Bereishit - Lite baklänges...

Hej!

Nu är det äntligen slut med alla helgerna och livet börjar återgå till det normala. Vad skönt!

Efter helgen hoppas jag sätta mig ner och skriva några verkligt fina inlägg om slutet på Devarim (så snart kommer det, Anna) och en bra inledning på Bereishit som vi börjar läsa denna lördag (25/10).

Första parashan i Bereishit, som också heter Bereishit (vilket sammanträffande!), handlar om Skapelsen, Edens lustgård, Adam och Eva, Kain och Abel och generationerna som kom efter dem. Fem och ett halv kapitel som skildrar 1556 år!

Hur räknar man ut det? Jo, kapitel 5 i Bereishit är den första av flera stamtavlor. Texten följer ett fast format som skildrar vem som födde vem och hur gamla de var då. Till exempel:

När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. Efter Sets födelse levde Adam 800 år och fick söner och döttrar. Adams hela livstid blev 930 år; sedan dog han. När Set var 105 år blev han far till Enosh. Efter Enoshs födelse levde Set 807 år och fick söner och döttrar. Sets hela livstid blev 912 år; sedan dog han. När Enosh var 90 år blev han far till Kenan.

Och så vidare...

Med hjälp av detta kapitel kan man göra följande diagram:

Hur ska man förstå att Adam blev 930 år gammal, Set 912 etc? Ja, Maimonides menade att bara dessa individer levde så länge för att de var speciella i relation till Gud och att andra människor i deras omgivning levde normalare livstider. En annan förklaring är att det dröjde kvar lite extra gudomlighet i människorna efter att de hade skapats och därför levde de längre. Senare generationer - efter Noa börjar åren att sjunka.

Jag vill däremot förstå texten på ett annat sätt. Jag menar att man kan se det som att texten skildrar en tid höjt i dunkel, då man höll reda på sin historia muntligt, men inte skriftligt. Åren flöt ihop, likaså generationerna och livstiderna.

Ett annat sätt att förstå denna tabell är att varje person får stå som representant för stammar, kulturer som ger upphov till nya kulturer och som går i graven efter flera århundraden.

Har någon några andra förslag på hur man kan tolka dessa årtal? Vilken förklaring föredrar du och varför?

Mer om Skapelsen och Edens lustgård senare. Nu lämnar jag er med detta som jag skrev och läste upp på P1 för nåt år sedan, då jag gjorde Morgonandakter för dem. Det handlar om Kain och Abel:

Ibland blir saker inte som man tänkt sig, även om man är Gud. Speciellt inte om man är Gud. Jag tror alltså inte på allvetande Gud. Jag kan gå med på att Gud är allsmäktig och god, men om det finns något som Gud inte förstår sig på så är det nog människor och jag tror att Gud ville ha det så... trots allt.

Det är nog inte lätt att vara Gud. Tänk dig att du är evig och allsmäktig. Du tar några miljarder år på dig och skapar ett helt universum. Du har fixat allting precis som du vill ha det och är rätt stolt över arbetet, men eftersom du är evig så tar det inte lång tid innan du är uttråkad. Allt fungerar precis som det ska, men hur roligt är det egentligen, när ALLTING fungerar precis som det ska. Dags för en liten joker i leken!

Du väljer ut några apliknande varelser, arten homo sapiens, och planterar lite fri vilja i dem. Vips blir allting mer intressant, eftersom du inte längre kan bestämma hur de ska bete sig.

Jag läser från 1 moseboken, kapitel 4:

Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp”, sade hon. Därefter födde hon Abel, Kains bror.
Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.

Åh, va gulliga de är - de börjar bruka jorden och sköta om djuren. Och så kommer de med gåvor till dig!

Fast den första ansträngde sig inte lika mycket som den andra. Det gäller att vara rättvis och det är väl inte rättvist att behandla båda gåvorna lika, när den ena gav mer. Men varför blir den första så sur nu? Det är ju helt onödigt. Dags att prata lite med den.

Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” Det borde väl räcka. Nu vet den hur den ska vara. Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.”
Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.

Va! Den gjorde ju helt fel! Helt fel! Och nu är den andra död. Vad sorgligt! Så här får det inte gå till!

Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?”

Hur har den lärt sig att ljuga? Vad är det här för beteende? Nu måste jag uppfostra den lite bättre.

Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden."

Ja, nu var det mycket mer intressant, men vad jobbigt det här var! Att skapa hela universum var inte lika svårt som det här. Varför kunde den inte bara göra rätt från början, är det inte självklart? Ja, ja, det kan i alla fall inte bli värre, eller hur?

Kol tuv,