Varje kväll och varje morgon ska man som jude säga Shema-bönen, vars första och mest kända stycke hittas i Devarim (Femte moseboken) 6:4-9:
Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.
(Mer om Shemabönen - även ett feministiskt perspektiv - kan ni hitta i ett tidigare Torahblogga-inlägg från augusti: Eikev - Guds ord på dörren, på armen och på kvinnor, och på Judinna i Sverige-bloggen)
Detta stycke är taget alltså direkt ur Torahn, men ni som kan läsa hebreiskan har kanske lagt märke till att den ovanstående texten skiljer sig på en viktig punkt, från den svenska översättningen. Den andra raden i hebreiskan finns med i varje siddur (bönbok), men är inte med i Torahn. Den har satts in i efterbiblisk tid och varje gång man säger Shema-bönen ska man säga denna extra rad i underton.
Raden översatt till svenska lyder: Välsignad vare Hans härliga rikes namn, alltid och för evigt.Förklaringen jag har hört är att den sattes in efter första raden, "Hör Israel..." för att under andra templets tid, 516 f.v.t. till 70 v.t., var denna rad ett extra fint sätt att säga Amen ("jag håller med").
Den förklaringen kanske stämmer, kanske inte, men senare generationer sökte efter förklaringar i texten och skapade midrashim - rabbinska legender.
En som har sin utgångspunkt från vårt veckoavsnitt, parashat Vajechi, är en av mina absoluta favoriter.
Jakob (som också kallas för Jisrael) ligger på sin
dödsbädd och ska välsigna sina 12 söner. De har alla bosatt sig i Egypten, under brodern Josefs beskydd, då Josef uppnått en väldigt hög position i samhället, som "vice"-farao.Innan han dör så uttrycker Jakob, enligt midrashen, sin oro att sönerna kommer att lämna sina fäders tro och glömma bort förbundet som Abraham, Isak och Jakob slutit med Gud. Han är rädd att sönerna och deras barn, som kommer att bilda de 12 stammarna, kommer att assimilera sig i Egypten och försvinna i historiens dimmor.
När söner hör detta säger de alla tillsammans:
Shema Jisrael, Adonaj Elohejnu, Adonaj Echad.
Som i sammanhanget kan översättas till:
"Lyssna på oss, pappa. Herren är vår Gud och endast Herren."
Då lugnas Jakobs sinne. Han vet att han nu kan vila i frid. Med sitt sista andetag svarar han:
Baruch shem kevod malchuto, leolam vaed.
I detta sammanhang kan man översätta det som:
"Välsignad vare Guds härliga namn, och Hans kungarike, som kommer att vara för evigt."
Här är vi, dagens generation, som läser denna 2000-år gamla midrash, som tänker sig att det var så det gick till för 4000 år sedan. Må varje generation skapa så starka band till sina förfäder, så att det judiska folkets traditionskedja aldrig ska brista!
Shabbat shalom,
