Devarim - Vems bok är det?

Hej!

Har på Torahblogga har jag skrivit en del om ortodoxi (Har judisk lag kört av vägen? och Modernortodoxa på väg att bli moderna) kontra icke-ortodox judendom (Halacha - att rösta om Guds vilja), då jag ser mig själv som religiös jude som identifierar sig med den Konservativa rörelsen.

I det sistnämnda inlägget om Halacha skriver jag följande:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.

De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Reformrörelsen menade att de etiska reglerna skulle vara kvar, men de rituella reglerna var upp till individen att själv utvärdera och välja att följa eller inte. Konservativa rörelsen (som är "konservativa" i förhållande till de reforma, inte till de ortodoxa!) ville inte göra sig av med de rituella reglerna, men menade att man kunde forma ett nytt rabbinskt råd som kunde vägleda sina medlemmar hur de skulle hålla alla mitsvot (Guds bud) i den moderna världen.

Ideologisk, så är det just synen på Torahn som är den stora skiljelinjen mellan ortodox och icke-ortodox judendom. Denna vecka börjar vi läsa Devarim, Femte moseboken, och Torahns sista bok är ett bra exempel på hur synen på Torahn skiljer sig, beroende på ens trosuppfattning.

Devarim som bok skiljer sig nämligen markant från de andra fyra moseböckerna i stilen, ordvalen, formuleringarna. Den traditionella förklaringen är att det naturligtvis är Moshes egna ord. Resten av Torah har dikterats av Gud, men här är det Moshe som tar ton. (Jag skrev om detta förra året i Devarim - Moshe tar ton...)

Den akademiska förklaringen är också att det handlar om olika författare, men inte Gud och Moshe. Bibelforskarna är rätt ense om att Torahn kom till flera hundra år efter vandringen i öknen ska ha ägt rum, men av fyra olika källor, från olika tidsperioder.

Detta kallas för fyrkällsteorin (the documentary hypothesis).

I grova drag kan man säga att Torahns första fyra böcker har skrivts av tre olika anonyma författare, som har beteckningarna "J", "E" och "P".

Det finns en fjärde författare, som kallas för "D" för att hans bidrag är hela Devarim (Deuteronomium). Detta verk tros ha skrivits på 600-talet f.v.t., mindre än ett sekel innan babylonierna förstörde Salomons tempel, 568.

Det finns en text som stödjer denna teori i självaste Tanach (den hebreiska bibeln), en otrolig spännande text som hittas i 2:a Kungaboken, kapitel 22.

Kungaböckerna berättar om alla kungarna som regerade efter kung Davids död, 967 f.v.t, fram till templets förstörelse och den sista deportationen av judiska fångar till Babylonien, 562 f.v.t. - ca 400 års historia.

De flesta av kungarna ägnade sig åt avgudadyrkan och omoraliskt leverne och kritiserades stark av Guds profeter, men mot slutet dök det upp en kung, Joshiahu, som var lojal mot Gud och gjorde allt han kunde för att stärka Cohanim, prästerna, och templets ställning efter sekler av förfall.

I kapitel 22 av Andra kungaboken beskrivs det hur han beordrar en renovering av templet och då hittas en bokrulle i Templet:

Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: "Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus." Och han gav den till Shafan, som läste den...
Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen.
När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja:
"Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den."
Andra kungaboken 22:8, 10-13

Hela nästa kapitel beskriver hur Joshiahu, på ett väldigt hårdhänt sätt, utrotar avgudadyrkan och avgudadyrkare i Judahs kungarike. Sen står det:

Kungen befallde hela folket: "Ni skall fira Pesach till Herrens, er Guds, ära, så som det står skrivet i denna förbundsbok."
Någon sådan Pesach hade nämligen inte firats sedan den tid domarna styrde Israel, inte under Israels och Judas kungars tid; först nu under kung Josias artonde regeringsår firades en sådan Pesach till Herrens ära i Jerusalem.
Josia utrotade andeskådare och spåmän, husgudar, gudabilder och alla vidrigheter som fanns i Juda och Jerusalem och följde så lagens föreskrifter i boken som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus.
Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han.
Andra kungaboken 23:21-25

Vad var det för bok som kung Joshiahu hade fått läsa och som gjorde ett sådant starkt intryck på honom? Vilket lagbok i Tanach, den hebreiska bibeln, uttrycker sig så starkt emot avgudadyrkan och för att centralisera offergudstjänster och helgerna i Jerusalem? Vilken bok fördömmer avvikelser från Guds väg och varnar för att Gud kommer att vända sitt ansikte från sitt folk och lämna dem åt sitt öde? Vilken bok har allt detta och skriver om just Pesach, mer ingående än någon annan bok?

Det är Devarim.

Med tanke på detta och hur boken skiljer sig i stilen finns det därför mycket som visar på att Devarim är just skriven av en egen författare. Med tanke på att den kommenterar mycket av Joshiahus samtid, är den antingen skriven av en sann profet långt före sin tid (Moshe), eller eftersom den lägligt nog hittades under kungens renovering av templet är det mer troligt att den skrevs av någon strax innan den hittades och fördes till kungen.

I boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliot Friedman, en fascinerande och mycket välskriven redovisning av bibelforskningens historia fram till idag, lägger han upp bevisen för att Devarim är skriven av en samtida person. Inte bara det, Friedman menar att författaren till Devarim hade för avsikt att skriva det judiska folkets historia, ur ett religiöst och gudstroget perspektiv, från Moshes tid fram till Joshiahu.

Alla böcker mellan Devarim och Andra kungaboken - Devarim, Joshuas bok, Domarboken, Första och Andra Samuelsboken och Första och Andra Kungaboken är alltså av samma författare och innehåller en snarlik stil, och världsbild. Gud är trogen sitt folk och sitt förbund, men folket har gått över till avgudar och struntat i Guds lagar och bud.

Nu har Herren fått nog och det är dags för folket att lära sig en läxa. Joshiahu är "too little, too late", då han tog över tronen efter en lång rad moraliskt korrupta kungar som offrade människooffer och förtryckte de svaga. (Bland annat ska människor ha offrats i en dalgång utanför Jerusalem som hette Gei Hinom. Det är från detta platsnamn som ett namn för helvetet, Gehenna kommer ifrån.)

Joshiahu dör i strid mot Egypten år 609 f.vt. och 23 år senare, 586 är templet och Jerusalem förstört av babylonierna och Davids ätt, som suttit på tronen i 400 år når sitt slut.

En religiös ledare är med om allt detta och hans budskap och upplevelser finns nedtecknade i boken som bär hans namn. Det är profeten Jeremiah, som fördömmer avgudadyrkan och spår slutet för templet.

Intressant är att hans bok liknar de sju tidigare böckerna i Tanach (Devarim - Andra kungaboken) i stil och ideologi. Richard Elliot Friedman menar att det var faktiskt Jeremiah som var författaren till alla dessa böcker. Inte nog med det, han introducerade ett mycket viktigt koncept in i judendomen som senare inspirerade kristendomen och islam.

I Samuelsböckerna och Kungaböckerna står det flera gånger att Davids ätt kommer regera över Israel i all framtid. Det är den enda godkända kungaätten för judarna. När den sista kungen, Tsidkiahu, får se sina söner avrättas av babylonierna innan de sticker ut hans ögon och för honom som fånge till Babylon (nutida Irak), ser det ut att vara slutet på Davids ätt, men så här står det i Jeremiahs bok, kapitel 23:

Det skall komma en tid, säger Herren,
då jag skall låta ett rättfärdigt skott
växa ur Davids stam.
Han skall vara konung och härska med vishet
och skapa rätt och rättfärdighet i landet.

Under hans tid skall Juda vara skyddat
och Israel leva i trygghet.
Detta är det namn han skall bära:
Herren vår rättfärdighet.
Jeremiah 23:5-6

Så vi har Jeremiah att tacka för idén att Davids ätt kommer att återuppstå. En kung av Israel ska inte krönas utan smörjas med olja i håret. Den smorde kallas Mashiach - Messias. Det är alltså Jeremiahs förhoppning om en återupprättad, rättvis kungadöme som ligger till grund för det messianska konceptet inom monoteistisk religion.

Med min vetenskapliga hjärnhalva läser jag Devarim som just Jeremiahs introduktion till sin ideologi och sin historiesyn, men med min känslomässiga hjärnhalva är Devarim också vad den utger sig för att vara - Moshes sista tal till folket, innan han dör och de beger sig över Jordan floden, in i Kanaans land.

Devarim har verkligen format det judiska folkets självbild och gudsbild. Boken har gett oss en etik och en gudstro som har bevarat oss i 3000 år.

Varför kan Devarim inte vara de ord som Moshe ville lämna folket med? Var det inte just detta som var Moshes avsikt från allra första början?

Shabbat shalom,