På måndagskvällen, den 29 september börjar Rosh haShana. Det är en högtidlig helg, vårt judiska nyår – festlig, men med en allvarlig underton.
I Talmud tänker man sig att Gud öppnar Sefer haChajim – Livets bok på Rosh haShana för att försegla den 10 dagar senare på Jom Kippur – försoningsdagen. Under dessa Aseret jemei Teshuva – de 10 botdagarna har vi vår sista chans att förbättra oss själva och relationerna med våra medmänniskor innan vårt öde beseglas under ännu ett år.
Visst ska vi alltid sträva efter att vara goda människor året om – att ”älska din nästa så som dig själv” (Tredje moseboken 19:18) osv. – men Jom Kippur är rusningstid för ursäkter, så det gäller att passa på.
Fungerar det då? Kan jag se mig själv i spegeln och säga att jag blivit en bättre människa sen förra Jom Kippur? Har jag lyckats behärska min ilska mer? Pratat mindre skit om andra människor? Bekämpat fler av världens orättvisor eller hjälpt fler av de svaga och utsatta i samhället?
Det känns inte så. Jag slås varje år av den starka Haftara som vi läser på Jom Kippur morgonen. Profeten Jesajas ord känns som en örfil och samtidigt som ett uppmuntrade rop:
”Ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål. Som ni fastar i dag blir inte er bön hörd i höjden. Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren?
Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag.”
Jesaja kapitel 58
I 2500 år har Jesaja skrikit åt oss: ”Stå inte bara där och fasta och be, gör något!”
Jag tror inte att den gamle profeten menade att det var fel att be och tillbringa en dag åt eftertanke, utan att bön och eftertanke är slöseri med tid om vi inte sedan skrider till handling. I två och ett halvt årtusende har vi läst och hört Jesajas ord och hur mycket närmare har vi kommit till hans vision? Inte särskilt långt.
Varför? Håller vi inte alla med om Jesajas ideal? Vad är det som hindrar oss från att verkligen internalisera detta budskap?
Jag tror att svaret finns i själva texten: förtryck, hot, hån och förtal. Dessa är alla symptom av en djupare sjukdom: cynism – kanske människosjälens farligaste gift.
Vi lever i cynismen tidevarv, mer än någonsin. Vår värld översvämmas av reklam som lovar oss frälsning och människor som är ute efter våra plånböcker. Alla andra är självupptagna – bli det du med!
Vi förväntas intressera oss för vad kändisarna har på sig och hur nästa tekniska pryl ska förbättra våra liv, utan att bry oss (allt för mycket) om hur andra människor verkligen har det.
Cynismen smular sönder och slukar allt det goda i sin väg och kvar blir bara förtryck, hot, hån och förtal. Dessa kränkningar föder offer som blir cyniker och kränker andra. Alla människor är ensamma och rädda för att inte accepteras och i kränkningen stärks det hårda försvarsskalet av cynism och misstro.
Men det finns motgift.
Cynismen när sig bara på mig för att jag låter den göra det. Jag kan – om jag vill och vågar – motverka den, men det är inte lätt. Motgiftet kan inte tillverkas eller köpas, den måste komma inifrån var och en. Jag måste hitta min ursprungliga tro på det goda och osjälviska i mig och i andra människor samt nära den.
Om jag då kan vända den onda cirkeln till en god cirkel kan jag hjälpa andra att göra detsamma. Jag kan be mina medmänniskor om förlåtelse för både avsiktliga och oavsiktliga handlingar.
Finns det någon som läser detta som känner att jag handlat fel mot dem, så vet att jag är innerligt ledsen och ber om ursäkt för mitt handlande. Jag hoppas du hör av dig till mig och ger mig en möjlighet att inse mina brister och hela dem.
Nu när jag sagt detta kan jag hoppas på förlåtelse och kanske även en liknande ursäkt tillbaka, men även om jag inte får en sådan spelar det ingen roll – jag ansvarar bara för mina handlingar, inte för någon annans. Jag gör detta för min skull – för att skapa den värld jag vill leva i.
Det sägs att Livets bok är uppdelat på tre – en liten del för de alltigenom rättfärdiga (sorgligt nog finns det få människor som är alltigenom goda); en liten del för de alltigenom onda (lyckligtvis är det få människor som är alltigenom onda). Det är i den tredje och sista, stora delen av Livets bok som alla vi andra finns inskrivna.
Där står vi och väger. Rosh haShana är all anledning vi behöver för att vända en ond cirkel till en god.
LeShana Tova! För ett gott nytt år!
Gmar chatima tova! Må din slutgiltiga försegling (i Livets bok) vara för det goda!