Shabbat Zachor - Att utplåna ondskan

Hej!

Denna shabbat är det Shabbat Zachor - Kom-ihåg-shabbaten. Det innebär att i slutet av Torahläsningen i synagogan lägger man till ett stycke från Devarim (5 moseboken), som är en hänvisning till att Purim infaller under den kommande veckan.

Kom ihåg vad amalekiterna gjorde mot dig när ni drog ut ur Egypten. När de mötte dig på din väg och du var trött och utmattad, högg de ner alla dina eftersläntrare utan att frukta Gud. När Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla fiender runt omkring, i det land som Herren, din Gud, vill göra till din egendom och låta dig ta i besittning, skall du utplåna minnet av amalekiterna från jorden. Glöm aldrig detta!
Devarim 25:17-19

En mysig liten uppmaning till folkmord, alltså.

Som alltid räddar vår rabbinska tradition oss ur denna knipa. I Talmud Berachot 28a kan vi läsa att alla folken runtomkring Mellanöstern skingrades och blandades ihop när den assyriska kungen Sanncherib härjade och deporterade flera folkgrupper.

Stammarna Judah och Benjamin, som bildade den södra kungariket, Judah, räddades undan detta hemska öde, men de resterande tio stammarna, som bildade det norra kungariket, Israel, försvann. I samma veva försvann också Amalek-folket. Vi slipper då (tack och lov!) att gå runt och döda amalekiter.

Efter att man har avslutat Torahläsningen, läser man en stycke ur Nevi'im (Profeterna), den delen av Tanach (den hebreiska bibeln) som skildrar judarnas historia från och med Torahns slut till Första templets förstörelse.

Stycket som man läser handlar om judarnas första kung, Shaul, som kom från Benjamins stam. Han får befallningen av profeten Shmuel att starta krig mot Amalek:

Samuel sade till Saul: "Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till hans ord! Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor."
Första Samuelsboken 15:1-3

Ja, vad ska man säga? Jag är bara tacksam för att min judendom inte ser ut så här längre, att judendomen har utvecklats och också vår bild av Gud och vad Gud vill av oss har utvecklats i takt med det.

Shaul gör som Shmuel har befallt honom att göra, han går ut i krig mot Amalek och besegrar dem, men han undviker från instruktionerna på en viktig punkt:

Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila ända fram till Shur, öster om Egypten. Deras kung Agag greps levande, men alla andra vigdes åt förintelse och höggs ner med svärd.
Saul och hans män skonade Agag och vidare det bästa av boskapen, de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjorde med allt det odugliga och värdelösa.
Första Samuelsboken 15:7-9

För detta återvänder Shmuel till Shaul och skäller ut honom. Shaul har inte lyssnat till Gud, Gud har förkastat Shaul som kung. Shmuel låter hämta den tillfångatagna kungen Agag och avrättar honom framför Shaul.

Det är en djupt obekväm och blodig historia, men vi ska inte ta det ur sitt sammanhang. "Utplånings"-krig var inte ovanliga på den tiden och det om att alla skulle dödas var ofta en grov överdrift. Amalek-folket anföll ju själva de nyss frigivna slavarna mitt ute i öknen, oprovocerat och bakifrån med avsikten att döda kvinnorna och barnen först. Kunde israeliterna kompromissa med en sådan fiende?

Men vad har denna berättelse med den glada helgen Purim att göra? Svaret hittar vi i Purim berättelsen, Esters boks tredje kapitel:

Någon tid senare hedrade kung Achashverosh agagiten Haman, Hammedatas son: han befordrade honom och gav honom högre rang än någon av sina furstar. Alla ämbetsmännen vid Kungliga porten föll ner i vördnad inför Haman, så som kungen befallt. Men Mordachaj föll inte ner inför honom.
Ämbetsmännen i Kungliga porten frågade Mordachaj varför han trotsade kungens befallning. Dag efter dag talade de med honom utan att han lyssnade till dem. Då underrättade de Haman för att se om Mordachajs skäl skulle godtas: han hade sagt dem att han var jude.
När Haman såg att Mordachaj inte föll ner i vördnad inför honom fylldes han av vrede. Det var inte nog för honom att ta livet enbart av Mordachaj, utan när han fick reda på vilket folk denne tillhörde ville han utrota alla judar i Achashverosh rike, Mordachajs folk.
Esters bok 3:1-6

Haman är en agagit - han härstammar från kung Agag. Mordachaj, har vi redan fått veta i det föregående kapitlet, är benjaminit - från samma stam som kung Shaul. När Haman får veta att den där typen som inte bugar sig för honom är jude, är hans reaktion omedelbar: "Mordahcaj ska dö och alla andra judar ska också dö." Det gamla hatet blossar upp igen.

Haman är borta och Amalek-folket är borta, men Amalek-andan finns kvar. Den kallas idag för antisemitism, att hata av judar, just för att de är judar. Amaleks ideologi har många arvtagare och genom vår historia har antisemitismen

Varje år när Megillat Ester läses i synagogan, så väntar vi på Hamans namn för att kunna bua, stampa och snurra harskramlor för att blotta ut namnet. Det blir till en lek för åhörarna: när kommer nästa "Haman"? När ska vi börja väsnas igen?

Det är ett positivt och renande sätt att möta ondskan - vi glömmer den inte, men vi låter den inte heller utplåna vår glädje och lycka.

Kol tuv,

PS. Jag har också ett inlägg från september om detta stycke: Kom ihåg att utplåna minnet... Dela med dig av dina intryck av den också!