Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

fredag 26 juni 2009

Parashat Korach - Vilken sorts ledare vill vi ha?

Hej!

Här kommer Jeremys predikan för lördag morgon, i Stora synagogan i Stockholm. Mycket att fundera över här!


Igår kväll talade jag lite om veckans toraavsnitt, Korach, och hur Toran alltid försöker att komplicera istället för att förenkla, och varför. Men jag förklarade inte precis hur den principen utspelar sig i denna veckas parasha, det har jag sparat till er här idag.

Det är så att huvudämnet i vår Toraläsning är Moses släkting Korach, som försöker att störta Moses och ta ifrån honom ledarskapet.

Och om Toran hade velat förenkl
a berättelsen för oss, speciellt som vi förstår politik och etik idag, så hade Moses representerat demokratin och folkets rätt att få bestämma. Korach hade varit diktatorn som ville stjäla makten och behålla den för sig själv. Men Toran vill inte berätta en saga för oss likt Harry Potter eller vilken Disney film som helst. Den vill istället att vi ska kunna känna igen oss i Torans figurer, och därigenom lära oss någonting om oss själva och om hur vi ska bära oss åt här i livet.

Tyvärr så har vi genom åren lärt oss allt för väl att det sällan handlar om svart och vitt, en god sida och en ond. Runt om i världen följer vi intensivt situationen i Iran och protesterna på gatorna som leder tragiskt till dödsfall. Visst hoppas vi att Ahmedinejad inte ska behålla makten, om inte annat så för Israels skull. Men åter igen så handlar det inte om gott och ont, och en ny ledare i Iran garanterar tyvärr inte Israels säkerhet eller lugn.

Så många likheter ser vi nog inte mellan revolten i Iran och Korachs försök till maktövertag i bibeln. Men visst är det intressant när veckans Toraläsning, som på beställning, reflekterar löpsedlarnas rubriker?

Låt oss då gräva lite djupare i v
eckans parasha.

I veckans läsning, kapitel 16, vers 3 läser vi att Korach och hans menighet konfronterade Moses och Aron och sa till dem:
“Nu må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphöjer ni er då över Herrens församling?”

Visst verkar det som om Korach står för demokratin och Moses är diktatorn som måste störtas. Men hur kan det vara så? Vi vet ju att Moses är hjälten här, så det måste vara någonting annat på gång. Vi kan inte nöjas oss med
en ytlig läsning av Toran, utan den kräver en djupare förståelse. Vi måste analysera och diskutera, annars kommer vi aldrig kunna komma till rätta med vad vi just läst.

Låt oss då fortsätta utgrävningen.

Vad vet vi om Korach? Han ställer sig upp och talar för hela menigheten och ifrågasätter Moses rätt att styra. Han var kanske en karismatisk typ, en som kunde tala väl och övertyga andra. Men är det dessa färdigheter som betecknar ledarskap? Hur ofta har vi inte hört fantastiska talare som kunde inspirera miljoner människor, men som alls inte kunde leda. So
m inte ville ta hand om folket och som till och med var korrumperade eller blev berusade av makten?

Vi kan inte välja våra ledare enligt ytliga karaktärsdrag. Och Toran varnar oss flera gånger att akta oss för människor som är lite för ivriga att ta makten, och som gärna kritiserar andra genom att förkunna, “JAG skulle kunna göra det bättre!”

Och dessutom så är det ju inte ett beslut som kan fattas människor emellan. Moses kontrar inte med att acceptera Korachs utmaning. Det blir ingen spännande duel dem emellan där de båda får försöka visa vem som är bäst på att dela hav eller vem kan framkalla de coolaste plågorna. Moses vänder sig istället till Gud för att bestämma saken. Det är ju därifrån makten kommer, och bara genom att åberopa Herr
en så har Moses bevisat att det är han som är den verkliga ledaren.

Jag tror att det är det som är Torans budskap. Vad är det VI ska söka för karaktärsdrag hos våra ledare. Det här är inte bara en saga om ett folk och en maktkamp för flera tusen år sedan. Och det är heller inte en lovsång till våra förfäder, trots att det visst är Moses som segrar i slutändan.

Toran kommer med svårförstådda historier om riktiga människor och verkliga situationer så att vi idag som sitter och läser ska få något att tänka på.

Då kommer alltså den viktiga, och lite obekvämta frågan: Vilken slags ledare söker ni? I era privatliv, i församlingen, i Sverig
e, och bland världens ledare. Vad är det för slags samhällen vi måste sträva efter, och hur kan vi börja sökandet redan imorgon. (Jag skulle kunna säga “redan idag,” men det är ju trots allt Shabbat, och här i Sverige slutar Shabbat så sent, så vi väntar tills imorgon istället...)

Det största misstaget vi kan göra, förutom att inte läsa Toran alls, är att inte lära oss av de budskapen våra förfäder ville förmedla.


Jag vet att här i Sverige så pågår en stor debatt mellan ateism och religion, och jag kommer att tala om det lite mera nästa vecka. Men det verkar som om debatten handlar om tro och tvivel. Men judendomen har alltid fokuserat mer på handling, och inte så mycket på tro och ideologi. Och grunden för hur vi beter oss finner vi i Toran.

Vi har haft tusentals år på oss att läsa, studera, ifrågasätta, och utveckla dessa fantastiska principer vi lärt oss från Bibeln.

Låt oss inte bryta den kedjan nu, utan fortsätta lära oss allt vad Toran har att dela med sig.

Shabbat Shalom!

Parashat Korach - Torahns personligheter i 3D

Hej!

Precis som jag lovade har ni här den Konservativa rörelsens snabbast stigande stjärna, som är i Stockholm denna helg och nästa och predikar i Stora synagogan både fredag kväll och lördag morgon.

I juli tillträder han sin nya tjänst som chefrabbin i Wallingford, Pennsylvania, utanför Philadelphia.


Mina damer och herrar, min bror, Jeremy Gerbers fredagskvällspredikan:


D’var Tora – Parashat Korach
Fredag kväll, den 26:e juni

De flesta rabbinerna ni kommer att träffa på säger samma sak om och om igen
i sina predikningar.

Jag menar då inte att de upprepar sig gång på gång eller att det inte har någonting intressant att säga. Det är istället så, enligt min mening, att rabbiner, precis som alla andra människor för den delen, har principer, åsikter, och ideer som de vill förmedla. Och det blir då ofta ett slags tema, en röd tråd, som man kan följa genom det mesta de säger, vare sig det handlar om veckans toraläsning, en judisk helg, eller ett tal till en Bat Mitsva-flicka.

Och jag är själv precis en sån rabbin.

Ett av mina teman handlar om Torans roll i våra liv. Hur är det vi ska läsa Toran? Är det någonting som Toran vill förmedla till oss, ett meddelande som vi i varje generati
on bör uppmärksamma? Och svaret, enligt min mening, är “ja.” Och jag vill visa er ikväll hur det är jag uppfattar att Toran talar till oss, genom att titta på veckans toraavsnitt, Korach.

Vår parasha den här veckan handlar om Moses släkting som har samma namn som avsnittet, dvs Korach, och hur Korach försöker att orsaka revolt mot Moses och därigenom ta ifrån honom ledarskapet.


Imorgon kommer jag tala mer om vem Korach var och varför hans revolt inte lyckades, men ikväll vill jag peka ut någonting som jag anser är ytterst viktigt, och som sällan diskuteras.

Moses är, som ni säkert vet, en av våra största bibliska hjältar. Han är en av huvudrollsinnehavarna i hela Toran, och vi ser upp till honom som ett ideal, en förebild. Men var han felfri? Nej, det var han inte. Vi läser i bibeln om många av Moses felsteg – hur han från början inte ville vara folkets ledare, hur han f
örsökte döma vartenda rättsliga fall istället för att delegera till andra, och hur hans ilska ibland blossade upp för mycket. Och dessa var bara några få exempel!

Är han därför mera eller mindre värdig beröm? Jag tror själv att han är en bättre förebild eftersom vi får se att han är mänsklig. Precis
som vi själva så har han bra och dåliga egenskaper, men han tar ansvar ändå och han försöker sitt bästa.

Sen har vi Korach. Vi vet att han ska vara Moses raka motsats. Att precis som Moses är alltigenom god så är Korach fullständigt ond. Och rabbinerna i Talmud försöker att bevisa Korachs elakhet genom berättelser och tolkningar som överdriver allt han gör.

Men precis som vi sa att Moses var en människa, en person som inte var felfri och som begick misstag, så är Korach också en människa. Han var inte en fruktansvärd person, och vi kan faktiskt lära oss en hel del från hans klagomål gentemot Moses.

Varför kan då inte Toran förenkla dessa komplicerade indi
vider? Varför berättar Toran om alla Moses felsteg, och medger att Korach inte var alltigenom elak?

Och det är just det som är mitt tema, den principen jag alltid återvänder till och predikar om. Toran är en fascinerande och underbar bok just för att alla berättelser, personer, och situationer har djupa meningar, och svårförstådda förklaringar som ibland inte alls ger oss lösningar på våra frågor.

Och varför gör den det? För att Toran är en lärare, och d
e bästa lärarna ger oss aldrig svaren, de tvingar oss att söka svaren själva. Toran utmanar oss att sträva efter egna förklaringar, och bjuder in oss att påbörja en dialog med hela våran judiska historia. Rabbiner, filosofer, och tänkare genom tiderna har frågat samma frågor och kommit på egna svar. Och i varje generation har vi ett ansvar att fortsätta diskussionen och fråga vidare.

Om Moses och Korach hade varit seriefigurer, lättförklarade och simpla, så hade vi aldrig haft anledning att ställa några frågor. Och var hade vi då varit, vi judar, om vi inte kunde få ställa frågor?


Shabbat Shalom!

torsdag 25 juni 2009

Jag mår bra!

Hej!

Tänke bara meddela er, mina kära läsare att jag genomgick operationen i morse och förhållandevis bra. Här ligger jag i sjukhussängen med syrgastub i näsan.


Vill ni, så kan ni läsa en Mi sheBerach leCholeh (välsignelsen över sjuka människor) för mig - mitt hebreiska namn är Binjamin ben Devorah Chana (när det handlar om sjukdom, ska man kallas efter sin mamma och inte pappan, som det brukar vara):

Mi sheBerach avotejnu, Avraham, Jits'chak veJa'akov, Moshe veAharon, David uShlomo - hu jevarech et hacholeh _______________ ben _______________. HaKadosh baruch Hu jimaleh rachamim alav lehachlimo ulerafoto lehachaziko ulehachijoto vejishlach lo, bimhera refuah shelema min hashamajim, refuat hanefesh urefuat haguf lechol avirav vegidav betoch shear cholej Yisrael, hashta be'agala uvizman kariv, venomar Amen.

Detta är skrivet i maskulinum, men det finns naturligvis i femininum.
Finns det andra som är sjuka kan man be för dem också. Läs mer om varför vi säger detta och varför människor drabbas av sjukdom i inlägget När liver gör oss illa...

Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har blivit sjuk.

Tack för era goda tankar,

Tunga omständigheter...

Hej!

Tack alla för de fina orden och kommentarerna på Torahblogga fyller 1 år! Det är VERKLIGEN roligt att mitt arbete är så uppskattat av så många!

Jag har inte blogga så mycket den senaste veckan, då jag har varit på gång att förbereda mig för en operation som jag genomgår imorgon, torsdag. Det är en magsäcksoperation, så det är inte akut eller farligt.

Jag har kämpat med min vikt så länge jag kan minnas och de senaste åren har det bara gått åt fel håll. Till slut var det bara att erkänna att det inte skulle gå på egen hand och att jag behövde genomgå operationen för min egen skull, såväl som för min familj. De vill ju ha mig vid liv och hälsa så länge som möjligt - det vill jag också.

Vad det gäller det judiska perspektivet (som spelar en stor roll för mitt sätt att tänka på saken) så har jag även där ett stort ansvar att att ta hand om den kropp som Gud har gett mig och göra det bästa av mina förutsättningar. Jag har välsignats med hälsa, bra gener, intelligens mm, men jag måste förvalta allt detta på bästa möjliga sätt. Nu gör jag det.

Imorgon, torsdag, sker operationen, en gastrisk bypass:


Idag ser jag ut så här, 170kg:


Jag är den till höger, om ni inte gissade er till det, men så småningom - inom loppet av 1,5-3 år - hoppas jag kommer ner i min bror, Jeremys viktklass (han till vänster).

Bilden är tagen i maj, då han gick ut Jewish Theological Seminary som färdigexaminerad rabbin (läs om det och se fler bilder på En rabbin blir till...). Han är just nu i Stockholm och kommer denna vecka och nästa att hålla i predikan i Stora synagogan. Det är väl värt att gå och höra honom om ni kan.

Jag har också fått exklusiva rättigheter att lägga ut hans predikningar på Torahblogga snart, så fast jag kanske ligger i sjukhussängen och tar igen mig, så kommer ni kunna läsa hans visdomsord i alla fall.

Vi får se - jag kanske har det så tråkigt på sjukhuset att jag bloggar extra mycket själv!

Hur det än blir önskar jag er alla allt gott,

torsdag 18 juni 2009

Inför kameran har Irans judar det riktigt bra!

Hej!

När jag skrev om valet i Iran och de persiska judarnas historia, så fick jag ett jättestort gensvar. Bland annat fick jag ett jättefint tips från Akiva, som bloggar på Att vara jude (Todah rabah!). Han länkade till ett reportage som ett australiensiskt TV-team gjorde om judarna i Iran, som, efter Israel, har Mellanösterns största judiska befolkning - uppskattningsvis mellan 25000 och 35000 judar.

Det är ett bra reportage (se nedan), men det som slår mig är hur försiktiga alla som intervjuas är. Jag tror på dem när de säger att judarna för det mesta har det bra, men oavsett religion eller etnisk bakgrund finns det alltid risk i Iran att tala för öppet. Rädslan illustreras väl i andra delen av reportaget, ungefär vid 0:50 minutersstrecket.

Att visa något stöd för Israel, Irans svurna fiende är helt uteslutet. Tillräckligt många judar har råkat illa ut bara vid antydan om stöd.
Totalt har 19 judar avrättats sedan den islamska revolutionen, oftast på religiösa grunder eller för någon påstådd koppling till Israel.

Ett annat exempel på detta förtryck är det uppmärksammade fallet med de 13 judar från Shiraz, som dagen innan Pesach (den judiska påsken) 1999 arresterades och anklagades för att vara spioner åt Israel. De var helt vanliga män, bl.a. en bagare, en slaktare, en rabbin, flera judendomslärare, och de riskerade dödsstraffet om de befanns skyldiga.

Detta väckte ett ramaskri runt om i världen, dels bland judar, men också med Amnesty International och andra människorättsgrupper. Fallet uppmärksammades i internationell media också - BBC, The Independent, New York Times. Frågan togs till och med upp i svenska Riksdagen här och här.

Efter 18 månader i fängelset fälldes 10 av männen för spioneri och dömdes till fängelse i mellan 2 och 9 år. Tre av männen friades. I mars, 2001, släpptes en till man, i mars 2002 ytterligare en och i oktober samma år släpptes alla de andra, fem av dem enbart på odefinerad permission. I Dagens Nyheters arkiv hittade jag en artikel från 2003 om att alla av de 13 var nu fria, efter att ha benådats av landets högsta religiösa ledare, aiatolla Ali Khamenei (se bilden till höger).

På den vänstra bilden ser vi hur en av de släppta männen pratar med jounalister.

I reportaget pratar man också en del om Ahmadinejads egna antisemitism, hans personliga passion för förintelseförnekelse och de konferenser han stod som värd för i ämnet.

Jag har faktiskt via ett internetnätverk fått kontakt med en jude som är aktiv i en iransk judisk församling och hoppas att de kan och vill skriva lite om hur det är för dem i allmänhet nuförtiden och i synnerhet nu med protesterna. Om de går med på en mejlintervju som publiceras på Torahblogga, så återkommer jag med det. I första hand är jag ytterst försiktig med deras säkerhet.

Del 1


Del 2


En rolig liten observation: i reportaget besöker man Irans enda judiska sjukhus och på sjukhuschefens skrivbord syns det sista jag skulle vänta mig att se - en lucialjusstake! (del 1, 7:09 minutersstrecket) Är det någon som vet om dessa förekommer
i Iran av andra anledningar?

Protesterna fortsätter och regimen lovar en begränsad omräkning av rösterna, men det är svårt att tänka sig att de skulle utropa Musavi som segrare som ett resultat av den. Det är även viktigt att komma ihåg att Musavi är själv godkänd kandidat av Väktarrådet och vill inte göra sig av med den religiösa diktaturen, bara representera den.

Jag hoppas att det iranska folket fortsätter att sätta press på sina ledare och att de i slutändan kan få till stånd ett friare Iran som respekterar mänskliga rättigheter för alla dess medborgare.


Se pinfärska bilder från demonstrationerna på TehranLive.org

Kol tuv,

Läs mer om situationen i Iran: DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9; Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6; GP 1, 2, 3, 4, 5, 6; Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; Dagen 1, 2; Newsmill 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7;

Torahbloggsfest?

Hej!

Igår skrev jag om att Torahblogga fyller ett år. Jag efterlyste också förslag på hur vi skulle kunna fira detta.

Jenny Beer, som själv bloggar på merjennybeer.blogspot.com skriver:
MAZAL TOV!

Hur ska vi fira Torahbloggas födelsedag på bästa sätt?

En liten fest/kalas i Torahbloggas ära där du bjuder in andra bloggare och kanske läsare.
Vad tycker ni andra? Ska vi ordna en Torabloggsfest, eller bättre, en fest för judiska bloggare och alla som läser dem?

Det skulle i så fall ske någon gång efter sommaren, i Göteborg (det finns så vitt jag kan se många fler judiska bloggare på Västkusten än i Stockholmsområdet).

Det skulle kunna vara en rolig idé! Vad tycker du?


Kol tuv,

onsdag 17 juni 2009

Torahblogga fyller 1 år!!!

Hej!

Idag fyller Torahblogga ett år!

Det var just för ett år sedan, den 17 juni 2008, som jag startade detta lilla projekt, som en del av mitt jobb som pedagog på Judiska församlingen i Göteborg.

Jag älskar att undervisa och engagera människor i något de själva tycker är spännande. Jag ville ta min passion och rikta den, inte bara till de människor jag träffade på församlingen, utan till alla människor som hade tillgång till Internet och talade svenska.

Som ni ser på första inlägget, Så var det dags att blogga, så hade jag en liten aning om vad som skulle bli av det hela. Min programförklaring, Varför Torahblogga, skrev jag nästa dag. Jag kommer ihåg att det tog mig 3 timmar att få ihop grafiken på inlägget. Jag blev så utmattad att jag nästan gav upp med det hela, men en vecka senare fick jag min första inspirationsblixt ("hjärnrus"), Hillels två hjärnhalvor, och sen bar det av.

Oj, vad mycket jag har lärt mig under detta år. Främst om bloggande och nätet, men även om allt möjligt annat. Ofta börjar jag skriva något och inser att mina kunskaper i frågan inte är lika skarpa som jag först trodde. Då börjar jag googla intensivt och bläddra i mitt judiska bibliotek (som jag verkligen har kär...), för att vara säker på att det jag skriver inte är helt åt skogen.

Så vad har det blivit av det hela? Lite statistik:
  • 183 inlägg (detta är nummer 184), vilket blir i genomsnitt ett inlägg varannan dag.
  • Totalt 17 164 besökare, som har läst 24 823 olika sidor. I genomsnitt är det 48 besökare per dag.
  • 9 "följare", men jag vet att ni är många, många fler som regelbundet checkar in och hänger med.
Det har inte blivit en analys av veckoavsnittet varje vecka, det jag ändå har haft som ambition. Det finns så många ämnen och idéer jag har som jag tänkt på, men inte har kommit igång med ännu. Men jag är väldigt stolt över vad Torahblogga har blivit.

Bloggen har också varit en personlig seger för mig, då jag år 2005, vid 27 års ålder, fick diagnosen vuxen-ADD (ADHD - Attention Defeceit Disorder - fast utan hyperaktiviteten).Vanligt för människor med vuxen-ADD är att det är lätt att komma igång med nya saker, men man tappar lätt ångan och intresset när något nytt dyker upp.

För fyra år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna starta en blogg och hålla igång den med en sådan frekvens som jag nu gjort, i ett helt år. Men jag har jobbat på att överkomma många svårigheter och detta är beviset på att jag har kommit en bra bit på vägen.

Dr. Edward Hallowell, som själv har ADD och behandlar många med diagnosen, säger att ADD/ADHD är en present som är mycket svår att öppna. Han menar att det finns många positiva egenskaper hos oss ADD-are - uppfinningsrikedom, annorlunda och spännande tankebanor, stor entusiasm - som gör att vi verkligen kan bidra med mycket, bara vi kan lära oss att komma förbi våra begränsningar.

Många gånger har jag suttit och jobbat på bloggen, då jag haft svårt att få ut tankarna på dataskärmen och velat helt lägga av med skiten, men jag har ofta lyckats komma förbi det och resultatet har blivit riktigt bra.

Särskilt ni läsare har gjort detta till en extra givande upplevelse. Era kommentarer och frågor, allt från kritiska till vänliga, har gjort att jag fortsatt skriva och publicera.

Jag vill tacka er för detta år och ser fram emot vad nästa år har att erbjuda!

Skriv gärna en hälsning efter inlägget med era tankar kring Torahblogga och era läsarupplevelser.

Här är några frågor jag vill ställa dig:
  • Hur hittade du till Torahblogga för första gången?
  • Vad fick dig att återvända?
  • Vad tycker du är bäst/roligast/mest givande?
  • Vad skulle du vilja se mer av i framtiden?
  • Finns det något inlägg eller kommentar på Torahblogga som du speciellt kommer ihåg?
  • Hur ska vi fira Torahbloggas födelsedag på bästa sätt?
Kol tuv,

tisdag 16 juni 2009

Iran och dess judar


Jag är väldigt tagen av de iranska protesterna och persernas inspirerande kamp mot förtryck och för demokrati.



Människan är skapad med en fri vilja, och det är Guds avsikt att vi ska få leva fria. Alla samhällen behöver ledare, men inte korrupta ledare som stärker sin makt på bekostnad av befolkningen. Du kan läsa här vad jag skrivit om biblisk demokrati. Ibland får korrupta ledare till slut skörda vad de har sått.

Det persiska folket är i genomsnitt mycket bättre utbildade och moderna än många av sina arabiska grannar. Jag blev mäkta imponerad av denna korta video om hur Iran är en nation av bloggare!

IRAN: A Nation Of Bloggers from ayrakus on Vimeo.


Du kan följa mycket av det som händer i realtid på den suveräna bloggen The Daily Dish, trots att den etablerade media har svårt att verka i landet.

Det är många faktorer som gör att jag, som jude, grips av händelserna i Iran:


1) Det realpolitiska:

Iran har länge sponsrat och styrt Hezbollah och även Hamas i sina agressioner mot Israel. Tänk om dessa protester skapar ett nytt, mer demokratiskt Iran som inte vill förinta Israel!

2) Det historiska perspektivet:

Persien (som Iran hette fram till 1935) har ofta, genom hela dess långa historia, behandlat det judiska folket väl. Persiens judar har en två och en halv tusen år gammal historia bakom sig och det är de persiska judarna mycket stolta över.

År 587 f.v.t. förstörde Babylonien (nutida Irak) Jerusalem och Templet år 587 f.v.t och förde bort tusentals judar som fångar. När perserna besegrade babylonierna och tog över hela det persiska riket var det kungen, Kyros, på hebreiska kallad Koresh, som lät judarna återvända och bygga upp sitt tempel:
"Så säger Kyros, konung av Persien: Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. De av er som tillhör hans folk - må er Gud vara med er - skall bege sig till Jerusalem i Juda och bygga ett hus åt Herren, Israels Gud. Han är den Gud som bor i Jerusalem. Alla som finns kvar av hans folk skall få hjälp av invånarna på de platser där de bor. De skall få silver och guld, gods och boskap och därtill frivilliga gåvor till Guds hus i Jerusalem."
Esras bok 1:2-4
Ända sedan dess har Koresh haft en hedersplats bland icke-judiska kungar i den judiska historien.

Persien är också platsen för Esters bok, där Haman, en aggagit, hotar de persiska judarnas liv. Han är rådgivare till den persiska kungen Achashverosh (känd också som Xerxes). Mordachai, som är en ättling till judar som fördes bort av babylonierna, lyckas få sin kusin, den vackra Ester, vald (av kungen) till drottning. Väl där kan hon kasta tvivel på Hamans lojalitet till kungen och övertyga kungen att låta judarna försvara sig. Mordakhai tar Hamans plats som kungens närmaste rådgivare. Den sista versen i Esters bok lyder:
Juden Mordokaj var kung Xerxes närmaste man. Han var högt ansedd bland judarna, älskad av sina bröder. Han sökte sitt folks bästa och hans ord var till gagn för hans landsmän.
Ester 10:3
När Romarriket krigade mot judarna år 66-70 och 132-135 och försökte förinta folket, kunde många judar fly till Persien och säkerheten. Romarna nådde aldrig så långt österut och så småningom växte de judiska församlingarna främst i Babylonien, som var persiskt, till enorma storlekar.

Under vissa tidsperioder fick judarna nästan självstyre, församlingarna var stora och välmående och judarna kunde ägna mycket tid åt studier. Talmud Bavli, den babylonska Talmuden blev till.

3) Det personliga:

Min svärfar kommer från Iran och tillhörde en lite judisk grupp, Nashtidan, som talade en form av persisik arameiska. Han berättar om en glad barndom i en starkt sammansvetsad judisk församling, men också om förtryck från myndigheter och grannar.

1950 lämnade hans familj Iran och flyttade till Israel och på 60-talet flyttade han och hans bröder till Italien där de började importera persiska mattor.

Jag har många gånger pratat med min svärfar om att åka tillbaka till Iran för att se hur det är idag. Det kanske blir lättare att resa dit snarare än vi trodde...

Idag är det inte så lätt att vara jude i Iran, endast 25-35000 judar bor kvar i Iran idag, vilket är mindre än en tiondel av vad det var innan Israel grundades. Många persiska judar bor idag i Israel, men det bor också många tusentals i "Tehrangeles" - Los Angeles som har en jättestor persisk befolkning.

De judar som bor kvar i Iran lever en svår balans då det minsta sionistiska uttrycket upplevs av staten som förräderi. Men de persiska judarna känner sig stolta och hemma i Iran. Här kan du läsa lite om dem.

Jag hoppas verkligen att iranierna lyckas kasta av sig förtryckets ok och kan börja bygga ett bättre Iran som bidrar till fred och stabilitet i regionen och världen. Om de lyckas få till ett nytt statsskick, hoppas jag också på ledare som kan förhandla om fred med Israel.

Kol tuv,


Du kan läsa det som rapporteras i svensk press här:
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; Expressen 1, 2, 3, 4; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6; GP 1, 2, 3; Dagen 1, 2; Newsmill 1, 2, 3, 4, 5; Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5;

fredag 12 juni 2009

Även Facebook är emot oss!

Hej!

Den judiska paranoian är ett ämne som diskuteras då och då. Efter 2000 år som förföljd minoritet är det svårt att helt släppa känslan att man har en måltavla på ryggen. Som Woody Allen sa: "Just because you're paranoid doesn't mean someone isn't after you."

Att annat skämt är om en kille som kommer hem från en jobbintervju på radion. Hans hustru möter honom vid dörren. "Nå, Moishe, fick du jobbet?" frågar hon ivrigt.
"N-n-n-nej. J-j-j-jävla antis-s-s-s-semiter!"

Men nu har jag ett klart och tydligt exempel på diskriminering mot judar, speciellt religiösa sådana:

FACEBOOK!!!

Facebook som ni säkert vet är en social nätverksajt där man får sin egen sida som man kan fylla med bilder, kommentarer och annat tjafs. Man "Friendar" andra användare som också finns med på sajten och kan således hålla kontakten med hundratals vänner, gamla vänner, bekanta, släktingar, vänner till vänner etc.

Facebook startades av 2004 i USA speciellt för universitetsstuderande, men det blev snabbt populärt i andra cirklar runtom i hela världen. Idag har den över 200 miljoner användare!

Sajten startades av tre collegekillar på Harvard: Mark Zuckerberg (se bilden), Dustin Moskovitz och Chris Hughes. Det hörs bara på namnen hur antisemitiska dessa killar är!

Imorgon, lördag, kl. 06.01, får alla användare på den sociala nätverksajten registrera sitt eget användarnamn där så att man får sin egen sida där, som man visar på denna bild, från Facebooks egen blogg:


En anonym kod kan bli till ens eget namn, men det gäller att vara först till kvarn. En journalist skriver så här på The Daily Beast:
[I] pity the few thousand Robert Johnsons out there. If they’re lightning quick and fairly lucky during in the wee hours, they’ll get something sporty like www.facebook.com/RobJohnson. More likely, their overarching Facebook persona is doomed to RJ1167 or Mynameisrobertjohnsonyesitis.
Så hur diskriminerar Facebook mot religiösa judar?

Den stora rusningen börjar ju på Shabbat! Kl. 06.01, svensk tid, har den judiska vilodagen börjat över hela världen!

Möjligtvis har Shabbat tagit slut för Australien och Nya Zeelands judar, men annars är det kört.


Många religiösa judar, som håller Shabbat använder inte elektricitet under detta dygn. (Jag surfar visserligen - för jag anser inte att det är förbjudet med elektricitet på Shabbat. Eftersom man inte ska skriva eller göra permanenta avtryck i något, avhåller jag mig från att skriva
och registrera mig någonstans!)

Så det är tydligt att detta är en komplott för att så många religiösa judar som möjligt ska gå miste om de coolaste Facebook-adresserna. Sorgligt, Facebook, sorgligt.

Jag säger bara: J-j-j-jävla antis-s-s-s-semiter!

Shabbat shalom,

onsdag 10 juni 2009

En rappare Bar Mitsva?

Hej!

I flera år jobbade jag som lärare av Bnei Mitsva (plural av Bar och Bat Mitsva). När en pojke fyller 13, och en flicka fyller 12 (för att kvinnor mognar tidigare än män) räknas de som vuxna i den judiska traditionen. De blir ansvariga för att själva hålla mitsvoten (Guds bud) och börja forma sina egna liv.

Det är uppenbart att dessa unga individer inte är vuxna än, men Bnei mitsva är ett sätt att markera att man inte längre är ett litet barn. Man har tagit det första steget mot att bli vuxen. Alla steg därefter är upp till dem själva, brukar jag upplysa dem. Jag känner människor som är 30 eller 40 och äldre, som inte tagit fler steg mot att bli ansvariga
vuxna individer. (Eleverna brukar nicka igenkännande...)

Jag kommer alltid att tänka på en Haiku-dikt, från den humoristiska boken Haikus for Jews:
Today I am a
man.
Tomorrow I return
to the seventh grade.
Tidigare var det ingen stor sak för en pojke att bli Bar Mitsva (Bat Mitsva var något som kom till så sent som på 20-talet). Man brukade fira detta på en vardag i synagogan, en måndag eller torsdag, då man läser högt ur Torahn. Pojken kallades fram för första gången till Torahn och fick en alijah - en stor heder.

Man kanske sjöng Mazal tov (ungf. "Grattis!") och efter gudstjänsten fick den stackars pojken smaka på en shnaps och de gamla gubbarna kunde skratta gått åt hans reaktion och minnas deras egen Bar Mitsva.

Detta pågår i viss mån än idag, men sen 100 år tillbaka har Bnei Mitsva-firanden bara eskalerat. Eleven förväntas lära sig läsa fler texter att läsa upp i synagogan, ibland lär han/hon sig leda en del av gudstjänsten.

Efter Shabbatsgudstjänsten, oftast på kvällen, är det standard att ha en stor påkostad middagsfest för pojken eller flickan, då de får ofta hundratals presenter. Under min tid som lärare (som alltid blir bjuden på festen) har jag varit med på allt från en liten fest med familj och närmaste vänner på villans gräsmattan, till jättestora evenemang i femstjärniga hotell.

I USA, bland rika judar har firandet nått helt bisarra och dekadenta höjder. Här har ni en (LÅNG) beskrivning av en Bat Mitsva där den stenrika pappan hade köpt in rätt hög standard på underhållningen: Ciara, 50 Cent, Don Henley och Joe Walsh (från bandet The Eagles), Stevie Nicks (sångerskan från Fleetwood Mac), Tom Petty, och Aerosmith! På samma fest!! För en tolv-årig tjej!!! (på bilden till höger ser du Steven Tyler som sjunger för kvällens stjärna...)

Rabbiner, kantorer och andra Bnei Mitsva-lärare har sedan länge jobbat hårt för att återknyta denna skenande tradition med dess judiska rötter, genom bl.a. "Mitzva-projects". Då ska barnen själva välja ut något välgörande ändamål som de vill jobba för, eller på något annat sätt främja.

Detta är något som inte har kommit till Sverige så mycket än, men det har förekommit. Vid en Bar Mitsva för några år sedan lyckades pojken, som spelade tennis, samla ihop en summa pengar för att köpa tennismaterial för fattiga etiopiska judar i södra Israel, så att de skulle kunna spela tennis på sin fritidsgård. Han åkte med hela familjen efter festligheterna för att själv leverera materialet och lära känna barnen som han hjälpte.

Men än så länge är Bnei Mitsva tyvärr fortfarande något som främst associeras med en jättefest och massa presenter och pengagåvor. Många icke-judiska barn har börjat önska sig en Bar eller Bat Mitzva-fest också!

Här rappar den unge
Bobb'e J. Thompson om hur han avundas sina judiska kompisar. Han vill ha en Bro Mitzva - a Black Bar Mitzva, med massa stålar.



Ja, vad ska man säga?

Kol tuv,

tisdag 9 juni 2009

För våra församlingars framtid i Sverige!

Och om du håller med mig om följande hoppas jag att du mejlar detta till dina vänner och bekanta.
Skriv också på denna namninsamling: Stöd våra judiska församlingar idag!


Hej!

Här har ni min analys av våra församlingars situation, och sedan mitt stridsrop.


Vad det gäller Stockholms församlings ekonomiska situation skriver man:
Församlingen har nyligen förändrat medlemsavgiftssystemet, som innebär att de allra flesta nu betalar en lägre församlingsavgift. Detta gjordes för att alltför många ansåg avgiften för hög, vi tappade medlemmar och många drog sig för att gå med. Detta innebar minskade intäkter på ca 2 miljoner kronor. Den ekonomiska krisen, och det kraftiga kursfallen på världens börser, slår också mycket hårt mot Församlingen.

Vid oförändrad verksamhet, och Församlingen har idag en mycket stor och bred verksamhet, visar prognoser på ett underskott om ca 4,5 miljoner kronor per år. Att bara fortsätta som tidigare är inte ansvarsfullt. Våra förtroendevalda inser allvaret och har gett förvaltningen i uppdrag att redovisa konsekvenserna av olika sparbeting i verksamheten i avsikt att nå en budget i balans 2011. I princip samtliga verksamheter har fått stora sparbetingskrav att hantera.
Judiska församlingar har genom historien alltid varit som små samhällen. Det är genom församlingsstrukturen som vi har hållit ihop som ett folk, utan ett eget land, i närmare 2000 år. Idag behövs inte församlingar på samma sätt som tidigare - då var man, som jude, antingen med eller helt isolerad i samhället. Idag är det enkelt att kasta loss från församlingen och leva ett liv utan någon kontakt med en församling.

Därför innebär det något helt annorlunda att vara medlem i en församling idag. Att vara medlem i en judisk församling idag innebär att visa solidaritet och lojalitet med det judiska folket. När jag betalar min medlemskapsavgift är det för att judiskt liv i min stad är något jag vill stödja, även när det inte är den sortens judiskt liv jag själv tar del av.

Där har Stockholm hamnat i en ond spiral, dit Göteborgs församling också är på väg:

Jag tror inte att Stockholm tappade medlemmar för att avgiften var för hög. Jag tror inte att folk drog sig för att gå med för att det kostade för mycket.
Det började med att man antog att folk var med i församlingen främst för att få något utav det och att medlemmarna gjorde ekonomiska beräkningar när de övervägde att vara kvar eller ej. Börjar man sätta ribban där, börjar folk att resonera därefter.

Istället borde man vända på hela steken och förtydliga vad församlingen faktiskt gör som är så JÄVLA viktigt!
  • Vi undervisar våra barn, ungdomar och vuxna, från nära och fjärran.
  • Vi driver ett sommarläger där 400 barn och 200 vuxna bor under sommaren som föreningar och privatpersoner kan hyra under vintern, allt för att tillsammans uppleva ett rikt judiskt liv.
  • Vi driver och stödjer tre synagogor, där 1200 personer kommer varje månad för att hitta andlig ro och näring.
  • Vi stödjer och främjar judiskt föreningsliv för alla åldrar.
  • Vi stödjer och främjar judisk sportverksamhet för alla åldrar.
  • Vi driver ett förstklassiskt judiskt bibliotek, där man kan låna böcker, DVD, CD-skivor och forska.
  • Vi anordnar och stödjer kulturella evenemang som filmvisningar, litteraturkvällar, och konstvernissage.
  • Vi representerar Sveriges judar i media och kämpar mot fördomar och antisemitism i samhället.
  • Vi bygger broar till andra religioner och samfund i Sverige.
  • Vi tar emot människor som har det svårt och erbjuder rådgivning, stöd och omtanke.
  • Vi tar emot judar från andra länder, från flyktingar till utbytesstudenter, som kommer till Sverige och letar efter hjälp och judisk gemenskap.
  • Vi tar hand om våra sjuka och gamla.
  • Vi tar hand om våra avlidna från dödsögonblicket till stenavtäckningen - den sörjande familjen behöver inte lyfta ett finger.
  • Vi utgör grunden för framtidens judiska liv i Sverige.
Finns det ingenting i denna lista du kan tänka dig stödja - oavsett om du själv utnyttjar tjänsten eller inte - så är du verklingen en väldigt assimilerad jude. Då klandrar jag dig inte för att inte är medlem.

Men om du läser denna lista och känner att det skulle vara synd och skam, ja rent av en tragedi om vi inte hade en judisk församling som stod för dessa saker, då är kostnaden för medlemskapet nog inte lika viktigt som kostnaden för det judiska folket i Sverige om vi inte hade kvar våra församlingar.

Visst finns det så mycket att klaga på och vara kritisk mot, men då ska du inte engagera dig mindre i församlingen, utan mer. Woody Allen sa: "90% of life is showing up." Hitta den del av församlingen där du vill höra hemma och engagera dig i att forma den som du vill ha den.

Jag är en evig optimist och vet att vi kan göra mycket om vi bara vill. Stockholms församling dras med ett underskott på 4,5 miljoner och har 4 500 medlemmar. Om alla bidrog med en tusenlapp till per år, endast 85 kr mer per månad (!), skulle det täcka kostnaden. Göteborg har ett underskott på 2 miljoner och har 1500 medlemmar. Göteborgarna får bidra med 110 kr per månad för att fylla i budgethålet.

Var finns församlingens fundraising-verksamhet? Skulle inte du gå med på ett autogiro som drog en hundralapp per månad för att rädda församlingen? Varför sänker ledningen först avgifterna och sedan verksamhetsnivån?

Nu ställer vi oss upp och bidrar till att hålla liv i våra församlingar, istället för att låta den sjunka ner i prestationsångestens sörja!

Skriv dina reaktioner här på bloggen.
Uttryck ditt stöd för Stockholms församling här: info@jfst.se
Uttryck ditt stöd för Göteborgs församling här: kansli@judiskaforsamlingen.se

Och om du håller med mig om detta hoppas jag att du mejlar detta till dina vänner och bekanta.
Skriv också på denna namninsamling: Stöd våra judiska församlingar idag!

Kol tuv,

Uppdatering om Rellens (och Församlingens) framtid

Hej!

En liten uppdatering på det jag skrev om Judiska församlingen i Stockholms nedskärningar och hur det skulle drabba Aaron Isaacs Skola, eller Rellen.

Idag skickade Församlingen ut ett förtydligande om vad som verkligen händer. Du kan läsa den här: Nedskärningar i Församlingen, och döma själva.

Så var det med den lilla uppdateringen. I nästa inlägg, För våra församlingars framtid, har ni min analys och mitt stridsrop

Kol tuv,

Boklansering: Spår av Lamed

Hej!

Fick lite trevlig reklam på mejl. Jackie Jakubowski är tillbaka med en ny bok, i sin "bokstavserie":
Spår av lamed
Berättelser om några judiska livsöden


Jackie Jakubowski skriver om judiska livsöden. Några av berättelserna berör vår tids mest omvälvande erfarenhet, Förintelsen. Andra handlar om människor som ifrågasatt gamla idéer och givit upphov till nya ideologier och teologiska tolkningar. Vi möter också gränsöverskridare som gått i bräschen för revolutionära omdaningar, men också dem som av ödet tvingats till ställningstaganden som påverkat inte bara deras egna liv.


Jackie Jakubowski har i sina två föregående böcker behandlat ämnen som hemmahörande, minne och identitet, öde, tid och oändlighet utifrån den symbolik som i den judiska traditionen tillskrivs de hebreiska bokstäverna alef – ifrågasättande och nonkonformism – och beit – livets mångfald, den fria viljan och ansvar.


Den hebreiska bokstaven lamed är en sammanfattande symbol för berättelserna i hans nya bok. Lamed kommer från samma rot som ordet lamad – att lära och att lära ut. Ur denna rot bildas ord som kunskap, förståelse och lärdom.



Kan vara värt en titt. Du kan beställa boken på Adlibris.

Kol tuv,

måndag 8 juni 2009

När livet gör oss illa

Hej!

Bikkur cholim är en viktig judisk värdering. Det är att besöka de sjuka. Speciellt när man är sjuk behöver vi människor varandra för att ge stöd och kärlek. Det finns en hel del böner i judendomen som vi säger för att önska personen ett fullt tillfrisknande.

Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har drabbats.

Varför drabbas vissa människor av ett hemst fysiskt lidande, medan andra lever långa liv och aldrig blir sjuka? Det är en av religionens svåraste frågor.

Rabbi Harold Kushner skrev När livet gör oss illa ("When Bad Things Happen to Good People"), när hans 14-åriga son dog av en hemsk sjukdom. I boken försöker han att förstå hur sjukdom och lidande går ihop med tron på en god gud.

Så här förklarar Kushner det i en artikel i DN, från 2003:
Så varför drabbas goda människor av olyckor?
Kan någon med religiös övertygelse fortsätta att lära folk att världen är god och att en god och kärleksfull Gud är ansvarig för vad som sker i den? frågar sig Harold Kushner. Han tror fortfarande på Gud, men inte på samma sätt som när han studerade teologi. Han gör inte längre Gud ansvarig för sjukdomar, olyckshändelser och naturkatastrofer, utan säger att han numera inser att Herrens förmåga att handla begränsas av naturlagarna och av människans fria vilja.
Idag besökte jag en människa som ligger inför döden. De kunde knappt prata och jag försökte först hitta något att säga om sjukdomen och personens situation. Allt kändes så trivialt. Jag saknade ord inför detta enorma och satt tyst en stund.

Sedan insåg jag plötsligt att sjukdomen och situationen var nog det sista personen ville prata om. Varför inte fylla tomrummet med världen utanför rummet. Jag började berätta lite nyheter från mitt liv, och skämtade lite om min tillvaro. De började le och skrattade till och med åt skämten.

Efter några minuter indikerade personen med handen att orken hade tagit slut och de kunde inte fortsätta. Jag tog deras hand: "Som Arnold Schwarzenegger sa: I'll be back." Då skrattade personen till igen och det var med ett leende som de vinkade adjö.

Det hela var en mycket stillsam, helig upplevelse, men jag insåg att man måste våga skratta och skämta. Det är just i livets tragiska stunder då det är som allra viktigast.

Att besöka en människa som ligger för döden sätter verkligen livet i ett helt annat fokus. Ingenting annat känns särskilt viktigt efter en sådan upplevelse, men samtidigt känns allt så viktigt ändå. Jag känner hur bräckligt livet är och hur mycket mer jag måste uppskatta allt jag har omkring mig. Hur viktigt det är att leva den framtid som trots allt är min egen.

Jag hoppas få besöka personen igen under de kommande dagarna och veckorna, om de lever så länge. Det var mig en obeskrivlig heder att få besöka personen, att dela med dem en av deras sista stunder i livet och ge dem en anledning att le. Nog den största heder jag upplevt i mitt liv.

Jag önskar er alla ett långt och rikt liv,