Ki tisa - Den som väntar på något gott...

Började skriva på detta inlägg för ett år sedan, när vi sist läste Parashat Ki tisa, men hann aldrig klart med det. Nu är vi tillbaka där igen, så nu får ni läsa det!

Hej!

Ibland är det märkligt när två helt orelaterade saker poppar upp i ens vardag och plötsligt är det uppenbart hur dessa två saker är sammanlänkade.

Denna veckas parasha är Ki tisa och innehåller den berättelsen i Torahn som handlar om bristande tålamod och självkontroll - Den gyllene kalven.

Israeliterna campar fortfarande vid foten av Sinai-berget och Moshe går upp för att möta Gud och ta emot De två stentavlorna. Moshe tillbringar 40 dygn uppe på berget. Varför är han däruppe i 40 dygn? Det finns många, många rabbinska legender om vad som pågick uppe på berget mellan Gud och Moshe - den vanligaste svaret är att Moshe studerar metoderna för att tolka och lära ut Torahn, dvs. det som utmärker den rabbinska traditionen.

Men nere på marken börjar folket bli otåliga. Var är Moshe? Kommer han tillbaka? Vad ska vi göra om han har dött uppe på berget? Hur ska vi klara oss utan en ledare? Vi är ju bara f.d. slavar, vi kan inte klara oss själva!

Då de inte längre känner Guds eller Moshes närvaro börjar de söka efter substitut för dem. De gör så för att de känner sig otrygga, men hade de bara väntat på Moshe lite till, så hade allt varit frid och fröjd.

Istället bli det katastrof:

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."

Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!" Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.
Shemot (2 moseboken) 32:1-4, 6

Det första som Gud sa vid uppenbarelsen, bara några dagar tidigare var:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:2-5

Istället för att vistas i helighet med Gud vid Sinaiberget, så lyckas folket bryta mot allt detta. De gör en bild av ett djur som går på jorden, de tillber och tjänar den och om det inte vore tillräckligt provokativt, så ger de kalvstatyn hedern för att ha tagit ut folket ur Egypten, bara 5 minuter efter att ha tillverkat den.

Deras otålighet och rädsla för att vara utan ledare leder dem till en total förvrängning av deras värderingar och deras grundläggande bild av verkligheten.

Nu kommer vi till sammanträffandet

Igår lyssnade jag på en podcast (ungefär som ett radioprogram som man kan ladda ner från nätet och lyssna till på datorn eller en MP3-spelare) av ett radioprogram som är bland mina absoluta favoriter. Programmet heter RadioLab och varje avsnitt tar de upp ett visst ämne (t.ex. kärlek) och undersöker olika aspekter av ämnet ur ett vetenskapligt perspektiv (vad händer i kroppen när man blir kär, vad säger psykologin om kärlek, mm).

Denna gång var det ett miniavsnitt (ca 15 minuter) som handlade om viljestyrka. Programledarna diskuterar ett forskningsexperiment som gjordes på 60-talet, det s.k. Marshmallow-experimentet.

En psykolog, Walter Mischel, tog in ett barn, ca 4 år gammalt, in i ett kalt rum med ett bord och en stol. På bordet låg det en tallrik innehållande en stor, mjuk, skinande vit marshmallow. Forskaren förklarade för barnet att de kunde äta godiset på tallriken med en gång, men om de kunde vänta en kvart tills han kom tillbaka skulle de få två mumsiga marshmallows att äta.

Vilket barn föredrar inte två marshmallows framför en?

Men för barnen som fick ensamma vänta i ett tomt rum med godiset mitt framför näsan var det inte lätt. Här kan du se ett klipp som återskapar experimentet. Ungarna är SÅ gulliga! (Ni kan hoppa över de sista två minuterna av klippet då den kristna pastorn som inleder klippet, drar paralleller mellan barnen med godislockelsen och Jesus som lockades av djävulen. Inte särskilt judiskt...)



I flera decennier efter det ursprungliga experimentet har Walter Mischel försökt hålla kontakten med dessa barn för att undersöka om det fanns någon koppling mellan deras förmåga att vara tålmodiga och utöva självkontroll som 4-åringar och hur det gick för dem senare i livet. Resultaten är fascinerande skrämmande.

En mycket stor andel av de barn som lyckades hålla sig i schack växte upp och blev alla framgångsrika individer, oavsett vad de företog sig. De hade förmågan att hålla siktet på ett avlägset mål och jobba sig dit, utan att tappa fokuset på vägen. Men barnen som inte lyckades hålla sig från marshmellown växte upp och hade fler problem, fler misslyckanden. Dessa individer jobbade ofta för kortsiktiga belöningar, men lyckades därför inte lika väl genom livet.

Ni kan höra mer om ni lyssnar på Radiolabavsnittet (ca 15 minuter).

Så nu kan vi diagnosticera det judiska folkets problem - de var ju som otåliga barn som inte kunde hålla sig från godiset!

Det blev också denna svaghet som uppstod igen senare, som ledde till Guds beslut att folket skulle vandra 40 år i öknen, och den generationen som gick ut ur Egypten skulle alla dö på vägen. Endast barnen, som hade växt upp i frihet och förhoppningsvis förstod vikten av att vänta och vara tålmodig fick komma in i Kanaan och bosätta sig där.

Låt oss alla vara noga med att hålla siktet på det som verkligen är viktigt i livet och inte falla offer för avgudadyrkan (som uppkommer i modern form hos människor som blint följer en ideologi eller religion, utan att tänka sig för - läs mer om detta här), eller andra lockande, men misslyckade företeelser.

Vi kan bättre!

Shabbat shalom,

PS. Visst är det ironiskt att just detta inlägg är en som jag skrev för ett år sedan, men aldrig blev klar med. Säger en del om mig... ;)