Parashat Bo - Slaveri i kropp och själ

Hej!

Under en vecka i april förra året (2008), höll jag i Morgonandakterna i Sveriges radio, P1. Den veckan var det Pesach, den judiska påsken, och jag använde var och en av de fem dagarna till att prata om ännu en aspekt av helgen och dess budskap. I detta avsnitt citerade jag från parashat Bo, som vi läste i lördags. Här har ni den:

Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. I sju dagar skall ni äta osyrat bröd… Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag.
Shemot (Andra moseboken 12:14-15, 17)

Denna vecka firar vi Pesach, den judiska påsken [avsnittet sändes under Pesach], och fast det är en glad helg för hela familjen, så är det ett allvarligt tema som allt kretsar kring: slaveri kontra frihet.


Helgen inleds med en särskild måltid, en Pesach seder. Man använder en bok, Hagada, som leder en, steg för steg, igenom kvällens många ritualer och förklarar de olika symbolernas innebörd.

Man läser också många olika texter som i sin helhet innefattar en 2000-årig debatt, mellan olika rabbiner, om de olika formerna av slaveri och frihet. Denna debatt är fortfarande idag dynamisk, spännande och aktuell.

En av diskussionerna ställer frågan ”hur förslavas människan?”
Rabbinerna uttrycker sina åsikter genom att diskutera vilket av två stycken ska komma först i Hagadan. Den babyloniska rabbinen Shmuel som levde kring 200-talet, vanlig tideräkning, tycker att man först ska läsa:

"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.” (5 mos kapitel 6) Om inte Herren hade fört våra fäder ut ur Egypten skulle vi, våra barn och barnbarn fortfarande vara slavar under farao i Egypten!

Sedan läser man med texten:

I begynnelsen var våra fäder avgudadyrkare, men nu har Herren fört oss hit för att tillbedja Honom. "Så säger Herren, Israels Gud: För länge sedan bodde era förfäder - Terach, Abrahams och Nachors far - på andra sidan floden Eufrat, och de tjänade andra gudar. Men jag hämtade er stamfar Abraham från landet på andra sidan Eufrat och lät honom vandra omkring i hela Kanaan. Jag gjorde hans ättlingar talrika, jag gav honom Isak, och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Esau fick Seirs bergsbygd att ta i besittning, Jakob och hans söner flyttade ner till Egypten.
Jag sände Mose och Aron, och jag slog Egypten med de tecken som jag gjorde där. Sedan förde jag er ut därifrån." Joshuas bok, kapitel 24

Shmuels samtida rabbinska kollega Rav menar att man ska vända på ordningen, först läsa om att vi var avgudadyrkare, sedan att vi var slavar i Egypten. Vad menar dom med att diskutera ordningen?

Shmuel framhåller det fysiska ”vi var slavar”, den fysiska förslavningen som det första steget och därefter den andliga – först slås människan i bojor och allteftersom börjar hon tänka på sig själv som mindre värd än andra människor.

Rav menar däremot att man inte kan bli riktigt förslavad om man väljer att tro på Gud. Vi är ju alla skapta i Guds avbild och har därigenom ett medfött värde som aldrig kan förhandlas bort eller komprometteras. Först när man låter sig förslavas blir man verkligen slav.

Vem har rätt?

Det ligger någonting i båda resonemangen och därför finns de båda med.

Bibeln beskriver hur slaveriet i Egypten började. 2 mos, kapitel 1:

Farao sade: ”Vi måste handla klokt, annars blir israeliterna ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån." Därför satte man fogdar över dem för att kuva dem med hårt arbete... Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade. Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet…
Shemot 1:10-14

”Ju mer man förtryckte dem…” Det var alltså en gradvis utveckling. Farao upplever ett hot och får egypterna med sig. Dom blir alla medskyldiga förtryckare och när förtrycket inte fungerar som det var tänkt slutar dom inte, utan drar åt än mer.

Gud skickar Moses för att befria folket som befaller Farao att släppa judarna. Farao svarar med att öka judarnas arbetsbörda. Deras ilska vänder sig inte mot förtryckarna, utan mot Moses och hans bror Aron. Jag läser från 2 mos, kapitel 5:

Då sade de till dem: "Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss."
Shemot 5:21

Folket är alltså förslavat i sinnet och lika mycket som i kroppen.

Människor har genom historien alltid tragiskt nog förtryckt andra människor, men det är först när vi andra godtar detta som norm och finner oss i det som vi blir en del av förtrycket. Må vi alltid fira Pesach och kämpa för allas rätt att leva som fria och jämlika människor!

Vilken av de två texterna tycker du borde komma först - den om det fysiska slaveriet ("Vi var faraos slavar") eller det andliga ("våra förfäder var avgudadyrkare")?

Kol tuv,