Devarim - Moshe tar ton...

Hej allihopa!

Nu börjar vi läsa דברים - Devarim (Femte moseboken). Det är den sista av Torahns böcker (åtminstone tills den Sjätte moseboken når bokhandeln*).

Devarim betyder "ord" eller "saker". På latin heter boken Deuteronomium som betyder "den andra lagen" (eller en upprepning av lagen).

Och vad man kan säga om Devarim är att det finns både många ord, saker och lagar i boken. Devarim består nästan helt och hållet av flera långa tal som Moshe håller inför folket, på östra sidan av Jordanfloden, innan de ska komma in i landet. Moshe kommer ju dö innan folket går in i landet och han vill lämna dem med några (!) väl valda ord.

Moshe har en hel del att säga:

• reflektioner över den långa resan bakom dem;
• uppmaningar om att vara trogna Gud;
• många lagar som de ska hålla när de kommer in i landet;
• uppmaningar om att välja det goda och det rätta i livet (dvs. Gud och Torahn);
• en sång/dikt som ska hjälpa folket att minnas Gud och hålla sig borta från avgudadyrkan;
• välsignelser för de 12 stammarna, innan Moshe dör.

Boken får sitt namn från första versen i första kapitlet:
"אלה הדברים אשר דבר משה אל-כל-ישראל" - "Dessa är orden som Moshe talade till hela Israel".

Man kan läsa det som lite ironiskt om man tänker tillbaka på början av Moshes karriär, vid den brinnande busken. Gud visar sig för Moshe och befaller honom att återvända till Egypten och leda folket ut ur slaveriet.

Moshe försöker med alla ursäkter för att slippa undan uppdraget och Gud har ett svar på alla invändelser. Till slut drar Moshe till med: "בי אדני לא איש דברים אנוכי" - "Snälla, Herre, jag är inte en man av ord." (Shemot 4:10).

Moshe menade att han inte var en bra talare (vissa tolkningar säger att han stammade). Gud förlorar tålmodet och svarar retoriskt: "Vem har gett människan hennes mun?!"

Mannen som i början inte var en "ish devarim" - en man av ord, har under 40 år som folkets profet och ledare blivit till en man vars arv består helt av ord till folket. Gud valde Moshe, formade honom efter jobbet och nu tar mannen själv till orda och ger oss Devarim.

Det finns också en stark koppling mellan parashat Devarim (första veckoavsnittet i varje mosebok har delar namn med själva boken) och Tisha beAv som Nechama Leibowitz skriver om i sin bok "Studies in Devarim" (se bokrekommendationerna till höger för mer info).

I första kapitlet av Devarim tar Moshe och återberättar historien om upproret med spejarna, som vi läste om i Bamidbar 13-14. Moshe skickade spejarna in i Kanaan och för att rapportera om läget i landet. Spejarna kom tillbaka med en rapport som skrämde folket så pass att de vände sig mot Gud och Moshe.

⇐ Spejarna?

(Judarnas vägran att lyssna på Moshe istället för spejarna ska enligt en midrash (rabbinsk legend) ha skett på den nionde dagen i månaden Av och vara början till den tragiska dagen.)

Men i Moshes återberättande av historien (Devarim 1:22-28) så märker att han vinklar det åt ett märkligt håll:

De [spejarna] tog med sig några av landets frukter ner till oss och rapporterade att det var ett rikt land som Herren, vår Gud, ville ge oss. Men ni ville inte gå dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning och satt i era tält och knotade: "Herren hatar oss, och därför har han fört oss ut ur Egypten för att prisge oss åt amoreerna och göra slut på oss."

Spejarna som var de riktiga skurkarna i Bamidbar ("De spred falska rykten bland israeliterna om det land som de hade utforskat", 13:33) verkar nu vara helt utan skuld! Nu är det folket som vägrade lyssna och spred falska rykten!

Minns Moshe fel? (Han är ju 120 år gammal vid det här laget.)

Nej, säger Leibowitz, och citerar Ramban (Nachmanides):

Han ville inte uppehålla sig vid några individers dåliga uppförande, utan tillrättavisa folket i sin helhet, genom att betona att de var alla delaktiga i synden och alla straffades [genom att de skulle vandra 40 år i öknen och att bara nästkommande generation skulle få komma in i Kanaan].

Leibowitz skriver om hur Moshe visar i sitt tal:

"att varje individ är ansvarig för helhetens missgärningar. Det åligger var och en av oss att kämpa emot ondskan och för det goda. Det räcker inte som ursäkt att avsäga sig ansvaret för sina handlingar för att man var påverkad av sin nästa eller ens sina ledare. Varje individ måste i slutändan vara sin egen ledare, ansvarig för alla sina handlingar och inte vara en kugge i det stora maskineriet som kallas för samhället. "På grund av våra synder drevs vi i exil från vårt land" står det i Sidduren (bönboken), och inte på grund av romarna som förstörde templet."

Detta är en av de saker som jag uppskattar mest med judendomen: för mig är det raka motsattsen till en dogmatisk religion som kväver tvivel och kräver lydnad.

Vi är ansvariga för våra egna handlingar och att leva upp till vårt fullaste potential som goda människor. Torahn är vår vägledning, men vi måste tänka själva och leva därefter, varken andra människor eller Gud kan göra det åt oss!

Shabbat shalom och tsom kal (ha en lätt fasta),

*Detta var menat som ett skämt, men jag googlade "sixth book of moses" för att vara säker på att någon inte hade hunnit före mig. Tur det: läs och häpna!