Detta inlägg stod med i januarinumret av Göteborgs judiska församlings medlemstidning, Det senaste.
De senaste 200 åren har en debatt rasat mellan judar i Europa och västvärlden. Vi har tagit allt större kliv in i majoritetssamhället och debatten kring hur judiska kontra hur t.ex. svenska vi är och ska vara, rasar än idag, men i varje generation flyttas gränserna.
På 1880-talet diskuterade två ortodoxa rabbiner i Tyskland huruvida det var möjligt att kalla fram en jude som öppet bröt mot Shabbat (t.ex. en butiksinnehavare som har öppet på Shabbat) fram till Torahn. Torahn föreskriver ju dödsstraff för den som bryter mot vilodagen (ni mindre religiösa läsare kan vara lugna - rabbinsk judendom avskaffade i
praktiken dödsstraffet). Kan den som öppet begår ett så allvarligt brott mot Torahn samtidigt kallas fram för att välsigna den???Den ena rabbinen tyckte att det inte fanns något att diskutera – en jude som bryter mot Shabbat kan inte få en alijah till Torahn. Den andra rabbinen manade till försiktighet: om vi börjar utesluta dessa judar från att kallas fram kommer vi snart inte kunna fylla de sju alijot som man ska ha i shabbatgudstjänsten!
Idag är detta inte längre en fråga – vi kollar inte vilka som håller buden och vilka som bryter mot dem när vi kallar fram våra församlingsmedlemmar. Men nu rasar debatten kring frågan om ett par, där bara den ena parten är jude, ska kunna få en borgerlig vigsel förrättad av en representant från församlingen, med vissa judiska inslag, på en annan plats än synagogan.
Flera församlingsmedlemmar menar att detta inte kan accepteras av församlingen. På andra sidan har vi flera av dessa par som vill att frågan tas upp på politisk nivå och hoppas att församlingen ska ändra detta beslut och välkomna dem på deras villkor.
Det är inte ett sammanträffande att vi har tre eller fyra sådana par som nyligen har önskat det judiska som en del av deras ceremoni, när de ingår ett blandäktenskap. Det har blivit mer självklart för judar att leva med en stark judisk identitet och ändå vilja gifta sig och påbörja familj med en icke-judisk person. De har alltid föreställt sig judiska inslag i sin vigsel och kan mycket väl tänka sig kombinera det flera olika kulturer och traditioner i deras simcha (glädjefirande).
Varje gång judiska ledare har dragit ett streck i sanden och sagt ”Hit men inte längre!” har det funnits judar som har gått över strecket. Först är det några enstaka individer som tar klivet och då måste lämna församlingen bakom sig. Sedan brukar fler ta klivet och tillslut måste församlingen och dess religiösa ledare fråga sig själva om de vill hålla fast vid gränsdragningen och mista alla de judar som är beredda att lämna församlingen, eller ska de kompromissa, flytta gränsen lite längre fram och försöka hålla kvar lite fler.
De finns de som menar att församlingen måste dra gränser för att fler inte ska välja ”fel” göra övertramp. Men jag kan inte föreställa mig att någon modern jude eller judinna väljer att avbryta sin förlovning och leta efter en judisk partner istället, om församlingen inte godkänner deras val!
Att hävda att församlingen motverkar denna trend genom att hålla fast vid sina religiösa principer är helt enkelt inte realistiskt.
Samtidigt har jag som religiös jude mycket svårt att upphäva alla gränser och tillåta vad som helst. Gränser måste dras någonstans kommer det judiska, som vi egentligen vill bevara, att upplösas till intet. Men gränserna måste dras med yttersta försiktighet och med tydliga och uttalade principer i grunden.
Vi måste vara beredda att några kanske inte accepterar dessa gränser och vill inte vara med i församlingen längre, men om vi söker efter kompromisser så kan vi i alla fall säga att vi i församlingen har gjort vad vi kunnat för att tillmötesgå majoriteten av våra medlemmar, utan att offra det som är anledningen till att församlingen finns.
Vi måste skilja på religiösa och kulturella sfärer i församlingen.
Detta görs redan på många sätt. Om endast din far är jude, kan du nuförtiden vara medlem i församlingen utan att du räknas bland de 10 som behövs för en minjan eller kallas fram till Torahn i synagogan (egentligen är det bara hälften av medlemmarna med en judisk mor, som kan kallas räknas i minjan eller får alijah, men det hör en annan debatt till…)
Jag vill att synagogan ska vara grunden för den religiösa standarden i församlingen. Jag vill inte se blandäktenskap under en chuppah i synagogan. Men jag vill heller inte se människorna som ingår i dessa blandäktenskap försvinner från vår gemenskap.
Låt oss se denna fråga för vad den är: dessa par är inte beroende av församlingen. De kan gifta sig borgligt och många har redan gjort det, men ändå så kommer de till oss.
”Vi vill ha med församlingen i vår simcha (glädjedag). Vi vill ha med judiska inslag för att det judiska spelar roll för oss.”
Detta är ett mäktigt budskap. De förstår att en religiös vigsel inte är aktuellt, men ändå så kommer de för att det judiska är viktigt för dem. Inte så viktigt att de skulle offra sin kärlek för det (hur många av oss skulle det?) men ändå viktigt nog att de blir sårade och ledsna över den kalla hand de upplevt att de fått.
Vad vill vi som församling? Välkomnar vi dessa par in i församlingens kulturella sfär, skickar vi ett mäktigt budskap tillbaka: ni är viktiga för oss. Vi är en svagare församling utan er. Vi vill att ni växer med oss, vi vill att ni som familj ska berika vårt dagis och vår skola. Vi vill och hoppas också att ni engagerar er i politiken, kulturen och i synagogan. (I synagogan håller vi de tydliga gränserna, som t.ex. att ett barn fött av en icke-judisk mor måste först konvertera för att ha Bar eller Bat Mitsva, men det är BARA där som barnen inte behandlas som andra judiska barn.)Vi måste som församling inse hur viktiga varje enskild medlem är för helheten och hur mycket vi går miste om vi inte drar våra gränser försiktigt, med respekt och förståelse.
Dela gärna med dig av dina åsikter i denna fråga!
Ett gott nytt (gojishe) år!
