Parashat Lech-lecha: Detta är bara början!

Hej!

Denna vecka ska jag hålla predikan i synagogan, imorgon lördag. Här får ni en förhandsläsning av vad jag kommer att säga:

Dramatiken börjar från första versen i veckans parasha, Lech-lecha.

Herren sade till Abram: "Lech-lecha! Från ditt land, din släkt och ditt hem, till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått."
Bereishit (1 mos) 12:1-3

Lech-lecha! Hur många olika sätt kan man översätta denna korta fras?

”Lech” betyder gå, res, men ”Lecha”? Till dig? Åt dig själv? Från dig själv? För din egen skull?

Och innebörden är flera än översättningarna. Vad är det Gud uppmanar Abraham att göra?

Det är en andlig resa lika mycket som fysisk. Lämna allt vad du har och är bakom dig. Lämna din kultur, ditt sammanhang, din trygghet. Lita på mig, säger Gud, det kommer att ordna sig.

En av de främsta bibeltolkarna i vår tid, Aviva Zornberg, citerar en midrash som liknar Abraham vid en parfymflaska. Står den på hyllan gör den ingen nytta alls, men skakar man den och rör om, sprids den underbara doften åt alla håll. Abraham i sin hemmiljö, uppnår inte sin potential. Han behöver skakas om, likt en parfymflaska, för att sprida tron på den enda guden och den sanna etiken.

Det är först när Abraham kommer till Kanaan, det land Gud visar honom, som han blomstrar ut på riktigt. Han reser vidare till Egypten och träffar Farao. När han återvänder, hamnar han i ett internationellt krig och gisslandrama, då han rider in och räddar sin brorson Lot. När det är över och Abraham står som segrare, prisas han av kungar.

Imponerande för en nyanländ invandrare. Tro inte heller att det var lätt för honom. Han brottades med tvivel och motgångar, men yttre och inre konflikter. Det gick så bra för både Abraham och Lot – som hade följt med honom från Babylonien – att deras fåraherdar kom i bråk med varandra och de fick gå skilda vägar. Abraham och Sarah var barnlösa länge och det smärtade dem båda djupt.

I kapitel 15 tvivlar Abraham som mest:

"Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös [---]. Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig."
Men Herrens ord till honom löd: "Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod."
Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli."

När Abraham är som mest nere, kommer Guds budskap till honom: titta upp och sikta mot stjärnorna!

Vad säger allt detta om oss?

Ofta låter vi oss definieras av omgivningen. Vi får en trygghet av vår omgivning, för att vi vet vad vi har att vänta och vad som väntas av oss. Men just därför kan vi också begränsas och hämmas av den.

Det är skrämmande med förändring, men också befriande. I motgångar finns kärnan till stora möjligheter.

Vilka förändringar behöver vi göra för att utvecklas? Vilka uppbrott, t.o.m. smärtsamma sådana, borde vi våga oss på? Vad för saker är vi egentligen kapabla att uppnå, saker som vi kanske inte ens trodde var möjliga?

Vi får inte heller glömma att Abraham företar sin resa först vid 75 års ålder! Att kalla honom för en senblommare är minst sagt en underdrift.

När är vi färdigutvecklade? När har vi uppnått allt vi kommer att åstadkomma i våra liv? När är det för sent att göra något nytt, stort och spännande? Aldrig!

Shabbat shalom,

Öka judiska marknadsandelar?

Hej!

The Daily Show, USAs gigant bland nyhetssatirprogram tar upp storyn att katolska kyrkan försöker locka andra kristna till sig. När programledaren Jon Stewart diskuterar frågan med "Senior Religion Correspondent" John Oliver, föreslår Oliver att vissa små religioner borde göra mer själva för att locka till sig "större marknadsandelar". Stewart (född Jonathan Stuart Leibowitz) nappar: "Menar du möjligtvis judarna?"

Det som följer är kanske lite orättvist en diskussion om judendomens fördelar och nackdelar, då Stewart ofta skrattar åt hur sekulär han själv är, men det är ändå roligt, speciellt när britten Oliver försöker sig på en New Yorkisk jiddishdialekt. Varsågod:

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Ecce No Homo
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

Kol tuv,

OBS! Nytt datum för filmvisning och diskussion!!!

Uppdatering!

Tyvärr är jag tvungen att ändra datum för filmvisningen av Trembling Before G-d och medföljande diskussion. För att rabbin Peter Borenstein ska kunna medverka i diskussionen, så har vi ändrat datumet till söndagen den 6 december, kl. 14.00.

Hoppas ni kan komma då!

Allt gott,
Benjamin

Hej!

I maj skrev jag om homosexualitet och hur man kan tolka Torahn på ett modernare vad det gäller den frågan, i inlägget Ett mjukare sätt att tolka en hård vers.

I inlägget skrev jag om filmen Trembling Before G-d, en dokumentär som intervjuar öppna och gömda ortodoxa HBT-judar. Den kom ut 2001 och skakade om den ortodoxa världen rejält.

Som en utgångspunkt för att diskutera hur HBT-judar tas emot i vår församling här i Göteborg, ska jag nu visa filmen på församlingen söndag, den 25 oktober, den 6 december, kl. 14.00 (för mer information kan ni mejla mig genom att klicka här).

Det är en mycket stark film som lämnar ingen oberörd, oavsett på vilken sida av diskussion man står.

Personligen tror jag inte att Gud skapar människor som inte kan hitta lycka och samtidigt följa Torahn. Därför måste jag tolka vad Torahn säger på ett modernt sätt som inte fördömmer och förbjuder homosexuell kärlek - för mig finns det ingen annat sätt att tolka Torahn. Därför borde vi jobba för att HBT-judar ska känna säg lika välkomna som alla andra judar i vår församling. Man ska aldrig behöva välja mellan att vara jude och vara homosexuell.

Nu vet ni var jag står. Jag vill uppmana alla som tycker att denna fråga är värd att diskutera att komma. Se filmen, delta i diskussionen. Var tycker ni?

Här är ett smakprov av filmen:



Kol tuv,

Parashat Bereishit och Nya podradioavsnitt!

Hej!

Hann inte riktigt med att skriva om parashat Bereishit, Torahns allra första veckoavsnitt, men det kommer under veckan. Under tiden kan ni kolla in lite av det jag skrev förra året:

Om Kain och Abel (på hebreiska: Kajin veHevel) och generationerna som följde Adam...

Om hur Gud ser på människans natur och vår benägenhet att göra fel...

Sen har vi också haft ett till kurstillfälle i Det judiska året. Vi pratade om Shemini Atseret, Simchat Torah samt det judiska årets vardagscykel. Jag har delat in dessa i tre delar, så det blir lite kortare avsnitt - lättare att ladda ner och lyssna:

Shemini Atseret, 22 minuter

Simchat Torah (+ Torahns och torahläsningens historia), 39 minuter

Vardagscykeln, 24 minuter

För att följa med i Vardagscykeln har ni dessa papper, som innehåller en väldigt händig diagram på det judiska årets månader. Den kommer från Judiska församlingen i Stockholms Bar och Bat Mitsvahäfte, som kan laddas ner i sin helhet (tillsammans med mycket annat!) här.

Det judiska året


Jag rekommenderade också boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliot Friedman. Det är en bok som har haft ett stort inflytande på mig och jag kan inte rekommendera den tillräckligt! Ni kan beställa den här på Adlibris för ynka 129 kr. Då har ni den i brevlådan inom en vecka!

Några små anmärkningar om inspelningen:

1. Jag hade en jobbig hosta som kom med i inspelningen en del. Jag insåg sen att det skulle bli väldigt jobbig att lyssna på, speciellt i hörlurar, så jag använde Garageband (Apples redigeringsprogram) för att klippa bort alla hostningar. Så nu vet ni alltså varför det hoppar vid vissa tillfällen och varför min röst låter ibland väldigt ansträngd.
2. Det var också väldigt fullt med möten och andra kurser i församlingshuset denna torsdag kväll och vi hittade inget rum att vara i ostört. Tillslut fick vi sätta oss på sofforna i foajén med resultatet att det ibland gick förbi folk som väsnades. Ni får ha överseende med detta också.

Med allt detta sagt, hoppas jag att ni ändå lyssnar (så farligt är det inte) och kommenterar innehållet om ni har frågor eller synpunkter.

Shavua tov,

Vardag, sköna vardag!

Hej!

Ledsen att jag inte skrivit något om de två sista helgerna i månaden Tishrei - Shemini Atseret och Simchat Torah, men jag har varit nere med en tuff förkylning den senaste veckan och det har gått ut över kursen Det judiska året och bloggandet. Hoppas skriva något under veckan.

Men nu är helgerna slut och jag har en hälsning jag brukar använda efter Simchat Torah. Under helger ska man säga "Chag sameach" - "glad helg". Nu säger jag "Chol sameach" som betyder "Glad vardag", för att jag tycker det är så skönt att äntligen få återgå till vardagen!

Vi kan i alla fall fortfarande skratta åt helgerna:

Till bloggen Passive-Agressive Notes mejlar folk in lappar och skyltar de har hittat skrivna av folk som är arga på någon och försöker uttrycka sin ilska på lappen, ibland artigt, ibland mindre artigt, men oftast väldigt roligt.

Här är en lapp från en synagoga i Florida, som har haft problem med kylskåpsinbrott, dvs. folk som går in och tar mat som inte tillhör dem.

För er som inte talar hebreiska så är Adonai det hebreiska ordet för Herren. Det är det man säger när man läser Guds namn i böner och ur Torahn.

Chol sameach!

En seriös film

Hej!

Bröderna Joel och Ethan Coen är ett av Hollywoods mest kända filmskaparduon, med sin unika stil och med en humor som ibland är galen, och ibland nattsvart. Senast vann de flera Oscarstatyetter för filmen No Country for Old Men, som var bara nattsvart.

De har, likt många andra judiska personligheter i amerikanska underhållningsbranschen inte fokuserat på deras judiska identitet i någon stor utsträckning i filmerna. Några av karaktärerna i deras filmer har varit judar, Barton Fink t.ex., med tydligt judisk utseende och karaktärsdrag, men utan att lägga särskilt stor vikt på det.

Tidigare var deras mest judiska karaktär Walter Sobchak (spelad av John Goodman), från kultklassikern The Big Lebowski. Walter är en vietnamveteran som har stora problem att hantera sin ilska. Han konverterade till judendomen för att gifta sig med Cynthia, men när filmen utspelar sig är de redan skilda. Ändå så håller Walter fast vid sin judiskhet. Här pratar han med sin polare, The Dude, som har ringt honom för att få skjuts på Shabbat:

Walter Sobchak: I'm saying, I see what you're getting at, Dude, he kept the money. My point is, here we are, it's shabbas, the sabbath, which I'm allowed to break only if it's a matter of life or death...
The Dude: Will you come off it, Walter? You're not even fucking Jewish, man.
Walter Sobchak: What the fuck are you talkin' about?
The Dude: Man, you're fucking Polish Catholic...
Walter Sobchak: What the fuck are you talking about? I converted when I married Cynthia! Come on, Dude!
The Dude: Yeah, yeah, yeah, yeah...
Walter Sobchak: And you know this!
The Dude: Yeah, and five fucking years ago you were divorced.
Walter Sobchak: So what are you saying? When you get divorced you turn in your library card? You get a new license? You stop being Jewish?
The Dude: It's all a part of your sick Cynthia thing, man. Taking care of her fucking dog. Going to her fucking synagogue. You're living in the fucking past.
Walter Sobchak: Three thousand years of beautiful tradition, from Moses to Sandy Koufax*...
[shouting]
Walter Sobchak: You're goddamn right I'm living in the fucking past!

*Sandy Koufax är en känd judisk basebollstjärna, som blev alla amerikanska judars hjälte, när han, 1965, vägrade spela en mästerskapsmatch på Jom Kippur.

I en annan underbar scen diskuterar Walter och The Dude kidnappningsfallet de försöker (på sitt eget unika vis) lösa, då deras tredje bowlingpartner Donnie kommer med nyheten om att de ska spela nästa match i turneringen på en lördag. Se klippet här.

Nu har bröderna Coen kommit ut med en film, A Serious Man, som inte bara innehåller judiska karaktärer, utan är genomgående judisk, på ytan och på djupet.

Filmen handlar om Larry Nidus, en fysikprofessor på 60-talet, som genomgår flera svåra prövningar allt på en gång:
Hans fru skiljer sig för att vara tillsammans med en äldre, religiösare man, samtidigt som hans marijuanarökande son ska ha sin Bar Mitzva. Någon förtalar honom anonymt på jobbet, så att han mister en befordran. Hans spelberoende bror flyttar in med honom. Hans frus nya man dör och hon vill att han ska betala för begravningen.

Larry söker hjälp hos flera olika rabbiner och vill veta vad den judiska traditionen har för visdom att erbjuda honom i hans existentiella livskris. Filmen är en svart dramakomedi, som har fått bra recensioner bland kritikerna i USA. De som beskriver filmen som brödernas mest personliga, med ett tragikomiskt, men ärligt sökande efter ett andligt djup till den uråldriga frågan hur kan man göra rätt och vara en seriös man i en absurd värld.

Jag ser fram emot att se den här i Sverige, då den har premiär i november. Här har ni trailern:



Kol tuv,

Som att se ett spöke...

"July 22 1941. The girl next door is getting married. Anne Frank is leaning out of the window of her house in Amsterdam to get a good look at the bride and groom. It is the only time Anne Frank has ever been captured on film.
At the time of her wedding, the bride lived on the second floor at Merwedeplein 39. The Frank family lived at number 37, also on the second floor.
The Anne Frank House can offer you this film footage thanks to the cooperation of the couple."

Kol tuv,

Att bygga sin egen Sukkah...

Ni skall fira denna högtid som en Herrens högtid en vecka varje år. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled. I sjunde månaden skall ni fira den. Då skall ni bo i lövhyddor under en vecka. Alla infödda israeliter skall bo i lövhyddor, för att era efterkommande skall veta att jag lät israeliterna bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 moseboken) 23:41-43

Hej!

Första gången jag såg den lägenhet i centrala Göteborg, som kom att bli vårt hem, hade jag en baktanke i huvudet när jag undersökte jag den stora balkongen. Lägenheten var högst upp i huset och om plåttaket över balkongen kunde tas bort skulle det bli en idealisk plats för en Sukkah!

Helgen Sukkot, som börjar nu på fredag kväll, skiljer sig nästan inte alls från t.ex. Shabbat, om man inte har en lövhydda att äta (och för vissa, sova) i. Under många år av min barndom hade vi ingen egen Sukkah och det gjorde helgen ganska anspråkslös för oss.

Men när jag var 12 köpte min far en ihopsättningsbar Sukkah från USA. Den bestod av aluminiumstänger som man skruvar ihop till en fyrkantig stuktur som man sedan hänger över en lång tältduk (med Sukkotbilder inpräntade). För taket ingick det bambumattor som man rullade över strukturen.

Vi satte upp den på vår bakgård i många år. Dagarna innan fick jag och mina syskon hjälpa pappa att sätta ihop Sukkan och stoppa informationsblad i brevlådorna till våra grannar i huset. Där informerade vi om helgen, att det kom från Bibeln och att vi skulle bara ha den uppe i två veckor.

Här ser ni Sukkan på gården, med familjepudeln Archie som poserar. Vi hade alltid en plastpresenning på när vi inte satt i den för att den inte skulle bli helt förstörd av höstregnen.

Vi fick plats med de fem familjemedlemmarna och ca 10 gäster. Min mamma lagade otroliga middagar och luncher och vi hade gäster över nästan varje dag under helgen. Här ser ni inuti Sukkan, med alla vackra dekorationer. Mamma lärde oss hur viktigt det var att smycka Sukkan ordentligt och vi använde nästan bara naturliga föremål - frukt, löv mm - för att dekorera den.

När mina föräldrar skilde sig och min mamma flyttade tillbaka till sitt hemland, USA, fick jag ärva Sukkan. Jag satte upp den där jag bodde i Bromma i två år men när jag och min fru flyttade till Göteborg var det osäkert om det skulle gå att ha den på balkongen. En Sukkah är bara kosher (godtagbar) om man kan se himlen genom taket. Ingen himmel - ingen riktig Sukkah. Plåttaket var fastspikat och gick inte att ta bort, fick jag veta från fastighetsskötaren. Det bidde ingen Sukkah förra året.

I år fick vi särskilt lyckosam information i av värden: balkongerna skulle renoveras under hösten - taken skulle tas bort och bytas ut!

Tyvärr skulle detta ske i slutet av oktober, inte i börjar då Sukkot infaller. Jag kontaktade fastighetsskötaren och bad honom undersöka om det gick att ta bort vårt plåttak tidigt för att vi kunde fira vår lilla judiska helg. Han undersökte saken och det gick!

I tisdags kom några killar och avlägsnade nästan hela plåttaket, som ni kan se på bilden.

Hurrah! Det blir en Sukkah till Sukkot i år! Nu var det bara att fixa ihop den stora aluminium stommen på vår lilla balkong. Skulle det gå?

Jag grävde fram alla delarna från källaren och släpade upp den till balkongen. Några konstiga blickar fick man från grannarna, men i Sverige frågar man sällan någon vad de håller på med...

På bilden ser ni allt ligga huller om buller på balkongen. Det grå-blåa är tältduken som ska hängas på stommen.


Efter lite knåp och meck och några kreativa lösningar fick jag ihop stommen, fast de kortaste delarna var 10 längre än bredden på balkongen.


På bilden ser ni bambumattorna som ska utgöra taket. Nu gäller det att få på den stora tältduken på en mycket smalare stomme...


Finns viljan hittar man vägen! Det gick det med. Nu står Sukkan! Imorgon sättar jag på bambutaket och fixar med bordet. Jag ska också dekorera Sukkan med löv grenar och frukter. Här ser ni huset från gatan. Kan du gissa vilken balkong är min?


Nu är det inte mycket kvar att göra. Bara att handla och laga all mat.

Det är ingen lugn tillvaro att vara religiös jude - det tar mycket energi och ansträngning, men det är det sedan värt. Att sitta i sin egen Sukkah, som man lagt ner så mycket arbete på; att göra kiddush (välsignelsen över vinet) och säga Sukkahbrachan ("Baruch ata Adonaj, Elohejnu melech ha'olam, asher kiddeshanu bemitsvotav vetsivanu leshev baSukkah" - "Välsignad vare Du, Herren, vår Gud, världens härskare, som har befallt oss att sitta i Sukkan") det ger mig en väldigt speciell känsla.

Det känns som jag har gjort något unikt som stärker mig i min relation med Gud, och som gör mig till ännu en länk i det judiska folkets eviga kedja, genom alla generationerna. Det är något jag också vill att mina barn ska uppleva och växa upp med.

Måtte det bara inte regna - för mycket...

Chag sameach,

Sukkot podradio med faktarutor

Hej!

Ikväll, fredag, börjar Sukkot, Lövhyddofesten.

Sukkot var ämnet för kvällens kurstillfälle i Det judiska året. Vi spelade in det, så ni får också ta del av det i nyaste avsnittet av Torahblogga Podradio:

Sukkot del 1 (50 min)

Sukkot del 2 (43 min)

Här har ni en faktaruta om helgen:

Sukkot

I avsnittet studerar vi flera texter ur Tanach - den hebreiska bibeln. Här har ni dem, och en text ur Mackabéböckerna (som hittas i Apokryferna), som vi kommer att titta närmare på nästa vecka.

Sukkot i Bibeln

I slutet av första delen nämnde jag också den israeliska filmen Ushpizin, som har ett mycket särskilt Sukkottema. Här är filmens trailer, från YouTube:




Chag sameach,

Vikten av att minnas

Hej!

I söndags, några timmar innan Jom Kippur startade, så avtäcktes ett monument till Förintelsens offer vid Judiska församlingen i Göteborg.

Ilya Meyer skriver här om ceremonin på sin blogg.

Jag känner Jonathan Macznik, som talade för den yngre generationen, väl, då han kommer ofta till den gymnasiegrupp som jag undervisar på församlingen.

När jag hörde att han skulle tala, frågade jag honom om han publicera det på Torahblogga. Det ville han gärna, så här kan ni ta del av hans tal. Kommentera gärna!

Vi kan förvänta oss stora ting av denne unge man.

Kol tuv,

Jag går sista året på Ingrid Segerstedts gymnasium. Som många andra i min ålder, längtar jag till Studenten. Det är då jag ska bli fri och få pröva min vingar på riktigt för första gången.
Jag är trött på min klass och trött på att studera. På fritiden försöker jag hinna med så många aktiviteter som möjligt som jag uppskattar för att göra vardagen meningsfull.
Det kan vara allt från att gå på ett riktigt bra tärningspass eller spendera en lördagskväll med vänner.

För 70 år sedan. När min farmor var lika gammal som jag är idag. Såg verkligheten annorlunda ut.
För henne handlade det om att överleva nazisternas dödsläger. För henne handlade det om att se sin egna systers sista krafter tyna bort. För henne var den största frågan om hon någonsin skulle få se sin mamma igen och om det överhuvudet taget fanns en framtid. En framtid utan förintelse, hat och sorg.

När jag var 10 år valde min farmor att berätta delar av sina upplevelser för mig, detta gjorde hon vid vårt köksbordet på landet. där fick jag höra om kanske det mörkaste mänsklighetens historia har att berätta om.
Så nära ligger förintelsen mig.

När jag gick i nian åkte min klass till Polen för att göra en resa i förintelsens fotspår.
Att besöka Auschwitz och se att allt det där jag hört om så många gånger t fanns på riktigt gjorde att det knöt sig i magen på mig flera månader innan vi skulle åka. Jag visste inte visste inte vad jag skulle möta och hur jag skulle reagera. Skräcken var enorm.
I bussen på väg ut, var skräckbilderna av vad jag skulle möte så starka att jag hade svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Jag kom fram, gick igen Arbeitmachtfrei-porten och såg bara en lugn och fridfull by, med träd och gräsmattor. Vad skönt det känns kände jag, ångesten släppte och det här kanske inte var så farligt som jag först trodde. Då gick jag in i ett av husen. Där låg barnskor, hår och väskor med namn.
Då gick det inte längre, jag var tvungen att ta mig ut. Jag fick svårt att andas och ville bara ut ut ut. Jag kom ut och insåg att jag hade förstått. Jag hade för bara en liten stund snuddat vid all den smärta, för de barn som aldrig fick växa upp, smärtan för alla krossade drömmar.

Jag snuddade vid smärtan, men kunde också gå ut och ta mig därifrån. Det kunde inte mina farföräldrar.

Ur det här ögonblicket föddes en medvetenhet och en beslutsamhet som numera följer mig överallt. Det är en förståelse av vad som hände, och hur det drabbade min släkt. Jag förstår inte varför, men jag vet att det hände. Och jag kan aldrig blunda för det.
Det kallas att jag tillhör den tredje generationen.

Tänk om jag hade levt för tre generationer sen.

Det är ingen konstig tanke, men det hade inte heller varit konstigt om det var jag som var förövaren, eller om det var jag som bara såg på. För en av mina närmsta vänner idag, hennes farfar stred i den nazistiska armen.

I detta nu begås folkmords liknande handlingar i Sudan, för 20 år var det Bosnien och Rwanda.
Och i alla dessa fall har skillnaderna mellan förövare, offer och betraktare varit hårfin. Det är dör människor ger upp och inte tar ansvar som förintelse breder ut sig. Där okunskap och hat får råda brister också snart respekten för varje individ.

Det är den här vetskapen, som gör att jag idag kämpar för mänskliga rättigheter och hjälper gömda flyktingar.

Vi har alla ett ansvar.
Med vårt folks historia, är vi en av de första att känna av strömningar av hat och intolerans i samhället. Även i de fall de inte riktas direkt mot oss.
Vi ser och förstår ofta långt innan övriga samhället gör det.
Vi vet vad brinnande synagogor betyder, och förstår då också vad innebörden av till exempel en brinnande moské eller flyktingförläggning.
Och just i detta nu, känner jag av många sådana strömningar i vårt samhälle.
I valet 2010 ser sverigedemokrater sin chans att göra sin inhumana rasistiska politik lite mer rumsren.
I Ungern marscherar högerextremister i tusental på öppna gator.
Romer trakasseras dagligen i Italien.
VI ser alla det här. Det viktiga nu, är att vi inte blundar.
Vi måste aktivt bilda opinion, ständigt berätta om vår historia.

Därför tycker jag att dessa tavlor vi idag nu inviger, skall först och främst påminna oss om vad som hände. Men också ge oss kraft och energi att våga säga nej till intolerans och hat
För de personer som fanns bakom namnen tavlorna, får vi inte blunda.
För blundar vi, blir orden ”låt det aldrig ske igen” bara vackra ord i en smutsig verklighet.