Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

fredag 5 juni 2009

Parashat Naso - Lika. Unika.

Hej!

Imorgon läser vi parashat Naso, som är den andra parashan i Bamidbar, 4 moseboken. Det är faktist den längsta parashan som vi har i Torahn, tack vare Torahns längsta kapitel, kapitel 7, som har 89 verser!

Det märkliga med kapitel 7 är att det är också ett av Torahns mest enformiga kapitel. Den beskriver hur man invigde Mishkan, Tabernaklet, genom att hövdingarna för de 12 stammarna kom med gåvor till det nya tempeltältet, Guds boning bland folket.

Varje stamhövdin
g kommer med exakt samma gåvor och man behövde egentligen inte räkna upp alla i texten. Man kunde ha skrivit "X från X:s stam gav X - det gjorde alla andra också", men varje ledare får sitt eget stycke.

Därför läser vi t.ex:
Tredje dagen kom hövdingen för Zevulons ättlingar, Eliav, Chelons son. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde 130 siklar, en silverskål om 70 siklar efter tempelvikt, båda fulla med siktat mjöl, blandat med olja, till matoffer, en guldskål om 10 siklar, fylld med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en getabock till syndoffer, samt till gemenskapsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var vad Eliav, Chelons son, offrade.
Bamidbar 7:24-29
De resterande styckena i kapitlet är exakt samma text, förutom dagen, namnet på stamledaren och på stammen. Principen när vi tolkar Torah är att ingen vers är överflödig - varje vers finns där av en anledning - så varför denna upprepning i 60 verser?

Idag när vi ser saker som är enformiga och identiska, ser vi det ofta som något negativt - ingen kreativitet, ingen individualism. Om alla gäster på ett bröllop kom alla med samma present till brudparet skulle det nog inte uppskattas - det är för anonymt och tråkigt. Alla människor är ju olika, så hur kan man då tolka hövdingarnas likadana gåvor till Mishkan som annat än en tom gest?

Som ledare har dessa individer ett särskilt ansvar inför sina stammar och även inför Gud. Hade de själva bestämt vad de skulle ge, är risken stor att politik och konkurrens hade krypit in i ceremonin:

"Gav han så lite? Vad snålt! Då ska jag överträffa honom!"
eller
"Oj, han gav så mycket! Han ska alltid malla sig."

Stundens helighet hade drunknat i lägre, personliga känslor och osäkerheter. Mishkans syfte var att förena folket och föra dem närmare Gud. Med personliga gåvor hade det fått motsatt effekt.

Samtidigt så får varje hövding sitt eget stycke, som beskriver gåvan som om vi inte hade läst samma sak 11 gånger i samma kapitel. På sin egen dag bar varje hövding fram sina gåvor, på sitt eget unika sätt. Eftersom ingen person är den andra lik kan inte samma handling utfört av två olika personer vara exakt samma handling.

Detta är en viktig tanke för oss idag. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, som matar oss med uppmaningar om att vara unika, men egentligen ska vi alla köpa samma sorts vara och klä oss i samma sorts kläder. Häng med! Köp dagens mode! Att vara annorlunda är något vi ska akta oss för.

Men egentligen är varje människas unika egenskaper och personlighet hennes största bidrag till mänskligheten. Det är just så vi är skapta. Det är just det som borde firas och lyftas fram, mer än något annat.

Gör vi det, behöver vi aldrig vara rädda eller osäkra eller avundsjuka på någon annan. Då hittar vi skönheten i oss själva och hos andra.

Shabbat shalom,
blog comments powered by Disqus