Det är första dagen i månaden Adar, som är mest känd som den månaden då helgen Purim infaller (på den 14 adar, om två veckor). Här har ni ett litet klipp som jag hittade på YouTube av dagisbarn som firar Purim. De danser i ring, iförda roliga dräkter (man ska klä ut sig) och sjunger Mishenichnas Adar.
Sången är faktiskt från ett citat i Talmud: משנכס אדר מרבין בשימחה - Mishenichnas Adar, marbim besimcha (Ta'anit 29b), som betyder "När Adar börjar, ökar vår glädje."
Purim är en glad helg - vi firar de persiska judarnas räddning från förföljelser och död under den onde Hamans ledning. Det är berättelsen i Esters bok som vi firar. Jag kan varmt rekommendera er som inte har läst Esters bok att ta en stund för att göra det. Sex, intriger, fester, mord och sammansvärjningar. Den är endast 10 kapitel lång, men i sin utforming mycket modern och spännande.
Jag kommer att skriva mer om Esters bok snart, men nu vill jag lämna er med något jag skrev för marsnumret av Judiska församlingen i Göteborgs församlingsblad, Det senaste. Den heter Purims paradox:
Ester svarade: "Om jag funnit nåd inför Ers majestäts ögon, och om det så behagar Ers majestät, är min bön att du skänker mig livet och min önskan att du skonar mitt folk. Vi har blivit sålda till att förgöras, dödas och utplånas, jag och mitt folk. Om vi bara hade sålts som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. En sådan olycka hade inte varit stor nog att besvära konungen med."Det finns något så bekant i Purimberättelsen. Esters och Mordachais berättelse är min berättelse.
Megillat Ester 7:3-4
Jag vet alltför väl hur det känns att vara en minoritet, en främling i ett främmande land. Sverige är det land jag bor i, jag föddes här och det är det land där jag känner mig mest hemmastad, men ändå känner jag mig inte riktigt hemma här. Jag tror att många judar i Sverige har liknande upplevelser.
Vi judar vet hur det känns att behöva förklara våra traditioner och ritualer inför frågande, till och med kritiska blickar. Vi vet hur det känns att behöva gå till makthavare med hatt i hand, och be dem att inte strunta i våra hjärtefrågor – att till och med behöva be dem att trygga vår säkerhet. Vi vet hur det känns när vi hoppas att majoriteten tar oss på allvar och respekterar oss. Vi hoppas att de inte ser oss bara som ett irritationsmoment, som egentligen inte hör hemma i deras land.
Ja, vi ska ha rätt att kosherslakta. Ja, vi måste ha rätten att omskära våra pojkar på deras åttonde dag. Ja, vi har rätt till våra egna skolor för att våra barn ska få en ordentlig judiska grund att stå på. Självklart har vi rätt att uttrycka vårt stöd för världens enda judiska stat, utan att vi judar blir en måltavla för våldsamma israelhatare!
När staten Israel grundades, 1948, trodde många israeler att det snart inte skulle finnas några judar kvar utanför Israels gränser – varför skulle någon jude vilja bo kvar i en värld som hade begått Förintelsen?!
Ändå så har judar envist stannat kvar i diasporan. Inte nog med det, vi har haft chutzpan (fräckheten) att blomstra! Det är fler vuxna judar idag som aktivt studerar judendom än någonsin förr i vår historia! Vi judar har så många aktiviteter i våra församlingar - vi har så mycket för oss! Detta gäller inte bara idag. I över 2000 år, i en värld utan Israel, har judiskt liv, kultur och lärande blomstrat på de mest oväntade platser – Babylonien (Iraq) 400-1000; Spanien, 800-1492; Polen 1300-1939; Tyskland 1800-1935; Amerika 1880-idag. De sista 10-20 åren har även judenheten i Europa, så sargat efter Förintelsen, börjat hävda sig igen.
Så är den judiska berättelsen genom tiderna – otrygghet och utanförskap, som så alltför ofta blossat upp till rena förföljelser, men ändå all denna vitalitet. Vilken paradox!
Vad skulle Purim vara för helg om kungen valt en annan än Ester som drottning? Om Haman
hade valt ett tidigare datum för sina planerade pogromer? Om Mordachai inte hade varnat Ester i tid? Om Esters bön till kungen inte hade hörsammats?På Purim vänder vi upp och ner på allting. Vi klär ut oss i absurda dräkter, hojtar och för oväsen i synagogan. Vi äter ”Hamans öron” och kan göra något så ojudiskt som att dricka oss redlöst berusade (något som bara är tillåtet på denna dag).
Det är just diasporaupplevelsens paradox vi firar på Purim och vi firar det med en märklig frenesi. Idag så lever vi och kan fira. Vem vet hur det blir imorgon.
Purim är diasporajudarnas nationaldag.
Ha en glädjefylld månad!
