Vaetchanan - Guds (o)rättvisa?

Hej allihopa!

Denna veckas parasha, ואתחנן - Vaetchanan börjar med en märklig ton. Som jag skrev förra veckan så består boken דברים - Devarim (Femte moseboken) av Moshes tal till folket vid gränsen till Kanaan, som han håller innan han ska dö och de ska korsa Jordanfloden in i landet.


Själva namnet på parashan Vaetchanan, kommer av det första ordet i den första versen av veckoavsnittet. Vaetchanan betyder "[jag] vädjade".

Moshe berättar för folket att han vädjade till Gud om att få komma in i landet, trots att det var hans straff för att ha slagit på stenen istället för att ha pratat till den, som jag skrev om i inlägget om parashat Chukkat.

"Låt mig gå över Jordan till andra sidan och se det rika landet där, dessa härliga berg, och Libanon."

Gud svarar:

"Det är nog! Tala inte mer med mig om detta. Gå upp på toppen av Pisga, se dig omkring åt väster och norr, åt söder och öster, och låt blicken vila på vad du ser, ty du kommer inte att gå över denna flod, över Jordan.” (Bamidbar 20:25-27)

Gud verkar ge Moshe ett hårdhänt avslag, men Rashi i sina kommentarer vänder på det och menar att när Gud säger "det är nog" så säger Gud att Moshe inte kommer att få som han vill och menar att om han gör en stor sak av det så kommer Moshe att skämma ut sig. Det är alltså under Moshes värdighet att tigga och be.

Däremot, påpekar Rashi, får Moshe egentligen 50% av vad han bad om av

Gud: han bad om att få se landet och det får han också - från den bästa utsiktsplatsen.

Utsikt från Har Nevo, med utsiktskarta,
platsen där Moshe blickade ut över landet innan han dog.

Jag skulle vilja belysa detta ämne, Moshes straff, från en annan vinkel:

Var Gud alltför orättvis mot Moshe genom att straffa honom på detta sätt?

Man kan, tycker jag, närma sig denna fråga från två håll (minst):

1. Gud är ofelbar och allt som Gud säger och gör måste per definition vara rätt. Alltså gjorde Moshe fel när han slog på stenen, eftersom han inte "litade" på Gud och höll inte Gud "helig inför israeliterna" (Bamidbar 20:12) och Moshe får helt enkelt inte komma in i landet.
2. Gud är inte ofelbar kan ibland vara orättvis och ibland alltför hård, och Gud har skapat oss bland annat för att ha en dialog med oss om rätt och fel (se Guds egen kommentar i Bereishit kapitel 18:17-19).

Jag väljer att närma mig frågan från alternativ 2:s håll: vi kan och ska ifrågasätta Gud, men vi måste vara beredda på att vi ofta inte kan förstå Guds motiv.

(På denna punkt har jag en otrolig chassidisk berättelse som jag vill dela med mig av, men jag sparar den för ett senare inlägg. Håll utkik!)

Jag vill påstå att Gud gillrade en fälla för Moshe!

Hur vågar jag påstå detta? Jo, detta var inte första gången som folket törstade efter vatten och ej heller var det första gången som Moshe och Aron fick vattnet ur en sten. En liknande händelse inträffade strax efter att folket hade kommit ut ur Egypten och över havet som hade delat sig (Shemot 17). 40 år skiljer berättelserna åt, men det enda som verkligen skiljer sig inom berättelsen är följande:

a. Shemot 17 (Moshe sköter sig):

[Folket klagar och ropar efter vatten.]
Då ropade Mose till Herren: "Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig."
Herren sade till honom: "Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.

b. Bamidbar 20 (Moshe missköter sig):

[Folket klagar och ropar efter vatten.]
Mose och Aron lämnade då församlingen och gick till uppenbarelsetältets ingång, där de föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem. Herren talade till Mose: "Tag staven och kalla samman menigheten, du och din bror Aron. Ni skall tala till klippan i deras åsyn, då kommer den att ge ifrån sig vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och boskapen att dricka."

För att zooma in ytterligare:

• Shemot: "ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen ... slå på klippan"
  

• Bamidbar: "Tag staven ... tala till klippan"

Varför denna instruktion från Gud i Bamidbar? Varför "tag staven" och "tala till klippan"??

Moshe var under hård press från folket. Jag kan föreställa mig hur han och Aron går mot klippan inför hela folket. Det är varmt; solen steker. Folket klagar högljutt och buar. Moshe blir mer och mer arg på dem. Jag kan höra honom muttra för sig själv på väg upp till klippan:

"Allt dom gör är att klaga och revoltera! Det är deras fel att vi fick vandra 40 år i öknen! Nu vill dom tillbaka till Egypten för att de är törstiga?! Har vi inte kommit längre än så här på 40 år? Jag ville inte ha detta jobb. Jag berättade för Gud hur eländiga dom är att ha att göra med! Jag är ju 120 år gammal! Kommer jag aldrig att slippa detta styvnackade folk?!"

Sedan ställer han sig framför klippan och skrek:

"Hör på, era rebeller! Ska vi fixa fram vatten ur denna klippa åt er?" (Bamidbar 20:10)

Det bara brister för Moshe.

Han förolämpar folket (en ledare får kritisera sitt folk, men aldrig förolämpa dem), han påstår indirekt att det är han och Aron som ger folket vatten och han slår på stenen (två gånger) tvärtemot Guds instruktioner.

Jag tror att något annat sker under ytan här. Moshe har för Gud visat sig vara rätt ledare vid rätt tillfälle. Han konfronterade farao, förde ut folket ur Egypten, ledde dem till Sinai, gick upp på berget för att hämta lagen och lärde ut den till folket när han kom ner. Han har alltid varit Guds lojala tjänare.

Men samtidigt ser vi hur han om och om igen, varje gång en konflikt bryter ut med israeliterna, ropar efter Gud för att hantera problemet. Han är ingen diplomat, ej heller en politiker. Moshe svar på alla protester är "Gud! Kom och hjälp mig!" och Gud kommer ner, förgör de onda och skrämmer alla andra till lydnad. Är det så lyckat?

Uppenbarligen inte, eftersom Bamidbar innehåller en mängd berättelser om sådana konflikter. Nu har det gått 40 år. Moshe har ju kommit upp i åldern. Snart kommer folket att tåga in i Det heliga landet och brottas med helt nya problem. Och jag tror att Gud så småningom hoppas att folket ska hantera sina egna problem och bli lite självständiga. Är det trots allt inte vad vilken bra förälder som helst vill ha av sina barn?

Det är dags för nytt ledarskap. Gud inser detta. Kanhända att folket inser detta. Möjligtvis är de enda som inte inser detta Moshe och Aron själva. Hur ska Gud göra det uppenbart för dem att de inte fixar jobbet längre?

Joshua - en ny sorts ledare

Gud gillrar fällan med vattnet i klippan: "Ta din stav och tala till klippan." Det fungerar. Intressant är att när Guds dom faller över Moshe och Aron är de tysta. De säger inte emot.

Inte förrän denna veckas parasha. "Snälla Gud, låt mig få komma in i landet och se dess skönhet!" Intressant att Gud i sitt svar gör tre saker samtidigt:

1. nekar Moshe inträde,
2. beviljar Moshes önskan om att få se landets skönhet och
3. bakar in sin förklaring till allt i den sista versen.

Observera:

"Det är nog", sade han, "tala inte mer med mig om detta. Gå upp på toppen av Pisga [en mycket hög klippa], se dig omkring åt väster och norr, åt söder och öster, och låt blicken vila på vad du ser, ty du kommer inte att gå över denna flod, över Jordan. Ge Joshua uppdraget, ingjut mod och styrka i honom, ty det är han som skall gå över floden i spetsen för detta folk. Det land som du ser skall han göra till deras egendom." (Bamidbar 20:26-28)

Vad är Guds förklaring till att Moshe inte får komma in i landet?

Jag hör Gud säga: "Moshe, du behöver inte komma in i landet för att uppleva dess skönhet. Skönheten upplevs på avstånd, från en klippa med utsikt. Kommer du med folket in i landet kommer du bara pinas av alla de utmaningar som Joshua står inför. Njut av utsikten och var tacksam att du slipper denna börda!"

Folkets utmaningar i landet⇒

Jag läser också in att Gud menar att efterträdaren Joshua behöver Moshes stöd och uppmuntran för att ta över ledarskapet, men det får han inte om Moshe går i pension.

Om Moshe följer med in i landet, som vilken annan gammal gubbe som helst, är det inte värdigt Moshe och det är inte värdigt Joshua som behöver en färsk start, utan det judiska folkets största profet och ledare någonsin, som tittar honom över axeln.

Det är därför vi läser allt detta i femte moseboken. Devarim är Moshes avskedstal.

Allt detta är min egen tolkning, men vad tycker ni?

Håller ni med eller är jag helt ute och cyklar?

Shabbat shalom!