Parashat Noach III - Ett misslyckat projekt lägger grunden för ett annat...

Hej!

(Detta är del III. Jag skrev en del II om Noach och floden, men den försvann i redigeringen. Jag hinner inte skriva den igen innan Shabbat, så jag gör ett försök nästa vecka.)

Gud hoppas att människorna nu förstått att hålla sig i skinnet, men 10 generationer därefter hittar vi berättelsen om Babels torn:

Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. "Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden." Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger." Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.
Bereishit 11:1-9

Vad är det som är så fel med Babels torn? Människorna verkar bygga tornet med goda avsikter, att hålla ihop dem, så att ingen kommer bort. De arbetar tillsammans nu, för en gemensam sak. Varför måst Gud förstöra det för dem? Känner Gud sig hotad av deras enighet?

Det verkar så, men då vänder vi oss till Midrashen som ger oss ett annat perspektiv:

Tornet byggdes i många, många år. Den byggdes med enorma stenblock som rullades upp en ramp som virade sig runt tornet. Byggnadsverket nådde en så hög höjd att det tog ett års slit att föra upp varje stenblock till toppen för att mura fast den där. En stenblock blev därför mer värdefull än en människa. När en man föll ner från tornet till sin död var det ingen som brydde sig. Om ett stenblock föll ner stannade arbetet av och alla grät och jämrade sig. "Nu kommer det att kräva ännu ett år av slit för att ersätta det!"

Människorna hade skapat ett samhälle som var Noachs samhälles raka motsatts. De var så sammansvetsade att en individ inte var värt något, det var kollektivet och dess mål som betydde allt och som alla skulle offra sig för.

När Gud skapar förvirring i deras språk är det faktiskt det effektivaste sättet att krossa detta kollektiv. Nu kan de inte samarbeta längre och måste skapa mindre grupper med mer variation.

Tillslut inser Gud att människorna behöver mer vägledning än vad de hittills fått. Gud startar ett projekt. En rättfärdig människa ska väljas ut bland alla andra och hos honom ska ett frö sås. Kanske, om denna människa för vidare fröet till sina barn och de för det vidare till sina barn kan det växa tillsammans med människorna som blir ett stort folk.

Ett folk som kan föra in etiken i världen. Fortsättning följer...

Kol tuv,

(Bereishit) Noach I - Det är inte så lätt, detta...

Hej!

Förra veckan läste vi i parashat Bereishit om den första konflikten mellan två människor, bröderna Kajin och Hevel (Kain och Abel). Det gick inte så bra...

Precis i slutet av parashat Bereishit läste vi om hur de efterföljande generationer blev sämre och sämre tills:

Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. Herren sade: "Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem."
Bereishit 6:5-7

Om vi läser detta med avsnitten om Edens lustgård samt Kain och Abel i bakgrunden får vi en viktig inblick i hur Gud ser människans natur.

I skapelseberättelsen får vi läsa om hur Gud har skapat alla världens växter och djur, i havet och i luften och på land. Sist skapas människan i Guds avbild. Vi är alltså skapade som djuren, men med en gudomlig gnista inom oss. Mitt emellan djur och ängel gav Gud oss en fri vilja och lärde oss om skillnaden mellan gott och ont när Adam och Chava (Eva) åt av den förbjudna frukten.

När deras två söner, Kajin och Hevel sedan hamnade i konflikt, när Kajins vrede och avundsjuka mot sin bror växte, kände Gud sig manad att gå in och ge Kajin några goda råd:

"Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den."
Bereishit 4:6-7

Du har ett val, Kajin. Handla rätt och så går det bra, handla fel och det går åt pipan. Eller för att citera Bobby McFerrin, " Don't Worry, Be Happy". Det är inte det djupaste budskapet och inte heller något som går hem hos Kajin. Han mördar Hevel i nästa vers!

Det låter nästan som om Gud tycker att det är självklart att nu när människan inser vad som är rätt och vad som är fel att vi då väljer det rätta. Gud har inte gett människorna några instruktioner hittills, utan verkar tro på att vi kommer självklart välja att handla rätt när vi väl har ett val. Här har Gud överskattat människans omdöme eller underskattat vår förmåga att enviset tänka kortsiktigt och välja den snabbaste vägen mot misslyckanden.

Alltför ofta vet vi vad som är den rätta vägen (sluta röka, äta rätt, källsortera, vara snäll mot sina medmänniskor), men om det känns för svårt är vi benägna att ändå fortsätta med våra dåliga vanor.

Gud fortsätter att hoppas på att vi ska inse våra misstag och nu, 10 generationer efter Kajin, läser vi att det har gått så långt att "människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda... Endast Noah hade funnit nåd i Herrens ögon."

Kol tuv,

Bereishit - Lite baklänges...

Hej!

Nu är det äntligen slut med alla helgerna och livet börjar återgå till det normala. Vad skönt!

Efter helgen hoppas jag sätta mig ner och skriva några verkligt fina inlägg om slutet på Devarim (så snart kommer det, Anna) och en bra inledning på Bereishit som vi börjar läsa denna lördag (25/10).

Första parashan i Bereishit, som också heter Bereishit (vilket sammanträffande!), handlar om Skapelsen, Edens lustgård, Adam och Eva, Kain och Abel och generationerna som kom efter dem. Fem och ett halv kapitel som skildrar 1556 år!

Hur räknar man ut det? Jo, kapitel 5 i Bereishit är den första av flera stamtavlor. Texten följer ett fast format som skildrar vem som födde vem och hur gamla de var då. Till exempel:

När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. Efter Sets födelse levde Adam 800 år och fick söner och döttrar. Adams hela livstid blev 930 år; sedan dog han. När Set var 105 år blev han far till Enosh. Efter Enoshs födelse levde Set 807 år och fick söner och döttrar. Sets hela livstid blev 912 år; sedan dog han. När Enosh var 90 år blev han far till Kenan.

Och så vidare...

Med hjälp av detta kapitel kan man göra följande diagram:

Hur ska man förstå att Adam blev 930 år gammal, Set 912 etc? Ja, Maimonides menade att bara dessa individer levde så länge för att de var speciella i relation till Gud och att andra människor i deras omgivning levde normalare livstider. En annan förklaring är att det dröjde kvar lite extra gudomlighet i människorna efter att de hade skapats och därför levde de längre. Senare generationer - efter Noa börjar åren att sjunka.

Jag vill däremot förstå texten på ett annat sätt. Jag menar att man kan se det som att texten skildrar en tid höjt i dunkel, då man höll reda på sin historia muntligt, men inte skriftligt. Åren flöt ihop, likaså generationerna och livstiderna.

Ett annat sätt att förstå denna tabell är att varje person får stå som representant för stammar, kulturer som ger upphov till nya kulturer och som går i graven efter flera århundraden.

Har någon några andra förslag på hur man kan tolka dessa årtal? Vilken förklaring föredrar du och varför?

Mer om Skapelsen och Edens lustgård senare. Nu lämnar jag er med detta som jag skrev och läste upp på P1 för nåt år sedan, då jag gjorde Morgonandakter för dem. Det handlar om Kain och Abel:

Ibland blir saker inte som man tänkt sig, även om man är Gud. Speciellt inte om man är Gud. Jag tror alltså inte på allvetande Gud. Jag kan gå med på att Gud är allsmäktig och god, men om det finns något som Gud inte förstår sig på så är det nog människor och jag tror att Gud ville ha det så... trots allt.

Det är nog inte lätt att vara Gud. Tänk dig att du är evig och allsmäktig. Du tar några miljarder år på dig och skapar ett helt universum. Du har fixat allting precis som du vill ha det och är rätt stolt över arbetet, men eftersom du är evig så tar det inte lång tid innan du är uttråkad. Allt fungerar precis som det ska, men hur roligt är det egentligen, när ALLTING fungerar precis som det ska. Dags för en liten joker i leken!

Du väljer ut några apliknande varelser, arten homo sapiens, och planterar lite fri vilja i dem. Vips blir allting mer intressant, eftersom du inte längre kan bestämma hur de ska bete sig.

Jag läser från 1 moseboken, kapitel 4:

Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp”, sade hon. Därefter födde hon Abel, Kains bror.
Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.

Åh, va gulliga de är - de börjar bruka jorden och sköta om djuren. Och så kommer de med gåvor till dig!

Fast den första ansträngde sig inte lika mycket som den andra. Det gäller att vara rättvis och det är väl inte rättvist att behandla båda gåvorna lika, när den ena gav mer. Men varför blir den första så sur nu? Det är ju helt onödigt. Dags att prata lite med den.

Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” Det borde väl räcka. Nu vet den hur den ska vara. Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.”
Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.

Va! Den gjorde ju helt fel! Helt fel! Och nu är den andra död. Vad sorgligt! Så här får det inte gå till!

Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?”

Hur har den lärt sig att ljuga? Vad är det här för beteende? Nu måste jag uppfostra den lite bättre.

Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden."

Ja, nu var det mycket mer intressant, men vad jobbigt det här var! Att skapa hela universum var inte lika svårt som det här. Varför kunde den inte bara göra rätt från början, är det inte självklart? Ja, ja, det kan i alla fall inte bli värre, eller hur?

Kol tuv,

Vezot haBracha - Moshes död

Hej!

Den enda Parashan som inte läses på en Shabbat, utan på Simchat Torah (helgen då man avslutar Torahn och börjar om den igen) får sitt namn ifrån kapitel 33, vers 1, i Devarim:

DETTA ÄR DEN VÄLSIGNELSE som Moshe, gudsmannen, gav israeliterna före sin död...

Rashi påpekar att det är väl uppenbart att Moshe välsignade folket före sin död och inte efter! Därför måste detta betyda att det var det sista han i livet. En midrash (rabbinsk legend baserat på Torahn) tänker sig att Moshe säger:

"Hela mitt liv har jag skällt ut och läxat upp detta folk. Låt mig avsluta mitt liv med att välsigna dem."

Välsignelseavsnittet påminner till stor del om slutet av Bereishit (Första moseboken). Innan Jakob dör välsignar han sina 12 söner vars efterkommande kommer att bilda de 12 stammarna. Båda avsnitten är mycket svårtolkade och det spekuleras av bibelforskare att dessa välsignelsebitar är fragment av äldre texter som har vävts in i Torahns handling och att de nog hänvisar till andra berättelser än de som vi har kvar i våra dagar.

Vissa får finare välsignelser än andra, utan att vi riktigt vet varför. Vi kan ta hjälp av vår gamle vän Rashi för de vanligaste traditionella förklaringarna till välsignelserna.

Jakobs äldsta son Rubens stam får denna välsignelse:

Reuven skall leva och inte dö, men hans män skall inte bli många. Devarim 33:6

Rashis förklaring: Ruben låg med sin far, Jakobs bihustru Bilha (Bereishit 35:22) och fick sota för det i Jakobs sista välsignelse (Bereishit 49:4) och även i vår parasha.

Den geopolitiska förklaring kan annars vara att Rubens stamområde låg på andra sidan Jordanfloden och stammen minskade därför i inflytande och betydelse över tid.

Välsignelsen som Judahs stam får är däremot en helt annan:

Herre, hör Jehudas rop, låt honom förenas med sitt folk som han har kämpat för. Hjälp honom mot hans fiender. 33:7

Detta, menar Rashi, syftar på Judahs stams position som den kungliga stammen, som David och Salomon kom ifrån. Efter Salomon delade sig stammarna i två kungariken, Det norra kungariktet, Israel, med 10 stammar, och Det södra kungariket, Judah, med två/tre stammar (en del av Benjamins stam samt Shimons).

Israels kungar kom mestadels från Efraims stam, medan Judah fortsatte att styras av Davids ätt. Omkring år 720 f.v.t. så förstördes Det norra kungariket av assyrierna och de 10 stammarna fördes bort och blev de 10 förlorade stammarna. Judahs kungarike överlevde i 134 år efter Israel, innan babylonierna förstörde Jerusalem och templet.

Man kan tolka Moshes välsignelse av Judah som en hänvisning till den utsatta situation som Judahs kungarike upplevde efter att Israel försvann.

I denna historielektion kan vi också hitta förklaringen till varför Moshe helt hoppar över Shimons stam (kolla själva - Shimon är puts väck!): stammen smälte samman med Judah.

Rashi - som först och främst letar efter källtexter i Tanach (hebreiska bibeln) eller i Talmud - förklarar det dels genom att citera Joshuas bok, 19:9: "Simoniterna fick sin egendom från judeernas andel, ty judeernas del var för stor för dem. Därför tilldelades simoniterna sin egendom inne på deras område", dvs. Shimons stam fick sitt landområde och sin välsignelse via Judah; och dels genom att skylla på avsnittet med adelsmannen som hade samlag med en midjanitisk kvinna framför Mishkan (Bamidbar 25), som jag skrev om i somras med parashat Pinchas:

Den dödade israeliten, han som dödades tillsammans med den midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var överhuvud för en familj av Simons stam.
Bamidbar (Fjärde moseboken) 25:14

Och jag skulle väl säga att lite på den vägen är det. Rashi får jobba hårt med att hitta bibliska eller rabbinska källor till att förklara de olika välsignelserna. Han lyckas nästa hela kapitlet ut, men så kommer stammen Ashers välsignelse:

Mest välsignad av sönerna är Asher. Må hans bröder älska honom, må han få vada i olja. Devarim 33:24

Här går Rashi bet och skriver:

Jag har läst det i Sifrei, att man inte har bland stammarna någon som är så välsignad som Asher söner, men jag vet inte hur.

Kommentaren till denna bit Rashi påpekar att det finns bara 77 ställen i hela Tanach som Den stora läraren skriver att han inte kan förklara versen. Här har vi ett sådant exempel. Av 23 145 verser i hela Tanach är det alltså 0,33% av dem som Rashi inte klarar av att förklara på något sätt. Inte så pjåkigt...

När jag ändå håller på att uttrycka min stora beundran för Rashi, kan jag väl också säga att det krävs en stor ödmjukhet av en sådan stor lärare att helt enkelt säga: "Jag vet inte!" när så är fallet. Rashi är verkligen en gigant i den judiska traditionen.

Det sista kapitlet i hela Torahn, kapitel 34 - ett av de kortaste, bara 12 verser - skildrar Moshes död. Jag skrev om bakgrunden till Moshes död i mitt inlägg om parashat Vaetchanan.

Gud tar upp Moshe på berget Nevo och visar honom hela landet därifrån. (Här har ni en bild från den plats som många tror är Nevoberget, fast egentligen är det ingen som vet säkert:)

Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet: Gilead ända till Dan,
hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar.
Herren sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."
Där i Moab dog Herrens tjänare Mose, så som Herren hade sagt. Han begravde honom i dalen mitt emot Bet Pegor i Moab; än i dag vet ingen var graven finns. Devarim 34:1-6

I vers 5 så står det att Moshe dog "så som Herren hade sagt", men bokstavligen på hebreiska står det על-פי יהוה - al pi Adonaj - från Herrens mun. Vad menas med detta underliga uttryck? Våra lärda fyller i med en mängd midrashim, den ena vackrare än den andra:

• Torahn börjar med att Gud blåser in liv i den första människan, nu i slutet av Torahn tar Gud Moshes liv på samma sätt.
• Gud avslutade Moshes liv med en kyss, säger Rashi. Talmud säger att detta är det bästa sättet att dö: "som att dra ett hårstrå ur mjölk". Männsikor som syndar mycket, menar den talmudiska Rabbi Tsadok haKohen, fastnar i de fysiska njutningarna så pass att när de ska dö har själen svårt att släppa taget. Det blir som att dra en tistel ur fårull. För andliga människor är dödsögonblicket utan ånger eller smärta när själen återförenas med dess källa.
• När det var dags för Moshe att dö försökte Gud skicka flera olika änglar att hämta Moshes själ från hans kropp, men ingen ängel ville ta Moshes liv. Tillslut fick Gud själv komma ner för att hämta själen. Gud sa till den lilla själen "Min dotter, jag har bestämt att du ska vistas i denna kropp i 120 år och nu är den sista stunden kommen. Avlägsna dig från Moshe nu. Dröj nu inte kvar. Kom." Hon (själen) svarade: "Världens härskare, jag vet att Du är alla väsens Gud och Herre över alla andar. Du har skapat mig och placerat mig i denna kropp för 12o år sedan. Finns det en kropp i denna värld som är mer renhjärtad än Moshes? Jag älskar honom och vill inte lämna honom." Men Gud sa: "Lämna honom och Jag tar dig med till himlarnas högsta himmel och placerar dig under Min egen tron brevid Keruvim och Serafim (keruberna och seraferna)." Då kysste haKadosh Baruch Hu (Den helige lovad vare Han) Moshe och med kyssen tog Gud själen. Därför står det על-פי יהוה - al pi Adonaj.
  

Jag avslutar inlägget med en Midrash som får mig att gråta varje gång jag läser den. Dessa är Torahns sista verser:

Aldrig mer har det i Israel framträtt en sådan profet som Mose, som Herren mötte ansikte mot ansikte: minns alla de tecken och under som Herren sände honom att göra i Egypten, med farao och hela hans hov och hela hans land, och alla de skräckinjagande stordåd som Mose utförde med sin starka hand i hela Israels åsyn.

När Moshe dog grät Gud. En ängel vågade sig fram och frågade:
"O, Världens härskare! Varför sörjer Du för Moshe? Om Du höll honom så kär kunde Du väl ha låtit honom leva - Du som är Härskare över liv och död."
"Det är inte för Moshes skull som Jag gråter" svarade Gud. "Det är för Israel. Hur många gånger har inte Israel gjort Mig vred, men var gång bad Moshe till mig å deras vägnar och stillade min vrede. Vem kommer att försvara dem så som Moshe mot Min vrede?"

Kol tuv,

Shabbat Sukkot - Gud och Moshes privata stund

Hej!

Helgerna duggar tätt denna månad och eftersom det är Chag (helg då man håller i stort sett alla Shabbatregler) kan jag bara arbeta och blogga på mellandagarna (halva måndag, torsdag och fredag).

Jag tar chansen och skriver lite om veckans Torah-läsning, som är inte en Parasha som sådan, utan en särskild läsning för Shabbat Chol haMoed Sukkot, dvs. en Shabbat infaller under den veckolånga Sukkot-helgen.

Vad är Sukkot? Jag har inte hunnit skriva något om det och det är väl synd, eftersom det anses vara en av våra viktigaste och gladaste helger. Då kan jag tipsa er om Akiva, på bloggen Att vara jude, som skrivet ett riktigt fint inlägg om Sukkot.

Under Sukkots första två dagar, som är Chag läser man ur Torahn flera stycken som rör just helgen och dess påbud:

På femtonde dagen i sjunde månaden, när ni bärgat vad landet gett, skall ni alltså fira Herrens högtid, som varar i en vecka.
Den första dagen är det sabbatsvila och den åttonde dagen är det också sabbatsvila. Och på den första dagen skall ni ta frukter av era finaste träd, palmblad, lummiga grenar och pilkvistar och hålla en glädjefest inför Herren, er Gud, under sju dagar.
Ni skall fira denna högtid som en Herrens högtid en vecka varje år. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled.
I sjunde månaden skall ni fira den. Då skall ni bo i lövhyddor under en vecka. Alla infödda israeliter skall bo i lövhyddor, för att era efterkommande skall veta att jag lät israeliterna bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egypten. Jag är Herren, er Gud. Vajikra (Tredje moseboken) 23:39-43

Helgen är alltså 7 dagar lång, men det är bara den första dagen (utanför Israel, de första två dagarna) som är en särskild helg då man håller en "sabbatsvila". Resten av helgen kallas för Chol haMoed - vardag inom helgen. Vad vi läser ur Torahn för Shabbat Chol haMoed är något lite annorlunda. Faktiskt väldigt annorlunda och i min mening väldigt mycket mer spännande.

Scenen är berget Sinai. Folket har kommit ut ur Egypten bara några månader innan, tagit sig igenom det delade Jam Suf (Sävhavet) och nått Sinaiberget där Gud uppenbarar sig för dem alla och ger dem De tio budorden. Nummer två på listan är just "Ni ska inte ha några gudar vid sidan av mig".

Moshe går upp på berget för att hämta stentavlorna (eller kanske hela Torahn, om man följer den klassiska tolkningen) och är borta i 40 dagar och 40 nätter.

Folket, som varit med om en hel del omvälvande händelser de senaste månaderna har lite svårt att svälja idén om att Gud är osynlig, allsmäktig och exklusiv. Och nu, när dammet har lagt sig, försvinner killen som sålt dem detta koncept också. Det visar sig vara en ohållbar situation.

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten." Shemot 32:1

Aharon, Moshes bror, ger efter för trycket och samlar in folkets guld. En tradition, som försöker försvara Aharons heder, menar att han hoppades att folket skulle tveka när han ville ta deras värdesaker ifrån dem, men när den bluffen misslyckades hade han inget val - han tillverkar en kalv i renaste guld.

Folket dansar kring den och ropar "Detta är vår gud som fört oss ut ur Egypten!"

Gud uppskattar det inte. Efter allt vad Gud gjort folket, så bryter de mot hans bud och tackar en nyskapad staty för deras frihet. "Moshe, se vad DITT folk har gjort!" säger Gud. "Jag gör mig av med dem och börjar på nytt med dig." Moshe, i sin ödmjukhet, vill inte gå med på detta. "Vad skulle egypterna säga om en gud som skickar de tio plågorna och delar på havet för att befria ett folk för att sedan förinta dem ute i öknen?" Guds vrede lägger sig.

Sedan går Moshe ner, slänger stentavlorna i marken så att de går sönder och skäller ut folket efter noter. Han smälter ner guldkalven, blandar det med vatten och tvingar dem att dricka det. När folket visat ånger och gjort bot går han tillbaka upp på berget i 40 dygn till för att hämta ny stentavlor.

Där börjar Torahläsningen för Shabbat Chol haMoed Sukkot. Moshe, efter att ha tjänat Gud troget ett bra tag har en ovanlig önskan:

Mose sade till Herren: "Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst. Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk." Herren svarade: "Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig." - "Om du inte själv går med", sade Mose, "så låt oss få stanna här. Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om inte du går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?" Herren svarade: "Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära." Mose sade: "Låt mig få se din härlighet!" Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot." Han fortsatte: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." Sedan sade Herren: "Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se." Shemot 33:12-23

Moshes önskan är att få träffa Gud ansikte mot ansikte, men det går inte. Gud, eller Guds koncentrerade essens är för farligt för en dödlig att utsättas för. Moshe skyddas av Guds hand i en spricka i berget medan Gud passerar förbi. Då ska Moshe få se Achoraj, som här översätts med ryggen, men egentligen betyder "det som är efter mig". Jag tänker mig att skimret hänger kvar i luften när Gud passerat och det är detta som Moshe får se.

Bara detta märker honom för evigt. Det står att när Moshe kommer ner chockas folket av hans utseende - det kommer Karnajim från hans ansikte. Karnajim kan översättas med två vitt skilda ord: antingen horn eller strålar. Det är ganska vedertaget att texten menar att det strålade om Moshes ansikte efter att ha sett Guds efterskimmer, men den ursprungliga kristna översättningen använde ordet horn, dvs. Moshe hade horn när han kom ner från berget.

Det förklarar Michelangelos staty av Moshe:

Jag har alltid älskat denna korta avsnitt. Moshes längtan efter att få se Gud, Guds ömsinta skyddande av Moshe i bergssprickan. Det är så intimt och rörande.

Varför läser vi just detta på Sukkot? Jag är inte riktigt säker, men i nästa kapitel, som vi också läser hugger Moshe ut nya stentavlor och får även 10 nya bud, som vissa menar är en helt annan version av De 10 budorden.

Dessa budord har en helt annan karaktär och riktar sig mer på det rituella och relationen mellan människan och Gud, mer än de budord som vi hänvisar till, där mord, stöld och lögn förbjuds.

Bland annat står det om de tre vallfärdsfesterna som vi ska fira varje år: Pesach, Shavuot och Sukkot.

På söndag hoppas jag hinna skriva lite Sukkot humor också!

Shabbat shalom och moadim lesimcha,

Den perfekta stormen och Ha'azinu - den perfekta sången

Hej!

Ni som läser Torahblogga regelbundet kanske har märkt att jag inte har skrivit inlägg lika ofta den senaste tiden som jag har tidigare.

Det finns flera anledningar till detta. Dels skriver jag inte på helgdagarna, dels har jag så mycket att göra i mitt jobb före, under och efter helgdagarna att jag ibland nätt och jämnt hinner med allt som jag måste göra och inte alls det jag vill göra, som t.ex. att skriva fler inlägg.

Jag får hela tiden idéer och inspiration till saker jag skulle vilja skriva och dela med er, men tills det går att koppla upp en tankeläsare till datorn och få ner allt på sidan, tar det fortfarande tid och energi att skriva ordentligt.

Sen har jag också två stora intressen utöver det judiska som håller på att sluka all övrig energi: amerikanska politik och baseboll.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, Amerikanska judar och valet, är jag en "political junkie" - besatt av att följa nyheterna kring amerikansk politik och det stundande valet. Detta är inte hälsosamt, det vet jag. Jag kollar 10-15 olika sajter under dagen, varje dag för att se om det har kommit ut en ny opinionsundersökning, eller för att läsa någon djupgående analys av förståsigpåare till höger och vänster.

De stunder då jag får lite perspektiv på det hela, inser jag att det är faktiskt 25 dagar kvar till valet! Kan det inte vara över NU?!

>SUCK<

Jag håller faktiskt på att organisera en valvaka för själsfränder - svenskamerikaner och andra intresserade. Hör av dig om du är på västkusten och är intresserad av att sitta uppe till kl. 4 på natten mellan den 4 och 5 november för att festa med oss - du är hjärtlig välkommen!

Sen har jag baseboll. Jag bryr mig vanligtvis inte alls om sport. Jag tittar inte på något om det inte handlar om VM eller OS. Med ett undantag: baseboll. Och jag bryr mig inte ett dyft om 29 av de lag som spelar i professionell amerikansk baseboll. Men när det handlar om Philadelphias lag, Phillies, är jag passionerad!

Det grundar sig i att min familj alltid åkte till USA under somrarna eftersom mina amerikanska föräldrar hade

Vanligtvis är det ett medelmåttligt lag, som brukar göra bra ifrån sig ett tag och sedan misslyckas när det verkligen gäller. Just i år, däremot, har de gått vidare till slutspelen och är på väg mot finalen - The World Series.

Detta innebär att jag har den extra nöjet/bördan av att sitta uppe 2.00-5.00 vissa morgonar för att heja på mina Phillies. Fortsätter de att vinna kan det förstöra min dygnsrytm hela månaden ut. Jag hoppas naturligtvis att så är fallet! ;)

Så jag har vad som blivit ett populärt uttryck i USA nyligen: a perfect storm. Det är när flera faktorer sammanfaller för att skapa en extrem situation. Min oktober är en perfekt storm av helger, amerikanska valet och baseboll. Stackars mig!

Något måste jag väl säga om Torahläsningen också!

Vi läser näst sista parashan denna vecka - Ha'azinu.

Freyde lämnade denna kommentar förra veckan:

Jag känner så för Moshe. Han ville inte ha uppgiften när den gavs honom, han tyckte den skulle gå till någon annan. Men han växte med upgiften, han ledde folket genom öknen i alla år och han bad för dem när de betedde sig illa. Nu är dom nästan, nästan framme, och han får veta att han måste ge sin uppgift till någon annan. Och så förstår han att det är bättre att dö än att riskera att bli bitter. Jag undrar så vad han tänkte. Hur svårt var det att släppa taget om folket han hade lett ur slaveriet fram till ett eget land?

Jag kan bara hålla med. Det är inte utan anledningen som Moshe innehar positionen som det judiska folkets främsta ledare genom tiderna. Han slet och drog i folket för att få dem in till landet och när han äntligen lyckades krävde Gud det yttersta av honom - att han för folkets skull går i permanent pension.

Moshe har genom hela Devarim (Femte moseboken) försökt lämna efter sig lagar och budskap som ska leda folket även efter hans bortgång och deras inträde i landet. Han har försökt att nå folket med alla retoriska knep och metoder.

Nu i Ha'azinu tar Moshe ton och sjunger en sång:

Lyssna, ni himlar, jag vill tala, och
hör du jord orden från min mun!
Låt min lära droppa som regnet,
som daggen må mitt tal flöda,
som duggregn över grönska som
regnskurar på gräs.
Ty Herrens namn vill jag för-
kunna, ge ära åt vår Guds storhet!
Han är Klippan, fullkomliga är
hans verk, ty alla hans vägar är
rätta. En trofast Gud, fri från allt ont,
rättfärdig och rättvis är han.
Devarim 32:1-4

Det börjar ju fint, men sen surnar Moshe till. Folket kommer att glömma Gud och lämna det rätta vägen. Då kommer Guds straff - Han ska dölja sitt ansikte för oss och lämna oss åt ett grymt öde. Denna profetia är en väldigt träffande skildring av vad det judiska folket har upplevt under flera tusen år av förföljeser och utsatthet.

Men Moshe lämnar oss inte där. Så småningom ska Gud ha förbarmande över oss och straffa folken som har förföljt oss.

Jubla ni hedningar med hans
folk, för han skall hämnas sina
tjänares blod, och skall med hämnd
vedergälla sina motståndare, och han
skall vara barmhärtig mot sitt land
och mot sitt folk.
Devarim 32:43

Jag kan tänka mig att detta budskap - att oavsett hur svårt förföljerserna blir, kommer rättvisa att skippas någon gång - har hållit ihop det judiska folket i många svåra stunder. En vacker sång är det inte, men ibland passar inte vackra sånger livet de skildrar. Speciellt inte om man är som Moshe som snart ska dö och vill lämna något viktigt efter sig - då gäller det att sjunga så det känns.

Shabbat shalom,

Jom kippur - en dikt

Hej!
Här är en dikt som jag hittat på Slate.com.

Yom Kippur av Philip Schultz

You are asked to stand and bow your head,
consider the harm you've caused,
the respect you've withheld,
the anger misspent, the fear spread,
the earnestness displayed in the service of prestige and sensibility,
all the callous, cruel, stubborn, joyless sins in your alphabet of woe so that you might be forgiven.
You are asked to believe in the spark of your divinity,
in the purity of the words of your mouth and the memories of your heart.
You are asked for this one day and one night to starve your body so your soul can feast on faith and adoration.
You are asked to forgive the past and remember the dead, to gaze across the desert in your heart toward Jerusalem.
To separate the sacred from the profane and be as numerous as the sands and the stars of heaven.
To believe that no matter what you have done to yourself and others morning will come and the mountain of night will fade.
To believe, for these few precious moments, in the utter sweetness of your life.
You are asked to bow your head and remain standing, and say Amen.

יום כיפור - Jom Kippur, försoningsdagen, det heligaste dagen på året, börjar i år den 8 oktober.

Kol tuv,

Vajeilech - Slutet är nära...

Hej!

Veckans parasha är Vejeilech - Torahns kortaste parasha. Det är början på slutet av Moshes långa karriär och liv:

Moshe gick bort och talade följande till hela Israel. Han sade:
"Jag är nu hundratjugo år gammal och kan inte längre leda er. Och Herren har sagt till mig: “Du kommer inte att gå över denna flod, över Jordan.” Men Herren, er Gud, skall gå först och krossa folken, så att ni kan fördriva dem. Josua skall gå först, så som Herren har sagt. Och Herren skall göra med dem som han gjorde med de amoreiska kungarna Sichon och Og, som han krossade, och så som han gjorde med deras land. Herren skall överlämna dem åt er, och ni skall göra med dem alldeles som jag har befallt er. Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig."

Visst är det lite väl militarisktiskt, men Moshe talar till ett folk som håller på att mista den enda ledare de någonsin har känt. De behöver uppmuntran och trygghet. "Ni kommer att segra - det kommer att gå bra."

Sedan kallar han till sig Joshua, Moshes högra hand, och inför hela Israel ger honom samma uppmuntran och välsignelse:

"Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!"

חזק ואמץ - Chazak veEmats, "var tapper och stark" är en uppmaning som har gett judar stöd och mod genom tusentals år av förföljelser.

Moshe skriver ner Torahn, läran, och ger den till Cohanimen för att bevara och läsa till folket var sjunde år, på Sukkot - lövhyddofesten. Detta har kommit att tolkas som ett minimum för att vi har sen dess ökat frekvensen av Torahläsningen något: från en gång vart sjunde år till 4 gånger per vecka (måndag, torsdag och Shabbatmorgon, samt Shabbateftermiddagen) och till varje helgdag!

Sedan är det dags för Joshua att ta över ledarskapet.

Herren sade till Mose: "Tiden för din död närmar sig. Kalla till dig Josua och ställ er sedan i uppenbarelsetältet, så skall jag ge honom hans uppdrag." Mose och Josua gick, och de ställde sig i uppenbarelsetältet. Där visade sig Herren i en molnpelare, som stannade vid ingången till tältet.

En midrash - rabbinska legend - föreställer sig hur molnet sänker sig över Joshua och Gud kommunicerar med honom. När molnet lyfter frågar Moshe Joshua: "Vad sa Herren till dig i molnet?"

Jag föreställer mig att Joshua rådnar av den obehagliga situationen när han svarar: "När Herren talade till dig, delade du med dig av budskapet till mig?"

Just då, förtäler Midrashen, så förlikar sig Moshe med hans öde. "Det är hundra gånger bättre att dö nu, än att känna en enda stunds avundsjuka på min efterträdare!"

Det är en sorglig sanning att det är så svårt för en ledare att mista sin position och ställa sig bland folket igen. Det gör mer ont än om man aldrig varit en betydande person till att börja med. Låt oss hoppas att det judiska folket välsignas med ledare som besitter en bråkdel Moshes ödmjukhet och visdom.

Shana tova,

Tsom Gedaljah - Tragedier då och nu...

Shana tova!

Idag är det den 3:e dagen i månaden Tishrei, dagen efter Rosh haShana och det är Tsom Gedaljah. Det är en fastedag som markerar en tragedi som drabbade det judiska folket för 2500 år sedan - och på sätt och vis en annan tragedi som hände för 13 år sedan.

År 586 f.v.t (före vanlig tideräkning) förstörde babylonierna templet i Jerusalem p.g.a. att Judéen, en av Babylons många vasallstater, trotsade babylonierna genom att alliera sig med Babylons fiende, Egypten.

Profeten Jeremiah (vars bok skildrar tiden före och efter templets förstörelse) varnade folket och kungen Tsidkijahu för att lita på Egypten. Gud hade bestämt att just nu skulle babylonierna styra och det var bara att finna sig i det. Men han anklagades för att vara en babylonsk spion och kastades i en fängelsehåla.

Jeremiahs domedagsprofetior visade vara sanna. Den babylonska kungen Nebuchadnezzar belägrade och erövrade Jerusalem och förstörde Salomons tempel. Tsidkijahu fick se sina söner avrättade mitt framför honom varpå babylonierna stack ut hans ögon, slog honom i kedjor och förde honom som fånge till Babylon. (Verkligen trevliga människor, dessa babylonier!)

Adelsmannen Gedaljah ben Achikam, en av Jeremiahs sympatisörer, utsågs av Nebuchadnezzar till stathållare över Judéen. Han ville återställa ordningen och börja bygga upp landet igen:

"Stanna här i landet och tjäna den babyloniske kungen", sade han. "Då går det er väl. Jag tänker själv stanna i Mispa för att stå till tjänst åt de kaldeer som kommer till oss. Lägg upp förråd av vin och frukt och olja, och stanna i de städer ni tagit i besittning." Jeremiah 40:9-10

Men Baalis, kungen i grannlandet Ammon (dagens Jordanien) hade andra planer - en instabil Judéen skulle vara mer gynsamt för honom. Han tog kontakt med juden Jishmael ben Netanja, som var av kunglig börd, för att han skulle lönnmörda Gedaljah.

Jishmael stämde träff med Gedalja. Gedaliah fick varningar av andra att Jishmael ville mörda honom, men han trodde inte på dem. Han ville mäkla fred och hoppades att kunna vinna Jishmaels stöd för återuppbyggnaden av landet, men det var förgäves. Jishmael dödade Gedaliah och hans livvakter och slängde dem i en brunn.

När judarna fick höra vad Jishmael gjort, tog de till vapen mot honom och tvingade honom att fly Ammon. Folket insåg också att nu när babyloniernas utsedde stathållare hade blivit mördad skulle Nebuchadnezzars hämnas på dem och de gick till Jeremiah för att fråga om råd. Efter tio dagar fick de hans svar:

Om ni stannar kvar här i landet skall jag bygga upp er, inte riva ner er. Jag skall plantera er, inte rycka upp er. Ty jag ångrar det onda jag utsatt er för. Var inte rädda för den babyloniske kungen, som ni nu fruktar. Var inte rädda för honom, säger Herren, ty jag är med er, jag skall hjälpa er och befria er ur hans våld. Jag skall visa er barmhärtighet och göra honom barmhärtig mot er, så att han låter er bo kvar i ert land.
Men kanske vill ni inte lyda Herren, er Gud, utan säger: “Vi vill inte bo kvar i detta land, nej, vi vill bege oss till Egypten. Där slipper vi krig och hornsignaler och slipper hungra efter bröd. Där vill vi bo.” Därför måste ni nu höra Herrens ord, ni som är kvar av Juda: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Om ni beslutar er för att bege er till Egypten och bosätta er där skall svärdet som ni fruktar hinna upp er i Egypten, och svälten som ni ängslas för skall förfölja er till Egypten, och där skall ni dö. Alla de som beslutar sig för att bege sig till Egypten och bosätta sig där skall dö genom svärd och svält och pest. Ingen av dem skall undkomma och överleva den olycka jag låter drabba dem. Jeremiah 42:10-17

Men Jeremiah måste nog vara en av de minst framgångsrika profeterna i vår historia. Han kunde inte förmå folket att lyssna till honom om templets förstörelse och han lyckades inte heller nu att få folket med sig, trots att de hade frågat honom om råd!

"Du ljuger! Herren, vår Gud, har inte sänt dig att varna oss för att bege oss till Egypten och bosätta oss där. Det är Baruk, Nerias son, som har hetsat dig mot oss, för att vi skall bli utlämnade åt kaldeerna och dödade eller deporterade till Babylonien."

Så tog hela folket och flydde till Egypten och som en sista förolämpning tog de Jeremiah med sig. Han dog några år senare i Egypten.

Mordet på Gedaliah är den tragiska händelse som markerar slutet på kungariket Judah och dess kungaätt som härstammade ända från David.

För 13 år sedan hände det igen. En judisk ledare mördades av en annan jude. Den religiösa extremisten Jigal Amir mördade premiärminister Jits'chak Rabin, den 4 november 1995, vid ett stort fredsmöte i Tel Aviv.

Precis som med mordet på Gedaljah hoppades Amir att den process som Rabin stod för skulle stoppas i och med hans död. För Gedaljah var det återuppbyggnadsprocessen, för Rabin var det fredsprocessen. Båda fick rätt. Fredsprocessen har aldrig varit densamma sen Rabin dog.

Våra rabbiner säger som en kommentar till Tsom Gedaljah att vi fastar för att mordet på en rättfärdig människa är som att förstöra templet på nytt. Jag hoppas att Israel en dag ska igen förtjäna ledare som är rättfärdiga och att de kan skapa en fred som består.

Därför fastar jag denna dag. Fastan slutar vid mörkrets ingång, ca kl. 19.30.

Tsom kal (ha en lätt fasta),

Att göra en ond cirkel god

Hej!

På måndagskvällen, den 29 september börjar Rosh haShana. Det är en högtidlig helg, vårt judiska nyår – festlig, men med en allvarlig underton.

I Talmud tänker man sig att Gud öppnar Sefer haChajim – Livets bok på Rosh haShana för att försegla den 10 dagar senare på Jom Kippur – försoningsdagen. Under dessa Aseret jemei Teshuva – de 10 botdagarna har vi vår sista chans att förbättra oss själva och relationerna med våra medmänniskor innan vårt öde beseglas under ännu ett år.

Visst ska vi alltid sträva efter att vara goda människor året om – att ”älska din nästa så som dig själv” (Tredje moseboken 19:18) osv. – men Jom Kippur är rusningstid för ursäkter, så det gäller att passa på.

Fungerar det då? Kan jag se mig själv i spegeln och säga att jag blivit en bättre människa sen förra Jom Kippur? Har jag lyckats behärska min ilska mer? Pratat mindre skit om andra människor? Bekämpat fler av världens orättvisor eller hjälpt fler av de svaga och utsatta i samhället?

Det känns inte så. Jag slås varje år av den starka Haftara som vi läser på Jom Kippur morgonen. Profeten Jesajas ord känns som en örfil och samtidigt som ett uppmuntrade rop:

”Ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål. Som ni fastar i dag blir inte er bön hörd i höjden. Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren?
Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag.”
Jesaja kapitel 58

I 2500 år har Jesaja skrikit åt oss: ”Stå inte bara där och fasta och be, gör något!”
Jag tror inte att den gamle profeten menade att det var fel att be och tillbringa en dag åt eftertanke, utan att bön och eftertanke är slöseri med tid om vi inte sedan skrider till handling. I två och ett halvt årtusende har vi läst och hört Jesajas ord och hur mycket närmare har vi kommit till hans vision? Inte särskilt långt.

Varför? Håller vi inte alla med om Jesajas ideal? Vad är det som hindrar oss från att verkligen internalisera detta budskap?

Jag tror att svaret finns i själva texten: förtryck, hot, hån och förtal. Dessa är alla symptom av en djupare sjukdom: cynism – kanske människosjälens farligaste gift.

Vi lever i cynismen tidevarv, mer än någonsin. Vår värld översvämmas av reklam som lovar oss frälsning och människor som är ute efter våra plånböcker. Alla andra är självupptagna – bli det du med!

Vi förväntas intressera oss för vad kändisarna har på sig och hur nästa tekniska pryl ska förbättra våra liv, utan att bry oss (allt för mycket) om hur andra människor verkligen har det.

Cynismen smular sönder och slukar allt det goda i sin väg och kvar blir bara förtryck, hot, hån och förtal. Dessa kränkningar föder offer som blir cyniker och kränker andra. Alla människor är ensamma och rädda för att inte accepteras och i kränkningen stärks det hårda försvarsskalet av cynism och misstro.

Men det finns motgift.

Cynismen när sig bara på mig för att jag låter den göra det. Jag kan – om jag vill och vågar – motverka den, men det är inte lätt. Motgiftet kan inte tillverkas eller köpas, den måste komma inifrån var och en. Jag måste hitta min ursprungliga tro på det goda och osjälviska i mig och i andra människor samt nära den.

Om jag då kan vända den onda cirkeln till en god cirkel kan jag hjälpa andra att göra detsamma. Jag kan be mina medmänniskor om förlåtelse för både avsiktliga och oavsiktliga handlingar.

Finns det någon som läser detta som känner att jag handlat fel mot dem, så vet att jag är innerligt ledsen och ber om ursäkt för mitt handlande. Jag hoppas du hör av dig till mig och ger mig en möjlighet att inse mina brister och hela dem.

Nu när jag sagt detta kan jag hoppas på förlåtelse och kanske även en liknande ursäkt tillbaka, men även om jag inte får en sådan spelar det ingen roll – jag ansvarar bara för mina handlingar, inte för någon annans. Jag gör detta för min skull – för att skapa den värld jag vill leva i.

Det sägs att Livets bok är uppdelat på tre – en liten del för de alltigenom rättfärdiga (sorgligt nog finns det få människor som är alltigenom goda); en liten del för de alltigenom onda (lyckligtvis är det få människor som är alltigenom onda). Det är i den tredje och sista, stora delen av Livets bok som alla vi andra finns inskrivna.

Där står vi och väger. Rosh haShana är all anledning vi behöver för att vända en ond cirkel till en god.

LeShana Tova! För ett gott nytt år!
Gmar chatima tova! Må din slutgiltiga försegling (i Livets bok) vara för det goda!