ha en egen gudstjänst vid Kotel, som är en plats tillgänglig för alla judar. Men kvinnor är inte skyldiga att be tre gånger om dagen och det är inte traditionellt att de bildar minjan (de tio som krävs för att ha fullständig gudstjänst), så det förekommer aldrig i ultra-ortodoxa cirklar.

När de startade 1988 bodde min familj i Jerusalem på ett sabbatsår och min mamma gick med i de första gudstjänsterna som hölls en gång i månaden på Rosh Chodesh, nymånadsdagen. Men redan från första början attackerades kvinnorna fysiskt av de ultra-ortodoxa som sköter om Kotel.

De ultra-ortodoxa kvinnorna började skrika "Nashim im Sefer Torah!" - "Kvinnor med Torah-rullar!" och slet bönböckerna ur händerna på kvinnorna som försökte be tillsammans. En av kvinnorna blev faktiskt biten i armen, genom en tjock tröja så att hon fick ett stort blåmärke.

De ultra-ortodoxa männen, som hörde hur kvinnorna ropade, kastade sig över staketet för att ta Torahrullen ifrån dem. Dessa män, aldrig rör någon av motsatt kön, annat än deras fruar, brukade våld mot de bedjande kvinnorna. Min mamma kom hem väldigt uppskakad med tårar i ögonen. Min bror, då åtta år gammal, var med henne. Den våldsamma ilska som de upplevde där kommer de aldrig att glömma.

Polisen och säkerhetsstyrkorna där ingrep inte mot våldet, de såg "Women of the Wall" som ett provocerande element som störde friden. Så småningom hamnade fallet i domstol och gruppen fråntogs rätten att be vid Kotel. Myndigheterna ville bara hålla ordning och reda vid Klagomuren. De blidkade de ultra-ortodoxa genom att hänvisa kvinnorna till att be vid en annan plats, Robinsons Arch, i närheten.

Här kan du se en kort film om gruppen, varför de ber vid Kotel, och även hur de ultra-ortodoxa ger sig på dem.



Gruppen vill fortfarande kämpa för sina rättigheter att hålla en tillåten judisk gudstjänst på kvinnosidan av vår heligast plats. Därför försökte de igen, i november, att be där. Nofrat Frenkel skriver att de som hade tallit på sig hade dem under jackorna så att det provocerade mindre.

När det var dags att läsa ur Torahn tog de upp den ur en väska, men då kom två män in på kvinnosidan och började skrika åt dem. (På bilden är det Nofrat som läser ur Torahn. Kvinnorna håller den i luften, då de inte har ett bord att sätta ner den på.)

Kvinnorna bestämde sig för att lämna området, hellre än att fortsätta gudstjänsten under dessa förhållanden. De rullade ihop rullen och började bege sig därifrån, men på väg ut började en polisman att knuffa Nofrat, som höll i rullen, mot polisstationen. När de andra kvinnorna försökte protestera, arresterades hon, med Torahrulle och tallit och transporterades till en annan polisstation i närheten.

Det var första gången någonsin som en kvinna arresterades för att ha burit tallit och Torahrulle. Kvinnorna stod utanför, bad och sjöng sånger tills hon släpptes, men hon bannlystes från Klagomuren i två veckor och har nu en brottsakt hos polisen.

Du kan läsa om hennes bakgrund och hela incidenten i hennes egna ord: "The 'Crime' of Praying With a Tallit, and a Plea for Tolerance".

Hon skriver som avslutning:

Jerusalem is the city of holiness and justice for all humankind. From Zion, the voice calling for equality should be heard, for boundless love, for better understanding between people. Jerusalem has already been destroyed, due to unfounded hatred. Let us hope it will not happen again.

Låt oss hoppas.

Kol tuv,

En resa till Stalins alternativa judiska land

Hej!

En av mina favoritsajter på nätet, online tidskriften Slate, publicerar just nu en resedagbok av den ryskamerikanska, judiska journalisten Masha Gessen. Hon bor i Moskva och är Rysslandskorrespondent för flera amerikanska nyhetskällor.

Just nu, för Slate, skriver hon från Birobidzhan, den Judiska Autonoma Regionen som startades 1934 som Stalins och kommunismens svar på sionismen.

Regionen ligger nästan så långt bort från den europeiska Ryssland som man kan komma utan att korsa gränsen till Kina, 6000 km från Moskva.

Judarna som valde att flytta till Birobidzhan hoppades på ett förlovat land, men möttes av hemska väderlekar, otjänliga levnadsförhållanden och minst sagt dubbla budskap från Kreml.

Birobidzhans historia är kantad av absurditeter och motsägelser. Samtidigt som projektet hyllades som Sovjetunionens stora bidrag till det judiska folket, så drabbades judarna som valde att flytta dit, två gånger av Stalins antisemitiska rensningar.

Ibland uppmuntrades jiddishskolor, jiddishteater och tidningar, ibland förbjöds de. Först skickade man dit judiska intellektuella, sedan arresterades de, skickades iväg till fångläger eller avrättades.

Idag har bara 5% av befolkning någon judisk anknytning, men det räcker för att Chabad - en ultra-ortodox grupp som står för en sorts intern missionsverksamhet - ska skicka dit en rabbin för att bistå dem med andlig vägledning.

Det är en fascinerande plats och en mycket bra reseskildring i tre delar, av Masha Gessen. Läs dem här:

Jewish Mother Russia

Kol tuv,

Torahblogga Podradio: Årets helger

OBS!:
Till alla som laddat ner avsnittet under onsdagen den 25 november så var det fel avsnitt på länken. Ni har fått mitt föredrag på Limmud Stockholm - Shabbat i den moderna världen. Den kommer jag att sätta upp på Torahblogga snart, men om ni vill ha Årets helger får ni klicka igen...

Hej!

Det tog ett tag, men äntligen har jag fixat ihop inspelningen av kursen Det judiska årets sista avsnitt, så att ni kan ladda ner den och lyssna:

Årets helger

Det är en grundlig översikt av alla årets helger, utöver hösthelgdagarna. Pesach, Omerdagarna, Lag baOmer, Jom haShoa (förintelsens åminnelsedag), Jom haAtsmaut (Israels självständighetsdag), Shavuot, årets sex fastedagar, samt Chanukkah och Purim.

Det blir även en hel det om judisk historia som relaterar till många av dessa helgdagar.

Hör gärna av er med frågor, kommentarer, förslag mm.

Här är de papper som jag delade ut till kursdeltagarna:

Årets helger

I samband med diskussionen om Purim, pratar jag om ett reportage som gjordes med judar i Iran. Här hittar den: Inför kameran har Irans judar det riktigt bra!

Här hittar ni alla tidigare avsnitt av kursen: Torahblogga Podradio.

Kol tuv,

Parashat Chajei Sarah - Grafiskt kärleksmöte

Hej!

Vad det gäller inlägg om veckans parasha (veckoavsnitt), ligger jag lite efter. Ändå vill jag inte hoppa över någon vecka, då Bereishit (Första moseboken) består till stor del av en enda lång familjeskildring, i fyra generationer, från Abraham till Josef och jag vill samtidigt förmedla en helhetsbild av boken.

Förra veckan beställde jag en ny bok som just kommit ut. Nu kom den i brevlådan. Det är en grafisk roman eller serieroman - en bok i serieformat, för mognare läsare. Den heter The Book of Genesis, dvs. Första moseboken, illustrerad av R. Crumb.


Robert Crumb är känd (och av vissa ökänd) som en av grundarna för underground-serier, under 60- och 70-talet. Hans serier var ofta sexuellt utmanande och ansågs subversiva. Han är kanske mest känd för hans serie Fritz the Cat.

Nu har han alltså gjort något helt annat. Han har illustrerat hela Bereishit, från början till slut, utan att hoppa över en enda vers. Crumb använder sig huvudsakligen av den judiska bibelforskaren Robert Alters översättning, då han säger att han ville komma så nära den ursprungliga hebreiskan som möjligt.

Jag lyssnade på några intervjuer som han gav i amerikanska NPR (Nation Public Radio), där han förklarar att han inte gjorde detta med någon subversiv avsikt, utan att han fascineras av antikens litteratur och ville lägga fram sin egen vision av bibelns berättelser. Han ville hålla sig så trogen texten som möjligt och studerade därför allt vi vet om den tidens samhälle och kultur från arkeologiska källor.

På bokens framsida står också ADULT SUPERVISION RECOMMENDED FOR MINORS, dvs att han rekommenderar att vuxna håller barn under uppsikt då han inte lämnar något ute. Står det att Adam och Eva var nakna i Edens lustgård, så är de det också i Crumbs illustration. Står det att Gud gick i lustgården med dem, så ritar Crumb in Gud (vilket kan vara svårsmält för oss judar och muslimer som inte är vana vid att Gud avbildas).


Det är faktiskt väldigt spännande läsning att se hur han tänker sig Sodom och Gomorrah, Josef i Egypten, mm.

Här har ni några sidor ur Chajei Sarah, förra veckans parasha. Abraham fru, Sarah har dött och han är själv gammal. Han vill säkra framtiden för sin son, Isak, innan han dör. Därför skickar han sin tjänare för att hitta en fru åt Isak, inte bland de folk som bor i Kanaan, utan från sin egen släkt i norr. Tjänaren reser dit och ber till Gud om vägledning och träffar snart Rebecka, som tillhör Abrahams klan.

Sedan följer förhandlingar med hennes far och bror (den biten har jag inte med). Tillslut åker de tillbaka hem till Isak. När Rebecka och Isak träffas är det kärlek vid första ögonkastet och bibelns mest romantiska kärleksaga får sin början.

(Svårt att läsa texten i serien? Klicka på Zoom-knappen längst ner i rutan.)

Chajei Sarah - Crumb

Hinner jag skriva om parashat Toldot, denna veckas avsnitt, kommer det senare idag, annars får det bli nästa vecka...

Shabbat shalom,

Limmud Stockholm denna helg!

Hej!

Nu på lördag, den 21 november, kl. 17.00 brakar Limmud Stockholm loss för andra året i rad. Den fortsätter hela söndagen också.


Det blir ett fullspäckat program, med minst 400 deltagare och ett 50-tal föreläsare, däribland er kära Torahbloggare.

Jag håller i två program:

"En Torah för ateister?" lördag kl. 17.00
Jag tror på att både troende och icke-troende kan enas om Torahns helighet, OM vi alla ser på den från en viss vinkel. Kom och hoppa in i experimentet!

"Shabbat i den moderna världen" söndag kl. 12.50
Att inte ta hissen men gå 6 trappor – är det en vilodag? Vad är resonemanget bakom Shabbat och vad är en riktig vilodag? Är den tusenåriga definitionen relevant idag?

Men konkurrensen är hård! Det är så mycket intressant på gång - före, samtidigt och efter - att jag inte vet om jag skulle gå på mina program! ;)

Kolla in hela Limmuds schema på deras hemsida: limmud.se

Kol tuv,

Parashat Vajera - Mitt, ditt och vårt

Hej!

I förra veckans parasha, Vajera, läser vi om Sodom och Gomorrah, de två städerna som var så onda att Gud förstörde dem. I Pirkei Avot, Fädernas tänkespråk, som är sex korta kapitel koncentrerat rabbinsk visdom om etik, religion och filosofi, hittar vi en intressant kommentar om sodomiternas inställning till andra människor.

I kapitel 5 står följande stycke:

ארבע מידות באדם:
האומר: 1 שלי שלי, ושלך שלך-- זו מידה בינונית; ויש אומרין, זו מידת סדום.
2 שלי שלך, ושלך שלי-- עם הארץ.
3 שלי שלך, ושלך שלך-- חסיד.
4 שלך שלי, ושלי שלי-- רשע

Det finns fyra sorters människor:
De som säger:
1) "Mitt är mitt och ditt är ditt." - det är den genomsnittliga sorten, och vissa säger: "Så var Sodoms sort."
2) "Mitt är ditt och ditt är mitt." - det är den enfaldige.
3) "Mitt är ditt och ditt är ditt." - det är den rättfärdige.
4) "Mitt är mitt och ditt är mitt." - det är den onde.

Packar vi upp denna mycket kortfattade text hittar vi några väldigt djupa observationer om människans natur.

Först har vi genomsnittsmänniskan, medelsvensson. Jag tänker mig att han/hon resonerar ungefär så här:

Det jag har som är mitt, det behåller jag, det som är ditt behåller du. Det är väl ett naturligt ställningstagande. Jag gör anspråk bara på det som tillhör mig - min egen personliga sfär - och jag kan väl förvänta mig att du inte gör anspråk på mina saker. Om du vill ge bort alla dina tillhörigheter, eller dela lika i ett kollektiv, eller ha samma inställning som jag har, det är ditt beslut. Jag sköter mitt och låter dig sköta ditt.

Vi kommer tillbaka till det där sista om Sodom.

Sen har vi den enfaldiga människan, som vill dela med alla. Varför stämplas hon här som enfaldig? Är det inte ett fint ideal att ha? För att citera John Lennon:

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world

Så vad är enfaldigt? Just ensidigheten - jag tar från dig och du får, om du vill, ta från mig. Men jag har inte kollat med dig om du går med på detta. Kommunismen upphöjer jämlikheten till det högsta idealet, men det visade sig snabbt att individens frihet måste offras för att hålla ihop systemet. Berlinmuren, vars fall vi nyss firade 20-års jubiléet av, var den tydligaste symbolen för detta. Ungefär: "Vi har en socialistisk utopi här i Östtyskland, och alla våra medborgare är så lyckliga. Tyvärr måste vi ändå ha en mur för att stoppa de som annars skulle vilja fly härifrån."

Visst kan vi uppskatta idén på ett samhälle med jämlikhet och sträva efter att minska samhällsklyftorna, men att tro att det går att påtvinga andra människor detta och fortfarande få ihop en fungerande utopi är naivt - enfaldigt.

Den tredje personligheten är den rättfärdige, som säger "Mitt är ditt, och ditt är ditt." Han/hon ställer inga villkor på sina medmänniskor.

"Jag kan inte styra hur du handlar, men jag kan styra hur jag handlar och jag vill agera för en bättre värld. Därför delar jag med mig, villkorslöst."

Den rättfärdige ställer inga krav, utan sätter andras behov före sina egna. Visst finns det en gräns för hur osjälvisk man ska vara - man ska inte ge bort allt man har, tills man själv går och tigger, men de flesta av oss har inte problemet att vi ger bort FÖR mycket av vår välfärd, utan för lite. Skulle fler av oss handla som den rättfärdige, skulle vi faktiskt uppnå mer av den jämlikhet som den enfaldige eftersträvar, men utan att kränka andra.

För att vara rättvis mot John Lennon, så kan man faktiskt tolka hans sång Imagine också utifrån den rättfärdiges perspektiv. Här är refrängen:

You may say that I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will live as one

Jag håller liv i min dröm, säger Lennon, och hoppas att du ska komma med så småningom. Han kanske inte ställer några villkor på oss, utan väntar på att vi ska inse vad som är rätt.

Kring den onde finns det däremot inga frågetecken. "Mitt är mitt och ditt är OCKSÅ mitt." Det är en sociopat, en person som inte ser eller bryr sig om andras behov. Allt som betyder något är individens egna behov. Ser man något, tar man det, men alla möjliga medel.

I parashat Vajera står det inte exakt vad som invånarna i städerna Sodom och Gomorrah gjorde som var så ont att Gud beslöt förinta dem, men man skulle ju tro att de flesta i städerna var av den fjärde varianten människa, den onde. Men det är inte den som tillskrivs Sodom, utan person nummer 1, genomsnittsmänniskan - "Mitt är mitt, ditt är ditt."

Vad kan Torahn säga oss om hur sodomiterna var?

I Bereishit, kapitel 13 ska Abram (innan han bytte namn till Abraham) och hans brorson, Lot, skiljas åt, så att deras stora hjordar inte kommer i konflikt med varandra. Lot får välja vilken del av landet han vill bo i:

Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra. Sedan bodde Abram i Kanaan och Lot i städerna på Jordanslätten. Lot hade sina tältplatser ända bort mot Sodom. Människorna i Sodom var onda och syndade svårt mot Herren.

Lot väljer det rika och bördiga Sodom, trots att människorna där var onda. (Kanske visste han inte innan han flyttade dit hur de var, men han bor kvar där tills städerna förstörs.)

I kapitel 14 är kungen av Sodom med i ett stort krig och besegras. Invånarna i Sodom tas som gisslan, däribland Lot. För att rädda honom, rycker Abraham ut med 300 man och krossar den invaderande hären. På väg tillbaka med de befriade fångarna och krigsbytet möter han Sodoms kung, som hade flytt slagfältet vid nederlaget.

Kungen av Sodom sade till Abram: "Ge mig själarna och behåll bytet åt dig själv." Abram svarade honom: "Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik."

Inget tack för att Abraham räddat honom eller besegrat hans fiender, bara en affärsuppgörelse. Och kungen verkar mena att både människorna och skatten kan man förhandla om. Abraham ger kungen svar på tal. Han är inte ute efter att berika sig själv, han gick in i konflikten för att rädda liv. Han vill sannerligen inte ha något av Sodom - enligt det gamla cowboyuttrycket: bäddar man ner sig med en hund, kan man förvänta sig att vakna med loppor.

Lot står nog bredvid och ser på. Man undrar vad han tänker när hans farbror fördömer kungen och den stad han gjort till sitt hem.

Sist läser vi i kapitel 19 om hur Gud skickar två änglar för att undersöka om det finns några goda människor kvar i staden, som kan räddas innan förstörelsen. Här har ni de första 13 verserna av kapitel 19, med mina kommentarer.

1) På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken.

Änglarna kommer in förklädda som vandrare. Det fanns ingen så utsatt i den bibliska världen som en främling, utan det vanliga skyddsnätet av klan och stam, som de flesta hade kring sig.

2) "Jag är er tjänare", sade han. "Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti." De svarade: "Nej, vi övernattar här ute."

Lot vet något som de inte gör - att man inte vill vara en främling i Sodom över natten...

3) Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt.

Abraham är känd för sin gästvänlighet. Trots Lots förkärlek för det materiella, så är också han gästvänlig.

4) Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag.

Ryktet har spridit sig - skyddslösa främlingar, hemma hos Lot. Finns det någon god person kvar i staden? Förutom Lot är ALLA med på det som kommer hända.

5) De ropade till Lot: "Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem."

De judiska tolkningar har aldrig förstått detta som att Sodoms synd var homosexualitet, utan en total avsaknad av respekt för mänskligt värde. Lot kom en gång till Sodom som invandrare, men han hade tillgångar, han fick stanna. Änglarna kommer till staden utan något och då är det fritt fram, enligt Sodoms normer, att göra vad man vill med dem. En människa är bara så mycket värd som deras plånbok - det är Sodoms sjukdom.

6) Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig.

Trots den hotfulla situationen, känner sig Lot trygg eller självsäker nog att ställa sig upp emot stadens män.

7) "Bröder", sade han, "jag ber er, gör inte något så ont.

Han försöker skapa en känsla av samhörighet med männen i Sodom, och hitta någon moral hos dem.

8) Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak."

Samtidigt som Lot är den gode i denna situation, så ser vi de stora sprickorna i hans egen moraliska kompass. Han har kanske levt för länge i Sodom och i situationen försöker han rädda sina gäster genom att slänga sina egna döttrar till vargarna.

9) Men de ropade: "Ur vägen med dig! Här kommer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till domare över oss! Nu skall vi hantera dig värre än dem." Och de trängde sig inpå Lot och rusade fram för att slå in dörren.

Men nu får han se sanningen i vittögat. De har aldrig räknat honom som en sodomit, utan tolerat honom på grund av hans rikedomar. Så länge han gick med på deras regler fick han stanna, men nu vänder de sig emot honom och han får sig en dos av deras vidriga människosyn.

10) Då sträckte gästerna ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren.

Tur att Lots gäster hade lite oanade egenskaper.

11) Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren.

Sodoms moraliska mörker återspeglas i deras nya fysiska blindhet.

12) Männen sade till Lot: "Har du fler anhöriga här, någon svärson, söner eller döttrar eller annars någon i staden, så för dem bort härifrån.
13) Ty vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden."

Vad kan vi då säga om Sodom och dess invånare? Var de mitt-är-mitt-ditt-är-dittare, eller ditt-är-mitt-mitt-är-mittare?

Här kommer Pirkej Avots budskap fram: det är lätt att avfärda sodomiterna som skurkar, men de hade ju faktiskt sina regler. Lot fick bosätta sig där för att han följde dem. De gick inte utanför staden och letade offer - de gav sig bara på de stackarna som kom in i deras stad, flugorna som fastnade i deras nät. Enligt deras regler, tillhörde de två männen (änglarna) Sodom, för att de hade vandrat in dit.

Detta är en varning till var och en av oss. "Mitt är mitt och ditt är ditt" är genomsnittsmänniskan, det är så vi alla tänker, men tar man det för långt hamnar vi i helvetet, där inget är heligt och en människas liv är bara en ekonomisk beräkning.

Vi måste stanna upp och inse att vi är alla ansvariga för varandra. Vi kan inte stänga ute andras lidande. Förr eller senare hinner sanningen ifatt även oss.

Shabbat shalom,

I Krönikan om Kehila

Hej!

Igår kom Judiskt krönika hem i brevlådan. Jag gillar alltid tidningen för den tar upp så många frågor och ger en mycket att fundera över. Jag håller inte alltid med redaktionen, men det är alltid tankeväckande.

Detta nummer innehåller ett eget bidrag också. Anneli, redaktören för ungdomsdelen MishMash bad mig skriva om konceptet Kehila (församling). När jag väl satt mig ner för att definiera Kehila fick jag plötsligt en stark metafor som jag sedan utvecklade.

Här har ni texten:

Hur överlever ett folk utan ett hemland? Hur bevaras folkets kultur och religion när de är utspridda över tre kontinenter, i hundratals kungadömen och territorier?
Tänk dig ett folk förlist till sjöss. Havet består av stora kulturer och religioner som vill inget hellre än att det lilla folket sjunker under vågorna och assimileras in i majoriteten – försvinner för gott.

Det lilla folket vill inte assimileras – de vill till varje pris hålla sig över ytan, bevara sin tro, sina traditioner, sin säregenhet.

De bygger flottar som håller dem flytande. Flotten består av stadiga stockar och starka rep – material som de hade med sig från förlisningen.
Flotten som det förlista folket överlever och så småningom frodas på kallas för Kehila – Församling.

Stockarna är skolor för utbildning av barn och fortbildning av vuxna; synagogor där man samlas för att be och för gemenskap; institutioner för att samla in och dela ut tsedaka – hjälp till de behövande (alla, även de allra fattigaste, bidrar med något, för att alla ska känna att de hjälper sin nästa); domstolar av rabbiner och andra visa män för att skipa rätt och rättvisa när konflikter uppstår; slaktare som förser församlingen med koshermat; och begravningssällskap som stödjer de sörjande och följer med de avgångna till deras slutgiltiga vila.

De starka repen som binder allt samman är religionen: tron på en gud; på en standard för etik och moral; på en framtid då allt ska återställas och folket kommer få återvända till sitt hemland och leva ett liv i fred.

I varje stad där det bodde judar skapade de en församling för att binda dem samman och ge dem en känsla av trygghet, gemenskap och samhörighet. Utanför församlingen fanns det en icke-judisk värld som i bästa fall var dem likgiltig, men ofta fientlig.

Så småningom byggdes vissa flottar om till stora ståtliga skepp, stora institutioner med lärosäten och ett rikt judiskt liv, små stater inom värdlandets gränser.
Sedan kom nya idéer som frihet, jämlikhet, broderskap. Människor var inte längre undersåtar under en gudavald kung, utan medborgare i en sekulär stat. Napoleon ställde sina judar en svår fråga: är ni franska judar eller judiska fransmän? Är ni ett folk eller en religion?

Det trevande svaret: vi är en religion. Vi är judiska fransmän.

Det stormiga havet lugnade ner sig en del och välkomnade judarna ner från sina flottar att simma omkring i vattnet.

Snart stod alla Europas judar inför samma val. Många valde bort sin religion och folktillhörighet för att komma in på universitet och bli en del av den nya överklassen.
Judar började öppet bryta mot Shabbatreglerna.

”Kan en jude som bryter mot shabbatbudet medverka i våra församlingsgudstjänster?” frågar sig en tysk rabbin förskräckt.
”Låter vi dem inte vara med, har vi snart inga judar kvar!” svarar en annan uppgivet.

Vissa menar att man kan simma omkring i vattnet utan att drunkna. De kallar sig reformjudar.

”Nej”, säger andra, ”vi måste hålla oss borta från vattnet annars sjunker vi!” De blir de ortodoxa.

Debatten och utvecklingen fortsätter än idag. Vilka funktioner fyller våra församlingar för oss idag?

Vissa menar att vi inte behöver söka gemenskapen, religionen, tryggheten hos en församling i dagens sekulära samhälle. Andra menar att församlingen behövs lika mycket idag som igår, men att den ska fylla nya funktioner.

Sedan staten Israels tillkomst finns det även de som anser att församlingarna, våra skepp och flottar, är förlegade, nu när vi har kommit tillbaka till vår ursprungshamn. I Israel finns inte församlingen som i Europa – hela landet är en enda stor församling, sägs det.

Ja, vart bär det av med våra församlingar inför framtiden? Ska vi bygga dem för stormiga hav eller lugna vatten?

Dessa är svåra men viktiga frågor, men en sak kan vi alla hålla med om. Skulle vi inte ha haft församlingen som en samlande punkt, hade vi aldrig klarat oss så här långt.

Vad har du för tankar om Kehila?

Kol tuv,

PS. Tack Anneli och Judiska krönika att ni bjöd in mig för att medverka och tack för tålamodet, då det inte alltid gick så fort!

En helt vanlig kväll - en ödesdiger natt

Jag kommer ihåg det väldigt väl.

Jag var 17 år gammal och satt barnvakt åt ett israeliskt par som bodde ett par år i Sverige. Mannen jobbade på israeliska ambassaden, om jag inte minns fel. De hade en lägenhet på Valhallavägen i Stockholm.

Paret hade ett aktivt uteliv, så det var flera gånger i månaden som jag satt barnvakt åt deras två söta ungar, en liten pojke och en liten flicka.

Jag hade lekt med barnen och fått dem in i pyjamasen. De hade borstat tänderna. Jag hade läst dem en gonattsaga och bäddat ner dem. De hade somnat och jag gick in i vardagsrummet för att kolla på TV.

Klockan var ca 21, jag satt mig ner i soffan och slog på CNN (jag har alltid varit en nyhetsnarkoman). Då slogs jag med häpnad.

Yitzhak Rabin hade skjutits efter ett stort fredsmöte i Tel Aviv. Hans tillstånd var oviss.

"Det kan väl inte ha varit något livshotande", minns jag att jag tänkte, "han är ju en riktigt tuff kille."

Jag var helt säker på att han skulle överleva, men oj, så fel jag hade. Och det var inte bara han som dog den kvällen, skjuten av en ung, högerextremistisk jude. Det skulle visa sig att hela fredsprocessen dog samtidigt med honom den kvällen, den 4 november, 1995.

Shimon Peres, som tog över, försökte föra den vidare, men han hade inte de politiska hårdhandskarna som krävdes. Sju månader senare, när högerpolitikern (och den nuvarande premiärministern) Binyamin Netanyahu vann valet med endast 29,000 röster, var det officiellt. Han bromsade in fredsförhandlingarna och krävde mer säkerhet av palestinierna, med anledning av flera hemska självmordsattacker som skett månaderna innan valet.

Attackerna fortsatte och positionerna hårdnade. 14 år senare har inget förbättrats.

Jag skrev förra året om Tsom Gedalja, den fastedag, efter Rosh haShana, till minne av en judisk ledare som kämpade för fred, med dödades av en annan jude som ville förstöra den och lyckades. Inte mycket har förändrats på 2600 år.

Här kan ni läsa Rabins sista tal, som han höll vid fredsmanifestationen, minuter innan han dödades. Här är ett klipp från den manifestationen, då han höll talet och sjöng med i sången "Shiru Shir laShalom" - Sjung en sång för fred. I klippet säger han:

"Jag har alltid trott på att majoriteten av folket vill ha fred och är beredda att ta risker för fred. Och ni här idag, på denna manifestation, bevisar, tillsammans med många andra som inte har kommit hit, att folk verkligen önskar fred [och är emot våld.]"

Klippet slutar med en talesman som informerar en chockad folksamling att premiärministern har avlidit från sina skador. Det sista vi ser är pappret med sångtexten, som Rabin hade stoppat på sig i innerfickan: Sjung en sång för fred.






PS. Vad är dina minnen från den natten?