Några bilder från Limmud

View Album

Get your own

Pausa genom att föra musen över bilderna och trycka på pausknappen. Då kan du läsa kommentarerna till bilderna i lugn och ro.

Glad (gojishe) nyår!

Limmud dag 1 - mycket att jonglera

Hej!

Här kommer en rapport från Limmudkonferensen i Coventry, England.

(Bilden är från förra årets konferens - i år har de en jättestor elektrisk chanukkiah utanför huvudingången.)

Har haft en jättetrevlig Shabbat med ca 500 andra. Den avslutades med en stor Havdalaceremoni (då man markerar Shabbats utgång) utomhus med stora facklor som Havdalaljus. Sedan vandrade vi alla in i en stor sal där alla som hade med sig Chanukkiot kunde tända sin egen och fira den sjunde av åtta nätter. De som inte hade egna kunde tända med andra och sjunga med dem i välsignelserna.

Söndagen började med att vi åt frukost - vår familj, tillsammans med en annan barnfamilj som är här från vår församling - i den stora matsalen. Det började bli lite trångt för att ytterligare ca 1500 deltagare anlände under söndagen och de som kom tidigt ville så klart börja med frukost.

Dagiset som min dotter kommer att vara på under konferensen kom igång först efter lunchen, denna konferensens första dag, så jag och min fru fick "jonglera" den livliga lilla damen under förmiddagen. Min fru, som är konstnärligt lagd, gick på en session (ett program) om att göra konst av pappersklippningar.

Jag hann med en session om vad Döda havsrullarnas förlorade versioner av bibliska texter kan säga oss om Torahns berättelser som vi har studerat i 2500 år. Det skulle handla om just Akedahn - När Gud befaller Abraham att offra Isak. Det är ett ämne som intresserar mig speciellt då jag har en ganska unik tolkning av detta avsnitt, som jag skrivit om på bloggen. Föreläsaren heter James Kugel och är professor på Harvard och Bar Ilan-universistet i Israel. Han var engagerande och rolig. Mycket kunnig också, men tyvärr pratade han för mycket om bakgrunden till Döda havsrullarna och om den gruppen som bevarade rullarna och nästan inget om det utsatta ämnet. Det var fortfarande givande, men lite av en besvikelse.

Sen gick jag runt med lilltjejen som sov middag i barnvagnen. När hon vaknade gick vi bort till dagiset där hon genast började leka med alla bilar och lego och dockvagnar hon fick tag på. Det var roligt för mig att se henne njuta så av en ny barnvänlig miljö, men samtidigt missade jag en föreläsning om Rashi, Don't Just Learn Rashi - Be Rashi!, som jag verkligen ville höra. Suck. Men vi ville inte lämna henne ensam på dagiset första dagen. Såna är småbarnsförälderns uppoffringar.

Dagiset stängde kl. 17 och det var det dags för sista Chanukkahljuständningen och middag. Med mer än 2000 pers nu, var det fullt på middagen, men vi fick äta i den särskilda barnanpassade matsalen, där vi slapp lite av trängseln.

Kl. 18.30 var det en dokumentärfilm, Faces, om hur porträtt kan användas för att skapa fred och förståelse mellan israeler och palestinier. Jag hade hand om pyjamasombyte, tandborstning och läggning.

När min fru återvände från filmvisningen för att lägga sig, hade jag ett svårt val framför mig: jag kunde gå på en föreläsningen om Napoleon och judarna, ett ämne som jag till och med snuddat vid här på bloggen, eller en session om den unika och märkliga Eliezer ben Jehuda, den moderna hebreiskans skapare - en föreläsning som hölls av hans eget barnbarnsbarn.

Eller så kunde jag gå på en diskussion av en otroligt varm, karismatisk masorti (Konservativ) brittisk rabbin vid namn Jonathan Wittenberg. Han ämne var Does Truth Matter When It Comes to Religion? om vikten av ett empiriskt tänkade och sökandet efter sanning för troende människor. Jag gick på den och det var fullpackat - ca 100 pers! Jag älskar Limmud!

Innan jag gav upp för dagen (och kom tillbaka till rummet för att skriva till er) gick jag på en sista session om människors andliga resor. Det var videoklipp från intervjuer där vissa hade vuxit upp ortodoxa eller till och med ultraortodoxa men lämnat det bakom sig. Andra hade vuxit upp mindre religiösa och blivit mer religiösa.

Vissa av klippen kan ni själva se, eftersom intervjuaren, David Stern, har satt upp en hel del på YouTube. Här har ni en intervju med en kille som växte upp Haredi (ultraortodox) men lämnade allting vid 16 års ålder och nu pluggar fysik i Cambridges prestigefyllda universitet, men fortfarande håller en modern ortodox form av judendom:



Här är en tjej som växte upp i Reformrörelsen, men har blivit relativt mer religiös:




Och här en kille som växte upp i ett ortodoxt hem, men som lämnat det religiösa helt:



Det blev en mycket spännande diskussion om tro och livsval mm. Har någon som läser detta en spännande livsresa som ni vill dela med er på bloggen? Mejla mig! (Klicka på Mejla mig-knappen längst ner på denna sida.)

Nu ska jag sova!
Godnatt och glad chanukkah!

Resor + Parashat Vajetse, Vajishlach och Vajeishev

Hej!

Här sitter jag. Klockan är 02.42, fredagen den 26 december, 2008. Det är samtidigt Jom Shishi (den sjätte dagen), 29 kislev, 5769 - femte dagen Chanukkah.

Jag sitter och skriver detta för att det inte är någon idé att gå lägga mig. Allt är äntligen packat, disken diskad, tvätten vikt. Väckarklockan ringer om en timme och 30 minuter.

Jag, min fru och min lilla dotter ska vara vid Landvetter flygplats för att ta ett flyg kl. 07.10 till London - Heathrow. Därifrån tar vi en buss till den lilla staden Coventry, inte långt från Birmingham. Det tar ca 2,5 timmar och väl framme hoppar vi i en taxi som tar oss till University of Warwick.

Där hålls den stora årliga Limmudkonferensen!

2500 judar från hela världen, 800-900 olika program att välja mellan, under 6 dagars tid. Vill du se vad du går miste om, finns programmet online här.

Jag ska försöka blogga därifrån och rapportera om intryck och inspiration och kanske vill du som läser detta hänga med nästa år!

Under tiden har vi veckans parasha - Mikets.

Vi har sett hur berättelsen om Jakob och hans familj - särskilt hans 12 söner har utvecklat sig över flera veckoavsnitt:

I Vajetse läser vi om Jakobs två fruar, Leah och Rachel, systrar som tävlar om Jakobs kärlek (Leah har ingen chans) och om den bibliska kvinnans enda väg till framgång barnafödande (Rachel har ingen chans).

Jakob kommer alltid att älska Rachel, men som "kompensation" får Leah sex söner (Reuven, Shimon, Levi, Judah, Issachar och Zebulon, samt en dotter, Dina. Rachel får inga egna barn, så hon använder sin tjänarinna Bilhah, som surrogatmamma och får Dan och Naftali. Leah drar till med sin egna tjänarinna Zilpah som föder Gad och Asher.

Tillslut kommer Gud ihåg Rachel och låter henne föda ett barn - Josef. I nästa veckoavsnitt läser vi om hur Rachel blir återigen havande men tragiskt nog dör hon i barnsäng med minstingen Benjamin.

Redan från börjar är den talrika familjen uppdelad i falanger, Leahs sex å ena sidan, tjänarinnornas fyra, som är lite andra klassens söner och sen Rachels två söner. Hade systrarnas far Laban inte lurat Jakob att först gifta sig med Leah och sedan Rachel hade konkurrensen aldrig uppstått - Josef skulle ha varit den förstfödde men blev istället nr 11 av 12.

I parashat Vajeishev väljer Jakob ändå att behandla honom bättre än de andra, som om han vore familjens förstfödde och naturliga ledare. Han drömmer drömmar om hur han kommer att regera över de andra bröderna samt sin mor och far.

Bröderna hatar honom mer och mer och tillslut plannerar att döda honom, men ändrar sig och säljer honom istället som slav till Egypten. Det borde vara slutet för Josef, men han har en märklig tendens att alltid, oavsett vilken röra han befinner sig i, flyta upp till ytan och hamna i ledarskapspositioner.

Han blir först slav hos en rik egyptier, Potifar och blir snart utnämnd till chef för alla andra slavar i Potifars hus.

Potifars hustru får upp ögonen för Josef och försöker få honom i säng. Vår hjälte vägrar bedra sin herre och hamnar som tack i fängelse anklagad av hustrun för våldtäkt.

I fängelset får han vakternas förtroende och blir snart tillsyningsman för de andra fångarna. Där träffar han faraos (kungen av Egypten) munskänk (vinupphällare) och bagare, som båda hamnat i onåd.

De har också båda drömt drömmar och Josef - drömmaren - förutspår att munskänken ska få tillbaka sitt jobb, men att bagaren ska avrättas.

Josef ber munskänken att inte glömma bort honom i fängelset och att försöka få honom att nämna Josefs fall för farao, men munskänken glömmer av honom i fängelset.

Där slutar parashat Vajeishev.
Snart lite kort om Mikets.

Fortsättning följer...

Shabbat shalom och Chanukkah sameach,

Ett Torah-mejlutskick till...

En till...

Här har ni också Torah Thoughts, skriven av min bror, Jeremy, till en församling som han jobbar med i North Carolina. Hans tankar är ALLTID läsvärda!

Torah Thoughts – Parashat Va-yeishev 5769

In 1687, Sir Isaac Newton compiled three laws of physical motion in his famous work, Philosophiae Naturalis Principia Mathematica (I'm sure that, like me, you've all read it! ☺). According to Newton's third law, for every action force there is an equal (in size) and opposite (in direction) reaction force. Forces always come in pairs - known as "action-reaction force pairs." Identifying and describing action-reaction force pairs is a simple matter of identifying the two interacting objects and figuring out who is pushing whom.

Why the short science lesson? Because I believe that in this week's parasha we begin to see the "action-reaction force pair" that is the basis of Jewish history.

Newton was talking about laws of motion, and I am talking about religion and history, but nevertheless we are dealing with the same phenomenon – For every action, there is an equal and opposite reaction. The question for us is, what are the interacting objects causing the two opposing forces?

I am going to outline some of the main actions and reactions that I see happening; see if you can discern what the underlying forces are:

The story begins with Jacob loving his son Joseph and pampering him excessively, even showering him with gifts (Action). As a result, Joseph's brothers cannot stand him to the point where, "they hated him so that they could not speak a friendly word to him" (Genesis, 37:4). Eventually, they kidnap Joseph and sell him into slavery (Reaction).

Joseph is bought by Potiphar, a courtier of Pharaoh's in Egypt, and he becomes the overseer of the whole household (Action). Unfortunately, Potiphar's wife takes a liking to him, and, when rejected, accuses him of making sexual advances at her! (Reaction) Joseph is thrown into prison where he interprets the dreams of his fellow prisoners (Action). Word of his interpreting skills reaches Pharaoh and Joseph is brought out of prison, eventually becoming the right-hand man to Pharaoh himself! (Reaction) Because of Joseph's dream-interpreting-abilities, Egypt is the only nation to prosper during a region-wide famine (Action). Joseph's brothers come to Egypt in search of food (Reaction).

There's more to the story, and I'm even sweeping over details a bit, but in broad strokes, that's it. There are two more cause-effect cases worth mentioning, though they are both on a more macro-level: The tribes settle in Egypt (Action), and are eventually enslaved (Reaction). Through Moses and the 10 Plagues, the slaves are freed, but they have to wander through the desert for 40 years (Action). As a result, they become a unified nation, a people, and eventually settle the land of Israel (Reaction).

There's a lot going on here, I know. But I see a pattern. I see all the action forces as Divine Providence. Generally positive forces, but sometimes posing challenges to Joseph or the Israelites. The dreams, the interpretations, the famine, the 10 plagues; these are all instances of Divine Providence, guiding human history and the Jewish people.

The opposing force is Human Need, both emotional and physical: Jealousy from the brothers, coveting from Potiphar's wife, the seeking of food that brought the tribes to Egypt, Pharaoh's fear and paranoia that made him enslave the Israelites, and eventually the ability of the people to bond together, work as a people, and settle Israel.

These two forces, God and human beings, work in partnership. Sometimes one is "good," and the other thwarts it. Sometimes the first poses a challenge, and the second answers it. But like Newton taught us, the two are constantly in relationship with one another. And that is indeed the way we interact with God, and always have throughout all of Jewish history. I wonder if we can identify these forces at work in our own lives?

Shabbat Shalom!

Jeremy

Summary of the Torah Portion Va-yeishev:
The parasha begins the concluding drama of the book of Genesis, the story of Joseph and his 11 brothers, their estrangement and eventual reunion. Jacob is now settled in Canaan with all his family around him. Joseph is the favored son, and to show his favor Jacob presents him with the multi-colored coat. Because of his haughty attitude, and their own jealousy, Joseph's brothers conspire to kill him. But big brother Reuben intervenes, and they decide instead to sell him into slavery. They grab him, throw him into a pit, and then sell him to a passing caravan en route to Egypt. They then tell their father Jacob that his beloved Joseph was attacked by a wild beast, presenting the bloody coat to him as proof. The Joseph narrative is then interrupted by the story of Jacob's son Judah, who is experiencing some problems of his own. His son has died, leaving his wife Tamar a childless widow. Following the tradition of Leverite marriage, he gives his next son to her to father a child, but the next son perishes childless as well. Having already lost two sons, Judah refuses to give his youngest son to Tamar to provide her with a child. Tamar then decides to take decisive action. She dresses like a prostitute, entices Judah to sleep with her, and thereby becomes pregnant. Judah is outraged when he finds out what has happened, but, in the end, Tamar is vindicated, and gives birth to twins. Joseph ends up in Egypt, serving in the home of Potiphar, the King's chief steward, and he quickly makes his way up the ranks of the servants to head up Potiphar's household. Potiphar's wife notices Joseph, and tries to seduce hum. When he refuses her advances, she has him thrown into prison, where he puts his skills as a dream interpreter to good use. He ends up interpreting the dreams of Pharaoh's servants, which eventually brings him to the attention of Pharaoh himself.

Ja, jag är stolt över lillbrorsan... ;-)

Kol tuv,

Förseningar, olyckor och lite Limmud

Hej!

Det är det första inlägget på Torahblogga på 2 veckor, och det är jag verkligen ledsen för. Jag har startat flera inlägg de senaste 14 dagarna, men inte hunnit klart med något.

Sen planerade jag att ta igen förlorad tid på torsdag och fredag (idag), men då stukade min dotter sin arm (eller så kom den ur led eller något) så min fru och jag har tillbringat 13 av de senaste 24 timmarna på barnakuten med henne.

Baruch haShem (tack gode Gud) att det inte var en allvarligare skada - hon mådde bra lekte (med sin goda arm) och sprang runt, bara man inte tog på den dåliga armen.

Det innebär att jag får börja blogga om den mycket diskussionsvärda och mångbottnade Josefberättelsen nästa vecka.

För att ni ska ha NÅGOT att läsa så har ni här veckans utskick av A Taste of Limmud. Limmud, som ni kanske vet, är en gigantisk judisk konferens i England som hålls varje år i slutet av december. Den har gett upphov till flera mindre Limmuddagar runt om i världen, nu senast i Stockholm i november.

Här har jag skrivit mer om Limmudkonferensen i England som jag åker på nästa fredag - det är min tionde gång på Limmud, men jag är ändå spänd av förväntan!

Parashat Vayeshev – Paul Freedman

Paul studied Physics at Bristol, Education at Cambridge and 'Rabbi-ing' at Leo Baeck College. Married to Vanessa, father of Katie and Joshua, and Rabbi of Radlett Reform, he has missed one Limmud Conference in the last thirteen.

Starting with the portion of Vayeshev, the Joseph story dominates the last part of the Book of Genesis, in all making a quarter of its fifty chapters and four weeks’ worth of Torah readings. Yet, with such biblical prominence, Joseph still doesn’t get to join Dad, Grandpa Isaac and Great-Grandpa Abraham in the class of Patriarch. The Talmud (B’rachot 16b) explains that only three (Abraham, Isaac and Jacob) are called ‘the patriarchs’ and only four (Sarah, Rebecca, Leah and Rachel) ‘the matriarchs’. The reason is not because we are descended from Joseph’s brothers too and would therefore have to include all of them. Indeed, such logic, the rabbis argue, would apply to Rachel and Leah (who are both included as matriarchs, though Bilhah and Zilpah, from whom we are also descended, are not). Rather, they say, it is simply a matter of their importance/esteem.

Fair enough. Perhaps Torah column inches are not a measure of status and Joseph’s real literary purpose will be to get us from the ‘proper’ patriarchs and matriarchs down to Egypt, to the Book of Exodus where the dramatic adventure of God and the Israelite people can really begin. The Joseph story is more elaborate and detailed than the preceding Patriarchs’ narratives, but it doesn’t actually get such a high ‘God count’.

God, of course, appears quite a lot in the Book of Genesis – around 350 occurrences of the tetragrammaton (God’s 4-letter name) or ‘Elohim’ (God) in some form – or even the two together. And yet only 10-15% of these occurrences are in Joseph’s story. More significantly still, in the Biblical text, the Patriarchs have one-to-one direct communication with God. Joseph, by contrast is a dreamer. God doesn’t communicate with him directly and even in his dreams, God never actually appears.

But that doesn’t mean that God is not there. In fact, though God may not appear to Joseph, there are still several references to God in connection with him in this week’s portion, always one step removed: God is “with Joseph”, behind his success and his rise in Potiphar’s household, the One before whom he cannot sin when Potiphar’s wife tempts him, the One who allows him to interpret dreams for others. God’s presence is not explicit; God’s presence is a way of understanding the world and the events of his life.

Joseph’s genius, his importance for me, is that in the end he recognises God even when God is not obvious or ‘necessary’. Towards the end of the story, when he is re-united with his brothers, he retrospectively introduces God into the narrative that we read this week. Having sold Joseph into slavery (rather than kill him!) his brothers are assured by Joseph “it was not you who sent me here but God.” As a story of a spoilt brat with jealous brothers, of favouritism, resentment, betrayal, deception, changing ‘fortunes’ and reconciliation, it works just as well without God behind it.

It is quite possible to live our lives without including God. If your God is not an explicit character who physically appears or speaks as God did for the Patriarchs in the Biblical narrative, then seeing God or God’s ‘fingerprints’ in our lives may be a choice that we make. Our religious adventure then is in developing our understanding of God and discerning what is required of us as we live with that understanding.

“No matter how hard we look,” writes Neil Gillman, “the God of Israel cannot be seen. Looking is not seeing, and seeing God is not like seeing an apple. What we look for and see are traces of God’s presence in the world and in history, but not God. For those traces to become identified as reflections of God’s presence requires a good deal of interpretation.” It is an interpretation that Joseph especially can teach us, and one that is worth the effort. Blessed be our God, the God of Abraham, of Sarah, of Isaac, of Rebecca, of Jacob, of Leah, of Rachel... and of Joseph.

Another Voice - Mariano Schlimovich

It is often difficult to determine, once Joseph's brothers throw him in the pit - which of the groups is "lower". Is it the person that is restrained and confined into the "dwell" or is it the person that ignores the rights and feelings of the other? Which one had the "lowest" and "deepest" feelings? And what about forgiveness? Is that the ultimate virtue that can raise us and take us "out of the dwell"?
Chaim Potok in his book "The Chosen" writes that one learns of the pain of others by suffering one's own pain, by turning inside oneself, by finding one's own soul. And it is important to know of pain. It destroys our self pride, our arrogance, our indifference towards others.

Joseph is crowned a tzadik because he ultimately forgave his brothers for selling him into slavery and compassionately helps his family move to Egypt during a time of famine in Canaan. Joseph succeeds in vanquishing his bitterness and turns it into love. "What does all this mean?" Elie Wiesel states is beautifully: "That one is not born a Tzadik; one must strive to become one. And having become a Tzadik, one must strive to remain one."

Shabbat shalom,

Parashat Vajetse - En stege i rätt riktning...

Hej!

Denna vecka läser vi Parashat Vajetse. Ordet Vajetse betyder "Och han lämnade/gick ut" som vi hittar i första versen av parashan:

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.
Bereishit 28:10-11

Jakob är nog den bibliska figur jag identifierar mig mest med. Hans stora brister som bror och som far, hans strävan trots alla motgångar att försöka skapa trygghet i sitt liv och för sin familj, hans tvivel och tro. Jag förstår honom och relaterar till honom. Och detta avsnitt är en av de mest gripande för mig.

Varför?

Han lämnar Beer Sheva och beger sig till Harran. Han stannar på vägen och campar. So what?

Allt handlar om sammanhanget och läser man inte in sig i texten säger den ingenting.

Så här läser jag in mig i texten: Vi vet att Jakob var en mammas pojke. Han var inte särskilt macho och föredrog att stanna hemma och laga mat.

Pojkarna växte upp. Esau blev en skicklig jägare och höll till i skog och mark, men Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. Bereishit 25:27

Jakob hade en rivalitet på gång med Esav, men samtidigt var de varandras motsatser och höll sig var och en på sin planhalva. Avundade Jakob sin bror lite? Ville han inte vara den äldre, den tuffare, den starkare?

Visst ville han det, samtidigt som han kände sig väldigt hemma hemma. Så kommer den dag då han måste handla, då hans mor, Rebecka, tvingar honom till handling. Han lurar sin far Isak och sin bror genom att stjäla den välsignelse - det judiska folkets andliga arv - från Esav. Rebecka inser att Esav inte är den rätta personen att axla detta arv.

Snart står Jakob inför Isak, utklädd till Esav:

Då sade Isak: "Hur fick du tag i det så snabbt, min son?"
Jakob svarade: "Herren, din Gud, lät det komma i min väg."
Isak sade: "Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau."
Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: "Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus."
Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. Han frågade: "Är du verkligen min son Esau?"
"Ja", svarade Jakob. Bereishit 27:20-24

Jag tycker att det är uppenbart att Isak förstår att detta inte är Esav (en midrash menar att han visste detta så fort sonen hänvisade till Gud), men ändå får Jakob välsignelsen och det andliga arvet. Isak inser att Rebecka hade rätt. Ändå lever Jakob med tanken att välsignelsen egentligen inte är hans egen. Den är stulen.

Och Esau tänkte: "Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob."

Rebecka, alltid den mest uppmärksamma, ser även detta och skickar iväg sin son till hans morbror Lavan, långt norrut.

Där tar vår parasha vid. Det är alltså inte en vanlig resa som Jakob företar sig. Han lämnar inte bara Beer Sheva. Han lämnar sitt hem, sin familj, sin trygghet, sin barndom. Han lämnar hela sitt liv bakom sig och går rakt ut i det okända.

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran.

Jag läser mellan raderna och ser Jakob ensam, rädd, osäker lämna sitt hem.

Tänk om Esav följer efter honom? Jägaren Esav kanske jagar honom?!

Jakob springer. Han kollar över axeln gång på gång. Syns Esav långt därborta eller är det bara ett ökendjur? Han stannar vid toppen på varje kulle och spanar framåt och bakåt. Hur långt är det kvar? När är han i säkerhet? När kommer han känna sig trygg igen?

Vore han mer som sin bror skulle han märka att solen var på väg ner. Vore han mer av en vildmarksmänniska skulle han veta att det nu gäller att samla ved fort och göra upp en eld innan solen försvinner och nattens kyla sprider sig över öknen.

Men han är inte sin bror och han stannar bara när det är för mörkt att fortsätta. Nu är det även för mörkt för att hitta ved och göra upp en eld.

Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner.

Väljer han platsen, eller är det platsen som väljer honom?

Han famlar sig runt i mökret och hittar bara hårda kalla stenar. Han har ett val: med de få kläder han har med sig i bylte kan han antingen göra sig en någorlunda mjuk kudde, men frysa utan täcke, eller ta en av stenarna under huvudet och göra av kläderna något sorts täcke för att försöka hålla värmen.

Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.

Somnar han snabbt? Nej, trots sin utmattning så tänker jag mig att han kurrar ihop sin och ligger och huttrar länge. Varje ljud i natten kan vara ett rovdjur eller värre - hans bror och mördare.

Tankarna surrar runt i huvudet på Jakob. Ångern, ångesten, längtan, och sorgen över sitt förlorade hem. Var kan han vända sig? Han ber till Abraham och Isaks gud om styrka och beskydd. Hjälper det? Han somnar i en eländig sömn. Och drömmer...

I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: "Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig." Jakob vaknade upp ur sömnen.

Rädslan och kylan har försvunnit. Han känner sig varm och trygg.

"Sannerligen", sade han, "Herren är på denna plats, och jag visste det inte!" Och han greps av bävan och sade: "Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port."
Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. Han kallade platsen Bet El [Guds hus]; tidigare hette staden Lus.
Jakob avgav ett löfte: "Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde." Bereishit 28:12-22

"Om Gud är med mig"? Trots den starka försäkran från Gud han fått i drömmen, vågar Jakob inte riktigt fullt ut lita på att allt kommer ordna sig. Detta är en tänkare, en tvivlare, en mångfaceterad människa. Detta är min Jakob.

Shabbat shalom,
PS. Som jag skrev i junis inlägg Chukkat II - Vad betyder Chukkat?, så kan namnet på en parasha, trots att det bara är ett utmärkande ord i första versen av avsnittet eka igenom hela parashan och lyfta fram en röd tråd som kanske inte är tydlig annars. Så är verkligen fallet i Vajetse - "Och lämnade/gick ut"!

Läs igenom parashan, Bereishit (Första moseboken) 28:10-32:2, och försök att hitta så många exempel på människor som "lämnar/går ut från" något eller någon. Det kan vara fysiskt, det kan vara andligt, det kan vara symboliskt - tänk så kreativt som möjligt.

Du kommer att få några mycket intressanta insikter!

Jag hjälper dig med ett exempel: När Jakob lämnar platsen Bet El, där han haft sin dröm, lämnar han bakom sig den otrygga lilla pojke han var när han lämnade sitt hem. Nu har han självaste Guds beskydd med sig och är en starkare och mer självsäker person.

Jag tror, jag tror...

Hej!

Jag fick just en spännande fråga i en kommentar på förra inlägget. Det är en fråga jag tycker borde få mer utrymme än att bara finnas med i kommentarrutan längst ner, så det får bli ett eget inlägg.

Stefan skriver:

Hej Benjamin!
Läser din blogg och tycker den är intressant.
Men jag måste fråga, tycker du själv inte att du är lite av en hycklare.
Du säger exempelvis att du inte vet att gud finns och att du "håller inte 100% strikt på shabbes lagarna". Men ändå har du en blogg, samt är lärare för att "sprida judendom". Någonsin tänkt tanken att du kanske t.o.m. sprider något negativt, att folk tror att det är OK att hålla endast 50% av shabbes reglerna, eller att göra andra "egna tolkningar".
En liten fråga bara.

Här är mitt svar och jag vill gärna uppmuntra Stefan och andra att fortsätta diskussionen.

Hej Stefan!
Tack för några riktig ärliga och utmanande frågor!
Hyckleri innebär för mig när man säger att man står för något och sedan inte gör därefter. Jag försöker alltid vara ärlig och inte representera mig själv på ett sätt som inte återspeglar verkligheten.

Jag säger heller aldrig att andra judar ska hålla rituella mitsvot (påbuden och förbuden), om de själva inte hittar en motivering till det i sina liv. Jag kan uppmana folk att leta efter motiveringar och ge dem verktyg att söka efter dem. Hittar de inte en mening i att t.ex. hålla kosher, vilken chutspah (fräckhet) det skulle då vara av mig att säga att jag vet mer än de själva gör om vad som skulle göra deras liv bättre!

Jag vill inte att folk håller mitsvot för att jag säger åt dem att göra det, jag vill att de själva söker sig till en relation med Gud där det känns rätt för dem att t.ex. hålla Shabbat.

Den tiden är förbi då det judiska folket hölls ihop av ghettomurarna, då den som inte höll mitsvoten kunde tillrättavisas av sin församling och hotas med bannlysning. Folk kommer inte hålla mitsvot för att jag eller någon annan förmanar dem att göra det.

Jag ser det däremot som mitt jobb att välkomna dem till den judiska traditionen och de judiska källorna. Jag vill göra vår tradition så lättillgänglig men samtidigt så spännande som möjligt. Jag tror verkligen på Torahns förmåga att locka till sig människor som vill brottas med texterna och gräva sig djupare in i dess lager av innebörd.

Jag har ingenstans i traditionen stött på den inställningen att man måste själv hålla mitsvoten till 100% för att kunna lära ut Torah. Tvärtom ser den rabbinska traditionen studier som vägen till mitsvoten. Ju mer man lär sig, desto mer förstår man logiken bakom mitsvoten och lockas till att införa dem i sitt liv.

Jag uppmanar folk att hålla de rituella mitsvoten till den grad som känns rätt för dem. Det är så jag lever mitt liv - att kräva mer av dem vore hyckleri.

Jag brottas hela tiden med mina egna principer och frågan om jag verkligen lever efter dem. Det är nog en brottningsmatch som kommer att pågå till min dödsdag, och så ska det vara. Värre vore det om jag bestämde mig för en sak och utvärderade och utmanade den åsikten. Jag har skrivit om åtta förväntningar som den idealiska religiösa juden kan ha på sig själv här. Dessa punkter reflekterar idén att livet är en resa som man företar sig, det handlar om utveckling - ibland går det framåt, ibland bakåt, men det står aldrig still.

Pratar vi procent av ens religiösa utövande, så tror jag inte att många kan starta på 100% och hålla den ribban. Jag tror däremot, som man ser i de åtta punkterna, att vi ska alltid försöka komma lite längre i vår relation med Gud och judendomen.

På frågan om Guds existens, så kan ingen av oss egentligen VETA att Gud finns - inte på det sättet som vi vet att solen finns. Solen är ett odiskutabelt faktum, beviset på dess existens får vi varje morgon. Så länge Gud inte visar sig bortom allt tvivel för alla människor på samma sätt som solen, så är det svårt för mig att påstå att Gud är ett faktum och att ateister är vilsna och missriktade människor. Det vore lika fel av ateisterna att påstå att det är ett faktum att Gud inte existerar och att jag är vilsen och missriktad som tror på Gud.

Jag väljer att tro och hoppas att det finns en endaste Skapare och världen har ett syfte given av denna skapare, men jag måste erkänna att möjligheten finns att jag har fel. Detta resonemang är inte främmande för traditionell judendom som kan vara nog så radikal ibland. Ta som exempel den chassidiska berättelsen från Kotsker rebben som jag skrev om här.

Jag tror att Gud faktiskt vill att vi ska studera Torahn och fördjupa oss i dess visdom. Jag tror också att alla har rätt att söka visdom i Torahn och att den visdom som du hittar i den inte måste vara samma som min visdom. Hur kan Gud ha skapat oss alla olika och ändå i sin avbild, men bara några av oss har den visdom som krävs för att förstå Guds ord?

Huvudsaken är att vi diskuterar våra tolkningar med varandra och söker tillsammans efter den sanna innebörden av texten. Jag tror och hoppas att jag har rätt i detta.

Vad tror du?

Kol tuv,

Terrorn i Bombay och Gudsdebatten

Hej!

De hemska terrordåden i Bombay har varit en chock för Indien, världen och judenheten. Att inte vara säker någonstans i världen är inte en ovan känsla för oss judar, men det är ändå svårt när vi påminns så starkt om detta faktum.

Förra lördagen, den 29 november, höll jag Dvar Torah (predikan) i synagogan och talade om dessa attacker. Jag håller på att skriva ner mina ord för att lägga ut dem här också. Det räknar jag med att göra torsdag eller fredag.

Under tiden fick jag ett tips (tack Sari) om en debatt mellan journalisten Christopher Hitchens, författare till boken God is Not Great - How Religion Poisons Everything och rabbinen David Wolpe, författare till boken Why Faith Matters.

Vad är ämnet? Gud och religion, så klart! Med tanke på de religiösa motiveringar som finns bakom terrorn i Indien, och så mycket annat ont i världen är det ett ytterst viktigt och aktuellt ämne.

Det är också en lysande drabbning mellan två stora tänkare och retoriker. I slutändan handlar det ändå om personlig tro. Vare sig man har det eller inte, är det ytterst svår för någon att bevisa att motsatsen.

Jag brukar alltid säga att jag inte vet om Gud finns, men jag väljer att tro att Gud finns, och jag väljer att handla därefter.

Lämna gärna en kommentar om debatten eller om dina egna tankar och åsikter kring tro.

Uppdatering: När jag publicerade detta inlägg hade jag sett debatten fram till del 5, cirka halvvägs igenom debatten. Nu när jag sett hela debatten är jag lite besviken. Jag hoppas hela tiden höra en förespråkare för ateismen som inte är bufflig, arrogant och som inte sätter ord och tankar i munnen och huvudet på sina religiösa motståndare. En sådan förespråkare är tyvärr även frånvarande från denna debatt.
Hitchens kommer med fascinerande argument, men istället för att lyssna till Wolpe's svar kör han över honom och brer på med nya argument. "Och du svarar på detta genom att säga..." säger Hitchens till Wolpe och fortsätter med nya argument trots rabbinens protester att han egentligen tycker motsattsen.
Vad jag sett av Richard Dawkins visar samma tendenser. Ateisterna är mycket mer dogmatiska och intoleranta till andra åsikter än deras motståndare. De behöver egentligen en stenålders ayatollah för att matcha deras argument.
Trots detta är det en intressant debatt, men inte lika intressant som den skulle kunna ha varit.

Debatten finns på YouTube och uppdelat i 11 delar!

1 av 11



2 av 11



3 av 11



4 av 11



5 av 11



6 av 11



7 av 11



8 av 11



9 av 11



10 av 11



11 av 11




Kol tuv,

Nu är det december igen...

[Detta inlägg finns också med i församlingstidningen Det senaste.]

Mer än under Pesach, i april, mer än i september/oktober med de stora helgdagarna, så är december månad den tid på året jag känner mig allra mest judisk.

Det är ju den månaden som all julpynt kommer upp, då all reklam på TV och på stan har jultema. Det är då alla fönster lyser upp med adventsljusstakar, som tindrar i vintermörkret – alla fönster utom mina.

Jag njuter av att vara annorlunda, att inte följa med i strömmen av julklappshandlare. (Visserligen köper jag Chanukkahpresenter åt mina nära och kära, men inte i samma skala som folk köper klappar och Chanukkah infaller inte ofta med julen, så jag handlar på ett annat schema än de andra.)

När jag går runt på stan i julvimlet myser jag. Inte för att det är så trevlig stämning eller något sånt – nej, för att jag känner mig annorlunda än alla andra, och utan att någon annan märker det, så sticker jag ut. Jag är jude, och inte nog med det, jag är galutjude!

En vad???

Galut är det hebreiska ordet för diaspora – bokstavligen betyder galut exil och har en bestämt negativ klang. Men inte för mig. Jag har lyxen av att vara född efter staten Israel, något som ett hundratal generation av judar gått miste om.

Många andra praktiserande judar i Sverige uttrycker en längtan att få göra alijah (flytta till Israel) och leva i ett judiskt land. ”Allt blir så mycket lättare när man lever i ett judiskt land!” menar de.

Så tycker inte jag! Efter att ha levt ett år i Israel och besökt landet flera gånger, så har jag kommit till en motsatta slutsats – som praktiserande jude trivs jag bättre i Galut, diasporan, än i Israel. I Israel är jag en i mängden, när jag är på väg hem från synagogan på fredag kväll kan jag önska alla jag passerar på gatan en Shabbat shalom. Inte för att alla firar Shabbat – många israeler helt sekulära – men för att alla vet att det är Shabbat, det sitter liksom i tapeterna i Israel. Det är trevligt ett litet tag, men för mig är det inte roligt i längden.

Du behöver inte hålla reda på när Rosh haShana börjar, de nämner det på TV-nyheterna. Du behöver inte tänka på att fixa massor med Matsa och annan mat till Pesach, du har hyllor av Kosher lePesach varor i matbutiken, flera veckor innan helgen har börjat.

Det är så lätt att vara praktiserande jude (eller sekulär jude) i Israel att man kan nästan bara luta sig tillbaka och låta strömmen föra en dit den vill. Men det man får gratis värderar man därefter.

I Sverige måste jag anstränga mig för att hålla reda på helgerna och förbereda dem; jag måste anstränga mig (särskilt ekonomiskt) för att hålla kosher. Men då uppskattar jag dessa aspekter ännu mer.

När jag är på väg hem från synagogan på en fredag kväll så är jag unik bland de jag passerar på gatan, jag är inte ute för att festa på Avenyn. Jag är en jude och jag firar Shabbat – jag är på väg hem för att sjunga Shalom Alechem, göra kiddush och äta gott med min familj. Möter jag en annan jude på väg hem från synagogan, kan vi le mot varandra som om vi delar på en liten hemlighet som ingen annan känner till.

Och under december månad är känslan av att vara annorlunda många gånger starkare, just för att alla andra håller på med julfirandet för fullt.

Detta kanske låter väldigt elitistisk i vissa öron: ”Här går Benjamin runt och småler för sig själv och tycker att han är bättre än alla andra, bara för att han är jude!”

Men det är inte alls så jag känner det. Annorlunda betyder inte bättre, det betyder bara annorlunda. Jag kan uppskatta skönheten i juldekorationerna, uppskatta den fina stämningen som så många andra bidrar till. Jag kan se allt detta och samtidigt må bra av att inte ha någon del i det. Jag har mina egna traditioner, min egen identitet och den är jag trygg i.

Glad Chanukkah, allihopa!