Den perfekta stormen och Ha'azinu - den perfekta sången

Hej!

Ni som läser Torahblogga regelbundet kanske har märkt att jag inte har skrivit inlägg lika ofta den senaste tiden som jag har tidigare.

Det finns flera anledningar till detta. Dels skriver jag inte på helgdagarna, dels har jag så mycket att göra i mitt jobb före, under och efter helgdagarna att jag ibland nätt och jämnt hinner med allt som jag måste göra och inte alls det jag vill göra, som t.ex. att skriva fler inlägg.

Jag får hela tiden idéer och inspiration till saker jag skulle vilja skriva och dela med er, men tills det går att koppla upp en tankeläsare till datorn och få ner allt på sidan, tar det fortfarande tid och energi att skriva ordentligt.

Sen har jag också två stora intressen utöver det judiska som håller på att sluka all övrig energi: amerikanska politik och baseboll.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, Amerikanska judar och valet, är jag en "political junkie" - besatt av att följa nyheterna kring amerikansk politik och det stundande valet. Detta är inte hälsosamt, det vet jag. Jag kollar 10-15 olika sajter under dagen, varje dag för att se om det har kommit ut en ny opinionsundersökning, eller för att läsa någon djupgående analys av förståsigpåare till höger och vänster.

De stunder då jag får lite perspektiv på det hela, inser jag att det är faktiskt 25 dagar kvar till valet! Kan det inte vara över NU?!

>SUCK<

Jag håller faktiskt på att organisera en valvaka för själsfränder - svenskamerikaner och andra intresserade. Hör av dig om du är på västkusten och är intresserad av att sitta uppe till kl. 4 på natten mellan den 4 och 5 november för att festa med oss - du är hjärtlig välkommen!

Sen har jag baseboll. Jag bryr mig vanligtvis inte alls om sport. Jag tittar inte på något om det inte handlar om VM eller OS. Med ett undantag: baseboll. Och jag bryr mig inte ett dyft om 29 av de lag som spelar i professionell amerikansk baseboll. Men när det handlar om Philadelphias lag, Phillies, är jag passionerad!

Det grundar sig i att min familj alltid åkte till USA under somrarna eftersom mina amerikanska föräldrar hade

Vanligtvis är det ett medelmåttligt lag, som brukar göra bra ifrån sig ett tag och sedan misslyckas när det verkligen gäller. Just i år, däremot, har de gått vidare till slutspelen och är på väg mot finalen - The World Series.

Detta innebär att jag har den extra nöjet/bördan av att sitta uppe 2.00-5.00 vissa morgonar för att heja på mina Phillies. Fortsätter de att vinna kan det förstöra min dygnsrytm hela månaden ut. Jag hoppas naturligtvis att så är fallet! ;)

Så jag har vad som blivit ett populärt uttryck i USA nyligen: a perfect storm. Det är när flera faktorer sammanfaller för att skapa en extrem situation. Min oktober är en perfekt storm av helger, amerikanska valet och baseboll. Stackars mig!

Något måste jag väl säga om Torahläsningen också!

Vi läser näst sista parashan denna vecka - Ha'azinu.

Freyde lämnade denna kommentar förra veckan:

Jag känner så för Moshe. Han ville inte ha uppgiften när den gavs honom, han tyckte den skulle gå till någon annan. Men han växte med upgiften, han ledde folket genom öknen i alla år och han bad för dem när de betedde sig illa. Nu är dom nästan, nästan framme, och han får veta att han måste ge sin uppgift till någon annan. Och så förstår han att det är bättre att dö än att riskera att bli bitter. Jag undrar så vad han tänkte. Hur svårt var det att släppa taget om folket han hade lett ur slaveriet fram till ett eget land?

Jag kan bara hålla med. Det är inte utan anledningen som Moshe innehar positionen som det judiska folkets främsta ledare genom tiderna. Han slet och drog i folket för att få dem in till landet och när han äntligen lyckades krävde Gud det yttersta av honom - att han för folkets skull går i permanent pension.

Moshe har genom hela Devarim (Femte moseboken) försökt lämna efter sig lagar och budskap som ska leda folket även efter hans bortgång och deras inträde i landet. Han har försökt att nå folket med alla retoriska knep och metoder.

Nu i Ha'azinu tar Moshe ton och sjunger en sång:

Lyssna, ni himlar, jag vill tala, och
hör du jord orden från min mun!
Låt min lära droppa som regnet,
som daggen må mitt tal flöda,
som duggregn över grönska som
regnskurar på gräs.
Ty Herrens namn vill jag för-
kunna, ge ära åt vår Guds storhet!
Han är Klippan, fullkomliga är
hans verk, ty alla hans vägar är
rätta. En trofast Gud, fri från allt ont,
rättfärdig och rättvis är han.
Devarim 32:1-4

Det börjar ju fint, men sen surnar Moshe till. Folket kommer att glömma Gud och lämna det rätta vägen. Då kommer Guds straff - Han ska dölja sitt ansikte för oss och lämna oss åt ett grymt öde. Denna profetia är en väldigt träffande skildring av vad det judiska folket har upplevt under flera tusen år av förföljeser och utsatthet.

Men Moshe lämnar oss inte där. Så småningom ska Gud ha förbarmande över oss och straffa folken som har förföljt oss.

Jubla ni hedningar med hans
folk, för han skall hämnas sina
tjänares blod, och skall med hämnd
vedergälla sina motståndare, och han
skall vara barmhärtig mot sitt land
och mot sitt folk.
Devarim 32:43

Jag kan tänka mig att detta budskap - att oavsett hur svårt förföljerserna blir, kommer rättvisa att skippas någon gång - har hållit ihop det judiska folket i många svåra stunder. En vacker sång är det inte, men ibland passar inte vackra sånger livet de skildrar. Speciellt inte om man är som Moshe som snart ska dö och vill lämna något viktigt efter sig - då gäller det att sjunga så det känns.

Shabbat shalom,