(Detta är del III. Jag skrev en del II om Noach och floden, men den försvann i redigeringen. Jag hinner inte skriva den igen innan Shabbat, så jag gör ett försök nästa vecka.)
Gud hoppas att människorna nu förstått att hålla sig i skinnet, men 10 generationer därefter hittar vi berättelsen om Babels torn:
Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. "Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden." Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger." Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.Vad är det som är så fel med Babels torn? Människorna verkar bygga tornet med goda avsikter, att hålla ihop dem, så att ingen kommer bort. De arbetar tillsammans nu, för en gemensam sak. Varför måst Gud förstöra det för dem? Känner Gud sig hotad av deras enighet?
Bereishit 11:1-9
Det verkar så, men då vänder vi oss till Midrashen som ger oss ett
annat perspektiv:Tornet byggdes i många, många år. Den byggdes med enorma stenblock som rullades upp en ramp som virade sig runt tornet. Byggnadsverket nådde en så hög höjd att det tog ett års slit att föra upp varje stenblock till toppen för att mura fast den där. En stenblock blev därför mer värdefull än en människa. När en man föll ner från tornet till sin död var det ingen som brydde sig. Om ett stenblock föll ner stannade arbetet av och alla grät och jämrade sig. "Nu kommer det att kräva ännu ett år av slit för att ersätta det!"Människorna hade skapat ett samhälle som var Noachs samhälles raka motsatts. De var så sammansvetsade att en individ inte var värt något, det var kollektivet och dess mål som betydde allt och som alla skulle offra sig för.
När Gud skapar förvirring i deras språk är det faktiskt det effektivaste sättet att krossa detta kollektiv. Nu kan de inte samarbeta längre och måste skapa mindre grupper med mer variation.
Tillslut inser Gud att människorna behöver mer vägledning än vad de hittills fått. Gud startar ett projekt. En rättfärdig människa ska väljas ut bland alla andra och hos honom ska ett frö sås. Kanske, om denna människa för vidare fröet till sina barn och de för det vidare till sina barn kan det växa tillsammans med människorna som blir ett stort folk.
Ett folk som kan föra in etiken i världen. Fortsättning följer...
Kol tuv,
