Beshalach II - Inga genvägar

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Beshalach. Avsnittet börjar med dessa ord:

När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten.
Shemot (Andra moseboken 13:17-18)

Torahn är noga med platsnamn, men få av dessa namn finns kvar idag, så det finns en hel del olika förslag på färdvägar. Här nedanför ser karta över hur israeliterna kan ha gått genom öknen till Kanaan.


Gud kunde alltså ha lett folket den korta, snabba vägen längs Medelhavet och upp genom filistéernas land, som idag kallas för Gaza, men det ville Gud undvika. Hmm...

Gud ville istället leda dem på omvägar. De vandrade ner genom Sinaihalvön (nr 4-10 på kartan), runt det som idag heter Negevöknen (nr 12, som idag är en del av Israel, men som på den tiden inte räknades som en del av Kanaan), över gränsen till dagens Jordanien (nr 13-16), för att till slut komma in i landet genom att korsa Jordanfloden (nr 17), nära Döda havets norra strand (nr 18).

En vandring som kunde ha tagit några månader, men blev - med många, långa uppehåll på vägen - en 40-årig resa.

Varför?

Som vanligt har vi flera olika tolkningar i vår tradition på vad Gud menade med omvägen.

Rashi (Rabbi Shlomo Yits'chaki, Torahtolkarnas Torahtolkare; levde i Frankrike på 1000-talet):
Gud ledde inte folket längs kusten just för att det var för nära. Då kunde folket lättare ha vänt om när resan började bli svår och de tappade modet. (Det inre, mentala hotet.)

Ramban (Rabbi Moshe ben Nachman, judisk mystiker, läkare, filosof, Barcelona 1200-talet):
Fast det var snabbare att gå via filistéernas land, var Gud oroad för att folket skulle tappa modet om de behövde kämpa sig fram med militära medel. (Det yttre, fysiska hotet.)

Abraham Ibn Ezra (filosof, astronom/astrolog, läkare, poet, språkvetare, Spanien/Italien/Frankrike 1100-talet):
Gud ville inte att de skulle komma för fort fram till Det förlovade landet. Som slavar var de inte kapabla att stå som fria människor på egna ben. De behövde lite tid i öknen för att känna på friheten och lära sig leva med den. (Inre, mental utveckling inför inre utmaningar.)

Rambam (hovläkare, de judiska filosofernas filosof, Egypten 1100-talet):
Gud ville vänja dem vid svårigheter, för att förbereda dem inför den stora utmaningen att erövra och bosätta sig i landet. (Fysisk och mental utveckling inför yttre utmaningar.)

I Talmud (Babylonska Talmuden, som blev klar ca 600 vt.) Eruvin 53b hittas citatet "Det finns en lång väg som är kort, och en kort väg som är lång."
Vi lär oss ofta inte att uppskatta det som vi får utan att kämpa för det. Ibland så kan en väg verka kort, men det visar sig i längden att man hade nog klarat sig bättre - utan misstag och omstarter mm. - om man tagit den väg som verkade i början längre och svårare.

Urvalet av kommentarer talar sitt eget språk. Fem olika källor, åtskilda av tusentals mil och hundratals år, men ändå förenade i strävan att göra Torahn till en levande och vägledande text för det judiska folket oavsett tid och rum.

Vår väg genom historien har inte varit lätt, men det var kanske Guds avsikt från allra första början...

Kol tuv,