Det förs nu en intensiv diskussion under mitt inlägg om den grovt vinklade artikelserie som SvD (1, 2, 3, 4) publicerade nyligen. Nu har även representanter för föreningen Humanisterna gett sig in i debatten.
Flera av de som kommenterade kritiskt uttryckte sig i avfärdande och arroganta ordalag, för att inte nämna de som var rent förolämpande. Men en av de mer dialogvilliga som kommenterade i diskussionen var André (bilden är troligtvis inte av rätt André!) som frågade:Har "symbolisk omskärelse" diskuterats i judiska kretsar - i nutid eller historiskt?
Ditt svar till mig och "Vetenskapare" [klicka här för att läsa hela diskussionen med André] att frågan enbart skall avgöras av judar berör ett problem som inte fanns när de allra flesta angelägenheter som rörde barn beslutades av familjen (oftast husfadern). Samhället har flyttat fram sina positioner, vilket de flesta accepterar och tycker är bra. Frågan om man oåterkalleligen får beröva ett barn en kroppsdel, om än liten och av vissa ansedd som betydelselös (andra har en annan mening), är numera relevant. Det är inte endast "en fråga för judar", men dialog - som här - den enda förnuftiga vägen.
Jag tror också att judendomen hade funnit sätt att komma runt traditionen om man funnit den skadlig, men ett bruk blir inte humant bara för att det utövats länge och av många och i all välmening. Man utsatte trots allt tidigare generationer små gossebarn för smärta - innan smärtlindring fanns - och innan man hade en aning om att tidiga smärtminnen sannolikt lagras undermedvetet för livet.
En hel del viktiga frågor att svara på. Frågor som jag tror når pudelns kärna. Här är mitt utförliga svar till dig André:Du har rätt, jag svarade inte på din fråga, men det ska jag försöka göra nu.Jag ställer denna fråga även till andra. Var går gränsen för samhällets rätt att bestämma åt individen och individens barn?
Judendomenen anser att Gud har gett oss Torah (De fem moseböckerna) för att leva våra liv efter den (religiösa icke-ortodoxa judar, som jag, anser att Torahn inte skrevs direkt av Gud, men att den skrevs av människor som inspirerats av det gudomliga). För att göra detta behöver vi tolka den och för att tolka den använder vi den intelligens som Gud har skapat oss med. Det är inom denna ram som tolkningar och nytolkningar sker. Denna tolkningsprocess har pågått i flera tusen år.
När Torahn ger oss en påbud som strider mot våra värderingar går tolkningsprocessen igång. Resonemanget lyder att Gud som har gett oss starka etiska principer genom Torahn och gett oss förmågan att förstå och analysera dessa. Gud kan då inte också ge oss en lag som direkt strider mot dess egen etik.
Ett bra exempel på denna tolkningsprocess, då inhumana lagar "tolkas bort", är där det står att man ska döda barn som är olydiga mot sina föräldrar. Det är uppenbart att en sådan lag är inhuman och absurd. Det kan inte vara så Gud vill att vi ska agera - då måste vi tolka om stycket. Jag har på bloggen skrivit om hur man i den rabbinska traditionen har gjort detta: Vad ska man göra med olydiga barn?
Ett exempel på en fråga som diskuteras livligt i icke-ortodoxa kretsar idag är homosexualitet som jag skrev om nyligen på bloggen: Ett mjukare sätt att tolka en hård vers.
Nu är väl din fråga varför man inte kan göra samma sak med lagen om Brit Milah (omskärelse). Svaret är att om man ansåg att den lagen var inhuman och orimlig skulle man ha gjort det för länge sedan. Man har inte heller gjort detta idag, då det inte finns tillräckliga vetenskapliga, psykologiska eller etiska belägg för en omvärdering av Brit Milah.
Christopher Aqurette påpekar att det faktiskt finns judiska grupper som förespråkar att göra Brit Milah till en symbolisk handling, men de är rätt marginaliserade även i de mest liberala kretsarna.
Du skriver "Samhället har flyttat fram sina positioner vilket de flest accepterar och tycker är bra." Till viss del är det det. När barn far illa ingriper samhället för att skydda dem, men var går gränsen för denna välvillighet? Med vilka mått mäter vi hur rätt samhället har i olika frågor?
Låt mig ta ett exempel som ligger nära till hands för oss i vårt upplysta avlånga land:
Tvångssterilisering blev lagligt i Sverige år 1934. Det grundade sig i ett rasbiologiskt tänkande då man ansåg det bäst för samhället om vissa "genetiskt mindervärdiga individer" inte skulle få avkomma. Efter andra världskriget blev det mindre rumsrent att hänvisa till rasbiologiska skäl för tvångssterilisering. Då var skälen för bruket grundade i sociala omständigheter, som brottsbenägenhet. Detta praxis, som idag anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna, förbjöds så sent som 1976! (källa: Wikipedia - Tvångsterilisering i Sverige)
Jag tror inte att de som förespråkade tvångsterilisering var onda människor. De ville samhällets bästa och trodde bestämt på att det var just så de agerade. Men det är tydligt för alla idag hur vilseledda de faktiskt var i sin iver att "flytta fram samhällets positioner". När starka vetenskapliga argument saknas för att förespråka att man slutar med omskärelse, och diskussionen förs just på grunder av individens rättigheter och samhällets bästa, så ska man vara ytterst försiktig.
Vad tycker du, André? Finns det en gräns för hur mycket ett samhälle får bestämma åt individen och individens barn? Var går den gränsen i så fall?
I hopp om en fortsatt dialog.
Kol tuv,
Läs även: Dagen 1, 2; DN 1;
