Ett sökande efter tårar på Jom haShoah

Mina ögon är söndergråtna,

mitt inre i uppror.

Min livskraft har runnit bort,

ty mitt folk går under.

Barn och dibarn förgås

på stadens gator.

De tigger sina mödrar

om bröd och vin.

De segnar ner likt sårade

på gatorna i staden,

de ger upp andan

i sina mödrars famn.

Vad skall jag säga om dig,

vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?

Vad skall jag jämföra dig med

för att trösta dig, Sion?

Din nöd är ändlös som havet

- vem kan bota dig?

Eicha, Klagovisorna 2:11-13

Idag är det Jom haShoah - Förintelsens åminnelsedag i den judiska kalendern.

På en sorgedag som denna vill jag verkligen minnas och sörja för alla de offer som mördades och de som överlevde men i själen blev aldrig riktigt hela. Jag vill hedra alla de som fick genomgå det ofantliga, monumentala lidande som Förintelsen begick på så många miljoner människor, fast jag vet att det mänskliga sinnet inte kan ta in det. I alla fall inte jag som är född 1978 och har levt ett enkelt och förhållandevis smärtfritt liv.

Jag har sett bilderna, filmerna, läst böckerna. Vad finns det som kommer beröra mig på nytt? Låta mig sörja utan att det blir en inrutad kliché av artificiell sorg?

Jag vet inte, men jag vet att jag måste försöka hitta något nytt, en ny aspekt av denna tragedi, för den tar ju aldrig riktigt slut.

Jag söker och hittar en film som tar mig tillbaka till en tid precis innan nazismen spred sina giftiga tentakler genom Östeuropa i sökandet efter varje judisk själ. Det är en kort film jag hittar från Bialystok i Polen, från sommaren 1939.



Den skildrar judisk liv i denna så judiska stad och varenda leende, levnadsglada människa man ser vill skaka om och skrika åt:

"Spring! Spring för livet! De kommer i september! Om några år är er värld en ruin och allt som blir kvar av er är några förtvinade själar..."

Men de hör inte. De sitter i solen och njuter av den polska sommaren, utan en tanke på den jordskred av ondska som väntar dem.

Låt oss gråta för dessa människor som de är i denna film. Det är i dem vi mest känner igen oss själva. De är vi.Ps. Jag har skrivit mer om denna film och staden Bialystok i inlägget Hjärtskärande hälsning från en svunnen värld.