Parashat Matot-Masei - Pengarna eller livet?

Hej!

I förra veckans Torahläsning, dubbelavsnittet Matot-Masei, läser vi i kapitel 32, hur Ruben och Gads stammar, och en del av Menashes stam kommer till Moshe med ett förslag.

På kartan till höger kan du se på ett ungefär, hur israeliterna vandrade från Egypten genom öknen till Kanaan, dagens Israel. De vandrade runt Döda havet och kom in i landet österifrån, genom att korsa Jordanfloden.

Nu kommer dessa 2,5 stammar till Moshe och förklarar att de tycker att de har marscherat länge nog. De tänker inte följa med folket in i Kanaan.

Nechama Leibowitz, som alltid har underbara analyser i sina kommentarer, skriver att detta möte mellan Moshe och dessa 2,5 stammar är ett möte mellan två helt olika världssyn, Moshes andliga perspektiv och dessa stammars materialistiska världssyn. I kompromissen som de två parterna hamrar ut lyckas Moshe på ett subtilt sätt få dem att se situationen från sitt eget perspektiv.

Det första vi får läsa i kapitlet är en bra introduktion till stammarnas mentalitet:

Rubeniterna och gaditerna hade gott om boskap, väldiga hjordar. De såg att Jasers och Gileads områden lämpade sig för boskapsskötsel.
Då gick de till Mose, prästen Elasar och menighetens hövdingar och sade: "Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon, det land som Herren har underkuvat åt Israels menighet, lämpar sig för boskapsskötsel, och vi, dina tjänare, har ju boskap.
Och de sade: "Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."
Bamidbar 32:1-5

Leibowitz uppmärksammar flera saker i texten. Först så är det tydligt vad som fångar rubeniterna och gaditernas intresse: boskap. Det nämns två gånger i första versen och de nämner det två gånger till när de talar till Moshe.

Sen har vi ett extra vajomru - ויאמרו, "och de sade" som verkar helt överflödigt. Varför måste deras tal till Moshe delas upp med ett extra "och de sade" i mitten? (De svenska översättarna skriver om meningen och drar till med en "... fortsatte de..." för att förklara det onödiga ordet.)

Leibowitz har en annan förklaring. Hon tänker sig att stamledarna kommer till Moshe och förklarar sin situation för honom, men han är föga imponerad av att de har hittat områden som lämpar sig för boskapskötsel. Har hela den 40-åriga vandringen från slaveriet i Egypten till självständigheten i Guds förlovade land, med alla mirakel och mottagandet av Torahn på vägen, bara varit en ekonomisk fråga för dessa människor?!

De vet att de ber om mycket, men hoppas att Moshe ska förstå. Kanske kommer han att fylla i det de själva inte riktigt vågar säga, att de inte vill fortsätta med resten av folket. Men Moshe säger inget. Han förstår vad de håller på att be om, men han tänker inte hjälpa dem på traven.

Därför står vajomru - ויאמרו, "och de sade" igen, följt av deras formella önskan:

"Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."

Då brister det för Moshe:

"Skulle ni stanna här, medan era bröder drar ut i krig?!"

Det har inte varit en lätt resa för folket och ej heller för Moshe. De har tvingats ut i krig mot yttre fienden, inre fienden har startat revolt mot Moshe och Aron och flera gånger har israeliterna ifrågasatt hela projektet och längtat tillbaka till det ansvarslösa och relativt trygga livet som slavar i Egypten.

Moshe kan bokstavligen se mållinjen nu (Jordanfloden) och fast han inte kommer själv att korsa den är det fortfarande hans ansvar att hålla ihop folket så att Joshua, hans närmaste man och efterträdare, kan leda dem allihopa in i det land som Gud har lovat dem. Ruben och Gads stammars önskan hotar nu att smula sönder den känsliga balansen och lugnet som råder mellan stammarna inför uppgiften de har framför sig:

Hur kan ni avskräcka israeliterna från att gå över floden in i det land som Herren har gett åt dem?

Och Gud då? Flera gånger har Gud fått nog av folket och velat göra sig av med dem. Den enda som lyckade övertala Gud att inte ge upp var just Moshe, men Moshe vet att Gud inte förlåter vad som helst, speciellt inte så här nära slutet:

"Om ni avfaller från honom och han ännu en gång lämnar kvar Israel i öknen, drar ni undergång över hela detta folk."

Stammarnas representanter börjar förhandla med Moshe för att lösa problemet, men i deras förslag framkommer det några stora blinda fläckar när man tittar på hur Moshe sen svarar på deras förslag. Jämför man förslaget sida vid sida med svaret, vilket är en metod som Nechama Leibowitz är känd för ser man tydligt vad problemet är:



Stammarna såg situationen som en enkel förhandling - de får något och resten av folket får något. De bidrar militärt till folkets behov och då får de bo på den plats de har själva valt.

Moshes perspektiv är något helt annat. Han menar att deras ansvar är inte gentemot sina bröder, utan till Gud. Det är tack vare Gud som de ens har kommit till den plats de nu vill leva på. Det är Gud som besegrar fienden och fördelar landet.

Det är även en till sak som skiljer stammarnas världssyn från Moshes - deras prioriteringar.

"Vi tänker bygga fållor här till våra hjordar och städer åt våra små...", säger de självsäkert. Moshe säger inte emot dem, men ändrar om ordningen i sin sammanfattning: "Bygg städer åt era små och fållor åt era får, och gör också i övrigt som ni har sagt.”

Fattar de vinken?

Gaditerna och rubeniterna svarade Mose: "Herre, dina tjänare skall göra som du har befallt. Våra barn och våra kvinnor, vår boskap och alla våra lastdjur stannar kvar i Gileads städer, men vi, dina tjänare, alla som är rustade till strid inför Herren, skall gå över Jordan för att delta i kriget, så som du har sagt, herre."
Bamidbar 32:25-27

Ja, det verkar så. Nu sätter de barnen och kvinnorna framför boskapen och erkänner att det är inför Herren som de strider och avslutar med "så som DU har sagt, herre".

Det är lätt att förlora perspektiven i livet. Vad är det viktigaste och vad kommer i andra hand? Vi löper alltid risken i vår strävan efter trygghet och materiell välstånd att börja tro att allt grundar sig på det, men har prioriterar vi inte våra närmaste och vårt andliga välstånd har allt det andra inte någon betydelse.

Låt oss hoppas att när våra värderingar blir skeva att vi har någon som Moshe som på ett subtilt sätt får oss att inse vad som är det väsentliga i livet.

Kol tuv,