Bråk, förtal, skvaller, splittring. Detta verkar vara mer normen än undantaget för församlingslivet genom hela det judiska folkets historia. Sorgligt nog läser vi om konflikter judar emellan så långt tillbaka som till Torahn:
När Mose hade blivit vuxen gick han en dag ut till sina bröder och såg deras tunga arbete. Då fick han se hur en hebreisk man, en av hans egna bröder, höll på att bli ihjälslagen av en egyptier. Mose tittade sig omkring, men då han inte såg någon slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.Moshe ser två judar som bråkar och uppmanar dem att sluta genom att betona deras nära band till varandra (”din nästa”). De spottar honom figurativt i ansiktet när de hänvisar till Moshes tidigare handling som gjordes för att rädda livet på en hebreisk slav. Männen ställer sig här på den döda slavdrivarens sida mot Moshe och slaven han räddade. De är nu plötsligt enade emot Moshe, och tillsammans ifrågasätter de hans rätt som människa att söka skapa fred, medmänniskor emellan. Det är så vridet det bara kan bli!
När han gick ut nästa dag såg han två hebréer som bråkade med varandra. Då sade han till angriparen: "Varför skulle du slå din nästa?"
Mannen svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Menar du att du tänker döda mig som du dödade egyptiern?"
Shemot (2 Mos) 2:11-14
Genom hela vår historia har vi brottats med dessa fientlighetens demoner som hotar att slita sönder vårt lilla folk i interna, och oftast triviala konflikter. Vår församling, här i Göteborg, är inte unik på något sätt, men ej heller värre än många andra små enklaver av judiskt liv runtom i världen. Detta är ingen ursäkt för denna cancer, bara ett faktum som måste sägas.
Något som jag tagit illa vid mig av är när någon beskyller någon annan för att inte vara en ”god jude” och värst av allt är när det görs offentligt. Det är en mycket stark judisk värdering att INTE förödmjuka och förnedra någon offentligt. Det finns inget tvivel om den saken, i vår tradition. Här lite av vad vår tradition har att säga om ämnet:
1) Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte hata din nästa i ditt hjärta, tillrättavisa honom, men dra inte skuld över dig på grund av honom. Du skall inte ta hämnd och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.Hur ska vi då komma någon vart?
Vajikra (3 Mos) 19:16-18
2) Om detta skriver Rashi att man ska tillrättavisa någon om de gör fel, men detta MÅSTE göras privat och med yttersta ödmjukhet och finkänslighet, ”så att du inte för hans skull drar synd över dig”, dvs. om du tar upp detta offentligt är DIN synd mot personen värre än det du tillrättavisar dem om! (Rashi baserar detta på Talmud Arachin 16b)
3) I Talmud Bava Metsia 58b står det att när man får någon att rodna eller blekna av en förödmjukelse är det så pass allvarligt att det av Gud räknas som att man har (i och med rodnaden) spillt deras blod, dvs. brukat fysiskt våld mot dem, eller (i och med likblekheten) att man till och med tagit deras liv!
4) Detta är Adams släkt. Då Gud skapade människan, i Guds avbild gjorde Han henne. Bereishit (1 Mos) 5:1
Ben Azzai sa: Detta är Torahns främsta vers. Vi lär oss från detta att man inte får säga ”Jag har förödmjukats, därför ska jag förödmjuka tillbaka.”
Rabbi Tanchuma sa: Om du gör detta, vet då vem du förödmjukar – ”i Guds avbild gjorde Han henne”!
(D.v.s. Förödmjukar du en människa, förödmjukar du Gud själv, i vars avbild vi är alla formade.)
Vissa väljer att helt gå ur församlingen, hellre än att ständigt och smärtsamt brottas med de individer som orsakat dem lidande. Jag kritiserar inte deras smärtsamma val, men jag känner personligen att ett utträde från vår lilla gemenskap inte är en lösning. Vi behöver mer engagemang från alla sidor, inte mindre.
Mer engagemang kommer däremot inte att göra något åt våra gemensamma problem att hantera konflikter. Det kan inte lösas om vi inte tar vårt gemensamma ansvar och, som Moshe, söker lösa osämjan mellan människor hellre än att ta en part i den.
I de flesta fallen är varken den ena eller den andra parten helt skuldfri i ett bråk och man måste utgå ifrån att den motsatta partens känslor måste beaktas. Känner du att jag har medvetet och illvilligt gjort dig illa, behöver inte jag hålla med dig, men jag måste erkänna att du KÄNNER dig kränkt, vare sig det var min avsikt eller inte. Jag måste se dina känslor, och du mina, innan vi kan börja söka en lösning. Först när BÅDA parter erkänner en del i konflikten kan man börja prata med varandra.
Som en fredsmäklare i Israel/Palestina-konflikten uttryckte sig: ”Vill du ha rätt eller vill du ha fred?”
Och som svar på denna retoriskt ställda fråga kan vi citera en av våra främsta rabbiner, Hillel, som sa: ”Älska fred och jaga efter fred.” Som judar är det vårt ansvar att alltid sträva mot fred, hellre än att ha rätt.
Läser ni detta och tänker ”jag vet vem Benjamin syftar på och vilka han pekar fingret på”, så har ni inte förstått något av vad jag här säger. Vi är alla skyldiga. Vi har alla sått den stämning i vår församling som vi nu skördar frukten av. Jag pekar inte ett pekfinger mot någon annan i församlingen – jag kan ändå inte styra deras handlingar. Jag tittar mig istället i spegeln. Vad jag kan göra för att se framåt och börja bygga upp den församling som goda judar, goda människor förtjänar?
Sitt inte bara där och fråga ”Vem har satt dig till herre och domare över oss?” Ställ dig vid min sida och låt oss sätta igång!
Kol tuv,
