Parashat Emor - Några varv runt månen...

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Emor, som är den tredje sista parashan i Vajikra (3 moseboken).

I Emor, kapitel 23, läser vi om helgdagarna som Gud befaller oss att hålla. En helgdag kallas på hebreiska för Moed (plural: Moadim) och har en intressant betydelse. Moed betyder egentligen "möte". Helgdagarna är alltså tidpunkter i den judiska kalendern då Gud och det judiska folket har stämt träff.

Vid varje sådan Moed, inklusive Shabbat ska vi separera dessa datum från de vardagliga dagarna och fira med Gud på ett särskilt sätt. Inte nog med det. Vi läser i början av kapitlet:

Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: Dessa är Herrens högtider som ni skall utlysa som heliga sammankomster...
Vajikra 23:1-2

Rabbinerna plockar direkt upp på ordvalet: "ni skall utlysa". Gud har alltså gett oss dessa Moadim, dessa mötestider, men det är upp till oss att hålla dem och utlysa dem. Om vi tänker på det i styrelsetermer, där ordföranden brukar vara sammankallande, så ger Gud oss stadgarna, men ger oss ordförandeskapet - vi kallar samman till mötet, inte Gud!

Tidigare i vår historia bestämde man kalendern månad för månad. En månad kunde vara antingen 29 eller 30 dagar lång (en måncykel är 29,53 dagar lång). Vittnen kom från hela landet till Jerusalem för att vittna att de sett nymånen och att den nya månaden hade börjat.

Men när det judiska folket blev mer och mer utspritt och när livet och levnadsstandarden i landet blev mindre och mindre hållbart, så var man till slut tvungen att fastställa kalendern i Babylonien, 600-700-talet. Resultatet blev ett intrikat system som ni kan läsa mer om i denna artikel på Wikipedia.

Detta är ett underbart exempel på hur rabbinsk judendom har fungerat genom årtusenden: genom historiens gång uppstår utmaningar som gör det i praktiken omöjligt att fortsätta som man har gjort i generationer. Risken är då att folket överger hela religionen och anammar den kultur eller tro som är på modet just då.

Alla andra folkslag genom historien har gjort detta: babylonierna är idag muslimska eller kristna irakier, zoroastriska perser är muslimska iranier, polyteistiska hellenister och romare är grekortodoxa greker respektive romersk katolska italienare.

Men Bnei Yisrael, Israel barn, fortsätter, med små modifikationer, på samma bana som vi började på för 3000 år sedan. Hade vi hållit fast vid den bibliska tempelkulten, istället för att hitta symboliska sätt att omvandla offer till bönegudstjänster, hade vi gått under när templet förstördes. Hade vi hållit fast vid det bibliska sättet att fastställa månaderna hade vi aldrig kunnat flytta över hela jorden och fortfarande hålla ihop oss som ett enda folk, med ett enda sätt att räkna tiden och fira helgdagar.

Dessa är Herrens högtider som NI skall utlysa som heliga sammankomster.

Är det bara ett slumpmässigt ordval i en antik text som fyndiga tolkare opportunistiskt använde för att legalisera nödvändiga förändringar? Eller är orden gudomligt inspirerade med just detta ordval för att ge ett folk inspirationen att anpassa sig genom historiens tvära kast, för att mot alla odds överleva 37 105 månvarv*?

Shabbat shalom,

* 3000 år