Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om Brit Mila (omskärelse) här på Torahblogga (Varför vi omskär; Från en stolt, omskuren jude; Dokumentär som klippt och skuren...;), men nu är det alltså dags igen.
Svenska dagbladet har publicerat en artikelserie den senaste veckan om omskärelse i Sverige. Det har varit upprörande läsning.
Serien börjar med artikeln Omskurna män tar strid mot traditionen, en övertydlig indikation på vart frilansjournalisten Gudrun Renberg är på väg med hela reportaget.
En svensk man som fick en medicinsk omskärelse som barn försöker skapa sig en förhud genom att sätta fast en smärtsam anordning på sin penis för att tänja ut huden. Sen intervjuar de Soleyman, en kurd som omskars vid sex års ålder och tydlig minns den traumatiska händelsen:
"Jag sprattlade och skrek men det hjälpte inte. De skrattade åt mig, sa ”är du en flicka? Det är bara flickor som gråter!”"
Han är inte religiös och föga förvånande vill han förbjuda omskärelse i Sverige. Jag själv håller med om att religiös omskärelse på pojkar som är gamla nog att komma ihåg händelsen är en starkt motbjudande företeelse! Det borde bara göras på barn under två månader - som det gjordes på mig, när jag var 8 dagar gammal, eller på pojkar i äldre tonåren, då de själva får välja. Även många muslimer omskär sina söner tidigt, så det skulle inte inskränka på religionsfriheten.
Viktigt att påpeka att den enda i hela artikelseriens tre delar som faktiskt tycker att hans egen omskärelse ger honom några som helst men är svensken med den medeltida penisanordningen. Ingen av de andra omskärelsekritiska som intervjuats har kan påvisa något eget lidande i vuxen ålder!
Del 2 heter Svårt att säga nej till en sed med historia. Artikeln intervjuar Maynard Gerber, som är mohel (omskärare) i Judiska församlingen i Stockholm (han är även min far) samt imamen Abd al haqq Keilan som båda gör sitt bästa för att försvara traditionen.
Men sedan för att refutera mohelns förklaringar att detta är något viktigt för judar, kommer Eduard Grutsky in i artikeln. Han är en sekulariserad jude som de har hittat som våndades över att omskära sina söner, men som fick sig en "aha-upplevelse" när han träffade sin nya icke-judiska tjej och hennes oomskurna pojke. "Men det gav mig också ångest, för det jag gjort mot mina barn."
Jag undrar hur länge journalisten Renberg fick leta för att hitta en omskärelsekritisk jude. Jag undrar också varför hon inte har intervjuat sekulära judar som omskurits som spädbarn och som stolt omskurit sina söner. Inte för att de är svåra att hitta - Gerber skulle kunna ge dem minst 400 referenser på sådana.
Tredje och sista delen av artikelserien har titeln Två av tre kirurger vill inte omskära och tar upp den medicinska aspekten av frågan, också med starkt vinkling emot ingreppet. I artikeln intervjuas endast läkare som är emot att utföra omskärelse.
Det hade inte varit svårt att hitta läkare som är för att tillåta omskärelse av religiösa skäl - jag vet detta för att judiska församlingens mohel (min far) har alltid med sig en läkare eller sjuksköterska när han utför ingreppet. Han gav journalisten referenser på läkare och en läkarmottagning mitt i Stockholm som regelbundet utför omskärelse med dessa lyser med sin frånvaro.
Läsarreaktioner har de med också, med det trevliga citatet "Ett rent barbari som måste förbjudas" som rubrik. Där har de också med läsarreaktioner som är positiva till omskärelse, men de flesta är kritiska och de får också mer uttrymme.
Artikelserien är tydligt vinklad och dåligt utfört. Det är tydligt att journalisten Renberg tycker att detta är något som inte borde förekomma i det upplysta Sverige och därför försökt hitta alla argument emot att det ska tillåtas.
Det skeva budskapet är tydligt om man tittar på vilka som hon har intervjuat: vanliga svenska, judiska och muslimska män är emot det, läkare och politiker är emot det, de flesta läsarna är emot. Endast de religiösa ledarna är för omskärelse. Det upplysta, sekulariserade samhället mot den inskränkta religionen. Kära läsare, visst hejar vi alla på samhället, eller hur!
Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om Brit Mila (omskärelse) här på Torahblogga, och har själv försvarat traditionen i otvetydiga ordalag, just för att jag känner så starkt för frågan.
Det känns som att många icke-judar i Sverige läser mina förklaringar och försvar av seden och utbrister "Men varför gör ni detta, oavsett hur små riskerna är? Varför inte bara lägga av med det?"
Kanske kan man aldrig riktigt sätta sig in i en annan människas sätt att tänka och resonera, speciellt när de kommer från ett helt annan kulturell bakgrund än man själv gör, men jag ska ändå försöka förmedla mitt svar:
Jag är jude. Jag har alltid varit jude och har växt upp med judiska föräldrar som har lärt mig starka judiska värderingar. Som vuxen ser jag tillbaka på min uppväxt och uppskattar allt det som mina föräldrar har gett mig vad det gäller kunskap och arv - religiöst och kulturellt - och min förhoppning är jag ska ge mina barn detta arv.
Jag har aldrig kännt mig påtvingad någonting, aldrig indoktrinerad - tvärtom uppmuntrades jag att ifrågasätta och söka efter egna svar på frågor. Just det kritiska tänkandet är en mycket viktig del i den judiska religionen - inget är för heligt för att ifrågasättas.
Med detta sagt så är omskärelse, Brit Milah, bara något som görs på pojkar på den åttonde dagen. Det ställs ofta till med fest i samband med en Brit Milah då släkt och vänner kommer för att fira det nya livet som välkomnas in i den judiska gemenskapen. Det är en mycket viktig del av den judiska livscykeln. Jag växte upp utan förhud, men har aldrig haft anledning att sakna det eller kännt att det skulle vara något annorlunda med mig på grund av min Brit Milah. Jag såg ut som min far och min bror och många av mina killkompisar (inte alla) på den judiska skolan.
Nu har jag och min fru har blivit föräldrar (än så länge har vi "bara" en underbar liten dotter). Om Gud skulle välsigna oss med en son, skulle det vara otänkbart att inte omskära honom - varför skulle välja att lämna vår son utanför denna flertusenåriga ritual som symboliserar Guds förbund med det judiska folket? För att vissa anser att det finns risker med det? För att vissa menar att vi för hans skull inte borde göra detta? Det är för hans skull vi gör det!
Det är ett smärtsamt ingrepp om man väntar och när det också är ett så mycket större ingrepp på en pojke senare i livet, med smärtlindring, stygn mm, vilken pojke eller man skulle vilja välja att gå igenom något sådant senare?
Om jag skulle vara denna pojke som växer upp i en judisk miljö, men med föräldrar som ville ge mig valet senare i livet skulle jag inte alls uppskatta deras goda avsikter! Att välja mellan att genomgå en omskärelse vid en känslig pubertetsålder (eller som vuxen), eller - om jag inte gör det - att leva med en evig påminnelse om att jag valde att inte följa mitt folk och min religion - det kallar jag ett val mellan pest och kolera. Jag är ytterst tacksam att mina föräldrar gjorde det när jag var 8 dagar gammal, så att jag slapp välja.
Varför skulle vi som föräldrar göra annorlunda och vänta med omskärelsen tills vår son blir gammal nog att välja själv och påtvinga honom ett val som inte vi hade modet att göra själva? Om vi skulle avstå från Brit Milah skulle vi egentligen påtvinga vår son en inställning som inte finns i vår religion och ställa honom utanför den judiska gemenskapen!
Jag har aldrig träffat någon judisk man som önskar att hans föräldrar hade låtit bli (inte ens i artikelserien hittar journalisten den inställningen hos den omskärelsekritiska judiska mannen!). Tvärtom har jag träffat oomskurna män som växte upp i sekulära familjer och blev, i vuxen ålder, mer religiösa och valde att omskära sig. De berättar att det smärtade i någon vecka och att det inte var en jättestor grej, men ALLA önskar de att
deras föräldrar gjort en Brit Milah på deras åttonde levnadsdag. De vill ALLA när de själva får en son göra det enligt traditionen.Jag kan vet att icke-judar har svårt att förstå varför vi judar gör Brit Milah på våra söner, men det är inte mindre än kulturchauvinism när folk hävdar att de vet bättre än oss våra barns bästa. När denna ritual är så säker som den visar sig vara (en framgång som varat i 3000 år!) önskar jag att mer energi kunde fokuseras på barn som verkligen far illa i seder som äldre pojkar (oftast muslimska) som omskärs utan bedövning i sina hemländer eller i det tysta i Sverige av okvalificerade individer i osteriliserade omgivningar och på kvinnlig könsstympning som är en hemsk styggelse som är olagligt i Sverige och är till och med förbjuden i många muslimska länder.
Dessa barn far illa - våra judiska pojkar har det bra!
Kol tuv,
