Stockholm och Malmö - se upp!

Hej!

För er Torahbloggeläsare som bor i Sveriges andra två storstäder:

Denna helg är jag i Stockholms Stora synagoga och predikar, både fredag kväll och lördag (30 april och 1 maj)! Efter kiddushen på lördag leder jag Fruktbara diskussioner i församlingshuset.

Helgen därpå (7-8 maj) befinner jag mig i Malmö!
Då har vi egalitära gudstjänster (där män och kvinnor deltar på lika villkor) fredag kväll och lördag morgon i församlingshuset. Det blir även Shabbatmiddag och lunch, samt en Seudah shlishit (en tredje måltid) på lördagskvällen.
Jag kommer också att leda studier kring flera intressanta och spännande texter, både från Torahn och från Talmud.
(Men om du vill vara med på denna helg måste du nog anmäla dig hos församlingen...)

Hoppas vi ses någonstans!

Kol tuv,

Sjuka valmöjligheter

Hej!

Jag är inte en stor skräckfilmsfantast. Jag gillar inte sensationen av att skrämmas halv från vettet av en film, för jag lever mig så in i den visuella upplevelsen att jag känner mig otrygg i dagar efter att jag sett en sån film.

Däremot är jag extremt nyfiken av mig, så jag vill gärna veta vad en film handlar om, även om jag inte ser den. Om jag får höra om någon skräckfilm som konceptuellt fångar mitt intresse surfar jag ofta in på Wikipedia för att läsa om den, inklusive slutet, fast jag inte, under några omständigheter, vill se den.

Att bara läsa om handlingen och vad som gör filmen så läskig brukar inte störa mig. Det är ju själva effekten av att se och höra hur huvudpersonerna råkar ut för hemska saker som är så skräckinjagande.

Men för några dagar sedan råkade jag höra om en ny skräckfilm som är så störande att bara konceptet gjorde mig stel av skräck och äcklad. Vanligtvis skulle jag gå in på YouTube och se trailerna av filmen, men det var kväll och jag visste att om jag bara såg reklamen skulle det störa min sömn, så jag väntade till morgonen.

När jag till slut såg trailern och läste om hela handlingen på Wikipedia, blev jag bara mer störd av den. Jag kunde inte sluta tänka på filmen och konceptet, fast det gjorde mig bara mer illamående och störd.

För att ge er en liten aning om filmens riktning, kan jag säga att skaparen av filmen "inspirerades" av medicinska experiment som nazisterna utförde i koncentrationslägren. Nog sagt om det.

Varför skriver jag om detta på Torahblogga?

Jo, judendomen för mig handlar om valfrihet och att själv välja och välja bort. När jag säger att jag inte äter viss mat, eller inte får göra vissa saker på lördagar, eller ser till Torahn för moralisk vägledning, låter det provocerade för många svenskar. "Du lever ditt liv efter en 3000 år gammal bok! Du är inte fri!"

Det är inte Torahn eller Gud som tvingar mig att leva på ett visst sätt, det är jag själv som väljer att hålla Shabbat, och begränsar själv mina handlingar för att inte bryta mot det. Min valfrihet är klar och tydlig i handlingen och det blir en underbar paradox av det: jag väljer att tygla mina valmöjligheter.

Jag lär mig således av den judiska traditionen att just för att jag har valmöjligheten borde jag som individ ibland välja bort saker, för mitt eget bästa. Om jag äter ohälsosamt kommer jag i längden att lida av det. Är det inte logiskt att jag lider psykologiskt av att se på filmer där människor lemlästas och torteras?

Jag uppmanar alltså inte till någon bojkott mot någon film och jag är absolut emot censur i vårt samhälle, även av filmer av denna perversa kaliber, men dessa filmer görs för att människor går och ser dem. Tjänar man bra på att producera och visa dessa filmer, kommer man bara att skapa fler (skaparen av just denna film menar att den del ett av en trilogi!). Folk går och ser filmer som denna, utan en tanke på att de eller andra kanske tar psykisk skada av att se dem.

Att starta en kampanj mot en särskild film tjänar bara ett syfte - att göra folk mer nyfikna på att se den. (Jag tar ju samma risk när jag skriver detta!) Så kvar finns bara varje individuell människas val.

Vi ska handla ansvarigt med plånboken (miljömärkt, rättvisemärkt, ekologiskt mm), vi ska ska handla ansvarigt med vårt skräp (återvinn, återvinn, återvinn!), vi ska handla ansvarigt med vår fritid (bli aktiv, utbilda dig, ge ditt stöd till olika föreningar och organisationer) - varför ska vi inte handla ansvarigt med våra sinnen?

Kan vi inte börja uppmana varandra att handla ansvarigt även vid biografkassan och videobutiken?

Vad tycker du?

Kol tuv,
PS. En läsare, Fredrik, tyckte, efter att ha klickat på länken jag hade med här, att det var till och med för starkt att ha med länkarna. Risken var att jag ändå gör det för lätt för läsaren att stilla nyfikenheten jag nyss har väckt med detta inlägg. För de som redan har klickat på länken, trots mina varningar och ändå tar illa vid sig, så ber jag väldigt mycket om ursäkt.

Detta inlägg handlar ju om val och när jag väl har skrivit detta kan jag inte frånta er valet om ni vill veta mer om denna film, men den mänskliga nyfikenheten är starkare än ens omdöme, så jag behöver inte göra det lättare för er.

Ingen länk, alltså, men filmen heter The Human Centipede. Gör vad ni vill med den kunskapen.

Skrivkramp och visdomsord...

Hej!

Åkte på ett skrivkrampsvirus i början av veckan och har inte kunnat få upp något på Torahblogga, fast jag har mycket i huvudet som vill ut. Jobbigt. Speciellt eftersom veckans parasha är Acharei Mot-Kedoshim och Kedoshim är nog min favoritparasha - det finns SÅ mycket att säga om den!!!

Men läs den gärna på egen hand! Vajikra (3 moseboken) kapitel 19 är Torahns recept på hur man skapar ett heligt samhälle och det finns så mycket där som vi borde dagligen tänka på och införa i vår värld.

Hoppas jag blir botad över Shabbat så kan jag skriva något om det på söndag eller måndag...

Här får ni något som någon annan har skrivit - rabbin David Wolpe, som är en "kändisrabbin" i Hollywood (en hel del judiska kändisar går till hans synagoga). Det är inte för inte att han innehar den positionen. Han skickar ut ett veckomejl med visdom och aldrig har jag läst någon sammanfatta så mycket tänkvärt i så få ord:

The Choice Is Ours

Tuesday, April 20, 2010

David Wolpe

The Talmud teaches, “Everything is in the hands of heaven except reverence for heaven (Berachot 33b).” In other words, there is much we do not choose in this world, but we do choose our posture toward what we are given. For a characteristically wise and elegant formulation of this, listen to the words of the superlative essayist, Joseph Epstein:

“We do not choose to be born. We do not choose our parents. We do not choose our historical epoch, the country of our birth or the immediate circumstances of our upbringing. We do not, most of us, choose to die, nor do we choose the time or conditions of our death. But within all this realm of choicelessness, we do choose how we shall live: courageously or in cowardice, honorably or dishonorably, with purpose or in drift. We decide what is important and what is trivial in life. We decide that what makes us significant is either what we do or what we refuse to do. But no matter how indifferent the universe may be to our choices and decisions, these choices and decision are ours to make. We decide. We choose. And as we decide and choose, so are our lives formed.”

Rabbi David Wolpe is spiritual leader of Sinai Temple in Los Angeles. Follow his teachings at www.facebook.com/RabbiWolpe

Shabbat shalom,

Inte lätt att vara judisk morfar när man heter Goldstone...

Hej!

Namnet Richard Goldstone är nog känt (och nuförtiden även ökänt) för många.

Han är en domare från Sydafrika som har jobbat med apartheidfrågor där, med att åtala internationella krigsbrott i f.d. Jugoslavien samt Rwanda, med att undersöka Argentinas stöd till nazister efter Andra världskriget, och jobbat med frågor gällande Kosovo.

Men han är mest känd idag som ledaren för FN:s "fact-finding mission" om Gaza-kriget, som kom ut med Goldstonerapporten, som har kritiserats hårt bl.a. av Israel och USA för att vara partisk emot Israel och för att inte tillräckligt belysa tillräckligt hur Hamas utsatte civila för risker.

Här är en intressant artikel i den judiska tidningen Forward där Goldstone försvarar sin roll och sin rapport.

Säg vad man vill om rapporten, men Goldstone är stolt jude och enligt hans dotter Nicole, i Jerusalem Post, är han en sionist också:

My father is a Zionist and loves Israel.
...
I know better than anyone else that he thought however hard it was to accept it, he was doing the best thing for everyone, including Israel. He is honest, tells things how he sees them and wants to uncover the truth.

Så här sa Goldstone själv i intervju med den judiska tidningen Tikkun:

I've worked for Israel all of my adult life. I was I think the first chairman of the [inaudible] association in South Africa. I've been involved as a governor of the Hebrew University for what must be thirty years. And I've worked in World ORT since 1966. I've been involved in working for Israel and I'm a firm believer in the absolute right of the Jewish people to have their home there in Israel.

Så oavsett vad någon säger om FN-rapporten, tror jag inte en sekund på att Goldstone skrev den för att sätta dit Israel eller något sådant.

En hel del judar både i Israel och runtom i världen har däremot gett sig på Goldstone riktigt hårt, och inte bara på det professionella planet. Nu visar det sig att det finns en rädsla att vissa grupper skulle demonstrera utanför synagogan i Sydafrika där hans barnbarn ska snart ha sin Bar Mitsva (ett stort firande som sker då pojke fyller 13 år och anses religiöst myndig).

Goldstone bekräftar att han gått med på att inte närvara vid sin dottersons Bar Mitsva:

Because of the threat of protests at my grandson’s bar mitzvah, I agreed in discussion with leaders of the Sandton synagogue that in the interests of my grandson, I would not attend the services.

Många av Goldstones hårdaste kritiker riktade då sin kritik mot de som vill hålla honom från familjefirandet. Och nu råder förvirring över vem som verkligen hotar med att störa en 13-årig pojkes viktigaste dag för att de inte gillar vad hans morfar sysslar med. Det rapporterades att South African Zionist Federation skulle demonstrera, men nu hävdar de att de aldrig hotat att störa ceremonin.

Även den aktuella judiska församlingen menar att han är välkommen trots rapporter om att de först talat med familjen och avrått Goldstone från att medverka.

När jag läste om denna bekymmersamma nyhet innan Shabbat verkade det finnas flera i Sydafrika som uttryckte sitt stöd för att hålla Goldstone från ceremonin. Efter att det rapporterats runt hela världen om detta (till och med i pakistansk och arabisk media!) och att många judar visat ett avsky mot att han har behandlats på detta sätt, backar man nu från det och lovar att han är välkommen.

Det återstår att se om han verkligen dyker upp, för detta visar att det finns ett större hot mot hans barnbarns Bar Mitsva dag än demonstranter - nu är det fullt möjligt att det bli värsta mediacirkusen kring synagogan då! Suck...

Kol tuv,

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död... (repris)

Hej!

Ont om tid idag, och en svår parasha att kommentera kring (ett av de absolut svåraste skulle jag vilja säga). Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:

1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
   

Förra året när jag bloggade om Tazria-Metsora kom jag att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den är så bra att ni får den i år igen!

Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler

Shabbat shalom,

Judisk musikalisk föreställning för 08:or!

Hej!

Fick reklam för detta evenemang i Stockholm. Jag kommer alltså inte kunna närvara, men en hel del av mina kära läsare loggar in från den kungliga hufvudstaden, så passa på!

Lederman sångkväll

Kol tuv,

Bilder från Jom haShoah ceremonin

Hej!

Sist ut om Jom haShoah, Förintelsens åminnelsedag, har jag några bilder jag tog från ceremonin som hölls söndag kväll i Göteborgs synagoga.



Kol tuv,

Ett nytt sätt att göra Förintelsen relevant för den yngre generationen?

(Tack till Jacob R för tipset på Facebook!)



Vad tycker du?

Kol tuv,

Simpsons i Israel

Hej!

A. Adler, på bloggen Al Hamatzav tipsar om ett avsnitt av Familjen Simpsons då de åker på semester till Israel. Man brer på skämten om Israel, judar och israeler så tjockt att det inte blir roligt längre, i alla fall inte i mina ögon, men varsågod och bilda din egen uppfattning.

OK, lite roligt är det när Homer drabbas av Jerusalemsyndromet och tror att han är messias. Sasha Baron Cohen (han som gör Borat) och sångerskan Yael Naim ("New Soul") lånar sina röster till den aggressiva israeliska reseguiden och hans dotter. För att citera Bart: "Meh."

zSHARE video - The.Simpsons.S21E16.HDTV.XviD-LOL.flv

Kol tuv,

Antisemitisk nostalgitripp

Och priset för bästa flashback till medeltiden går till Giacomo Babini, biskop emeritus av Grosseto (tack till Aqurette för tipset!).

Babini sa att med tanke på hur "starkt och raffinerat" kritiken mot katolska kyrkan har varit måste det vara "en sionistisk attack". Vidare sa han: "De vill ju inte ha kyrkan, de är dess naturliga fiender. Längst ner, historiskt, är judarna gudsmördare."

Brittiska The Guardian skriver mer.

Biskop Babini får bonuspoäng för att ha tajmat uttalandena så bra att de kommer ut på Jom haShoah, den judiska åminnelsedagen för Förintelsen.

Tydligt är att trots det som Andra Vatikankoncilitet och Johannes Paulus II gjort för att bekämpa katolsk antisemitism, så lever den kvar bland vissa i kyrkherarkin. Man blir nästan nostalgisk...
Läs mer om katolska kyrkans skandaler på DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6; Expressen 1; Aftonbladet 1; Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; GP 1; Sydsvenskan 1; Skånskan 1;

Ett sökande efter tårar på Jom haShoah

Mina ögon är söndergråtna,

mitt inre i uppror.

Min livskraft har runnit bort,

ty mitt folk går under.

Barn och dibarn förgås

på stadens gator.

De tigger sina mödrar

om bröd och vin.

De segnar ner likt sårade

på gatorna i staden,

de ger upp andan

i sina mödrars famn.

Vad skall jag säga om dig,

vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?

Vad skall jag jämföra dig med

för att trösta dig, Sion?

Din nöd är ändlös som havet

- vem kan bota dig?

Eicha, Klagovisorna 2:11-13

Idag är det Jom haShoah - Förintelsens åminnelsedag i den judiska kalendern.

På en sorgedag som denna vill jag verkligen minnas och sörja för alla de offer som mördades och de som överlevde men i själen blev aldrig riktigt hela. Jag vill hedra alla de som fick genomgå det ofantliga, monumentala lidande som Förintelsen begick på så många miljoner människor, fast jag vet att det mänskliga sinnet inte kan ta in det. I alla fall inte jag som är född 1978 och har levt ett enkelt och förhållandevis smärtfritt liv.

Jag har sett bilderna, filmerna, läst böckerna. Vad finns det som kommer beröra mig på nytt? Låta mig sörja utan att det blir en inrutad kliché av artificiell sorg?

Jag vet inte, men jag vet att jag måste försöka hitta något nytt, en ny aspekt av denna tragedi, för den tar ju aldrig riktigt slut.

Jag söker och hittar en film som tar mig tillbaka till en tid precis innan nazismen spred sina giftiga tentakler genom Östeuropa i sökandet efter varje judisk själ. Det är en kort film jag hittar från Bialystok i Polen, från sommaren 1939.



Den skildrar judisk liv i denna så judiska stad och varenda leende, levnadsglada människa man ser vill skaka om och skrika åt:

"Spring! Spring för livet! De kommer i september! Om några år är er värld en ruin och allt som blir kvar av er är några förtvinade själar..."

Men de hör inte. De sitter i solen och njuter av den polska sommaren, utan en tanke på den jordskred av ondska som väntar dem.

Låt oss gråta för dessa människor som de är i denna film. Det är i dem vi mest känner igen oss själva. De är vi.Ps. Jag har skrivit mer om denna film och staden Bialystok i inlägget Hjärtskärande hälsning från en svunnen värld.

Förbjuden (felstavning) för evigt ?

Hej!

Tatuering har länge varit förbjudet för judar att hålla på med. Det grundar sig i denna vers från Vajikra (3 moseboken) 19:28:

Ni skall inte rista några märken på er kropp för någon som är död. Inte heller skall ni inpränta några märken på er. Jag är Herren.

Det är tydligt att detta kopplas till något som andra folk, med en kultur av avgudadyrkan, höll på med och därför var det något vi skulle håll oss borta ifrån. Men det handlar också om att människokroppen är en gåva från vår skapare, så vi har ett ansvar att behandla det med värdighet och respekt, och inte som en personlig graffitivägg.

HÄR hittar ni en kortfattad, men välskriven historia om tatueringsförbudet inom judendomen, av rabbin Alan Lucas. Han menar att förbudet inte varit självklart i alla tider, men att det sedan Talmuds tid (1500-2000 år sedan) blivit rätt uttalat och bestämt.

Sedan förintelsen - vars judiska åminnelsedag, Jom haShoa, vi markerar nu på söndagkväll - har tabun förstärkts då det var bland annat genom tatueringar som Nazisterna dehumaniserade sina offer.

Idag, då tatueringar har blivit rejält mode i det sekulära samhället har unga judar i allt större utsträckning hängt med. Inte nog med att många fler vill tatuera sig, vissa vill manifestera sin judiska identitet på kroppen (borde inte Brit Milah räcka, i alla fall för killarna?).

Jag kan förstå resonemanget - om det finns något bestående i min identitet, som jag tror att jag kommer att ha med mig så länge jag lever, så är det min identitet som jude. Jag skulle då välja något som representerar det, hellre än en cool tatuering av Batman, ett kinesiskt tecken eller något dylikt, OM jag verkligen, verkligen ville manifestera denna identitet på min kropp. Men det vill jag inte - jag upplever det som helt fel att just fira sin judiska identitet på ett sätt som tydligt förbjuds av vår tradition.

Det är vad jag tycker, men jag tycker samtidigt att alla måste leva på sina egna villkor, och om de ska följa tatueringsförbjudet borde det vara för att de vill det själva, och inte för att någon annan besserwisser (jag) tycker det.

På sin blogg belyser Christopher Aqurette ett annat problem med judiska tatueringar: risken att man förevigar sin okunskap genom att stava fel på den hebreiska texten man vill ha med på sin kropp. Christopher länkar till bloggen Bad Hebrew Tattoos - kan ni gissar vad de ställer ut där?

Vad tycker du om tatueringsförbudet? Vad betyder det för dig?

Kol tuv,

Tankeväckande frågor och spännande kurser!

Hej!

Denna shabbat läser vi parashat Shemini. Den handlar om rena och orena djur (de som är kosher och de som inte är kosher att äta), men det som drar till sig mest uppmärksamhet är avsnittet om Arons (Moshes bror) två söner, Nadav och Avihu, som dödas av Gud när de tjänstgör som Cohanim, präster, inför Gud.

Jag har inte så mycket mer att tillägga just nu, till det jag skrev förra året. Jag skulle istället rekommendera att ni går tillbaka och tar del av det:

1) Tystnaden som talar - om relationen mellan människa och Gud och om hur man kan ibland säga mer när man inte säger något alls.

2) Att nå det onåbara - mitt försök att förstå varför och hur Gud kunde döda Arons söner.

Låt mig gärna få veta vad ni tycker om texterna och tankarna som de rymmer.

Sist vill jag göra lite reklam för kurser som jag leder i Göteborg som startar nu:

(denna startade igår, torsdag, men man kan alltid hoppa på nästa gång)

Vem skrev Bibeln? – kl. 10.30 eller 18.30 på torsdagar: 8, 15, 22, 29 april; 6, 13, 20, 27 maj samt 3 juni; ges både dagtid, 10.30 och kvällstid 18.30.

Dikterades Torahn av Gud till Moshe på Sinaiberget? Inte enligt den moderna bibelforskningen. Här presenteras teorin att boken kom till av flera olika författare över ett spann av 1000 år i den judiska historien. Följ med på denna otroliga resa in i den dolda bibliska historien och lär dig de rådande akademiska teorierna om hur det verkligen gick till när världshistoriens viktigaste bok formades. Kursen baseras på boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliott Friedman. Kurskostnad 300 kr.

Följande startar nu på måndag, 12 april:

Sanning och konsekvens i judisk lag – kl. 18.30 på måndagar: 12, 19, 26 april, 3, 10, 17, 24, 31 maj, (varje tillfälle är fristående – du behöver inte ha gått kursen från början)

Halacha, den judiska lagen, är inte bara till för helgdagar och att hålla kosher – det är ett tankesystem som ger oss råd och vägledning igenom livets alla utmaningar. I denna kurs tar vi upp stora och små etiska problem och dilemman och diskuterar dem från olika vinklar, allt från felparkeringar till frågor om liv och död. Tyck till och resonera. Sedan går vi igenom hur fallet kan lösas utifrån Halacha. Kostnad 300 kr, eller 50 kr per enskilt tillfälle om du väljer att ta kursen i fristående tillfällen.

Hoppas det finns några lokala Torahbloggsläsare som vill komma med!

Shabbat shalom,

Ta chansen att plugga judendom och judisk kultur i den kungliga hufvudstaden!

Hej!

Jag gick ett år på Paideia, i Stockholm, 2001-02. Många roliga och lärorika upplevelser! Träffade en trevlig italienska där också, som senare blev min fru...

Hursomhelst finns det alltså tid kvar för er som vill ansöka och få chansen att plugga där nästa år!

Paideia Flyer

Kolla även detta!

Paideia Incubator




Kol tuv,

En värld av omerräkningar och sabbater

Hej!

Andra dagen Pesach började Omerräkningen:

Sedan skall ni låta det gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till offer. Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya skörden till Herren.
Vajikra (3 mos) 23:15-16

Sju veckor blir 49 dagar och dag nummer 50 är Shavuot, veckofesten, då vi tog emot Torah vid Sinai.

De 49 dagarna man räknar Omer är en sorgetid. När man är i sorg fokuserar man inte på det yttre, utan det inre. Därför rakar man sig inte. Man har inte stora fester som bröllop under denna tid heller.

Varför är det en sorgetid? Det är mer en tid av ångest och ovisshet.
Två olika förklaringar som jag gillar (det finns fler):

• Naturen - Omer är perioden mellan vårens börjar (den judiska påsken) och den första skörden (Veckofesten, den judiska pingsten). Då var jordbrukssamhället på helspänn i väntan på att se hur skörden skulle bli. Blev den dålig kunde hela landet lida, blev den bra kunde man koppla av och vara glad.

• Historien - Omer är perioden från den judiska påsken, som firar judarnas frihet från slaveriet i Egypten, till den judiska pingsten, som firar att vi fick lagarna från Gud vid Sinais berg. Vid påsken började de vandringen från Egypten till Kanaan (dagens Israel). De visste inte vart de var på väg och hur de skulle klara sig. De hade inga strukturer eller regler att hålla sig till. Total frihet utan ansvar leder kaos. I 49 dagar var de utan ett ramverk och en organisation att hålla sig till och ingå i. Tillslut kom det fram till Sinaiberget och fick struktur, regler och en identitet.

Därför har jag valt att inte raka eller klippa mig (och inte festa loss) förrän efter omerräkningen -eller åtminstone efter 33 dagen av omerräkningen, som är den lilla helgen Lag baOmer.

Behovet av struktur och medvetna, självvalda begränsningar är en central tanke inom judendomen och jag tycker verkligen att vi, moderna människor behöver diskutera den faktorn mer.

För mig så handlar judendomen om friheten att välja att begränsa sina friheter.

Därför är jag väldigt intresserad av Judith Shulevitz nya bok, The Sabbath World, som skrev jag om för två veckor sedan. Boken har fått rätt mycket uppmärksamhet i de amerikanska mediacirklar jag surfar i. Och när jag tidigare skrev om den insåg jag inte hur cool den här boken verkar vara! (Jag har inte läst den än, men ska verkligen beställa den!)

I denna radiointerview (på sidan kan man även läsa det första kapitlet i boken) pratar Shulevitz ingående om hur hon upplevde Shabbat som barn i en tyst spänning mellan sina judiska föräldrar - en religiös mor som ville ge sina barn en riktigt Shabbatupplevelse och en sekulär far som bara tyckte det var jobbigt och poänglöst.

Som vuxen har hon förvånat sig själv med att återvända till Shabbaten och börja hålla den i sitt liv med sin icke-judiska man och sina barn. Det som jag fann mest intressant är att trots att hon firar Shabbat och går i synagogan så tror hon inte ens på Gud!

Hon har valt Shabbat i sitt liv för att den tvingar henne att koppla bort vardagsstressen och fokusera på sin familj och ett tidslös stund. (Intressanta paradoxer, va? Att välja att tvingas, en tidslös stund...)

Hon älskar synagogan p.g.a. av de spännande litteraturanalyserna som hon, som journalist och författare hittar i Torahtolkningarna.

Lyssna på intervjun och fråga er detta: går religiösa ritualer ihop med en ateistisk eller agnostisk livåskådning? Borde alla ta en titt på ritualerna och utforska vad man kan få ut av dem?

Kol tuv,

PS. Här kan ni även få se en kort (och i min mening helt otillräcklig) intervju med Shulevitz på Colbert Report:

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Judith Shulevitz
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Health Care Reform

Det gudomliga brödet! Några matnyttiga tankar...

Chol sameach! (chol = vardag, sameach = glad)

Vill du veta hur viktigt bröd är i ditt liv? Försök att vara utan Chamets, alla mjölprodukter (förutom torra platta skivor av Matsa, gjorda endast på mjöl och vatten) i en vecka och förvånas sedan över hur mycket du njuter av den där första brödskivan:


Varför just sädeslagsprodukter, kan man fråga sig. Varför har vi inte en helg där man avhåller sig från frukt, eller kött, eller socker?

Jag tror att det finns en ledtråd i välsignelsen över brödet:

Baruch ata Adonaj, Elohejnu melech haolam, hamotsi lechem min ha'arets.

ברוך אתה ה' אלהינו מלך העולם המוציא לחם מין הארץ

Välsignad vare Du, Herre, vår Gud, världens härskare, som får bröd att komma ur jorden.

Bröd har hög status i den judiska matkulturen och detta är således den viktigaste matvälsignelsen inom judendomen. Äter man bröd räknas det som en hel måltid. Äter man en stor biff med potatis och sallad och blir riktigt mätt, räknas det fortfarande inte som en hel måltid om man inte har ätit bröd till.

Bröd är matens mat, så det är lite märkligt att denna välsignelse verkar helt missvisande - bröd kommer INTE ur marken! Säden kommer ur marken, men för att få det från det på bordet är det en lång process, från (eller t.o.m. före) ax till limpa: ploga, så, vattna, vänta, slåttra, skörda, tröska, fläkta/vanna, sålla, mala, blanda degen, knåda, forma, baka - färdigt att äta.

Det finns ingen annan grundföda där processen från växt eller djur till färdig mat är så lång och komplicerad. Processen för att få fram något ätbart från detta gräs (sädeslagen kommer ursprungligen från olika vilda gräsarter) är så komplicerat att det är ett under att människan kom på det över huvudtaget!

Men det gjorde vi, för ca 10000 år sedan och det revolutionerade vår art och dess utveckling. Tänk bara: Homo sapiens har funnits i ca 250 000 år. Det tog 240 000 år att ta oss från Afrikas savanner runt om jorden, men vi var hela tiden nomadiska jägare. Sen tog det oss 10 000 år att ta oss från grottan till månen! Och utvecklingen tog fart med vetet.

Så något speciellt är det med bröd. Jag tror till och med att det kan ha varit den förbjudna frukten i Edens lustgård - vi var oskuldsfulla, omedvetna innan vi åt av frukten. När vi väl åt av frukten blev vi jordbrukare och börjar bygga civilisationer. Vi har tagit oss ut ur Edens lustgård, naturen och djurriket. Vi har satt oss över allt detta genom att ta kontroll över vår egen matförsörjning.

Det blir allt lättare för människan då att börja tro att det är vi som har kontroll över allting. Ju bättre vi blir på bevattningssystem, jordbruksteknologi, samhällsbygge, fördelning av resurser, desto längre ifrån kommer vi naturen och den harmoni som Adam och Eva levde i med Gud.

Att tacka Gud för att ha fört fram bröd ur marken är ett sätt att återknyta vår högst människoproducerade mat till skaparen av maten och den jord maten kommer ut ur. Precis när vi förser oss själva med den näring vi behöver för att leva befäster vi vår relation med Skaparen som gav oss detta liv.

Därför är det också så viktigt att träna oss i att lossa lite på det hårda grepp vi försöker hålla om vår försörjning. Gud har befallt oss att i en vecka göra oss av med alla mjölprodukter. Det enda vi får ha kvar av mjölet är en platt och torr brödbit.

Livet är skörare än vi vill erkänna och Pesach kan lära oss lite om livet och vår plats på denna lilla, snurrande grönblåa boll.

Kol tuv,

Två dagar Pesach kvar! Lite humor, lite allvar...

Hej!

Nu är det börjar snart Pesachs två sista dagar av Chag ("röd" dag, som man håller nästan som Shabbat). På tisdag kväll får man äta vanlig mat igen, Chamets, och det ser jag fram emot. En vecka av Matsa, osyrat bröd är, ja... det finns i alla fall ingen risk att man blir lös i magen av en sådan kost...

Här har ni en video som min fru, Alisa, hittade på nätet. Det är en sorts hyllning till matsan, men inte direkt en helhjärtad hyllning.



För de flesta judar, som bor nära en församling, är förvärvandet av matsa oftast inte en svårighet. Församlingen köper in flera ton och försäljningen brukar pågå i minst två veckor fram till Pesach.

Man får komma ihåg att inte alla har det så lätt, speciellt inte om man är sista juden kvar i Afghanistan. Men Zevulon Simantov har hjälp utifrån:
Last Living Jew in Afghanistan Gets Passover Aid from Half a World Away
(Tack till Leon, som tipsade mig om artikeln.)

Vad det gäller Torahläsningen i Synagogan dessa dagar är det så klart i helgens tecken, det också. Imorgon läser vi ur Shemot, 2 moseboken, kapitel 13-15 om hur Gud ledde folket ut ur Egypten, delade havet när egyptierna var dem hack-i-häl och ledde dem över till säkerheten.

Det är en ytterst dramatisk text, som ser otroligt ut på film, även animerat:



Men man kan som med allting även hitta en humoristisk sida på det. I mejl från Erika och Eva S fick jag i år denna bild som en Pesachhälsning:


För er som vill fördjupa er i Torahläsningen har jag grävt fram två av Torahbloggas tidigare inlägg som jag skrev med referens till detta avsnitt:

Inga genvägar - om de många tolkningar kring varför Gud tog dem på den omväg som ledde dem fram till havet

Inmurade spädbarn - Att skipa rättvisa eller visa barmhärtighet? - om en kuslig midrash (rabbinsk legend) gällande havet som räddade israeliterna, men dränkte egyptierna som kom efter. Skrevs som en tankeställare i samband med Gazakriget, januari '09.

Kol tuv,

Kusliga visioner

Hej!

Nu börjar Shabbat Chol haMoed Pesach, dvs "Shabbaten som kommer i mitten av Pesach helgens vardag". Det är nämligen bara de första två och sista två dagarna av Pesachs åtta dagar som firas med en Shabbatliknande vila, Chag. Det är väl den judiska motsvarigheten till en "röd dag". Resten av helgen är Chol haMoed - vardag inom helgen, men när Shabbat kommer mitt i blir det ju också en röd dag, därav Shabbat Chol haMoed.

Torahläsningen i synagogan blir ändå en särskild för Pesach, alltså inte en i den vanliga ordningen. Och haftarahn, den text från Profeterna som vi läser för att få ett extra perspektiv är en riktigt spännande. Det är från profeten Jechezkiel, eller Hesekiel på svenska, kapitel 37. Jechezkiel var en profet för de judar som hade tvingats i exil i Babylonien, innan templet förstördes.

Han predikade för dem om hur Gud snarts skulle låta templet förstöras, på grund av folkets ondska och omoraliska leverne. Men när man fick bud från Jerusalem att templet hade förstörts (år 586 fvt) så började han predika ett budskap av tröst, om en ny början som snart ska komma.

Det passar in i Pesachs budskap av frihet och pånyttfödelse från den djupaste förtvivlan. Det är den berömda avsnittet "De förtorkade benens dal".

När jag läser den önskar jag att jag jobbade i digital filmskapande - visst skulle det vara otroligt att kunna visualisera denna kusliga, men ändå så dramatiska upplyftande stycke? Läs texten, sen blunda och se den framför er.

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren."
Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande - det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.
Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"
Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.
Han sade till mig: "Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren."
Hesekiel 37:1-14

Uppdatering: När det var dags för torahläsningen i synagogan insåg jag att den texten vi läser i Torahn är väldigt dramatisk, den också. Man läser det avsnittet till både Shabbat Chol haMoed Pesach och Sukkot. Här är ett inlägg jag skrev om den då:

Gud och Moshes privata stund

Shabbat shalom och moadim lesimcha,

Tilltagande Torahblogga tempo!

Hej!

Några av er har kanske märkt att jag har höjt tempot litegrann här på Torahblogga. Jag ville se om jag kunde fixa ett inlägg varje dag under en månad. Ibland blev det korta inlägg, ibland längre och mer ingående, men jag lyckades: 33 inlägg under mars 31 dagar!

Nu undrar jag vad ni läsare har tyckt om det höjda tempot. Jag uppskattar alltid er feedback!




Kol tuv,