Andra dagen Pesach började Omerräkningen:
Sedan skall ni låta det gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till offer. Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya skörden till Herren.Sju veckor blir 49 dagar och dag nummer 50 är Shavuot, veckofesten, då vi tog emot Torah vid Sinai.
Vajikra (3 mos) 23:15-16
De 49 dagarna man räknar Omer är en sorgetid. När man är i sorg fokuserar man inte på det yttre, utan det inre. Därför rakar man sig inte. Man har inte stora fester som bröllop under denna tid heller.
Varför är det en sorgetid? Det är mer en tid av ångest och ovisshet.
Två olika förklaringar som jag gillar (det finns fler):
- Naturen - Omer är perioden mellan vårens börjar (den judiska påsken) och den första skörden (Veckofesten, den judiska pingsten). Då var jordbrukssamhället på helspänn i väntan på att se hur skörden skulle bli. Blev den dålig kunde hela landet lida, blev den bra kunde man koppla av och vara glad.
- Historien - Omer är perioden från den judiska påsken, som firar judarnas frihet från slaveriet i Egypten, till den judiska pingsten, som firar att vi fick lagarna från Gud vid Sinais berg. Vid påsken började de vandringen från Egypten till Kanaan (dagens Israel). De visste inte vart de var på väg och hur de skulle klara sig. De hade inga strukturer eller regler att hålla sig till. Total frihet utan ansvar leder kaos. I 49 dagar var de utan ett ramverk och en organisation att hålla sig till och ingå i. Tillslut kom det fram till Sinaiberget och fick struktur, regler och en identitet.
Därför har jag valt att inte raka eller klippa mig (och inte festa loss) förrän efter omerräkningen -eller åtminstone efter 33 dagen av omerräkningen, som är den lilla helgen Lag baOmer.Behovet av struktur och medvetna, självvalda begränsningar är en central tanke inom judendomen och jag tycker verkligen att vi, moderna människor behöver diskutera den faktorn mer.
För mig så handlar judendomen om friheten att välja att begränsa sina friheter.
Därför är jag väldigt intresserad av Judith Shulevitz nya bok, The Sabbath World, som skrev jag om för två veckor sedan. Boken har fått rätt mycket uppmärksamhet i de amerikanska mediacirklar jag surfar i. Och när jag tidigare skrev om den insåg jag inte hur cool den här boken verkar vara! (Jag har inte läst den än, men ska verkligen beställa den!)
I denna radiointerview (på sidan kan man även läsa det första kapitlet i boken) pratar Shulevitz ingående om hur hon upplevde Shabbat som barn i en tyst spänning mellan sina judiska föräldrar - en religiös mor som ville ge sina barn en riktigt Shabbatupplevelse och en sekulär far som bara tyckte det var jobbigt och poänglöst.
Som vuxen har hon förvånat sig själv med att återvända till Shabbaten och börja hålla den i sitt liv med sin icke-judiska man och sina barn. Det som jag fann mest intressant är att trots att hon firar Shabbat och går i synagogan så tror hon inte ens på Gud!
Hon har valt Shabbat i sitt liv för att den tvingar henne att koppla bort vardagsstressen och fokusera på sin familj och ett tidslös stund. (Intressanta paradoxer, va? Att välja att tvingas, en tidslös stund...)
Hon älskar synagogan p.g.a. av de spännande litteraturanalyserna som hon, som journalist och författare hittar i Torahtolkningarna.
Lyssna på intervjun och fråga er detta: går religiösa ritualer ihop med en ateistisk eller agnostisk livåskådning? Borde alla ta en titt på ritualerna och utforska vad man kan få ut av dem?
Kol tuv,
PS. Här kan ni även få se en kort (och i min mening helt otillräcklig) intervju med Shulevitz på Colbert Report:
| The Colbert Report | Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c | |||
| Judith Shulevitz | ||||
| ||||
