Parashat Bamidbar - Vem räknar med oss?

Hej!

Denna vecka börjar vi Bamidbar - Fjärde moseboken. Denna text är en predikan jag skrev för tre år sedan, men den håller nog måttet än idag:

De flesta antingen älskar eller hatar matematik. ”Matematik är bara abstrakta regler och konstiga tecken som man aldrig kommer att ha nytta av i livet”, gnäller mattehataren. ”Matematik är ett systematiskt sätt att beskriva allting i världen omkring oss, matematik speglar livet”, kontrar matteälskaren. Båda kan ha rätt, men det beror på hur man räknar.

Parashan, dagens torahavsnitt, Bamidbar, är den första i fjärde moseboken, som också den heter Bamidbar. Den innehåller just en hel del matematik och boken heter just Numeri – Nummer – på latin.

Man kan dela in parashan i tre delar:

1. Första delen beskriver i noga detalj folkräkningen och mönstringen av alla stridsdugliga män. Torahn räknar en efter en upp stammarnas styrkor som totalt uppgår till den fantastiska summan 603 550.
   
2. I den andra delen tilldelas varje stam sin särskilda position vid någon av Mishkans, Tabernaklets, fyra sidor. Den positionen gällde både när de marscherade och slog läger.
3. I den tredje delen får Levis stam, som inte mönstrades med de andra, sin speciella arbetsuppgift: att ta ner, transportera och resa Mishkan, när folket reste från en plats till en annan.

Här är det verkligen ordning och reda som råder – militärisk systematik. Man kan likna Gud vid en överbefälhavare med Moshe och Aron som hans närmaste generaler. Tillsammans strukturerar de upp folket och planerar för den långa vandringen med alla konflikter som väntar dem på vägen.

De sörjer för folkets fysiska säkerhet med mönstringen och dess andliga säkerhet med Mishkan, som gör Guds närvaro tydlig och kännbar. Men verkligheten tränger sig så småningom på.

Ordet Bamidbar betyder "i öknen" och nästan alla berättande stycken i boken Bamidbar, som varvar lagdelarna, berättar om alla utmaningar som folket möter på vägen genom det karga landskapet.

Ledarna räknade med att hoten mot folkets fysiska och andliga säkerhet skulle komma utifrån, inte inifrån, där de är mycket svårare att handskas med. Folket vägrar gång på gång acceptera Guds, Moshe och Arons auktoritet. De gör uppror mot den kvävande steriliteten av system och lagar genom att uttrycka sina rädslor, tvivel, trots eller ilska.

Moshe försöker vara en djärv ledare som går i täten med visioner och stora ideal, men alltför ofta upptäcker han att en ledare inte kan leda om han inte har folket med sig. Då måste han först lösa konflikterna och utmaningarna, innan de än en gång går med på att följa honom.

Varför misslyckas det om och om igen? Varför denna avgrund mellan ideal och verklighet?

Jag tror att det alltid är så med livet. Alla lever vi i verkligheten – man kan blunda för den och stoppa huvudet i sanden, men den finns där oavsett. Men det betyder inte att vi måste acceptera att den alltid kommer att vara så. Vi kan med drömmar och visioner tänka oss en bättre verklighet, där saker och ting är lite mer som vi anser att de borde vara. Men för att de ska bli verklighet måste vi agera realistiskt och stämma av med våra medmänniskor då och då.

Vi kan inte skapa oss en bättre verklighet om vi trampar på andra för att uppnå den. Då är det en illusion. Detta kan vi se tydligt i folkräkningen. Visst har de 600 000 stridsdugliga soldater, men se förbi statistiken: vilka är de som individer? Vilka är de anonyma kvinnorna och barnen som inte räknades? Vad har Chaim för drömmar? Vad har Leah för rädslor? Statistiken räcker inte till för att beskriva detta.

Och de som aldrig vågade lämna Egypten? Eller de som inte längre orkade med den långa vandringen genom vildmarken, utan slank iväg och bosatte sig vid en ödslig oas? De försvann ur vår historia och ut i anonymiteten.

Medlemsantalet sjunker i vår församling. Det är nog inte särskilt enkelt att lista ut varför. Det finns nog en personlig anledning för varje individ som bestämt sig att lämna Församlingen och som därmed, på sätt och vis, lämnat det judiska folket.

Kanske har vi som är kvar inte gjort tillräckligt för att nå ut och knyta band med dem, för att de ska förstå hur viktiga de är för oss. Varje person som inte längre vill vara med, är ännu en röst som kunde ha valt att fortsätta med oss och berika vårt folk och vår historia med sina drömmar och visioner.

Kanske vill de inte vara drömmare och visionärer – kanske vill de bara vara medelsvenssons. Är inte livet är tillräckligt komplicerat utan att behöva handskas med allt som det innebär att vara jude? T.ex. har vi en märklig tendens att alltid dra till oss uppmärksamhet från resten av världen och hamna i rampljuset och visst är det påfrestande att leva där.

Ett av mina favoritcitat kommer från Tevje, huvudpersonen i Spelman på taket. Efter ännu en våg av antisemitism säger han så här: ”Gud, jag vet att vi är det utvalda folket, men kan du inte någon gång välja någon annan?” Kanske lider några av dem som lämnat vårt folk av rampfeber.

Kanske tycker en del att judendomen som tradition inte innehåller tillräckligt med mening för dem och de undrar ”varför ska jag finansiera en synagoga som jag aldrig besöker?” Genom historien har många judar kommit till slutsatsen att det är bara för svårt att vara jude. Att det helt enkelt inte är värt besväret.

Jag kan inte kritisera dem och jag tror inte att det är något fel på dem, men jag tycker ändå att det är synd för oss som är kvar. De lämnar efter sig ett tomrum. Och hur är det med oss som är kvar? Vi som ömsom följer visionerna; ömsom brottas med verkligheten.

Det är lite som med matematiklektionerna i skolan. Man kan, när man tittar på dessa märkliga tecken och dessa konstiga regler, slänga ifrån sig boken och säga ”detta är inget för mig!”. Eller så kan man ge sig i kast med det, lära sig hur det fungerar och försöka förstå vad det är som matematiken försöker beskriva.

Då kan man kanske hänföras av en blommas otroliga symmetri eller fantisera sig bort i en stjärnornas dans över Vintergatan. Från Moshe till Einstein, från Maimonides och Spinoza till Freud så är vi judar analytiska drömmare; djupa tänkare med stora visioner.

Är det alls möjligt att leva i den kalla, hårda verkligheten utan att förlora sina visioner och bli cyniker? Kanske inte, men vårt lilla folk – ständigt krympande men aldrig försvinnande – har aldrig låtit det omöjliga stoppa oss.

Kol tuv,