Förintelsens åminnelsedag, Jom haShoah

Idag är Jom haShoah, den judiska dagen för att minnas Förintelsen. Här är talet jag höll på församlingens Jom haShoa ceremomi.

Jom haShoa 5769, 21 april 2009

Ve-afilu kulanu chachamim,
kulanu nevonim,
kulano zekeinim,
kulano jodim et ha-Torah,
mitsva alejnu lesaper bitsi-at Mitsrajim. V
echol hamarbeh lesaper bitsi-at Mitsrajim,
harei ze meshubach.

Om vi så alla hade vishet,
alla hade insikt,
alla hade mognad,
alla hade kunskap om Torahn,
så är det ändå en mitsva att berätta om uttåget ur Egypten.
Ju mer desto bättre!

Vi läste dessa ord vid sederbordet på Pesach för bara några veckor sedan. Och varje år på Pesach står vi inför samma utmaning - att hitta ett nytt perspektiv på slaveriet och friheten i den flertusenåriga berättelsen. Jag känner att jag står här idag med en liknande utmaning.

I år är det 64 år sedan det värsta folkmordet i mänsklighetens historia tog slut. Denna Jom haShoah är den 58:e som firats – 58 år sedan Israels premiärminister David Ben-Gurion instiftade dagen i den nya staten officiella kalender. Den instiftades den 27 nissan, åtta dagar innan Jom haAtsmaut, Israels självständighetsdag. Budskapet bakom Jom haShoahs placering i kalendern var tydlig - Förintelsen ska ihågkommas världen runt, med Israels födelse på horisonten.

Allt som kan sägas om Shoah och dess ihågkommande har väl redan sagts över dessa 58 år. Vikten av att minnas, att hedra offren, att aktivt ta ställning mot ondskan och bekämpa den, att vårt folk måste ha rätt att leva i fred och trygghet på en liten jordplätt, som hänger Medelhavets östra strand. Allt detta har sagts, så vad kan jag tillföra?

Jag, som föddes 1978, flera decennier efter förintelsens slut, vad kan jag eller någon i min generation bidra med på Jom haShoah?

Vi kan bidra med ett annat perspektiv. Jag och min generation är faktiskt helt unika. Vi är den första generationen judar på 2000 år som har växt upp i en värld där existensen av ett judiskt land är ett faktum. Vi är födda efter Självständighetskriget, Sinaikriget, Sexdagarskriget och Jom kippurkriget. Trots alla hot och utmaningar som staten Israel står inför idag är det få domedagsprofeter som spår slutet på den judiska staten inom överskådlig framtid.

Min generation lever därför utan den grundläggande otryggheten som andra generationer levt med som kläderna på kroppen och luften i lungorna: känslan av att inte veta var man kan ta vägen om man inte längre är välkommen i det land man bor i. Att växa upp utan denna känsla har gett min generation en trygghet och en självsäkerhet som inga tidigare generationer känt.

Det är något mycket positivt, men det finns även risker med det. Trygghet och självsäkerhet får inte växa till självklarhet. Den judiska historien har lärt oss denna läxa om någon.

När man tillhör ett folk som spårar sina rötter 4000 år tillbaka i tiden, till en man, Abraham, som definierades av hans tro på en osynlig gud och ett liv i ständig rörelse, så vet man att inget är självklart - inget ska tas för givet.

Jag hörde det sägas en gång att den judiska historiebilden inte är formad som den österländska, som är cirkelformad - allt som varit kommer igen, allt som nu händer är bara ett eko av det förgångna. Men inte heller är den som den västerländska - en rak tidslinje, med början, mitten och slut.

Nej, vår historiebild är en spiral. Vi rör oss framåt hela tiden, men i spår som alltid påminner oss om det förgångna. Det judiska folket är ett folk som lever sin historia.

Varje glädjehelg som vi firar, varje sorgedag som vi ihågkommer - vi håller dessa dagar som om händelserna precis har hänt, men ändå inte. Vi firar vår frihet på Pesach som om vi just kommit ut ur Egypten, men också med perspektivet av alla de 3000 år som har förflutit däremellan. Vi ihågkommer Tisha beAv, dagen för templets förstörelse och början på den judiska exilen, med djup sorg och smärta, som om vi just kommit från templets rykande ruiner, men vi ihågkommer samtidigt de tragedier som vi upplevt sen dess.

Detta är, i min mening, en av vårt folks stora styrkor! Vi lever i det förgångna, men även i nuet och i framtiden, då vi varje år sjunger Leshana haba biJerushalajim - Nästa år i Jerusalem.

Och detta är vad jag tar med mig på denna relativt nya sorgedag. Min generation håller på att ta över ett rikt arv från våra föräldrar och nu när vi börjar bli föräldrar, är det vårt ansvar att överföra den till våra barn. När mina barn blir gamla nog att förstå, kommer att jag berätta för dem att jag hade privilegiet att lära känna överlevande från Shoah och jag hörde deras vittnesmål. Mina barn ska så småningom berätta detta för sina barn.

Min generation är en trygg och självsäker generation, men vi får aldrig ta vår historia för något självklart. Som alla tidigare judiska generationer, ska vi lever med siktet på framtiden, men med vår historia i ögonvrån.
Om vi så alla har vishet, insikt, mognad, och kunskap åligger det oss att berätta - ju mer desto bättre!
Kol tuv,

Läs mer om Förintelsen och fiaskot med FNs rasismkonferens: DN.se 1, 2, 3; SvD.se 1, 2, 3; Dagen 1, 2, 3; Sydsvenskan; Brev från Auschwitz DN.se, SvD.se 1 & 2;