Shabbat Sukkot - Gud och Moshes privata stund

Hej!

Helgerna duggar tätt denna månad och eftersom det är Chag (helg då man håller i stort sett alla Shabbatregler) kan jag bara arbeta och blogga på mellandagarna (halva måndag, torsdag och fredag).

Jag tar chansen och skriver lite om veckans Torah-läsning, som är inte en Parasha som sådan, utan en särskild läsning för Shabbat Chol haMoed Sukkot, dvs. en Shabbat infaller under den veckolånga Sukkot-helgen.

Vad är Sukkot? Jag har inte hunnit skriva något om det och det är väl synd, eftersom det anses vara en av våra viktigaste och gladaste helger. Då kan jag tipsa er om Akiva, på bloggen Att vara jude, som skrivet ett riktigt fint inlägg om Sukkot.

Under Sukkots första två dagar, som är Chag läser man ur Torahn flera stycken som rör just helgen och dess påbud:

På femtonde dagen i sjunde månaden, när ni bärgat vad landet gett, skall ni alltså fira Herrens högtid, som varar i en vecka.
Den första dagen är det sabbatsvila och den åttonde dagen är det också sabbatsvila. Och på den första dagen skall ni ta frukter av era finaste träd, palmblad, lummiga grenar och pilkvistar och hålla en glädjefest inför Herren, er Gud, under sju dagar.
Ni skall fira denna högtid som en Herrens högtid en vecka varje år. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled.
I sjunde månaden skall ni fira den. Då skall ni bo i lövhyddor under en vecka. Alla infödda israeliter skall bo i lövhyddor, för att era efterkommande skall veta att jag lät israeliterna bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egypten. Jag är Herren, er Gud. Vajikra (Tredje moseboken) 23:39-43

Helgen är alltså 7 dagar lång, men det är bara den första dagen (utanför Israel, de första två dagarna) som är en särskild helg då man håller en "sabbatsvila". Resten av helgen kallas för Chol haMoed - vardag inom helgen. Vad vi läser ur Torahn för Shabbat Chol haMoed är något lite annorlunda. Faktiskt väldigt annorlunda och i min mening väldigt mycket mer spännande.

Scenen är berget Sinai. Folket har kommit ut ur Egypten bara några månader innan, tagit sig igenom det delade Jam Suf (Sävhavet) och nått Sinaiberget där Gud uppenbarar sig för dem alla och ger dem De tio budorden. Nummer två på listan är just "Ni ska inte ha några gudar vid sidan av mig".

Moshe går upp på berget för att hämta stentavlorna (eller kanske hela Torahn, om man följer den klassiska tolkningen) och är borta i 40 dagar och 40 nätter.

Folket, som varit med om en hel del omvälvande händelser de senaste månaderna har lite svårt att svälja idén om att Gud är osynlig, allsmäktig och exklusiv. Och nu, när dammet har lagt sig, försvinner killen som sålt dem detta koncept också. Det visar sig vara en ohållbar situation.

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten." Shemot 32:1

Aharon, Moshes bror, ger efter för trycket och samlar in folkets guld. En tradition, som försöker försvara Aharons heder, menar att han hoppades att folket skulle tveka när han ville ta deras värdesaker ifrån dem, men när den bluffen misslyckades hade han inget val - han tillverkar en kalv i renaste guld.

Folket dansar kring den och ropar "Detta är vår gud som fört oss ut ur Egypten!"

Gud uppskattar det inte. Efter allt vad Gud gjort folket, så bryter de mot hans bud och tackar en nyskapad staty för deras frihet. "Moshe, se vad DITT folk har gjort!" säger Gud. "Jag gör mig av med dem och börjar på nytt med dig." Moshe, i sin ödmjukhet, vill inte gå med på detta. "Vad skulle egypterna säga om en gud som skickar de tio plågorna och delar på havet för att befria ett folk för att sedan förinta dem ute i öknen?" Guds vrede lägger sig.

Sedan går Moshe ner, slänger stentavlorna i marken så att de går sönder och skäller ut folket efter noter. Han smälter ner guldkalven, blandar det med vatten och tvingar dem att dricka det. När folket visat ånger och gjort bot går han tillbaka upp på berget i 40 dygn till för att hämta ny stentavlor.

Där börjar Torahläsningen för Shabbat Chol haMoed Sukkot. Moshe, efter att ha tjänat Gud troget ett bra tag har en ovanlig önskan:

Mose sade till Herren: "Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst. Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk." Herren svarade: "Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig." - "Om du inte själv går med", sade Mose, "så låt oss få stanna här. Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om inte du går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?" Herren svarade: "Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära." Mose sade: "Låt mig få se din härlighet!" Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot." Han fortsatte: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." Sedan sade Herren: "Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se." Shemot 33:12-23

Moshes önskan är att få träffa Gud ansikte mot ansikte, men det går inte. Gud, eller Guds koncentrerade essens är för farligt för en dödlig att utsättas för. Moshe skyddas av Guds hand i en spricka i berget medan Gud passerar förbi. Då ska Moshe få se Achoraj, som här översätts med ryggen, men egentligen betyder "det som är efter mig". Jag tänker mig att skimret hänger kvar i luften när Gud passerat och det är detta som Moshe får se.

Bara detta märker honom för evigt. Det står att när Moshe kommer ner chockas folket av hans utseende - det kommer Karnajim från hans ansikte. Karnajim kan översättas med två vitt skilda ord: antingen horn eller strålar. Det är ganska vedertaget att texten menar att det strålade om Moshes ansikte efter att ha sett Guds efterskimmer, men den ursprungliga kristna översättningen använde ordet horn, dvs. Moshe hade horn när han kom ner från berget.

Det förklarar Michelangelos staty av Moshe:

Jag har alltid älskat denna korta avsnitt. Moshes längtan efter att få se Gud, Guds ömsinta skyddande av Moshe i bergssprickan. Det är så intimt och rörande.

Varför läser vi just detta på Sukkot? Jag är inte riktigt säker, men i nästa kapitel, som vi också läser hugger Moshe ut nya stentavlor och får även 10 nya bud, som vissa menar är en helt annan version av De 10 budorden.

Dessa budord har en helt annan karaktär och riktar sig mer på det rituella och relationen mellan människan och Gud, mer än de budord som vi hänvisar till, där mord, stöld och lögn förbjuds.

Bland annat står det om de tre vallfärdsfesterna som vi ska fira varje år: Pesach, Shavuot och Sukkot.

På söndag hoppas jag hinna skriva lite Sukkot humor också!

Shabbat shalom och moadim lesimcha,