Nu är det börjar snart Pesachs två sista dagar av Chag ("röd" dag, som man håller nästan som Shabbat). På tisdag kväll får man äta vanlig mat igen, Chamets, och det ser jag fram emot. En vecka av Matsa, osyrat bröd är, ja... det finns i alla fall ingen risk att man blir lös i magen av en sådan kost...
Här har ni en video som min fru, Alisa, hittade på nätet. Det är en sorts hyllning till matsan, men inte direkt en helhjärtad hyllning.
För de flesta judar, som bor nära en församling, är förvärvandet av matsa oftast inte en svårighet. Församlingen köper in flera ton och försäljningen brukar pågå i minst två veckor fram till Pesach.
Man får komma ihåg att inte alla har det så lätt, speciellt inte om man är sista juden kvar i Afghanistan. Men Zevulon Simantov har hjälp utifrån:
Last Living Jew in Afghanistan Gets Passover Aid from Half a World Away
(Tack till Leon, som tipsade mig om artikeln.)
Vad det gäller Torahläsningen i Synagogan dessa dagar är det så klart i helgens tecken, det också. Imorgon läser vi ur Shemot, 2 moseboken, kapitel 13-15 om hur Gud ledde folket ut ur Egypten, delade havet när egyptierna var dem hack-i-häl och ledde dem över till säkerheten.
Det är en ytterst dramatisk text, som ser otroligt ut på film, även animerat:
Men man kan som med allting även hitta en humoristisk sida på det. I mejl från Erika och Eva S fick jag i år denna bild som en Pesachhälsning:
För er som vill fördjupa er i Torahläsningen har jag grävt fram två av Torahbloggas tidigare inlägg som jag skrev med referens till detta avsnitt:
Inga genvägar - om de många tolkningar kring varför Gud tog dem på den omväg som ledde dem fram till havet
Inmurade spädbarn - Att skipa rättvisa eller visa barmhärtighet? - om en kuslig midrash (rabbinsk legend) gällande havet som räddade israeliterna, men dränkte egyptierna som kom efter. Skrevs som en tankeställare i samband med Gazakriget, januari '09.
Kol tuv,
