Jag sa det i TV: Det är antisemitism!

Hej!

Ikväll var jag med i SVT Debatt. Ämnet: Är alternativ medicin kvacksalveri och fotografen Donald Boströms "artikel", i Aftonbladet, om påstådd organstöld i Israel. Jag var där för den senare debatten, om ni inte redan förstod det...

Jag blev uppringd i tisdags av programmet och ombedd att vara med i publiken. Jag fick ta med mig 4-5 andra också, så jag satt i två dagar och ringde runt för att hitta folk som ville medverka. Det var inte lätt. De flesta ville inte vara med just på grund av det hårda debattklimatet i programmet.

Jag var lite orolig själv, men det svåraste visade sig vara att få en syl i vädret. Höjdarna - de suveräna Dilsa Demirbag-Sten och Niklas Ekdal, den utmärkta bloggaren och Expo-journalisten Jonathan Leman, journalisten Boström själv, samt de, för mig, väldigt motbjudande israelhatarna Dror Feiler och Per Gahrton fick tillsammans mest tid i debatten.

Jag hade en sak jag ville få fram och tacksamt kom Jan Helin, Aftonbladets chefsredaktör med frågan som öppnade upp till min poäng. Ni kan se programmet här på SVT:s hemsida. Jag kommer in i den 18:e minuten. Helin frågade vad som var just specifikt antisemitiskt med artikel. Mitt svar: inledningen. Här följer den:

Jag är vad ni kan kalla en ”matchmaker”, sa Levy Izhak Rosenbaum från Brooklyn, USA, i en hemlig inspelning med en FBI-agent som han trodde var en kund. Tio dagar senare, i slutet på juli i år arresterades Rosenbaum i samband med att en stor korruptionshärva avslöjades i New Jersey: rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel, vilket nu rullades upp likt ett Sopranos nätverk. Rosenbaums matchmaking handlade allltså inte om romantik, utan om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden. Enligt egen utsago köper han organen från mindre bemedlade människor i Israel för 10 000 dollar och säljer dem till desperata patienter i USA för 160 000 dollar. Den lagliga väntetiden för njurar är i medeltal nio år.

Anklagelserna har skakat om amerikansk transplantationsindustri. Om detta är sant, är det första gången organtrafficking dokumenteras i USA, säger experter i tidningen New Jersey Real-Time News.

På frågan hur många organ han sålt svarar Rosenbaum: Quite a lot. Många. Och jag har aldrig misslyckats, skryter han vidare. Hans verksamhet har pågått under mycket lång tid.

Där har ni det!

Det är DÄR, med artikelns tre första stycken som gränsen går mellan hätsk, ensidig, osmaklig, dåligt underbyggd Israelkritik och ren antisemitism. Vad har Rosenbaum (som om han är skyldig till anklagelserna om organhandel är oetisk och kriminell) att göra med något som påstås ha hänt palestinier för 17 år sedan?

Judar och organ.

Kopplingen för Boström och Aftonbladet, som entydigt försvarar publiceringen, är tydlig. Intrycket man får är att judar stjäl organ från icke-judar och skickar dem runt i ett internationellt judiskt organhandelnätverk. Rosenbaum är inte israel och hade inget att göra med palestinier. Han värvade fattiga att sälja sina organ till rika njursjuka människor (de flesta judar) i USA. Han betalade lågt och sålde högt och tjänade gott på denna oetiska handel, men han hade inget att göra med vad Boström påstår sig ha sett i Mellanöstern!

Jag säger det igen: där går gränser över till ren antisemitism. Jag tog mig ordet (att räcka upp handen var helt verkningslös) och tror att jag fick det sagt, men det gick så fort och jag har inte sett hela sändningen på nätet.

Efter programmet skulle publiken mingla (läs: skrika på varandra) i en kvart för att sända det på nätet. Mitt i eftersnacket fann jag mig öga mot öga med just Donald Boström.

Jag tror inte att något av vårt samtal kom med i mikrofonen, men från ca 2 minuterssträcket i eftersnacksklippet, när flera står och diskuterar det andra ämnet, alternativmedicin, så syns jag och Boström bakom den skäggiga killen i svart T-shirt.

Vi stod och pratade i flera minuter och jag fick ett tillfälle att förklara för honom vad jag menade med antisemitismen i artikel. Jag ville att han skulle förklara för mig vad han menade kopplingen var mellan Rosenbaum och hans egna lösa påståenden.

Jag var förvånad över ärligheten i hans svar. Han sa att han visste att det inte fanns någon koppling mellan de två fallen, men att han hittade en "nyhetslucka" i och med New Jersey-fallet att få uppmärksamhet kring organstöldshistorien, en historia han har försökt få uppmärksamhet kring sen 1992 och misslyckats.

"Ja, nu träffade du verkligen Jackpot!" sa jag.

Han menade att han var chockad över anklagelserna om antisemitism, men att han har börjat förstå hur folk som jag läser artikeln.

"Jag är inte antisemit!" sa han. "Alla som känner mig vet att jag inte är antisemit. Jag hade inte en tanke på att det skulle upplevas antisemitiskt, men nu börjar jag förstå att man kan se det så."

Fast jag tycker att det är grovt inkompetent att inleda med ett långt stycke om New Jersey-affären i en sådan artikel, när han vet att de inte har något att göra med varandra - när han säger att han inte ens hade för AVSIKT koppla ihop A med B - bestämde jag mig för att ta honom vid hans ord att han inte menade det så.

Jag bad honom att om han får möjlighet att skriva något mer om detta, vilket han onekligen kommer att få, att han skulle tydliggöra att han inte menar att Rosenbaum ingår i ett internationellt nätverk av organhandel som köper organ från dödade palestinier. Han sa att han skulle försöka skriva en sådan rättelse.

Jag är inte naiv. Jag tror på det först när jag ser det, men samtalet med honom fördes i alla fall i en mycket lugn och sansad ton, han lyssnade på mig och jag på honom, och han gav mig ett sympatiskt intryck. Vi har nog inte många åsikter gemensamt, men jämfört med pitbullarna Per Gahrton och Dror jag-är-den-goda-juden-som-säger-sanningen-om-Israel-inga-andra-vågar-uttrycka Feiler var han rätt trevlig. Feiler och Gahrton ger mig båda kalla kårar.

Jag kom dit med två killar från församlingen, Allan och Stefan (som syns i eftersnacksvideon i femte respektive sjätte minuten). De satt i första raden, på min sida, men fick inte komma till tals. Jag vill i alla fall återge vad Stefan tänkte berätta om han bara fått ordet:

Stefans mamma växte upp i Polen och fick inte leka med sina icke-judiska kompisar runt Pesach (den judiska påsken). De katolska föräldrarna var rädda att judarna letade barn för att ta deras blod för att göra matsa med. (Det är en sjuk, men klassisk antisemitiskt påhitt, som påminner starkt om anklagelserna i Aftonbladet. Blodsanklagelsernas historia redogörs väldigt utförligt här, på debattsajten Newsmill) och här, på en jättebra ny blogg om historia och historieforskning.)

Bara några år senare stod dessa katolska familjer och såg på, och i vissa fall hjälpte till, när hans mamma och de andra judarna skickades iväg till Auschwitz. Det är så viktigt att vi inte tar lätt på dessa företeelser. Detta ville Stefan säga och jag håller verkligen med honom. Detta är inget att ta lätt på.

Vi måste vara noga med att uppmärksamma antisemitismen och stoppa den från att bli rumsren. Är det verkligen så att Boström inte såg de starka antisemitiska undertonerna i hans egen artikel är det nästan läskigare än om han medveten försökte få med dem - då visar det att okunnigheten om antisemitismen och dess historia är så stor att det blir lätt för uttalade judehatare att uttrycka sig utan att utmanas och bekämpas.

Långt ifrån allt som stämplas som antisemitism är verkligen antisemitism, och vi judar måste vara medvetna om den paranoida tendensen vi har ibland gett uttryck för, men som Woody Allen en gång sa:

Just because I'm paranoid, doesn't mean someone isn't trying to get me.

Kol tuv,
Läs fler bra perspektiv här:
SVT 1, 2, 3; Newsmill 1, 2, 3, 4, 5, 6;

Parashat Shoftim - Vi kan bättre...

Hej!

Nu var det ett tag sen jag skrev på bloggen. Jag ber om ursäkt för detta oplanerade uppehåll, men det var när jag kom tillbaka till jobbet på församlingen, och behövde komma igång med verksamheten igen som det blev för tungt för mig.

Nu är jag i alla fall tillbaka med ett inlägg om veckans parasha, Shoftim. Jag kommer att hålla i predikan ikväll och imorgon i synagogan, då rabbin Peter Borenstein har semester. Här är den predikan jag tänker hålla imorgon:

Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de städer som Herren, din Gud, vill ge dig, i var och en av dina stammar. Och de skall och de skall skipa rätt åt folket med rättvisa domar. Du skall inte förvränga rätten och inte vara partisk. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den vise blind och fördärvar den rättfärdigas sak. Rättvisa, rättvisa, skall du eftersträva. Då får du leva och ta i besittning det land som Herren, din Gud, vill ge dig.
Devarim (5 moseboken) 16:18-20

Livet är orättvist. Det finns inget om eller men. Det är orättvist.

Vi letar efter mönster, efter anledningar för att förklara varför vissa människor har det gott ställt och andra lever i fattigdom. Jag ser på en människa som sitter och tigger på gatan och jag kan lätt avfärda dem. Hon är narkoman eller alkoholist. Han kan ju gå till socialen och få hjälp om han verkligen ville. Jag skulle inte ha hamnat i deras ställe, jag hade vetat bättre...

Men om vi ska vara ärliga, kan vi aldrig fullt ut veta vad en annan människa har gått igenom och säga att vi skulle ha klarat oss. De flesta av oss som sitter här idag är födda av föräldrar som älskade oss och ville oss väl, i ett land som hör till de rikaste och tryggaste platser på jordklotet. Vi har sociala nätverk av släkt och vänner som håller om oss och hjälper oss igenom livet. Hur kan vi, som har vunnit Jackpot i livets lotteri, egentligen veta att vi inte hade hamnat snett i livet och hamnat på gatan hade vi saknat alla dessa fördelar? Hur kan vi döma andra?

Vad har vi gjort för att förtjäna denna fördel? Vad har de 2 miljarder människor på vår planet som lever på mindre än 1 dollar per dag gjort för att förtjäna ett liv i förtryckande fattigdom? Svaret är att ingen har gjort någonting för att förtjäna de förutsättningar de föds in i. Livet är orättvist. När man ställs inför denna sanning, är det lätt att rycka på axlarna och säga att så är det och så kommer det alltid att vara - tur för mig, synd för dem - och vända det hela ryggen. Problemet är mycket större än vad en enda människa kan åtgärda, eller?

Men att vara jude är också att uppleva orättvisan nära inpå huden. I flera tusen år har vi diskriminerats och förföljts. Vi har drivit från land till land och beskyllts för vidriga saker. Även idag, när vi har lagstadgade rättigheter och man skulle kunna tro att de flesta människorna är upplysta och inte hyser antisemitiska vanföreställningar, kommer lögnerna: vi beskylls för barnövergrepp när vi gör brit milah på våra nyfödda pojkar och djurplågeri när vi vill utföra kosherslakt. I humanisternas annonskampanjer beskylls vår religion och våra seder för att vara ett hot mot den sekulära staten. Denna vecka kunde man läsa i Aftonbladet, Sveriges tredje största dagstidning, spekulationer, spekulationer! (utan bevis eller belägg) om hur den judiska statens soldater ska ha stulit organ från palestinier och sålt dem vidare till rabbiner i USA. Och på nätet tar vänsterbloggare artikeln i försvar: "Det är inte antisemitism att ställa knepiga frågor. Vi vet ju hur inhumant och ond Israel är, hur vet vi att detta inte är sant?"

När allt blir så vridet, längtar jag efter rättvisan åt det judiska folket också. Det är inte så lätt att rycka på axlarna när det är vi som drabbas av orättvisan. Och Gud, om det nu finns en rättvis och kärleksfull domare i denna värld, var är Gud? Varför tillåts denna förtryckande orättvisa på så många olika plan?

Jag hörde en gång en djupt andlig rabbin, Yishayahu Engelman, tala om rättvisa i världen. Han berättade att han en gång satt på en parkbänk vid vattnet. Han hade med sig brödsmulor för att mata fåglarna. Han såg några småfåglar som gick och letade något ätbart och han slängde smulorna åt deras håll. De började glatt plocka åt sig av maten, men efter några sekunder upptäckte de stora fåglarna vad som pågick och rusade in i samlingen för att roffa åt sig. Småfåglarna blev undanskuffade och Engelman blev irriterad. Han slängde smulorna mot de bortjagade småfåglarna. Knappt hade de hunnit få i sig något innan fler stora fåglar flög in och jagade undan dem igen. Hur Engelman än försökte kunde han inte ge de små fåglarna särskilt mycket mat, och varje gång han försökte gjorde han det istället än värre för dem, då de tvingade fly undan anstormningen. "Ah," insåg rabbinen. "Det är så här Gud måste känna sig när Han försöker skapa en rättvisare värld."

Det är upp till oss, de stora och de små fåglarna, att tillsammans skapa en rättvisare värld. Det är Torahns budskap som vi idag läser: Stävar vi efter rättvisa åt alla, strävar vi också efter rättvisa åt oss själva.

Tsedek tsedek tirdof - rättvisa, rättvisa ska du efterstäva. Dessa tre ord är så starka. De kallar oss till att vakna och agera. Sträva, jaga, ta ett grepp om rättvisan. Låt dem inte glida dig ur händerna, låt dig inte luras av världen som den är. Det är vårt ansvar att vara realistiska drömmare - vi ska se denna värld som den är men vägra att acceptera den som sådan. Vi, människor, ska skapa rättvisan i en hård och kall värld.

Idag är det bara fyra veckor kvar till Rosh haShana och snart därefter är det Jom Kippur. Då står vi här och ska utvärdera oss själva - hur långt har vi kommit under detta år? Hur mycket har vi gjort för att skapa en bättre, rättvisare värld? Och varje Jom kippur läser vi profeten Jesajas ord - 2500 år gamla ord som är sorgligt nog lika aktuella idag som när de skrevs. Jesaja säger att Gud inte bara vill att vi ska fasta på Jom kippur och undra om Gud hör oss. Det är inte en sådan fasta Gud vill ha av oss:

Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: "Här är jag."

Jesaja, kapitel 58

År efter år vägrar dessa ord släppa mig, de håller upp en spegel framför mitt ansikte och frågar "Bättre än så här kan du väl?"
Bättre än så här, kan vi faktiskt allihopa.

Shabbat shalom,

Parashat Ekev - Ett tacksamt 200

Hej!

Har varit på resande fot denna vecka och inte haft så mycket tid att sitta och skriva. De goda nyheterna, för Torahbloggas tusentals fans (nåja, kanske tiotals, men ni vet vilka ni är), är att jag är nu tillbaka på jobbet och kommer att ha mer tid att ägna åt regelbunden bloggning.

När vi ändå talar om bloggen, så firar vi ännu en milstolpe här: detta är inlägg nr 200!!!

Mina känslor är ungefär detsamma som för 1,5 månader sedan när Torahblogga fyllde 1 år, så jag bjuder på ännu en bild av mig i festformat:

En annan känsla jag har, som jag borde också ha uttryckt vid 1 årjubiléet, är tacksamhet till Gud, universums och min egen skapare. Jag tror alltså att det finns en skapare av vår värld och jag håller med Elie Wiesel som säger att "Gud skapade människan för att Han älskar berättelser." Han/Hon/Den/Det skapade oss för att göra världen mer händelserik och intressant och det har vi verkligen lyckats med.

Vi är en art som skapats med stor fantasi, en stor fascination för världen omkring oss och en passion för att berätta - allt detta finns inom mig och gör att jag älskar att undervisa. Utan människans fantasi hade vi aldrig tolkat Torahn, funderat kring hur vi bäst ska leva med varandra - vi hade aldrig skapat internet (på många sätt mänsklighetens kollektiva medvetende). Utan den gudomliga gnistan av skapandekraft och fantasi som finns inom mig hade denna lilla blogg heller aldrig funnits.

Så jag tackar universums skapare.

Och det knyter an till en vers vi hittar i veckans parasha. Tacksamhet är ett av budskapen som Moshe förmedlar till folket:

När Herren, din Gud, för dig in i ett rikt land med bäckar, källor och vattenådror som springer fram ur berg och dalar - ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, med dignande olivträd och med honung, ett land där du inte skall behöva äta torftigt eller lida brist på någonting, ett land där stenarna innehåller järn och där du kan bryta koppar ur bergen - och du skall äta, du skall mättas, och du skall prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig.

De ord jag har markerat med tjock text låter så mycket bättre på hebreiska:

ואכלת, ושבעת, וברכת את ה' אלהיך

Ve'achalta, vesavata, uverachta et Adonaj Elohejcha

Låter texten bekant är det kanske för att vi använder detta citat i Benshen/Birkat haMazon - bordsbönen. (Alla församlade börjar sjunga på Ka'akatuv ve'achalta... - som betyder "som det står skrivet: Du skall äta...")

Detta är faktiskt det ända stället i hela Torahn där det står att vi ska faktiskt säga en bön till Gud för något som vi gör i vår vardag.

Jag säger Birkat haMazon alltför sällan egentligen, för att när jag tänker på det är mat något som vi aldrig borde ta för givet.

Vi har kommit så långt i vår civiliserade värld att mat är bara något som står på hyllorna i matbutikerna och serveras i caféer och restauranger. Men allt vi behöver för att verkligen uppskatta den värdefulla skatt som vi har framför oss är att använda vår (gudagivna) fantasi och tänka oss en mardrömstillvaro där fattigdom eller krig eller epidemier eller annat hemskt får den vanliga produktionen och transporten av mat att stanna upp.

Ta t.ex. denna "domedagsprofet" och hans tänkbara scenario (VARNING - denna video kan orsaka sömnlösa nätter...):



Tänk dig att matbutikerna står tomma och att vi måste ut på jakt efter varje minsta matbit. Må detta aldrig hända oss, men må vi uppskatta varje matbit vi har på matbordet och se mat för den gudsgåva det faktiskt är.

Shabbat shalom och Betei avon (smaklig måltid),

Parashat Vaetchanan - Att vila i tanke och handling

Hej!

Jag satt och skrev detta på fredag eftermiddag, men hann inte klart innan Shabbat anlände. Nu har jag ordnat upp det och avslutat inlägget. (Jag kan uppmärksamma er också på förra årets inlägg på Vaetchanan - en analys av varför Gud straffade Moshe med att neka honom inträde i landet.)

Förra veckans Torahläsning, parashat Vaetchanan innehåller två väldigt viktiga avsnitt. Den andra versionen av de tio budorden och första stycket av Shema-bönen. Shema ska jag skriva om senare.

Eftersom nästan hela Devarim (femte moseboken) är flera olika tal som Moshe håller till folket innan han ska lämna dem, är en stor del av Torahns sista bok en genomgång av det som varit innan. Det är just därför boken heter Deuteronomium på latin, vilket betyder "den andra lagen".

I kapitel 5 ger Moshe oss De tio budorden igen, men intressant är att de skiljer sig på några viktiga punkter från när vi först läste om dem i Shemot (Andra moseboken) kapitel 20. I mitt inlägg från förra året kan ni läsa och jämföra de två versionerna: Vaetchanan - finn fem fel. Sen förra året var det ingen som antog min utmaning att leta efter skillnaderna, men några av er kanske vågar er på det i år.

En sådan viktig skillnad hittar vi i det fjärde budordet om Shabbat:

Från Shemot:

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

Från dagens parasha i Devarim:

Var noga med att hålla sabbatsdagen helig, så som Herren, din Gud, har befallt dig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer. Din slav och din slavinna skall få vila liksom du själv. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen.

Den första stycket börjar med ordet זכור - Zachor, "kom ihåg" eller "tänk på", och den andra börjar med ordet שמור - Shamor, "håll" eller "vakta".

Våra rabbiner reagerar på denna motsägelse - hade Moshe hört fel när de stod vid Sinaiberget? Hade han glömt Guds urprungliga ordval?

Nej, så klart inte. Gud sa både Zachor och Shamor samtidigt. Den ena skrevs ner i Shemot och den andra i Devarim. Denna idé är väldigt accepterad i traditionella cirklar. Vi ser den till och med i första versen av den välkända shabbatsången Lecha Dodi, skriven av den stora kabbalisten Shlomo Alkabetz, som vi sjunger varje fredagkväll:

שמור וזכור בדבור אחד השמיענו אל המיוחד -
Shamor vezachor bedibur echad hishmijanu El hamjuchad, Håll och kom ihåg som ett enda ord hörde vi av den enande guden.

En förklaring till varför vi tänder två ljus vid Shabbats ingång är att de symboliserar just Zachor och Shamor.

Letar man utanför traditionen är det inte så svårt att hitta förklaringen. Som jag skrev förra veckan, så anser de allra flesta bibelforskare att Torahn skrevs av olika författare, från olika traditioner i den bibliska religionen, under olika epoker. Så småningom vävdes alla dessa traditioner samman för att bilda vår Torah.

Det är också det vackra i det hela. Zachor (komma ihåg) är en aspekt av Shabbat: att fira och njuta av den, så att den blir särskild och viktigare än andra dagar; och Shamor är den andra aspekten: att göra dagen speciell genom att inte utföra arbete, att hålla förbudet genom Melachot, de 39 kategorierna av förbjudna sysslor. Både den påbjudande delen ("du skall") och den förbjudande delen ("du skall inte") av Shabbat är viktiga för att skapa en enhetlig Shabbat.

Applicerar man båda delarna får man just en vilodag som existerar både i tanken (Zachor) och i handlingen (Shamor). Vi får på så sätt en djupare upplevelse av Shabbat som en ö i tiden, en livlina som räddar oss från stressen och den gråa vardagen.

Kol tuv,